Big Big Train – Common Ground

När nya Big Big Train-plattan rullar igång blir jag överrumplad. Det låter ju som Styx! Eller kanske Abba? Nu låter visserligen inte sången som Agnetha eller Frida, men ”The strangest times” besitter den där sprittande frihetskänslan – paradoxalt nog i en låt som handlar om att sitta isolerad under Covid. Även låt två ”All the love that we can give” överraskar i det att sången till en början klingar av Philip Oakey i The Human League, eller kanske ännu mer av den ypperlige Richard Fairbass i Right Said Fred. Jag klarar härvidlag inte av att avgöra vilken Big Big Train-medlem som sjunger (det är i vart fall knappast huvudsångaren Dave Longdon), men efter en superpigg och omvälvande progressiv rundtur tas mikrofonen över av trummisen Nick D’Virgilio (ex-Spock’s Beard) som alltså nyttjas även som den formidabel sångare han är.

Dessa popreferenser ska emellertid inte ses som hundraprocentigt signifikativa för albumet, utan det är helt klart progrock vi snackar om. Lyssna exempelvis på instrumentala ”Apollo”, en underbar energikick, komplett med flöjt och ett basspel ej långt från Chris Squire. Eller femtonminutaren ”Atlantic cable”, med sina utsökta blåsarrangemang. Eller finalen ”Endnotes”, en monumental andakt där återigen blåssektionen verkligen bidrar till något genuint stort. Den enda låt som inte sticker ut är faktiskt titelspåret. Rättare sagt, den sticker ut genom att vara en bekväm mellanlandning på världsomseglingen. 

Summan av det hela är vad som torde vara Big Big Trains bästa skiva sedan ”English Electric part 1” (2012). Till detta bidrar David Longdons karaktärsstarka sång samt de spännande kompositionerna, där poptouchen får symfrocken att dallra.

 

Big Big Train – Common Ground
English Electric Recordings

The Strangest Times
All The Love We Can Give
Black With Ink
Dandelion Clock
Headwaters
Apollo
Common Ground
Atlantic Cable
Endnotes

www.bigbigtrain.com

www.facebook.com/groups/bigbigtrain

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg