Hur jag aldrig kan ha hört talas om Orango tidigare är för mig en gåta. Det visar sig nämligen att norrmännen på sitt sjätte album The Mules of Nana slår an på de flesta strängar som tilltalar mig. Jag kommer att tänka på flera olika band, som till exempel Hellsingland Underground, men det känns ändå som att Orango har hittat ett någorlunda eget sound. Det är sjuttiotalsrock som leker med blues och lite soul medan både folkrock och även lite jazz vill blanda sig i den spänstiga leken. Det svänger om rockriffen, gunget kommer från bluesen, den känsliga nerven tillskriver vi soulen och det nästan jazziga trumspelet gör att musiken känns alert. Variationen är god, inte bara från låt till låt, utan även i låtarna utan att det varken blir onödigt invecklat eller kännas speciellt progressivt. Det som lyfter skivan är att det finns en röd tråd genom musiken som gör att man enkelt flyter med oavsett om det är rockigt rivigt eller mer sansade tongångar. Man liksom bara gungar med och myser. Bandet kittlar mina sinnen hela tiden men det saknas något som griper tag och hänför mig. Jag har svårt att sätta fingret på vad som saknas men det där lilla extra fattas för att ett högre betyg skall kunna delas ut. Men jag klagar inte för detta duger fin fint åt mig och ibland räcker det gott
Orango – The Mules of Nana
Stickman Records/Border Music
1. Heartland
2. The Honeymoon Song
3. Heirs
4. Tides are Breaking
5. Give Me a Hundred
6. Head On Down
7. Train Keeps Rollin’ On
8. Hazy Chain of Mountains
9. Born to Roll
10. Ghost Riders
https://www.facebook.com/orangotheband/
Betyg: 7/10
Ulf Classon