Bråvallafestivalen. Bråvalla dag 3 – 30 juni 2017

Dagen börjar i styv kuling och regn men slutar i en makalös solnedgång med musik från alla håll. Idag har vi sett tre hela spelningar och delar av några andra. Det blir ju så på festival. De vi bara fått med fragment ifrån går givetvis inte att betygsätta men några intryck är ändå värda att dela.

 

Mando Diao är ett hajpat band utan större anledning. Den dryga halvtimme jag lyssnar på dem lyfter endast när bandet spelar låtar från sin Fröding-skiva. I övrigt är det ganska bredbent rock som det går 13 band på dussinet utav. Jag är inte så imponerad men publiken verkar ha kul. Öl funkar ju lite så.

 

Danko Jones var en annan akt vi fick lite fragment utav. Det är i vanlig ordning med det här bandet, hårt och tungt. Ett sjujäkla ös helt enkelt. Det är ett framgångsrikt koncept med tre kanadensiska musiker i ett band.

 

Mina förväntningar på Die Antwoord från Sydafrika var höga och spelningen motsvarade alla förväntningar. Jag vet knappt var jag ska börja. Det är ett konstprojekt. En happening. Ett art performance av yppersta märke. Det är knäppt och skruvat och helt olikt det mesta jag hört förut. Tyvärr hade de restriktioner för fotografer. Endast några få utvalda fick fotografera och inte från scenkanten som är det vanliga, utan bara från mixertornet 30 meter från scenen. Vi hade inte rätt att fotografera så tyvärr har vi inga bilder från showen. De tre medlemmarna ”Ninja”, Yo-Landi Vi$$er” och ”Dj Hi-Tec (God)” sjunger, rappar och pumpar ut sin musik på mycket hög volym. Ninja publiksurfar och folkhavet framför scenen hoppar och studsar lika mycket som bandet och de två dansarna. Det är rufft och skitigt samtidigt som det är vackert och skirt. Allsången ljuder över nejden i låtar som ”I fink U freaky”, ”Baby’s on fire” och ”Ugly boy”. Trion har hög kultstatus och sörjs av fans världen över när de aviserat att de slutar i och med sitt femte album som släpps i höst. Jag är sjukt tacksam att jag fick chansen att se dem live. Jag önskar bara de fått spela mer än den knappa timme de hade till sitt förfogande. Betyget blir 5 vilt dansande spöken av 5 möjliga (och 1 ledsen fotograf).

 

 

Jag vill förstå Håkan Hellström. Det är min målsättning inför hans spelning på Bråvallas stora scen ikväll. Fältet framför scenen är packat med folk. Den största publiken hittills på årets festival. Jag vill så gärna förstå vad det är som gör att så många människor älskar honom. Och jag tror jag fick en glimt av ljuset och jag fick det genom sprickorna. Solnedgången hjälpte kanske till lite också. Det här är en artist som förefaller älska sin publik oreserverat. Han anför sitt stora band med en självklarhet som är förunnat stora artister. Jag tänker på Bruce Springsteen när jag ser den här konserten. Jag drar paralleller till Ulf Lundell. Ledstjärnor för den generation som vuxit upp med låtarna. På ett liknande sätt har Håkan Hellström varit en ledstjärna för de som föddes i mitten av 90-talet och framåt. Han kan berätta deras berättelse. Han kan sätta ord på det de känner när de går igenom tonårstidens svårigheter. Exakt på samma sätt som en Lundell eller en Springsteen. Jag ska inte säga att jag har tagit till mig Håkan Hellström men jag har yttersta respekt för den karriär han byggt och för den publik han har. Jag förstår lite bättre nu och det är jag glad för. Spelningen är mycket bra och håller mitt intresse uppe hela vägen. Jag ger det här fyra sjömanshattar av fem i betyg och jag lovar att jag ska lyssna genom albumkatalogen i sommar.

 

 

 

 

 

Slutligen tar vi oss in i cirkustältets mörker för att få oss en rejäl dos progressiv metal i form av Mastodon. Det är ett spelskickligt och intressant band som bjuder på dagens grädde på moset. Lufttrummisarna hänger längst fram och de får verkligen lön för mödan. Riktigt roligt att Bråvalla fått hit det här bandet som fångat nutiden med sitt moderna sound. Publiken är egentligen inte den bästa för den här sortens band som kräver lite av de som lyssnar. Det är inte riktigt det man kan räkna med på den här festivalen. Men bandet får 4 luftgitarrer av 5 i betyg.  

 

Foto: Maria Laakso Åman

Text: Erik Laakso Åman

Kommentera