Uppsalagitarristen Sören Cederberg är en av landets osjungna musikhjältar. Redan i 70-talets punkvåg var han aktiv, under 80-talet var symfonirockbandet Pandora hans huvudsakliga hemvist, sedan blev det Hasse Fröbergs Solid Blue, och endast sällan har Cederberg låtit gitarren ligga. Nu har hans band Canvas släppt nytt album, och det är en varierad skiva där suggestivt tycks vara ledord. Musiken är inte svårtillgänglig, men inte heller lämnar den sin lyssnare oberörd. På något sätt lyckas musiken vara elegant och rå på samma gång.
Vi har exempelvis ”Fields of fire” som med sitt läckra elpiano får mig att tänka på Steely Dan, vi hör ”Intensity of black”, en melodiös och dramatisk hårdrock (lite åt Sonata Arctica-hållet) med sirliga gitarrlöpningar. Snygga är även solona i den proggiga poprocken ”So many tears” (tänk sent 70-tal). Slutlåten ”It’s called life” vittnar om klassisk progrock även den, och här är det Saga snarare än Genesis.
Summan av kardemumman är ett väldigt kompetent band frontat av högst emotionell sång, och tvivelsutan värt att skänka två öron (minst!) ifall du är inne på de band som namedroppas en bit högre upp i denna recension.
Rekommenderas!
Canvas – Darkness
Darkest before the dawn
When I´m alone
Fields on fire
Fading light
Intensity of black
So many tears
It´s called life -remix
https://www.facebook.com/Canvas.Sweden
Betyg: 7/10
Daniel Reichberg