Engelska Big Big Train skördar just nu stora framgångar i progvärlden och de har samlat på sig ett antal Prog Awards de senaste åren. Kärnan i bandet är från England men vi har även en del internationella (d v s utanför England) komponenter i bandet, exempelvis supertrummisen Nick d’Virgilio och vår svenske gitarr- och orgelvirtuos Rickard Sjöblom. Musiken har drag av gamla progband som Genesis och Yes men även av en rejäl dos engelsk folkmusik. Innehållsmässigt kan man notera att bandet fortsätter att beskriva människans drift till nya upptäckter inom vetenskap och teknik och även strävan efter att upptäcka och kolonisera nya världar. Men denna gång är bandet inte enbart centrerat kring det brittiska perspektivet utan de har nu en mer internationell fokusering. Exempelvis finns låtar om Leonardo da Vinci (”The Florentine”), Romarrikets uppgång och fall (”The Roman Stone”), den fantastiska byggnaden Pantheon i Rom (”Pantheon”) och låten ”Voyager” som handlar om den amerikanska rymdsonden som lämnat solsystemet för vidare färd ut mot det okända.
Nya plattan drar igång direkt med två kanonlåtar i ”Novum Organum” (med mycket fin sång av David Longdon, närmast Peter Gabriel-lik) och ”Alive”. Den sistnämnda är rena prog-hitlåten med en oemotståndlig fart (härligt driv bakom trummorna från Nick) och så den där kluriga mellotronslingan i bakgrunden. Sen är det väl inte så dumt med en genompositiv inställning i texten som hyllar livet? Man kan ibland tycka att vi har nog av mörka och deprimerande texter inom den progressiva rocken.
Men vad händer egentligen efter denna kanonstart? Tog inspirationen slut? Ja, man undrar för det som följer sen är ett antal låtar där åtminstone jag har svårt att tända till på musiken. Vissa partier upplever jag tyvärr rent av som tråkiga och oinspirerade. Stilmässigt känner vi väl igen mycket av musiken från tidigare plattor. Kanske är det alltför likt det man hört tidigare från bandet utan att ge så mycket nytt? Har lite svårt själv att förstå vad som fattas för allt låter ju ändå välarrangerat och snyggt. Men det är något med nerven i låtarna som inte riktigt finns där längre. Möjligen med undantag för ”Roman Stone” och ”Voyager” som jag får erkänna är väldigt fina bitvis. Men resten rinner liksom bara förbi för mig. Något nytt på denna platta är också den flitiga användningen av blåsinstrument men jag kan inte säga att det nödvändigtvis har lett till ett intressantare sound även om det bitvis låter snyggt.
Jag är en stor fan av musikgeniet Nick d’Virgilio och noterade med intresse att han står som kompositör för det helt instrumentella verket ”Pantheon”. Men det var ändå inte riktigt av den klass som jag hoppats på även om det inte är dåligt.
Låten ”Ariel” visar återigen influenserna från engelsk folkmusik i Big Big Trains musik. Bitvis vackert, särskilt när stämsången fyller på i mitten, men ändå inte en låt som sätter sig hos mig.
Rickard Sjöbloms avtryck på plattan är tyvärr lite svåra att hitta (kanske delvis beroende på att det är fler som spelar gitarr på plattan). Men visst hörs hans bidrag på orgel i ”Theodora in Green and Gold” och lite på ”Voyager”.
Som sagt, frånsett de inledande två låtarna och vissa sektioner i de nästföljande låtarna, så måste jag säga att jag är besviken på detta verk rent musikaliskt. För att vara en så pass lång platta (1 timma och 14 minuter) så blir lyssnandet inte lätt för de som inte är inbitna och fanatiska fans av Big Big Train. Jag tror därför inte att detta verk egentligen drar så många nya fans. Kanske skall bandet ta en lite längre paus nu till nästa platta för att få ny inspiration? Deras höga produktionstakt på sistone tycker jag har gått ut över kvaliteten. Efter plattan ”English Electric Part 1” tycker jag tyvärr det har gått långsamt utför med bandets album och det känns lite oroande.
Big Big Train – Grand Tour
GEP
- Novum Organum
- Alive
- The Florentine
- Roman Stone
- Pantheon
- Theodora in Green and Gold
- Ariel
- Voyager
- Homesong
Betyg: 7/10
Karl-Göran Karlsson