I början av 70-talet såg jag ett Tv program från BBC tror jag det var om nya band som då var banbrytande. I programmet presenterades bl.a Queen och Sparks. Deras album Kimono My House satte direkt sina spår och de levererade därefter fler plattor som då också införskaffades. Sparks fortsatte sedan karriären med sin stiltypiska tillika egensinnade art. Fick åter upp öronen via nyhetssidor för några år sedan med musikvideos och deras närvaro på svensk mark.
Nya plattan och bröderna Russell och Ron Mael har definitivt inte tappat sin unika stil med dess humor och musikaliska egenheter. Den kan möjligen beskrivas som en härlig musikalisk blandning av en dåres bekännelse och ett snilles skapande. Här finner vi allt som ett glädjefyllt Onomata Pia till den mera tyngdfulla Please Don’t Fuck Up My World och jag bara älskar Onomata Pia som ett glädjepiller till sinnesstämningen.
Ett helt vanligt albumsläpp, ”nope” ett unikt ett som möjligen inte tilltalar alla direkt men med några lyssningar även kan få den mest kritiske att kapitulera!
Sparks – A Steady Drip, Drip, Drip
BMG
01 All That
02 I’m Toast
03 Lawnmower
04 Sainthood Is Not In Your Future
05 Pacific Standard Time
06 Stravinsky’s Only Hit
07 Left Out In The Cold
08 Self-Effacing
09 One For The Ages
10 Onomato Pia
11 iPhone
12 The Existential Threat
13 Nothing Travel Faster Than The Speed Of Light
14 Please Don’t Fuck Up My World
www.facebook.com/sparksofficial/
Betyg: 7.5/10
Conny Myrberg