Enchant – The Great Divide

Enchant-The Great Divide

Enchant – The Great Divide

Efter en mycket lång paus (drygt 10 år sen senaste plattan ”Tug of War”!) återkommer här ett av de mer tongivande banden inom den lite hårdare varianten av den progressiva rocken med en ny platta. En del skulle nog klassa Enchant till de neo-progressiva (alternativt Prog-Metal) banden med visst släktskap till bl a Dream Theater som man även tidigare har turnerat en del med. Orsakerna till dröjsmålet är många. Det har haft att göra med diverse familjeangelägenheter men även några bandmedlemmars engagemang i andra sammanhang (t ex sångaren Ted Leonard med Spock’s Beard och  keyboardisten  Bill Jenkins med Sound of Contact). Grundaren och gitarristen Doug Ott medgav att han länge trodde att det inte skulle bli någon mer platta. Men så blev det till slut och den här gången med lite mer engagemang i låtskrivandet från de andra i bandet.

Plattan öppnar med ett riktigt kanonspår som i mitt tycke är bäst på hela plattan. ”Circles” heter låten och handlar om hur lätt det är att hamna i situationer som det är svårt att ta sig ur i livet. Bakgrundsriffen på gitarr är läckra och stämsång och solosång (av Ted Leonard) är mycket bra. Även mycket bra driv på trummorna av Sean Flanagan. Även låt två (”Within An Inch”) håller hög klass med urläckert samspel mellan gitarr och sång i refrängpartierna. Men sen händer något som gör att det faktiskt inte går att hålla intresset uppe längre. De följande låtarna känns som man har hört dem förut (trots undersköna harmonier i ”The Great Divide”) och flera genomlyssningar gör tyvärr inte saken bättre. Svårt att peka direkt på vad det är för man spelar ju på intet sätt dåligt utan det är nog helt enkelt bara att låtmaterialet inte håller måttet längre (möjligen med undantag för ”Transparent Man”).

Så, den här återkomsten kunde ha varit mer lyckosam. Uttrycket ”Upp som en sol men ner som en pannkaka” ligger nära till hands även om avslutningen på plattan naturligtvis inte kan betraktas som katastrofal. Den är bara inte intressant. Betyget blir då därefter.

Enchant – The Great Divide
Inside Out Music

1. Circles (7:59)
2. Within An Inch (7:34)
3. The Great Divide (9:03)
4. All Mixed Up (4:12)
5. Transparent Man (6:19)
6. Life In A Shadow (4:58)
7. Deserve To Feel (8:01)
8. Here And Now (7:31)

www.enchantband.com

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

 

Lunatic Soul – Walking on a flashlight beam

Lunatic-Soul 2014

Lunatic Soul – Walking on a flashlight beam

 

Så kom den då till slut – uppföljaren till de tidigare tre Lunatic Soul-plattorna – trots tidigare besked om att det bara skulle bli en trilogi och inget mer. Men jag antar att den stora succén med svart-vit-grå (färgen på det tidigare namnlösa skivorna) fick Mariusz Duda att tänka om. Dessutom kan jag tänka mig att det trots allt lockar med egna soloprojekt som en sorts komplement till det rätt mastiga turnélivet med polska bandet Riverside där Mariusz vanligen spelar. Omslaget till nummer 4 är också svart (om än med ”flashlights”) så man kan ju lite spekulativt hoppas på ytterligare minst två i serien (för att fylla cykel 2).

Tidigare plattor och musik från Lunatic Soul är kända för en stor experimentlusta vad gäller instrumentering och arrangemang. Många låtar är dessutom helt instrumentala med viss dominans av akustiska gitarrer, d v s sparsam användning av det annars mest dominerande instrumentet i modern rockmusik (elektrisk gitarr). Trots detta innehåller plattorna flera underbara sånger med stor känsla (exempelvis låten ”Gravestone Hill” från den vita plattan). Textmässigt är låtarna ofta mörka och introverta.

Den nya plattan fortsätter definitivt i samma stil. Namnet ”Lunatic Soul” ger associationer till grubblerier och mentala problem men även till närmast Science Fiction-artade miljöer som förstärker den lite ödsliga stämningen. Båda dessa element förs vidare på nya plattan och kanske är de till och med starkare än någonsin. Den kusliga förnimmelsen av utomjordisk miljö är stark på inledningsspåret ”Shutting out the sun” men framförallt på spår två ”Cold” (som nu även skall släppas som singel med tillhörande video).  I den förstnämnda hör man tydligt (!) vindarna och vågsvallet på Stillhetens Hav på månen och i inledningen av låt två så får man rent av ducka för hastigt nedfallande meteoriter. Allt detta kusligt framtaget på diverse elektroniska instrument vilka även dyker upp på i stort sett varenda låt i fortsättningen. Det gör verkligen musiken speciell och till en sorts blandning av elektronika och det mer typiska rocksoundet från Mariusz’ band Riverside.

Det som jag speciellt uppskattar med nya plattan är att Mariusz lyfter fram sitt skickliga basspel och att han tar för sig mer när det gäller sången. På så sätt skiljer sig plattan lite från de tidigare verken. När det gäller sången så har jag alltid gillat hans underbara mjuka och känsliga röst och, som sagt, här får man höra den på i stort set varenda låt. På ”Cold” sjunger han i en stil som påminner starkt om den svalt skönsjungande soulsångerskan Sade. På ”Gutter” tar han ut svängarna med underbar falsettsång i flera partier som faktiskt gav ståpäls redan vid första genomlyssningen. På samma låt briljerar Mariusz på basen. Det var längesen jag hörde något lika svängigt framfört med bas i förgrunden. Låtens lite orientaliska touch gör den ännu mera spännande och kanske är det här skivans som helhet bästa låt (och som i princip bara den gör skivan värd ett inköp!).

Låten ”Treehouse” är väl den mest lättillgängliga låten på plattan med närmast lite Beatles-känsla men faktiskt också lite av det vi brukar få höra från Marillion. Mycket behaglig och mjuk att lyssna på. Lite förvånande att inte den släpps som singel med tanke på att ”Cold” är rätt så komplicerad. Som tvär kontrast för ”Pygmalion’s Ladder” tankarna till orientalisk musik men även till Steven Wilsons soloprojekt och då särskilt skräckfilms-stämningarna på The Raven-plattan. Jag gillar greppet med ”stegen i det grova gruset” (de måste höras för att förstås!). De filosofiska funderingarna är tunga här (”Maybe I am damaged beyond repare….”) och det är verkligen en ödesmättad stämning tidvis. På slutet kommer här faktiskt ett riktigt fint solo på elektrisk gitarr som ett sorts undantag som bekräftar regeln. Vi får också en mycket svängig avslutning där bas och trummor öser på fint. Om man kan ha någon kritik mot den här plattan så är det möjligen avsaknaden av trummor i många låtar. När dessa plockas fram som på den här låten så lyfter musiken verkligen ytterligare flera nivåer.

Mitt favoritspår på plattan (med viss konkurrens från ”Gutter”) är dock nästföljande låt ”Sky drawn in Crayon”.  Underbara harmonier från akustisk gitarr varsamt kryddat med diverse keyboards och ”skumma elektroniska ljud (pneumatisk borr, spikpistol, transformator!)”. Återigen Mariusz underbara röst i både normalläge och i falsett. När det sistnämnda sker och man hör ljudet från skrattande lekande barn så ryser jag verkligen. Det kan knappast bli bättre. Det här är en låt som är ganska typiskt för hela Lunatic Soul-projektet med stämningar som man kan hitta i alla tidigare plattor.

Avslutande låt (titellåten) är en skönt svängande sak där trummorna plockas fram igen (yes!) och harmonierna mellan Mariusz röst och övriga instrument smeker öronen. I slutet av låten tillåts trummisen briljera lite mer på cymbalerna och elgitarren plockas fram igen för en sista slutforcering.

Måste erkänna att det inte var helt lätt att recensera detta verk. Då hela tidigare Lunatic Soul –serien rent av är en personlig favorit så var ju förväntningarna minst sagt skyhöga. Igenkänningsgraden var helt klart stor för många av låtarna och därmed blev så att säga den musikaliska överraskningseffekten kanske inte lika stor som för tidigare plattor. Men plattan bjöd ändå på en sällsam resa i sköna ljudlandskap på ett sätt som få andra plattor mäktar med. När sen Mariusz ytterligare understryker sina kvaliteter som skicklig basist och underskön sångare (även i falsett-registret) så kan man verkligen inte hävda att Lunatic Soul-projektet har stagnerat. Så det blir återigen ett välförtjänt mycket högt betyg och jag konstaterar helt enkelt att detta är en av de starkaste plattorna detta år.

Lunatic Soul – Walking on a flashlight beam
Kscope

1. Shutting Out The Sun (08:40)
2. Cold (06:58)
3. Gutter (08:42)
4. Stars Sellotaped (01:34)
5. The Fear Within (07:10)
6. Treehouse (05:31)
7. Pygmalion’s Ladder (12:02)
8. Sky Drawn in Crayon (04:58)
9. Walking on a Flashlight Beam (08:11)

www.kscopemusic.com/artists/lunaticsoul

http://lunaticsoul.com

 

Betyg: 10/10

Karl-Göran Karlsson

 

 

 

PHI – Now the Waves of Sound Remain

 

PHI - Now the waves of sound remain
PHI – Now the waves of sound remain

PHI är ett band från Österrike bestående av Markus Bratusa (sång, gitarr), Arthur Darnhofer-Demár (bas, sång) och Gabe Cresnar (trummor) och de bildades 2006. Sen dess har de släppt plattan ”Years of Breathing” som rönt viss framgång liksom en konsertturné i Centraleuropa och Baltikum. Nu har bandet fått kontrakt på RPWLs skivbolag Gentle Art of Music som nu ger ut deras andra platta.

De tre i bandet deklarerar frankt och ärligt att de bygger sin musik helt på element från flera förebilder, d v s allt har i princip gjorts förut men det hindrar inte att man skapar en helt ny mix. Så är det med det mesta av dagens musik. Det är svårt att komma med något helt nytt utan all utveckling sker i små men betydelsefulla steg. Börjar man med bra ingredienser (precis som i matlagning) så kan resultatet bli hur bra som helst. En ganska härlig inställning som bandet har, tycker jag.

Det var länge sen jag hörde en så varierad platta och med de deklarerade förebilderna kunde man ju ana att det här skulle bli en njutbar lyssnarupplevelse.

Inte desto mindre intressant blir det av att deras huvudingredienser sägs komma från band som Tool, Rush och Porcupine Tree. Personligen tycker jag också inspiration från Pain of Salvation kan höras lite här och där. Plattan innehåller nio spår varav ett är hela 12 minuter långt (titelspåret). Det var länge sen jag hörde en så varierad platta och med de deklarerade förebilderna kunde man ju ana att det här skulle bli en njutbar lyssnarupplevelse. Produktionen är dock stundtals lite rå och kaotisk vilket gör att det inte enbart är bomullsliknande behandling av öronen. Bland annat så avslutar man flera av låtarna med några rätt så skärande distorsionsljud. Sången (väldigt behaglig röst från Markus) och gitarrspelet är dock mycket bra i övrigt och visst får man väldigt mycket känsla av Tool och Rush i musiken.

De flesta låtar är intressanta och skall jag lyfta fram några favoriter så får det bli ”Welcome tomorrow”, ”Tune in zone out” och ”Now the waves of sound remain” vilka utgör de allra längsta låtarna på plattan. Det säger något om hur lyckad variationen är på låtarna. Även det allra första spåret ”Buy your piece of love” kanske bör läggas till favorithögen.

Det här är en platta som växer och växer ju mer man lyssnar. Men det här är ju typiskt för band som vågar spela lite mer komplicerad musik så det gäller att ta sig igenom de första lyssningarna och inte ge upp. Men ni som gillar Tool och Rush kommer säkert att gilla verket från början så det är bara att hugga!

PHI – Now the waves of sound remain

Gentle Art of Music

  1. Buy Your Piece Of Love (04:41)
  2. Welcome Tomorrow (08:36)
  3. Tune In Zone Out (05:19)
  4. Maye Sometime Else Then (05:05)
  5. Revolution By Design (04:08)
  6. Behind A Veil Of Snow (05:45)
  7. The Liquid Hourglass (02:46)
  8. Now The Waves Of Sound Remain (12:10)
  9. This Last Favour (04:51)

www.phi-band.com

Betyg: 8 / 10

Karl-Göran Karlsson

IAMTHEMORNING – Belighted

IAMTHEMORNING-Belighted
IAMTHEMORNING – Belighted

Duon med pianisten Gleb Kolyadin och sångerskan Marjana Semkina är ett av de senaste tillskotten till Kscope-stallet. De har valt det något udda namnet IAMTHEMORNING och nu släpper de sin debut-platta på detta märke. De kommer från St Petersburg i Ryssland och har spelat och sjungit tillsammans sen 2010. De har redan släppt en fullängdare och en EP sen dess. Med på nya plattan finns även en del kända musiker, t ex Gavin Harrison (Porcupine Tree, King Crimson).

Nya plattan är lång och innehåller hela 15 korta och långa låtar med tämligen stor variation. Visst hörs det att här har vi att göra med en mycket duktig pianist i fint samspel med en mycket kompetent sångerska. Stilmässigt hör jag stora likheter med band som Magenta men framförallt med bandet Frequency Drift från Gentle Art of Music (RPWLs skivbolag). Faktum är att jag tidvis undrar vad som verkligen skiljer stilmässigt från de sist nämnda – ibland är det så oerhört likt. Exempelvis använder de båda harpa i vissa låtar för att få en särskild klang i musiken och sångerskan sjunger på ett sätt som är mycket likt Isa Fallenbacher i Frequency Drift. Dessutom är det mycket inslag av klassiska instrument som violin och cello men även lite jazziga partier.

Tycker ni det här låter intressant kan jag verkligen rekommendera vidare lyssning. Absolut bästa spår på plattan är ”The Simple Story” som med sin mystiska stämning och arrangemang fångar intresset. Ursnygga pianosekvenser och cello-komp. Denna låt fanns med på deras tidigare EP och det finns även en ursnygg video med låten. Den följs direkt på nya plattan av ett jättetjusigt pianodominerat stycke där Gleb visar vad han går för. Tjusiga skalor och diverse klaviatur-grannlåt. Jag gillar också låten ”To Human Misery” som har en väldigt skön och avslappnad stil. Arrangemanget är väldigt snyggt med både Gavins trumkomp och diverse stråkar. Även låten ”K. O. S.” låter spännande med lite orientaliska drag och ett och annat Porcupine Tree-liknande sound.

Övriga låtar på plattan är bra men sticker kanske inte ut sådär så att man fascineras. Sen får jag tyvärr säga att jag inte blir riktigt klok på om Marjana verkligen träffar så rent som hon borde på alla toner hon sjunger. Här och där skär det lite grand i mina öron men jag kan ändå inte påstå att det med säkerhet är falskt. Men det är tillräckligt för att jag så att säga hajade till.

I vilket fall en klart godkänd debut och det skall bli intressant att se fortsättningen.

 

IAMTHEMORNING – Belighted
Kscope music

01: INTERMISSION IX
02: THE HOWLER
03: TO HUMAN MISERY
04: INTERMISSION X
05: ROMANCE
06: THE SIMPLE STORY
07: INTERMISSION XI
08: 5/4
09: CROWDED CORRIDORS
10: GERDA
11: OS LUNATUM
12: INTERMISSION XII
13: K. O. S.
14: REPRISE OF LIGHT NO LIGHT
15: INTERMISSION XIII

http://iamthemorning.com

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

 

Shirawanda – Reachable

shirawanda
Shirawanda – Reachable

Som recensent bjuds man ibland på en del riktiga överraskningar. Jag fick mig plötsligt tillskickad en demoplatta (EP) från ett nytt band från Falkenberg under namnet Shirawanda och lite bakgrundsmaterial om bandet från en artikel i Hallands Nyheter fredagen den 22 augusti skriven av Magnus Johansson.

Shirawanda är ett märkligt bandnamn som uppenbarligen är en ren fantasi utan någon särskild betydelse. Men namnet och omslaget inbjöd redan det till intresse då det verkade lite österländskt spännande. Bandet är ett kompisgäng som spelat ihop sen några år tillbaka. Basisten Leo Erzmoneit, sångaren Charlie Johansson och gitarristen Emil Cederholm startade det hela mest bara på skoj. Men sen anslöt så småningom Olof Lundin (gitarr), Joel Jönsson (keyboard), trummisen Peter Wallenäs och Joakim Schakonat (percussion). Leo, som läst på Geijers Folkhögskola i Karlstad (med inriktning mot rock och jazz), tyckte så småningom att det var dags att spela in några låtar och fixade via sina kontakter i Karlstad så att gänget kunde åka dit och spela in sex låtar med producenten Ola Sonmark. Och nu släpps alltså resultatet på EPn ”Reachable”.

Man skulle kunna tro att med så många musiker inblandade så skulle man mötas av ett fylligt rocksound av traditionellt snitt men till min förvåning är det något helt annat som bjuds. Det är mycket stämningsfull musik som i mycket stor grad bygger på spröda gitarrklanger och harmonier varsamt ihopsnickrat med rytm- och baskomp. I bakgrunden finns också här och där ett precis lagom stämningshöjande keyboardskomp, oftast aktivt i slutet av låtarna. Sången från Charlie Johansson är högklassig och väldigt tydligt inspirerad av Eddie Vedder i Pearl Jam. Jag kan också ibland finna associationer till Michael Stipe i REM. Bland övriga inspirationskällor nämns Red Hot Chili Peppers.

För att vara en debut-platta måste jag säga att jag är mäkta imponerad över detta verk. Allt är som tidigare nämnts varsamt och stilfullt arrangerat och jag kan egentligen inte hitta något att direkt anmärka på. Det skulle i så fall vara att på något ställe på låten ”Reachable” styrs gitarrerna över lite kortvarigt till mindre njutbara toner. Men det är faktiskt allt! För övrigt är det en ren njutning att lyssna på låtarna. Framförallt gillar jag de otaliga partierna med undersköna gitarrharmonier. Och då snackar vi elgitarrer utan en massa distorsion och modulering. Underbara klanger, ofta förstärkta med ekon, och i ett härligt samspel. Man märker att killarna äger förmågan att kommunicera sinsemellan med instrumenten och att klangerna och harmonierna har betytt mer än det mer typiska rockröjet som är så vanligt bland de flesta rockband.

Samtliga låtar är njutbara men favoriterna är nog ”The Delusion Fades”, ”Reachable” och ”Tidal Waves”. Den förstnämnda inleds lite tamt men från och med mitten av låten får vi de där underbara gitarrklangerna och så småningom även riktig skönsång från Charlie. På slutet öser bandet på lite mer och det svänger riktigt fint med fortsatta fina gitarrharmonier. Nästan lite ståpälskänsla i vissa partier. Riktigt gött! Lite samma sak hittar vi i ”Reachable”. Inledande sång (plus någon sorts jätteskumt maskinljud i bakgrunden!) men från och med mitten ett fantastiskt fint instrumentalt parti. Återigen de här underbara gitarrharmonierna. Jag måste dock särskilt framhålla det urläckra tajt synkade gitarr+bas-solot i slutpartiet. Fantastiskt vackert ihopsytt! Till sist, i ”Suseåns Mynning” får vi höra sköna toner från akustisk gitarr, ackompanjerat av Kattegatts vågor, som sen övergår låten i ”Tidal Waves” med sanslöst vackra gitarrklanger och fin sång. Imponerande moget och kompetent utfört.

Alltså, på det hela taget en mycket imponerande debut! Vi brukar knappast betygsätta en EP här men låtarna är så pass långa att de är i närheten av en full-längdsplatta (åtminstone i Vinyl-version). Därför sticker jag ut hakan och ger verket ett välförtjänt högt betyg!

Shirawanda – Reachable

01: Intro
02: Dead Weather
03: The Delusion Fades
04: Reachable
05: Suseåns Mynning
06: Tidal Waves

http://shirawanda.bandcamp.com/releases

www.facebook.com/Shirawanda

 

Betyg: 8 av 10

Karl-Göran Karlsson

The Pineapple Thief – Magnolia

The Pineapple Thief - Magnolia
The Pineapple Thief – Magnolia

Pineapple Thief startades 1999 av Bruce Soord och de har sedan dess levererat en lång rad plattor varav flera av dem har blivit recenserade här på Artrock.se. Bandet har sakta men säkert stigit i popularitet och Bruce Soord har också på sistone gett sig in i en del andra projekt varav det mest kända kanske är samarbetet med Jonas Renkse (med gemensamma plattan ”Wisdom of Crowds”) och Katatonia.

Den nya plattan ”Magnolia” (med ett magnifikt omslag signerat den franske konstnären Patrick Gonzales) innehåller 12 korta låtar som på sätt och vis markerar en sorts återtåg från den mer typiska progressiva rocken med långa låtar som vi har hört mer av i tidigare alster. Bruce säger att han på denna platta velat koncentrera sig på att skriva bra sånger och därmed kan man säga att han istället närmar sig lite mer populär rock i stil med det som exempelvis Muse levererar.

Alltså, betyder det att vi progfans skall behöva bli besvikna? Tja, jag lutar i alla fall åt detta håll. Sångerna på den här plattan håller inte tillräckligt kvalitet för att lyckas fånga mig trots en och annan låt med bra känsla (t ex titellåten och ”Don’t tell me”). Faktum är att jag har haft lite svårt att ta till mig även tidigare plattor så det här kändes till slut rätt så bekant. Kan inte komma ifrån känslan av att Pineapple Thief försöker vara en sorts Porcupine Tree Light  – de har ju till och med lagt beslag på samma initialer – mer eller mindre medvetet. Bruce Soord sjunger bra, ingen tvekan om det (även om man märker en anings Steven Wilson-komplex), men som låtskrivare tycker jag inte han har lyckats särskilt bra denna gång. Det är godkänt men inte mer.

The Pineapple Thief – Magnolia

KScope

  1. Simple As That (04:01)
  2. Alone at Sea (05:21)
  3. Don’t Tell Me (03:35)
  4. Magnolia (03:47)
  5. Seasons Past (04:14)
  6. Coming Home (03:06)
  7. The One You Left to Die (04:19)
  8. Breathe (02:35)
  9. From Me (04:31)
  10. Sense of Fear (04:31)
  11. A Loneliness (03:22)
  12. Bond (04:31)

www.kscopemusic.com/tpt

www.pineapplethief.com

Betyg: 6 / 10

Karl-Göran Karlsson

Steve Rothery Band – Live in Rome

Steve Rothery Band-Live in Rome
Steve Rothery Band – Live in Rome

För ett tag sen deklarerade Marillion-gitarristen Steve Rothery att han ville ge ut ett solo-album under den tänkta titeln “The Ghost of Pripyat” och på sedvanligt Marillion-maner startade han en s k Kickstarter-insamling för att finansiera projektet. Efter 24 timmar hade han redan samlat in 15000 pund och så småningom passerade han även 60000 pund vilket då var det näst högsta summa som samlats in på detta sätt. Om en månad ungefär (slutet av september 2014) släpps den nya plattan och den lär även innehålla gästspel av en del andra superkändisar (bl a Steve Hackett, Steven Wilson, Don Airey har nämnts).

Men, märkligt nog släpper Inside Out redan nu (bara en månad före släppet av studio-albumet) en live-platta med stora delar av låtmaterialet på nya plattan. Den spelades in på en rätt liten klubb i Rom (Cross Roads Live Club) tidigare i år. CD 1 innehåller hela 6 långa låtar från nya plattan vilket förmodligen innebär att i stort sett hela det nya låtmaterialet finns med. Steve säger att detta framträdande faktiskt bara är deras andra uppträdande någonsin med hans nya band. Den första var på Plovdiv Guitar Festival i Polen i oktober 2013. Uttalandet är verkligen remarkabelt för så tajt och samspelt som bandet är på scen här i Rom är det nog svårt att bli. Förvisso dominerar Steve med många och fina solon men jag vill hävda att kompet från de andra också är av yppersta klass. Speciellt kompgitarristen Dave Foster kompletterar Steve på ett fantastiskt bra sätt. Steve förklarar att han ser på låtarna på nya skivan (som är helt instrumental) som en sorts filmmusik. Det är musik som skall framkalla bilder och känslor kring några teman. Jag tycker han lyckas alldeles utmärkt med det. Det är stämningsfullt och finstämt. Faktum är att de där bilderna som han vill framkalla verkligen kommer (förvisso ger han lite ledtrådar i sina intron till låtarna så det är inte svårt att föreställa sig vad han är ute efter).

Stilmässigt är jag överraskad över hur annorlunda Steve låter i sitt spel på denna skiva (även om det naturligtvis går att höra att det är Steve Rothery som spelar). Det är mycket mer likt exempelvis stämningarna i Pink Floyds plattor (läs David Gilmour). Ett jättebra exempel är låten ”Summer’s End”. Här kunde jag nästan ha tagit gift på att det var David Gilmour som spelade om jag inte visste att det var Steve. Så, alla ni som gillar Gilmours (och Steve Rotherys) sätt att spela gitarr skall verkligen ta en rejäl titt på den här plattan. Den är full med sköna gitarrharmonier utan att vara alltför belastad med långvariga och tröttsamma solon. Visst, här är många solon men de flyter in så bra i verken att man knappt märker det. Sen byter Steve tema väldigt ofta så man hinner inte riktigt tröttna. Bland de nya låtarna skall jag speciellt nämna ”Kendris” (en taktfast låt med otroligt härliga gitarrharmonier) och ”The old man of the sea”. Den sistnämnda har lagts ut som en ”s k teaser” på Youtube och jag måste säga att den ger en väldigt rättvisande bild av hela detta nya 2CD-alster. En väldigt skön låt med flera delar. Börjar i lugn still men avslutas med betydligt rockigare tongånger. Låten ”White Pass” är också en höjdare och handlar om ett stråk i Klippiga Bergen där många guldgrävare strök med. Man kan verkligen från musiken få fram känslan av detta kalla och ogästvänliga ställe.

Allmänt måste jag säga att det ibland känns befriande att höra på enbart instrumental musik och det här var verkligen ett sånt tillfälle. Steves sätt att spela gitarr är imponerande. Han använder väldigt mycket olika pedalteknik då han spelar. Oftast försöker han få gitarrljuden att komma smygande och försvinna smygande. Alltså, tonerna liksom svävar och man hör inte tillstymmelse till knäppande på gitarrsträngarna. Ni som är proffs här förstår nog vad det är för pedalteknik som åsyftas. För en amatör utan spelerfarenhet är det fortfarande lite magi över det hela. Men han gör det i alla fall väldigt snyggt och ofta med ett alldeles perfekt vibrato på tonerna. För mig är han på grund av det en av de största gitarristerna just nu. Låtkompositionerna i sig är kanske inte så märkvärdiga och de har vare sig en tydlig struktur eller tydliga bärande teman. Snarare har de en sorts grundram som Steve improviserar kring. Men det passar honom perfekt.

Om vi då lämnar CD1 (som alltså bara den är en relativt mastig pjäs) så kommer sen på CD2 den stora flörten med alla Marillion-fans. Steve har valt ut några av de allra största Marillion-hitsen, både från Fish– och Hogart-eran där alltså två gästsolister medverkar. Båda två har tidigare erfarenhet i Marillion-sammanhang och de är vokalisterna Manuela Milanese and Alessandro Carmassi, den sistnämnda sångare i Marillion-tribute-bandet Neverland.Båda gör alldeles utmärkt ifrån sig. Manuela tar hand om den fina ”Waiting to Happen” och den kanske lite mindre intressanta (i mitt tycke) ”Sugar Mice”. Alessandro gör en övertygande tolkning av ”Afraid of Sunlight”, ”Cinderella Search” och ”Easter”, även om han har lite svårt med de hösta tonerna i den sistnämnda. ”Easter” är en av mina absoluta favoriter bland Marillions låtar. Den här blandingen av nordirländsk folkmusik och rock är helt oemotståndlig. Intressant är att låten faktiskt skrevs av Steve Hogart innan han blev sångare i Marillion. Precis som på studioplattan (”Seasons End”) kryddas denna låt naturligtvis av ett långt soloparti från Steve Rothery, exemplariskt utfört här på konserten i Rom. Det kanske rent av är ett av hans mer berömda gitarrsolon (?).

Något som överraskade mig på plattan var att efter sedvanliga applådåskor och publikjubel så fortsätter tillställningen med två låtar från det italienska progbandet RanestRane där Steve tidigare har medverkat som gästartist. Det här står faktiskt inget om i förhandsmaterialet om plattan vilket jag tycker är lite dåligt. Men i vilket fall så finns kanske skivsläppets bästa låt här i den underbara ”Materna Luna”. Spännande elektroniska tongångar och tunga trummor kryddade med Steves härliga gitarr. Jag föll direkt. Så bra att det naturligtvis måste undersökas vidare. Det här lät verkligen bra, med andra ord instrumental musik när den är som bäst.

Jag måste säga att jag blev väldigt imponerad av denna live-inspelning. Det här var ju en konsert som man hemskt gärna skulle vilja ha sett på plats. Men det kommer alltså fler chanser för bandet ger sig nu snart ut på en Europa turné under hösten. Sen måste jag säga att jag har svårt att se att det kommande studio-albumet kan bli så mycket bättre än det här. Vi får se. Det här är i alla fall en av de bättre releaserna detta år. Ett absolut måste-köp för Marillion- och Steve Rothery-fans!

 

PS: Strax efter att denna text skrevs hörde jag den slutliga versionen av låten ”Morpheus” (d v s så som den skall låta på kommande studio-albumet) på Morow.com och jag får säga att jag nog måste ta tillbaka det tvivel som jag uttryckte alldeles nyss. Det lät mycket bra och låten hade en något annorlunda struktur än vad som här framfördes live. Alltså, ännu en platta att se fram emot!

Steve Rothery Band – Live in Rome
InsideOut Music

01 Morpheus
02 Kendris
03 The Old Man Of The Sea
04 White Pass
05 Yesterday’s Hero
06 Summer’s End
Tracklisting Disc 2:
10 Waiting To Happen
11 Afraid Of Sunlight
12 Easter
13 Sugar Mice
14 Cinderella Search
15 Materna Luna
16 Monolith pt. 2

www.steverothery.com

Betyg: 9/10

Karl-Göran Karlsson

 

Pymlico – Guiding Light

Pymlico-guiding light
Pymlico – Guiding Light

Pymlico är ett soloprojekt av norrmannen Arild Brøter och den nya plattan är den tredje efter föregångarna ”Inspirations” (2011) och ”Directions” (2012). Skivan är helt instrumental och innehåller sju långa spår med skiftande karaktär. Han säger att han inspireras av många stilar, bland annat arabisk musik, skandinavisk jazz, psykedelisk metal, modern filmmusik, world music och gammal hederlig progrock. Ett antal gästmusiker deltar på plattan, bland annat percussionisten Larry Salzman, gitarristen Felix Martin från Venezuela och saxofonisten Ivan Mazuze från Mozambique.

Arilds beskrivning av musiken som en blandning av flera stilar märks verkligen, alltifrån de arabiska tongångarna i ”Wanderlust”, det mystiskt psykedeliskt drömska med jazziga saxofon-toner och trummor i ”The East side” (kanske bästa spåret enligt min mening), de moderna lite elektroniska tongångarna i ”Sounds of the City” till den mer tydliga typiska progrocken i ”Bobcat” och ”Piz Gloria”. Fast den mest melodiska och njutbara låten kommer sist i ”Neptune” med stilfull sopransaxofon (tror jag), fin gitarr-refräng och mycket fint komp. Låten urartar dock lite på slutet med ett lite hysteriskt taktparti och tempo innan det ursprungliga temat lyckligtvis kommer tillbaks allra sist.

På det hela taget är det en välarrangerad och välspelad platta utan några direkta svagheter att peka på. Fast jag kom aldrig till det där läget när man så att säga kände suget att vilja spela den om och om igen. Uppenbarligen saknas det något som håller intresset kvar lite mer permanent. Men klart godkänt är det i alla fall.

Pymlico – Guiding Light
Spider House Records

 

01 – A Day Out (03.52)
02 – Sounds Of The City (06.43)
03 – The East Side (07.47)
04 – Wanderlust (05.40)
05 – Bobcat (06.28)
06 – Piz Gloria (06.24)
07 – Neptune (13.48)

http://www.pymlico.no

Betyg: 6/10

Karl-Göran Karlsson

 

Neal Morse – Songs from November

Neal Morse 2014
Neal Morse – Songs from November

Neal Morse är supertalangen eller superproffset (om man så vill) som man egentligen aldrig vet vad han går för. Under tiden med Spock’s Beard blev han efterhand en riktig superstar i Prog-världen och chocken var monumental bland fansen när han beslutade sig för att lämna bandet efter att ha så att säga blivit frälst. Men när alla trodde han var förlorad för musik-genren lurade han alla och fortsatte att producera platta efter platta med högkvalitativ musik, ofta i samarbete med andra toppmusiker inom Prog-en (inte minst i superbandet Transatlantic). Så därför är varje skivsläpp med honom numera ett riktigt lotteri – ibland får man högvinst med geniala klassiska Prog-kompositioner (om man står ut med det oftast övertydliga kristna budskapet i låttexterna) men ibland får man tröttsamma och trista låtar som mer liknar väckelsesånger (ja, faktiskt, de är väckelsesånger!). Frågan var alltså nu vad det skulle bli denna gång?

Redan titeln på plattan (”Songs from November”) antydde väl att det denna gång inte skulle bli mycket av bombastiska och överambitiösa kompositioner inom Prog-genren. Jag kan redan nu avslöja att avsaknaden av Prog är närmast kolossal. Det finns i mitt tycke endast en enda låt på denna skiva som liknar det som vi tidigare är van vid från Neal Morse Prog-repertoar. Det gäller sången ”Tell me Annabelle” som är en lugn fin ballad men med gott om de där underbart sköna gitarr- och pianoharmonierna som vi så ofta har hört förut. Mycket fin, faktiskt.

Så, vad innehåller då plattan (med 11 sånger) i övrigt? Är det bara väckelsesånger? Nej men snudd på ändå. Ta till exempel låten ”Heaven smiles”. Som tagen direkt från väckelsemötet. Till och med gospelkören spelar över rejält på slutet med extatiska damer i kören. Fast i sanningens namn så finns där många andra låtar med mer alldagliga teman. Till exempel en hyllningslåt till braskaminen (!) – ”Flowers in a vase” – fast egentligen är det väl en sång till hans hustru. Skämt åsido, det är en vacker och finstämd låt (närmast en Country & Western-låt full med Steel-guitar) men … så långt från Prog-en som man överhuvudtaget kan komma. Överhuvudtaget får jag känslan att Neal denna gång väldigt medvetet velat producera något helt annat och mycket mer lättsmält material som skulle kunna passa bättre för den stora amerikanska medelklassen. Alltså, lite småbesviket konstaterar jag att Neal nu verkar vilja sprida ut korten ännu lite mera, kanske av rent krassa ekonomiska skäl (ingen blir ju fet på att spela Progrock!).

Istället för att bara slutligen avfärda plattan som ett genomkommersiellt jippo riktat mot en rik amerikansk kristenhet så vill jag ändå trots allt lyfta fram en av de mer utstuderade kristna låtarna på plattan – ”My time of Dying”. En sorgsen låt om vad som händer (eller snarare det som man önskar hända som kristen) när man dör. Märkligt nog blev jag rätt tagen av denna låt och dess text. Det är inte bara det gamla vanliga svamlet om himmelriket som ju naturligtvis finns med (med strofer som ”Send me up in clouds of glory”) utan det som fångade mig var när Neal Morse uttryckte något som jag tycker är bland det svåraste att bara direkt avfärda som nonsens in det kristna budskapet. Att kristendomen faktiskt ger hopp om att återigen få möta de nära och kära som man förlorat genom åren. Att den enorma saknad man känner en gång faktiskt skall kunna brytas. Man kan verkligen förstå att ett sådant budskap lockar. Hur otroligt och orealistiskt det än är. I den här sången uttrycker Neal det verkligen fint och det är inte utan att man berörs. Men det är i stort sett enda gången jag kan känna att Neals texter verkligen berör.

Slutomdömet blir oundvikligen ett krasst ”Underkänt”. Helt enkelt för att detta inte är Artrock/Prog utan något helt annat. Det betyder dock inte att skivan helt saknar kvalitéer

 

Neal Morse – Songs from November
InsideOut Music

1. Whatever Days
2. Heaven Smiled
3. Flowers In A Vase
4. Love Shot An Arrow
5. Song For The Free
6. Tell Me Annabelle
7. My Time Of Dying
8. When Things Slow Down
9. Daddy’s Daughter
10. Wear The Chains
11. The Way Of Love

www.nealmorse.com

 

Betyg: 4 av 10.

Karl-Göran Karlsson

TNNE – The Clock That Went Backwards

TNNE -The Clock That Went Backwards
TNNE – The Clock That Went Backwards

 

Från Luxemburg kommer neoproggarna No Name, eller som de numera heter TNNE (The No Name Experience) – ett namn de tog efter att de faktiskt lagt ner sitt ursprungliga band 2011. Det är sångaren Patrick Kiefer och keyboardisten Alex Rukavina i No Name som tyckte att det fanns mer att bygga vidare på samtidigt som man tog in ett gäng nya musiker. Kan inte låta bli att associera till plattan ”The RWPL Experience” från tyska RPWL, inte enbart för bandnamnet utan även för en väldig massa likheter i övrigt (mer om detta senare).

Nio spår rymmer plattan och en del av dem påminner inte så lite om andra kända band i neoprog-genren (förutom nyss nämnda RPWL framförallt IQ och Riverside). Låtarna känns väl genomarbetade och det är svårt att hitta något att anmärka på mer än att en del av dem har lite svaga teman som gör att det ibland känns lite tunt. Ibland klickar också sången lite (t ex i  ”About Angels And Devils” och ”Welcome to my New World”).

Jag gillar verkligen titellåten ”The Clock that Went Backwards” som är en verkligt fin instrumental sak. Men det finns en fenomenalt bra låt på plattan som verkligen sticker ut bland mängden och det är ”Circles of Life”, en låt som också återges på slutet i en förmodad radio-anpassad och nedkortad version. Sex minuter toppklass neoprog i en låt som har klara inspirationer från RPWL och Pink Floyd. Det här är riktigt, riktigt bra och det är en låt som förtjänar mer uppmärksamhet än själva plattan. Själva avslutningen (med sångfrasen ”Turn over a new leaf”) är riktigt magiskt med stämningar, främst framkallade av en härlig keyboard-slinga, som åtminstone ger mig ståpäls. Jag kommer på mig själv att tänka på Yogi Lang när jag hör sången vilket ju enbart är positivt.

En bra platta som bör kollas upp av neoprog-fansen.

TNNE – The Clock That Went Backwards
Progressive Promotion Records

1. My inner clock
2. Clairvoyance
3. About Angels and Devils
4. Looking Back and Forward
5. The Clock That Went Backwards
6. Circles of Life
7. Welcome To My New World
8. The Snow
9. Circles of Life (edit)

www.noname.lu

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson