IQ – The Road of Bones

IQ - The Road Of Bones (2014)
 IQ – The Road of Bones

Engelska IQ framstår efter drygt 30 år som de starkaste förvaltarna av neoprog. ”The Road of Bones” är ännu en mörk, episk men samtidigt oerhört melodiös och vacker skapelse i linje med gruppens album under 90- och 00-talen.

——————————————————————————————————

Gruppens elfte album presenterar egentligen inga nyheter – IQ är mästare i att tålmodigt bygga upp atmosfären i musiken. Återvändande rytmsektionen basisten Tim Esau och trumslagaren Paul Cook agerar med snille och smak och fyller i luckor i musiken med läckra detaljer samtidigt som de framkallar rytmer från allt mellan en lunkande kamelkaravan till svärmar av fladdermöss. Av musikerna är det nykomlingen Neil Durant (Sphere3) som är mest tongivande. Hans klaviaturer inreder ljudrummet med luftiga mattor, dekorativa fonder och bärande melodier. Det enda anmärkningsvärda är väl egentligen att Durant i jämförelse med sina företrädare är sparsam med mellotron. Men det är fortfarande sångaren Peter Nicholls som är IQ:s tydligaste attribut. Hans gripande stämma väver in lyssnaren i ett nät av melodier som är omöjliga att slingra sig ur.

Lyriken är kuslig. Inledande From the outside in slår an vampyrromantik medan efterföljande titellåten kunde vara ett utdrag ur seriemördaren Dexters dagbok. Och givetvis ackompanjeras texterna på vederbörligt vis. Stämningen byggs upp långsamt och böljar mellan tunga och finstämda partier. Michael Holmes lägger tunga metalliska riff och kompet pulserar mäktigt medan klaviaturer och sång kompletterar med melodisk grannlåt. Whitout walls är albumets epos och med sina 22 minuter innehåller den allt mellan finstämt piano och virvlande solon. Och om den är en bugning till stilbildarna Genesis så är den fina Ocean en hommage till den gruppens lärjungar Marillion. Avslutningen med Until the end är ännu en ståtlig komposition som överraskar med ett Led Zeppelin-ekande intro på tre minuter.

Albumet är genomstarkt. Ingenting slår mig som svagt eller ens medelmåttigt. Däremot saknar jag det slutliga crescendot. Låtarna byggs upp till en hög nivå men kulminerar inte på samma vis som höjdpunkterna The province eller Harvest of souls från de närmast föregående albumen Frequency (2009) respektive Dark Matter (2004). Men icke desto mindre är The Road of Bones en imponerande helhet som bör avnjutas i lurar från början till slut.

IQ – The Road of Bones
Giant Electric Pea

1. From the outside in
2. The road of bones
3. Without walls
4. Ocean
5. Until the end

www.iq-hq.co.uk

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

7 reaktioner till “IQ – The Road of Bones”

  1. En 8 nej en 10 jag tycker att det här är en av de bästa prog cd på många år titel låten ett mästerverk iq bättre en någonsin köp köp

  2. Ger denna skivan 10 av 10 och den har gått oavbrutet. än så länge bara på Spotify, men dubbel-CD’n är beställd.
    Såg IQ Live på Loreley 2011, men viss progg görs bäst i lurar, tyvärr då de var lite tröga och långsamma på scen.
    🙂

  3. Helt klart ett mästerverk, jag skattar 9 av 10. Jämfört med IQ:s tidigare skivor är ”Road of bones” en av de bättre – kanske den bästa – även om jag var rätt tagen av ”Ever” 1994 som gick varm i spelaren de kommande åren.

  4. Road of Bones är ett stycke mästerverk. Ironiskt nog är bästa låten i mitt tycke ”Knucklehead” på disc 2. Disc2 innehåller låtar som inte riktigt ”höll måttet” enligt Michael Holmes 🙂

Kommentera