John Lennon – Mind Games (ultimate collection)

John Lennon – Mind Games (ultimate collection)
Universal

Jag har alltid älskat ”Mind Games”, John Lennons solo-LP från 1973. Ett antal innerliga ballader, popdängor och ett par riktigt fräsiga rockers, framfört av New Yorks studioelit och så Lennon själv, på toppen av sin sångförmåga. Något annat som jag alltid har uppskattat är skivans produktion; dess på samma gång varma och kristallklara ljudbild. Glassig? Somliga skulle säkert kalla den lyxig. Därför har det kommit som en överraskning för mig att somliga tycker skivan låter illa. Bland dessa är därför denna nya mix – översedd av sonen Sean Ono Lennon – ytterst välkommen. Själv gör jag det enda raka, och stordiggar bägge! För visst finns här skillnader. Ett par exempel är att Gordon Edwards bas hörs tydligare än förut. Och på sina håll hörs gitarrer och klaviaturer som jag aldrig tidigare märkt. Men vad har hänt med ”One day (at a time)”? Michael Breckers strålande saxofonsolo är borta! Har Sean en gås oplockad med jazzlegendaren?

Den här månghövdade boxen fortsätter med en cd kallad ”Elements mixes”, vilken är på ett ungefär alla låtarna utan sång. Måhända kul för karaokefantasten, men de flesta av oss vill nog höra John sjunga. I ”Elemental mixes”-versionen av titelspåret hörs endast orgeln, vilket borgar för en meditativ stund, men är knappast livsavgörande. ”Tight a$” är endast de två gitarrerna i yster pardans.

Sedan kommer ”Elements mixes”, som är kul på flera sätt. Här hör vi ”Meat City” utan bas och trummor. Och i ”One day (at a time)” vågar John lätta på falsetten och sjunga i ett bekvämare, mer avslappnat mellanregister. Alla less is more-fans får här sitt lystmäte, och jag klagar inte. ”Evolution documentaries”, sedan. Riktigt intressant för oss nördar/entusiaster i det att vi får följa låtarnas utveckling från hemmademo till färdig skapelse. Mumma! Den sista cd:n är outtakes. Här tronar är en sjuminuters ”Meat City” med härligt jam, och en avskalad outtake av ”You are here” på nära elva minuter och med delvis alternativ text. Ja, sedan finns två blu ray-skivor med smått och gott (däribland ett antal dolda spår) samt en bok, men dessa saker har jag inte fått till påseende och kan därför inte recensera. 

I senaste numret av tidskriften Uncut beskriver Sean Ono Lennon ”Mind Games” som ett mästerverk. Jag är inte långt ifrån att hålla med. Helt klart är ”Aisumasen (I’m sorry)” en av John Lennons mest berörande låtar. Måhända den starkaste av dem alla. David Spinozzas blödande gitarrsolo skänker rysningar, oavsett mix.

9/10

Daniel Reichberg

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.