Sverige tycks vara en god grogrund för band vars musikaliska rötter är befästa i gamla amerikanska musiktraditioner. Fler och fler band som spelar det som kallas americana dyker upp och även om skånska Rag-And-Bone är nya för mig så är de inga nykomlingar. Detta är fjärde albumet sedan sångaren och gitarristen Mats Nilsson startade bandet 2005 som ett soloprojekt och med åren har laguppställningen ändrat utseende men nu verkar den ha hittat sin rätta skepnad. En genomlyssning på tidigare album i bandets diskografi visar att nya skivan How Long is the Dark? inte bara är mer elektriskt utan även proggigare och mer utmanande för lyssnaren. En klart spännande utveckling som skall bli intressant att följa i framtiden. Faktum är att bandet utvecklas ganska tydligt från album till album men det har förmodligen med alla medlemsbyten att göra. Den bestående faktorn i Nilsson gör dock att det hela tiden låter som just Rag-And-Bone och inget annat oavsett vilket album man väljer att lyssna på.
Öppningsspåret på detta nya alster får mig att tänka på något som Foo Fighters hade kunnat ha med på sin akustiska liveskiva Skin and Bones men jag kommer också att tänka på The Eagles. Det är smått medryckande och en bra öppningslåt men dessa två akter är inget man kan dra paralleller till i övrigt på skivan. Men det är inte helt utan grund heller. Rag-And-Bone har nämligen en musikalisk palett med rock, blues, country, gospel, soul och bluegrass och alla är i progressiva och psykedeliska kulörer från sjuttiotalet så att man hittar andra akter att tänka på är oundvikligt. Som i skivans bästa spår Death is That You? (Part 1&2) till exempel. Här får vi under åtta minuter en riktigt cool och nästan småkuslig Black Sabbath-osande låt som lyckas mixa både tunga gitarrer, småflummiga partier och oväntade kurvtagningar.
Hela albumet har svepts in i ett eftertänksamt höstmörker vilket passar bandets halvakustiska ljudbild perfekt men det blir aldrig dystert. Här finns som sagt nämligen hela tiden ett psykedeliskt färgskimmer och en småproggig ådra som pumpar liv i bandets kreationer. Som till exempel David Svebergs yviga men ack så svängiga trumspel i folkrockigt underhållande Pangea eller The Last där vi får snygg träskblues i countryskrud. Vi får heller inte glömma A Company of One vars lägre tempo och mer eftertänksamma stämning passar bandet och sångaren perfekt. Ruskigt snygg låt vars starka refräng lyfter hela anrättningen. Eller varför inte den lite raskare och riffigare Your Latent Judas eller den positivt laddade avslutningen med det Tom Petty-osande titelspåret.
Jag hade kanske önskat mig något starkare refränger eller någon medryckande melodi extra men med facit i hand så är det kanske småsaker. Rag-And-Bone har nämligen gjort ett riktigt snyggt americana-album med en twist som passar fint till den gråa årstid vi nu tar oss in i. Ibland är det allt man behöver för att ta sig igenom livet.
Rag-And-Bone – How Long is the Dark?
Rag-And-Bone Music/Record Heaven
- First Man Up
- And Then
- Pangea
- Death is that You? (Part 1&2)
- The Last
- A Company of One
- Your Latent Judas
- How Long is the Dark?
www.rag-n-bone.com
www.facebook.com/ragandbone1
Betyg: 7/10
/Ulf Classon