Som en blixt från klar himmel dök detta nya album upp för ett tag sedan från Änglagårds-musikern Johan Brand och hans nya bandkonstellation All Traps on Earth (ATOE i den fortsatta texten). Uppseendeväckande på många sätt, inte minst på grund av det fenomalt fina omslaget med trädfigurer (eller vad det nu är). Och det här var just när man hade börjat fundera på ifall det kommer något nytt Änglagård-album snart (senaste albumet ”Viljans öga” släpptes 2012). Men det brukar ju gå många år mellan deras releaser så det här var ju överraskande på många sätt. Dessa perfektionistiska musiker brukar ju ta väldigt mycket tid på sig i skapandet. Men kanske Johan själv inte var riktigt nöjd med situationen då han själv satt inne med väldigt mycket idéer som han ville få ut. Ungefär så tolkar jag bakgrunden till den nya releasen.
I ATOE ingår inte bara Johan Brand från Änglagård utan även deras trummis Erik Hammarström och den tidigare medlemmen keyboardisten Thomas Johnson. Alltså, man kan verkligen tala om ett starkt släktskap till Änglagård och det hörs verkligen tydligt på de flesta spåren. Ett nytt grepp är dock de närmast operaliknande sånginsatserna från Johans dotter Miranda här och var på låtarna som ger en säregen ny dimension till musiken. I övrigt förekommer också ett antal gästmusiker på diverse blåsinstrument.
Det här är en oerhört spännande release så här på slutet av ett annars tämligen mediokert musikår utan några riktiga super-releaser (vilket naturligtvis bara är min egen personliga åsikt). Men albumet är icke desto mindre rätt svårbedömt. Först och främst vill jag naturligtvis hylla Johan Brand för hans beslutsamhet att ge ut denna platta som jag förstår har varit ett stort och slitsamt projekt som pågått ett bra tag (faktiskt ända sen 2012 verkar det som). Och som en hängiven Änglagårdsfan kan jag bara säga att detta album bitvis är lika fantastiskt som tidigare Änglagårdsalbum. Det råder med andra ord ingen tvekan om att musikens huvudspår fortsatt följer det som Änglagård redan stakat ut. Men det som gör att jag ändå reserverar mig lite är att jag finner vissa partier på låtarna mer än lovligt (om jag vågar uttrycka mig så) kaotiska och bångstyriga. Visst, dessa tvära kast från det vackra till det kaotiska är ju Änglagårds signum (här tävlar de nog i en egen klass, möjligen med enbart King Crimson som huvudmotståndare) men på denna platta finns partier i låtarna då jag ibland frågar mig om det verkligen var nödvändigt att köra varianten ”extra-allt”? Det blir nästan för mycket av tvära kast, hoppande tonarter och bångstyriga upptåg. På det här sättet är det svårt att se strukturen hos enskilda låtar och så att säga i efterhand kunna säga att ”ja, just det, det var den låten”. Alltså, en del låtar får svårt med identiteten på grund av allt för mycket experimenterande. Jag kan möjligen vara rätt ensam om den åsikten bland Änglagårdsfans men jag tror inte att dessa låtar är något som lätt attraherar nya fans. Snarare tvärtom. De låtar jag talar om är till en del ”Magmatic warning” (som förvisso ändå är mycket njutbar till största delen) men framförallt ”Omen”. Långa utsvävande verk som det faktiskt är svårt att få kläm på. Bitvis lysande men bitvis också väldigt märkliga i sina stora yviga svängar.
Nej, jag vill hellre tala om de låtar som jag verkligen fastnade rejält för och det gäller titellåten och den avslutande ”Bortglömda Gårdar”. Båda två har verkligen potential att lysa tidlöst även framöver precis som flera av de klassiska Änglagårdslåtarna. Titellåten har en underbart mystisk och skön inledning, inte minst genom Mirandas fina sång här ackompanjerad av fina keyboardklanger. Sen kommer de där underbara mellotronstråkarna och flöjtpartierna som vi känner så väl från Änglagård. Resten av låten är mer kaotiskt och livfull men ändå väldigt njutbar. Massor med mellotronpartier för den mellotronfrälste, inte minst saxofonvarianten och så den där underliga körmellotronen spelad både i enstaka körstämmor och med fullt korus. Ett av de märkligaste ljud som skapats i musikvärlden! Låten innehåller också några sköna jazziga partier och jag får ge en eloge till Erik Hammarström som håller igång musiken bra i bakgrunden. Han bidrar verkligen till intensiteten och dynamiken i låtarna. Skall jag säga något negativt så kan det vara att Mirandas sångbidrag lite längre in i låten inte riktigt synkar med musiken och tidvis låter väl märkligt. Till sist, missa inte det underbara och stämningsfulla cirka 2 minuter långa partiet strax efter 11 minuter in i låten. Så otroligt vackert mitt i all kalabalik i övrigt runt omkring i låten. Ett parti som sen så typiskt abrupt avbryts med riktigt aggressiva gitarrtoner och trummor. Nåt mer dynamiskt i musikväg går väl knappast att hitta just nu.
Sen kommer vi då till den avslutande låten som föregås av den vackra och stämningsfulla ”First Step” (missa inte de undersköna mellotronstråkarna en bit in i denna korta låt!). ”Bortglömda Gårdar” fick mig direkt att tänka på de klassiska Änglagårds-plattorna utgivna i början av 90-talet. Och gåshuden kom nästan direkt efter bara en eller två lyssningar! Denna låt är bitvis så vansinnigt vacker och vemodig att det är omöjligt att inte bli berörd. Johan berättar att själva inledningen inspirerades av toner improviserade på ett Chamberlin-instrument, d v s en föregångare till mellotronen. Det var dessa Cembalo-liknande toner som inspirerade till den fina melodin i låten. Den försiktigt sjungna (av Johan själv?) texten talar om gamla övergivna hus som vittnar om forna tider med liv och rörelse. Jag får direkt bilder av norrländska ödegårdar med milsvida ängar och skogar i dystert skymningsljus. Och det är ju den här naturromantik-känslan som är Änglagårds tyngsta kännetecken. Alltså, just i denna låt är det faktiskt helt omöjligt att egentligen skilja på ATOE och Änglagård. Sen tillkommer effekten av Mirandas sång och i början på låten märker man att det nästan låter som bäst när hon sjunger normalt och inte tar i från tårna i operastil. Det blir mycket vackert i stämsången tillsammans med Johan. Men jag får erkänna att hennes operainspirerade sång lite senare i låten där hon närmast sjunger skalor tillsammans med Chamberlain-Cembalon, mellotronkörstämmorna och gitarren är minst lika effektfullt. Men överlag är det svårt att i övrigt beskriva denna låt. Den har verkligen allt från lugna stämningsfulla partier till intensiva rytmiska partier. Men här fungerar alla dessa partier otroligt fint tillsammans och vi har den här otroligt vemodiga undertonen nästan överallt i låten. Vi hör också otroligt fina inslag av blåsinstrument, från flöjt till trumpet. Jag kan utan vidare utnämna denna låt till årets låt inom den progressiva rocken!
Ja, det år svårt att komma närmare en fullpoängare än denna platta. Men jag väljer ändå att dra av lite för en del lite väl kaotiska partier här och var. Albumet lär kanske knappast dra så många nya fans men ett är säkert: Alla Änglagårdfans kommer att jubla över detta verk! Bästa svenska releasen inom Artrock-genren i år!
All Traps On Earth – A Drop of Light
AMS Records
All Traps on Earth 18:17
Magmatic Warning 16:10
Omen 13:00
First Step 02:04
Bortglömda Gårdar 14:01
https://www.facebook.com/alltrapsonearth/
Betyg: 9/10
Karl-Göran Karlsson