Jag har alltid haft vissa svårigheter att till fullo uppskatta låtar som sjungs på språk jag inte behärskar. Dumt, jag vet. Men då jag hör brasilianska Caravela Escarlate tappar detta i betydelse. Dels beror detta såklart på att musiken i lång utsträckning är instrumental. Ta öppnande ”Um brilho fragil no infinito” exempelvis, som blandar jazzrock med symfoniska tongångar. Eller kolla de snygga Jarre-ljuden från vintagesyntarna (Ronaldo Rodrigues) och den ödsliga elbasen (ElcioCáfaro) i Focus-lika ”Cosmos”. Eller den skönt basdrivna ”Atmosfera” (hört Yes och ”Heart of the sunrise”?). Här finns hur mycket som helst att hämta för den som älskar virtuost spelad 70-talsprog. Ja, för denna Rio de Janeiro-trio tycks 1980 fortfarande ligga i framtiden. Och när basisten/gitarristen/sångaren David Paiva väljer att lufta stämbanden, blir det snyggt och suggestivt, även om man inte förstår hans modersmål.
Detta vore något för ett framtida Slottsskogen Goes Progressive…
Caravela Escarlate
Karisma Records
- Um Brilho Frágil no Infinito
- Caravela Escarlate
- Atmosfera
- Gigantes da Destruição
- Toque as Constelações
- Futuro Passado
- Cosmos
- Planeta-Estrela
https://www.facebook.com/caravelaescarlate/
Betyg: 8/10
Daniel Reichberg