Så kom det då, albumet ”Manifesto of An Alchymist” från Roine Stolts återuppväckta Flower King projekt. Efterlängtat men även märkligt omdebatterat på förhand. Speciellt att bandet inte kallas Flower Kings utan Roine Stolt’s The Flower King som en sorts markering att detta inte är samma band som gav ut de föregående Flower Kings plattorna. Jag förstår den vinken. För många liksom för mig själv har kompositionerna signerade Stolt-Bodin stått för de riktigt stora och minnesvärda låtarna från The Flower Kings och jag vill se det här som en ärlig och respektfull gest till Tomas Bodin. För övrigt har jag ingen aning om varför inte Bodin finns med nu längre men jag kan tänka mig att det finns ett antal förklaringar. Vi får väl helt enkelt se denna ändring som att Roine tar ut en ny riktning för sin Flower King-idé (som ju utan tvivel är hans egen originalidé – det kan ingen ta ifrån honom) och det är väl egentligen rätt OK. Inget varar för evigt. Själv är jag mest glad att Roine fortsätter som ”Blomsterkung”!
Roine berättar att den nya plattan spelades in i all hast (d v s under bara ett par månader) om man jämför med tidigare TFK-produktioner som kunde pågå i månader och år. Live-känslan i låtarna är påtaglig i flera av låtarna och det hänger säkert samman med föregående faktum. På nya plattan är Roine ”lead singer” igen, precis som på den första TFK-plattan, men det känns ändå skönt att höra Hasse Fröberg köra i bakgrunden på många av låtarna. På basen hör vi också Jonas Reingold som även han har varit med länge tidigare i TFK. Detta gör tillsammans att TFK-soundet till väldigt stor del helt klart lever vidare. Låtarna på plattan består dels av gamla idéer som inte blivit använda (en del faktiskt ända sen den första TFK-plattan) tillsammans med helt nykomponerade saker. Roine’s band har som ni förstår en del nya medlemmar och en av dessa är Zach Kamins på keyboards. Zach är välbekant inom prog-kretsar som en av musikerna bakom bandet An Endless Sporadic som har släppt flera riktigt bra plattor tidigare (där även Roine har medverkat initialt). På trummor har vi ett annat välbekant namn: Marco Minneman. Men det skall sägas att på den pågående turnén spelar den italienske trummisen Mirko DiMaio. För er som såg bandet spela nyligen i Sverige går det väl inte att klaga på den ersättaren! Han var faktiskt grym bakom trummorna. Till sist, det finns ytterligare några musiker att nämna som bidrar på denna platta, t ex Michael Stolt, Rob Townsend, Max Lorentz och Nad Sylvan.
Det är inte utan att förväntningarna var ganska stora på detta album då det var längesen sen sist vi hörde en TFK-platta. Jag får säga att dessa förväntningar bara delvis infrias men det kanske inte heller är så konstigt givet de nya förutsättningarna. För er som liksom jag längtat efter det gamla TFK-soundet så finns det i alla fall en given favorit på den nya plattan i låten ”High Road”. Storslaget och vackert i stora delar av låten där jag måste berömma Zack för det fina spelet på alla keyboards, inte minst alla underbara orgel- och mellotronpartier. Vi hör också Hasse Fröberg på framträdande körpartier och det bidrar enormt till igenkännandet av det familjära gamla TFK-soundet. Vi hör också många partier med de patenterade gitarrpassagerna från Roine som är så typiska för honom och TFK. Inte minst hans ”skalklättringar” = två steg framåt och ett tillbaka, två steg framåt och ett tillbaka och så vidare långsamt uppåt. Om ni inte fattar vad jag menar så lyssna från 5 minuter in på låten efter det läckra tonprocesserade introduktionen (”..or just the silence before SCREAM!”). Det instrumentala som följer här tycker jag är så läckert varje gång jag hör det, oftast en sorts dialog mellan Roines gitarr och mellotron/keyboards. Tyvärr är avslutningen av låten inte lika intressant. Det verkar hela tiden som om man letar efter ett lämpligt slut som aldrig kommer. Nåja, till slut fixar det sig rätt skapligt i alla fall.
En annan låt på plattan som jag gillar jättemycket är låten med den märkliga titeln ”Ze Pawns”. Låten startar med ett oerhört vackert instrumentellt parti med mellotronflöjt, orgel och gitarr – omöjligt att inte förknippa med Roine Stolt och TFK. Men låten som sen följer är en lågmäld och lite sorgsen betraktelse över hur världen blivit med all övervakning och avlyssning, inte bara av misstänkta brottslingar och terrorister men även utav vanligt folk. Det handlar naturligtvis om det som visselblåsaren Edward Snowden upptäckte och gjorde offentligt angående amerikanska myndigheters massövervakning (NSA-affären). Vad jag inte visste var att John F Kennedy en gång höll ett brandtal (27 april 1961 inför American Newspaper Publishers Association) för att aldrig låta Secret Service-verksamhet gå ut över öppenhet och frihet i det amerikanska samhället. Han var alltså egentligen den första visselblåsaren. Men vad hjälpte det? De här tendenserna är ju så svåra att stoppa när extrema händelser (som terrorattentat) inträffar. Det ropas alltid på mer poliser och övervakning i dessa lägen och det utnyttjas av politiker och myndigheter. En riktigt, riktigt tänkvärd låt och betraktelse, föredömligt arrangerad med bakgrundsröster och utdrag från Kennedys tal. Och naturligtvis även musikaliskt (bl a några infernaliskt vackra mellotron- och orgelbakgrunder till gitarr).
En tredje favorit på plattan är den instrumentala ”Rio Grande”. En mycket trivsam och behaglig låt, särskilt efter cirka 3 minuter där kyrkorgel tar vid och där sen ett oerhört vackert parti följer med keyboards och gitarr. Ett underbart samspel mellan Zach och Roine, måste jag säga. Något av det bästa jag vet inom genren progressive rock! Och vilken underbar uppfinning Mellotronen ändå är. Den här blandningen av mellotronflöjter och mellotronstråkar älskar jag! Och så på detta Roines känsliga gitarrtoner! Underbart!
En fjärde låt som också måste nämnas är den härligt jazziga låten ”The Alchemist”. Här får vi även höra läckert spel på sopransax från Rob Townsend.
Nåväl, hade hela albumet varit i den här stilen som redan nämnda låtar hade det naturligtvis blivit ett absolut toppbetyg. Men här finns tyvärr ett antal låtar som jag inte alls tänder på i samma utsträckning. Några ganska ordinära blues/rock-låtar, inte på något sätt dåliga men ändå inte något som sticker ut. Plus några lite enklare sånger som förvisso är snyggt arrangerade men som inte sätter sig riktigt. Visst är den söta ”Baby Angels” just söt när Roine sjunger så att det låter som på en gammal fonograf-rulle. Men det räcker inte riktigt till för att hålla intresset uppe i längden.
Alltså, betyget blir inte superhögt men ändå i en nivå som visar att det här är en samling låtar som inte får missas av fans av progressive rock. Nästan 70 minuter högkvalitativ musik där en del låtar är mästerliga. Ett varningens finger skall lyftas för att det kan ta lite tid att sätta sig in i detta mastiga verk. Jag hade själv lite svårt att ta till mig det först men man får absolut inte ge upp. Låt det få ta sin tid och ni får en lyssnarupplevelse som varar länge.
Roine Stolts The Flower King – Manifesto of An Alchemist
InsideOut Music
1. Rainsong
2. Lost America
3. Ze Pawns
4. High Road
5. Rio Grande
6. Next to a Hurricane
7. The Alchemist
8. Baby Angels
9. Six Thirty Wake-Up
10. The Spell of Money
https://www.facebook.com/TheFlowerKings/
Betyg: 8.0/10
Karl-Göran Karlsson