Med förra plattan som enda undantaget (det var mer en soloplatta av Aviv Geffen) så får vi nu i den femte Blackfield-plattan återigen höra duon Steven Wilson och Aviv Geffen spela sin väldigt speciella melankoliska variant av populärmusik (med den gamle Alan Parsons som producent på några låtar minsann). Ja, det går i alla fall inte att kalla det för traditionell Artrock eller Prog utan det här är något helt annat. Det är nästan så man undrar vad det egentligen är som lockar oss Progfans att lyssna på deras variant på popmusik med låtar som klockar på nästan exakt 3 minuter rakt igenom. Men jag antar att det helt enkelt är så att de skriver bra låtar (och här är det nog Aviv som dominerar skrivandet) med melankoliskt djup (som så många klassiska Proglåtar), sköna harmonier, en del överraskande tonartsbyten och bra gitarrkomp (från Steven). Det är ett sällsynt lyckat koncept och den nya plattan med en lång rad av väldigt fina låtar i fina arrangemang är inget undantag i det avseendet. Men jag gillar inte allt jag hör och det finns saker man kan fundera på. Jag skall försöka utveckla det lite mer nedan.
Efter en inledande snutt med stråkar börjar nya plattan med en till synes ändlös rad av mycket aptitliga låtar (från spår 2 till spår 7). Kanske plattans bästa spår kommer redan som nummer 2 i ”Family Man”, en låt som också släppts på en video. Denna låt har mest utav rockmusikens nerv på plattan, tycker jag. En tydlig takt med rejäla trummor och rätt så tungt gitarrkomp och så det typiska med Blackfield – den solida uppbackningen av stråkar (The London Session Orchestra). Jag kan faktiskt inte låta bli att dra paralleller med 90-talets Porcupine Tree på denna låt. Det finns så mycket här som visar på Steven Wilsons stora inflytande på detta arrangemang i en låt som annars skrivits av Aviv. Textmässigt är den också intressant då man först får intrycket av att det handlar om en soldat som hamnat i trubbel på stridsfältet men efterhand förstår man att det bara är en metafor för de uppoffringar och motgångar som man kan möta när man bara försöker att leva ett vanligt familjeliv.
Därefter följer en helt annan typ av låt i ”How was your ride?” med bedövande vackert komp från piano och stråkar. Stillsam och känslofylld sång av Steven – återigen får jag den fina gamla Porcupine Tree-känslan från låtar med den typiska släpande takten. En mycket vacker låt.
Följande spår 4 ”We’ll never be apart” är en helt otrolig låt. En riktig Schlagerfestival-dänga, faktiskt! En refräng som sätter sig direkt som en öronmask i huvudet och som man inte kan bli av med. Härligt gitarrkomp från Steven. Tonartshöjning på slutet och sen några underbara gitarrtoner på slutet. Som tagen ur instruktionsboken för en Schlager! Men jag tänker inte skämmas för att jag gillar den!
Spår 5 ”Sorrys” bjuder på en otroligt sorglig och olycklig story om ett par och deras barn. Inte helt begriplig textmässigt (vem skall det föreställa som sjunger – pappan?) men visst blir man berörd. Skivans helt klart skönaste sångparti i refrängen med en sån där Simon and Garfunkel-liknande stämsång så att man ryser.
En annan favorit på plattan är spåret ”Life is an Ocean” som skrivits av Steven och Aviv tillsammans. En mycket vacker sång med en sån där text som alla kan känna igen sig i. Beskriver livet som att simma i havet med ständiga umbäranden (”your eyes get salty”, ”no life jacket”, ”far away”, ”no clear-through water”, ”muddy bottom”, etc.).
Spår nummer 7 ”Lately” bjuder sen på ännu en poplåt med lite mer fart i på ett liknande sätt som ”Family Man”. Även detta spår har en melodi som sätter sig lätt. Överlag mycket fin sång av Steven. Man kan notera ett litet parti på slutet med skön kvinnlig sång av Alex Moshe (från Tel Aviv som jag tror även deltog på Blackfield IV).
Sen händer något märkligt på plattan. Steven sjunger en låt som solist tillsammans med en mycket skicklig pianist (Mike Garson). Denna låt (”October”) och Stevens sång är så annorlunda att man hajar till. Framförallt känner jag inte alls igen Stevens sätt att sjunga. Trodde först det var någon annan som sjöng. Men det kan ändå inte vara någon annan. Han sjunger verkligen inte dåligt men med ett helt annat sångmässigt uttryck än vi är vana vid. En del skulle kanske ta till begreppet ”smörigt”. Får intrycket att han faktiskt tagit råd av någon sångpedagog och nu verkligen försöker sjunga professionellt med klass. Jag är faktiskt inte säker på att jag gillar det. Texten är återigen så där Blackfield-typiskt sorglig och deprimerande om någon som inte blir riktigt lycklig förrän han hamnar i graven. Ja, vad skall man säga – Blackfield vältrar sig verkligen i elände och missmod emellanåt! Men det är väl som Steven Wilson sagt några gånger: ”Miserable music makes me feel happy and happy music makes me feel miserable!”
På något sätt tar luften slut efter den här låten och bland de följande låtarna är det ingen som riktigt når upp till nivån på de sju första. På ”The Jackal” är det bara refrängen som inspirerar och på ”Lonely Soul” det lite annorlunda arrangemanget med dans- och klubbkänsla. Allra sista låten ”From 44 to 48” är en rätt så smörig ballad skriven gemensamt av Steven och Aviv och innehåller reflektioner över livet i olika års-intervaller.
Det här är en lång platta med mycket innehåll, ja, kanske lite för mycket faktiskt. Ifall man utelämnat några låtar på slutet skulle jag vara mer benägen att ge ett riktigt bra betyg men i nuläget nöjer jag mig med lite lägre. Kanske man också känner viss mättnad vid Blackfield-konceptet. Det är svårt att återskapa skimret som fanns över de tre första plattorna. Det finns många bra låtar på plattan men kanske ändå inte någon topp-hit som exempelvis ”Pills” på Blackfield IV. Men för någon som inte hört Blackfield förut så kan nog plattan ändå upplevas som alldeles magnifik.
Blackfield – Blackfield V
KScope Music
1. A Drop in the Ocean (1.23)
2. Family Man (3.37)
3. How Was Your Ride? (3.58)
4. We’ll Never Be Apart (2.54)
5. Sorrys (2.58)
6. Life is an Ocean (3.26)
7. Lately (3.24)
8. October (3.31)
9. The Jackal (3.56)
10. Salt Water (2.39)
11. Undercover Heart (4.02)
12. Lonely Soul (3.42)
13. From 44 to 48
https://www.facebook.com/Blackfield-103704446366593
https://www.facebook.com/avivgeffenofficial
https://www.facebook.com/StevenWilsonHQ
Betyg:7/10
Karl-Göran Karlsson