Allan Kozinn & Adrian Sinclair – The McCartney legacy
Deyst
Först ett varningens ord. Det här är INTE en bok för alla. Den är inte ens en bok för alla musikälskare, utan man bör vara en rejäl Paul McCartney-entusiast/nörd för att helt kunna ta de mer än sexhundra sidornas text till sitt hjärta. Dock finns ju rätt så många dylika personer, så blir du lockad av att läsa vilken månad familjen McCartney fick varmvatten installerat på gården i Skottland eller exakt vilka sidor i Ian Flemings roman ”Live and let die” som influerade Paul till låten med samma titel eller vilket ackord Paul tar på omslagsbilden till ”Wild life” är det bara att hugga i.
Detta är alltså historien om Paul McCartneys första period utan Beatles. Eller rättare sagt Beatles slut, osäkra solosteg, bildandet av nytt band, knak i fogarna, skivinspelningar på tre kontinenter och albumen ”McCartney”, ”Ram”, ”Wild life”, ”Red Rose Speedway” samt ”Band on the Run”. Därtill ges värdefulla inblickar i tv-showen ”James Paul McCartney” och det gåtfulla ”Thrillington”-projektet.
Vi får veta att trummisen Denny Seiwell till en början spelade trumpetsolo i ”Some people never know”, att blåsarrangemanget i ”Single pigeon” spelas av Wings själva, hur det var besvärligt att få till en såpass rudimentär rocklåt som ”Hi, hi, hi” och att en turné passerade Gränna. Paret McCartneys fängslande för haschinnehav i Göteborg omtalas därutöver i detalj.
Källorna räknas i hundratal, och det är enkelt att hitta ifrågasättanden av Linda McCartneys medlemskap i Wings (hon var helt oerfaren som musiker), men lika lätt finner man försvar av detsamma (Lindas röst bidrar till bandets unika sound). Personen Paul McCartney beskrivs å sin sida huvudsakligen positivt, men man väjer inte för mannens drag av stöddighet och arrogans. Det hela skapar en atmosfär som i denna nörds ögon stundtals kan beskrivas som rafflande, och det tänder alltid till extra mycket när övriga Beatles kommer in i bilden. Det största hindret (såvida du kan hygglig engelska) är att man bara MÅSTE lyssna på DEN och DEN låten, och därmed avbryts i sitt läsande. Men lika ofta blir läsaren påmind om Pauls briljans som musikskapare, och som en bonus påminns man om förbandet Brinsley Schwarz många goda sidor. Dock tvivlar jag starkt på att den idrottshall i Örebro där Wings lirade verkligen hette ”Idretshalle”.
Daniel Reichberg