George Benson – Walking to New Orleans

Amerikanske gitarristen och sångaren George Benson skulle kunna kallas för jazzens BB King. En stamfader som lyckats korsbefrukta sin egen genre med angränsande musikstilar som soul och gospel utan att betraktas som en överlöpare eller kappvändare. Bensons förra album, 2013 års Inspiration: A Tribute to Nat King Cole, är precis vad titeln säger. På aktuella Walking to New Orleans tolkar han två av rock’n’rollens stilbildare, Chuck Berry och Fats Domino.

Under överinseende av producenten Kevin Shirley tuffar Benson igång Berrys ”Nadine” som om det vore en road trip med The Blues Brothers. Det råder en frejdig stämning och de djupa saxofonpuffarna och ettriga pianospikarna understryker den klassiska Stax-känslan. Fats Dominos ”Ain’t that a shame” och ”Rockin’ chair” gungar med i vinddraget och Bensons insatser påminner mycket om Beth Hart och Joe Bonamassas pigga samarbeten när de fräschar upp gamla örhängen. Han uppdaterar utan att förvränga eller överarbeta och tar aldrig mer plats än han behöver. Men ganska snart barkar den underhållande svängiga inledningen av trippen mot New Orleans utför en kana polerad med ettans sandpapper. Benson blir smörsångaren från Nat King Cole-hyllningen och blåset ersätts av sockriga stråkarrangemang där Benson snarare framstår som anonym än originell. Och här förtjänar producent Shirley en känga. Han pyntar Benson som en julgran så full av ljus och glitter, sötsaker och fluff att man till slut knappt ser granen. Nåväl, Benson är utan tvekan alltjämt kapabel men nästa gång vill jag ha en produktion som får honom att svettas lite mer.

George Benson – Walking to New Orleans
Provogue/Mascot Label Group

  1. Nadine (Is It You)
  2. Ain’t That A Shame
  3. Rockin’ Chair
  4. You Can’t Catch Me
  5. Havana Moon
  6. I Hear You Knocking
  7. Memphis, Tennessee
  8. Walking To New Orleans
  9. Blue Monday
  10. How You’ve Changed

http://www.georgebenson.com/
https://www.mascotlabelgroup.com/george-benson/biography/

Betyg: 6/10

Juxon

1 kommentar på “George Benson – Walking to New Orleans”

  1. Kanske inte särskilt Artrockigt men en av mina stora idoler.
    Åkte på vinst och förlust till Wembley Arena, London 1989 då han skulle spela, fick tackolov biljett 🙂

Lämna ett svar till Ove Garpeman Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.