Vi känner Giancarlo Erra som ledare för italienska bandet Nosound som släppt flera njutbara album under den senaste tioårsperioden varav flera har blivit recenserade här på Artrock.se. Jag fick själv äran att se dem uppträda för ett par år sedan i Rom och hann också med en intervju med Giancarlo efteråt. Nu verkar vi ha kommit till en ny fas i Giancarlos musicerande när han nu släpper sitt första soloalbum med titeln ”Ends”. Detta album bjuder på något helt annat än vad vi tidigare hört från Nosound. Den bjuder på helt instrumental musik som är en sorts blandning mellan klassisk stråkensemble och moderna klaviaturer eller syntar. Inga trummor alls (möjligen med undantag av den allra sista låten)! Jag citerar honom själv när han beskriver musiken inför ett kommande uruppförande av musiken i Rom senare i april månad (se https://giancarloerra.com/js_events/an-electronic-evening-with-giancarlo-erra/ )
” Electronic music is usually written and based around beats, loops and sequencers. By contrast, mine is written with a classic approach as based around the piano, analogue synthesizers and a string quartet. An Electronic musician’s typical challenge on stage is to make loops and beats ‘playable’ live, while in my case the challenge is the other way around: to deconstruct my recorded music and make loops that can be performed alongside the recordings and as playable parts. I wanted to do this on my own with the most minimal setup possible.”
Just det här med återupprepade tonsekvenser utmärker hela plattan. Varje låt bygger på en särskild tonsekvens (eller två parallella) som man sedan gradvis förändrar (men bara lite grand) genom tillägg eller genom att lägga på ett speciellt stråkkomp. Jag kan inte låta bli att tänka på Robert Fripp från King Crimson som i en intervju någon gång lär ha sagt att om man upprepar en ton tillräckligt länge så blir den intressant (som förmodligen syftar på det instrumentala mittpartiet i den monumentala låten ”Starless”). Lite så är det också på detta album och det gäller snart sagt varje låt.
Efter att först ha rynkat på näsan rejält åt materialet vid första lyssningen (jamen, vad är det här för något??) så ändrade jag gradvis uppfattning till att faktiskt så småningom gilla de flesta låtarna på skivan. Dock finns det en del mindre välljudande partier där både stråkar och piano verkar lite mindre väl stämda. Det här är en platta att lägga på när man behöver något lugnt och avkopplande som total kontrast till slamrig och intensiv rockmusik. Visst behöver man en sån kontrast då och då?
Giancarlo själv spelar det mesta vad gäller klaviaturerna på plattan men stråkkvartetten är dansk-isländsk och består av Elis Marteinsson, Krista Sverrisdóttir, Nicolai Nielsen och Quynh Lephan. Lite knasigt är själva ordningen av låtarna (se låtförteckningen nedan). Alla låtarna (mer eller mindre) har titeln ”End” precis som titeln på hela albumet! Det enda som skiljer låtarna åt är numreringen men denna är som synes mer eller mindre slumpartad. Man frågar sig om Giancarlo driver med oss (eller om min promoplatta blev helt felkomponerad??). Alltså, ett album full med slut. Men den fortsätter ändå. Ända fram till sista låten som heter ”Ends Coda” ( ungefär ”Slut på sluten” i direkt översättning).
Det finns en låt som sticker ut lite mer än de andra och det är ”04 End VII”. Den är underbart vacker med sitt känsliga pianospel och lika känsliga komp från stråkarna. Jag gillar också den långsamt varierande takten och taktmarkeringarna här. Det här är något man sällan hör i rockmusik utan det hör man företrädesvis i klassisk musik. Börja gärna lyssna på denna låt för annars är risken att ni direkt förkastar skivan (som jag närapå gjorde).I övrigt gillar jag verkligen klangerna i inledande ”Ends III” och den påföljande ”Ends II”. Visst finns här vissa beröringspunkter med musiken från Nosound även om det är lite subtilt. Sen är också slutlåten ”Ends Coda” väldigt speciell. En stråkslinga med underbara harmonier som repeteras om och om igen och som ackompanjeras av taktmarkeringar som inte verkar stämma med stråkarna men som ändå funkar. Märkligt men fascinerande.
Det här är ett album för er som söker mer än bara takt och intensitet i musiken. På sätt och vis kan man kalla musiken Artrock utan rock. Den här plattan är väldigt speciell och ett ganska modigt projekt av Giancarlo Erra.
Giancarlo Erra – Ends
Kscope music
- End III
- End II
- End I
- 04 End VII
- End V
- End IV
- End VI
- 08 Ends Coda
https://facebook.com/giancarloerramusic
https://twitter.com/giancarloerra
https://www.instagram.com/giancarloerra/
Betyg: 7.5/10
Karl-Göran Karlsson