Mariusz Duda + Steven Wilson – The Old Peace

The Old Peace

Mariusz Duda + Steven Wilson – The Old Peace

Ibland är tillvaron bara för grym och sorglig. Mitt i alla livsglädje och eufori över allt det fantastiska i tillvaron kan ibland en bomb slå ned: Allvarlig sjukdom som leder till döden. Precis så var det för en av de allra hängivnaste fansen till dagens progressiva rockmusik – Alec Wildey. Han var en särskilt stor fan av Porcupine Tree och Riverside och började redan som 17-åring att organisera diverse fan-aktiviteter i samband med konserterna med dessa band. Alec var känd som en mycket intelligent ung man med stor kärlek för musik och film. Han skrev också poesi och ansågs ha framtiden för sig även inom denna svåra bransch. Men plötsligt under julen 2013 drabbades han av lymfkörtelcancer som efterhand även utvecklades till obotlig levercancer. Då han ungefär ett halvår senare förstod att han inte skulle leva mycket längre bad han sina två stora idoler inom den progressiva rocken – Mariusz Duda (Riverside, Lunatic Soul) och Steven Wilson (Porcupine Tree) att tonsätta ett av hans poem med titeln ”The Old Peace”. De accepterade förfrågan och började genast jobba med uppdraget med hoppet att de skulle hinna slutföra verket innan Alec dog. Tyvärr lyckades de inte med detta. Alec dog bara några veckor senare (25 augusti 2014) utan att få ha hört slutresultatet.

Mariusz och Steven beslutade sig för att slutföra arbetet och ge ut låten som ett välgörenhetsprojekt där alla inkomna pengar skulle gå till cancerforskningen.

 

Då jag själv, precis som Alec, är en hängiven fan av allt som Steven och Mariusz företar sig var det ju helt enkelt nödvändigt att skaffa denna låt. Jag hade precis som Alec hoppats att detta skulle hända någon dag – ett samarbete mellan Steven och Mariusz. Dessa båda musiker är för mig tämligen unika i att de gör musik som verkligen tränger in på ett djupare plan. De är musiker som även vågar vara allvarliga i sin musik och inte undviker ämnen som är smärtsamma men djupt mänskliga. Det uppskattar jag. Och precis så är det även i denna låt även om den är förvånansvärt positiv och förtröstansfull i sin utformning. Alecs poem är inte helt lätt att ta till sig och det finns säkert en djupare mening än vad jag kan tolka ut av sången. Men den absolut sista strofen i dikten griper mig: ….”but nothing is more perfect than the smell of harmony”. Är det något som kännetecknar herrar Duda och Wilson är det den sällsamma förmågan att hitta musikaliska harmonier. Och det här verket är verkligen inget undantag. Sången är en uppvisning i harmonier av flera olika slag – från den spröda akustiska gitarren, till den underbara stämsången och avslutningens massiva mellotronstråkar och mellotronkörer. Efter att först ha tyckt att låten var rätt så enkel och trivial har den nu växt till att vara en av de underbaraste sånger jag hört i år. Inte minst den instrumentala avslutningen får mig att rysa av välbehag. Dessa är ack så välbekanta tongångar inom den progressiva musiken men ingen gör de så bra som dessa två musiker. Jag anar Steven Wilsons handlag bakom mellotronarrangemangen men vad jag förstår så ligger Mariusz Duda bakom själva tonsättningen och jag tror också att han står för de akustiska gitarrerna som följer med igenom hela låten.

 

Det här är 6 minuter musikalisk harmoni i den högre skolan. Långt från tung hård rock och befriad från volymtunga kaskader av elgitarrer och trummor. En fantastiskt värdig hyllning till Alec Wildey. Det är bara så smärtsamt sorgligt att han aldrig fick höra detta. Men jag är säker på att han hade älskat detta.

Mariusz Duda + Steven Wilson – The Old Peace
Kscope

http://www.kscopemusic.com/2014/11/07/steven-wilson-mariusz-duda-nosound-pen-tracks-tribute-fan-alec-wildey/

https://www.facebook.com/StevenWilsonHQ

https://www.facebook.com/marivsz.duda?fref=ts

 

Karl-Göran Karlsson

 

A Liquid Landscape – The largest fire known to man

A Liquid Landscape – The largest fire known to man

A Liquid Landscape – The largest fire known to man

Detta band kommer från Nederländerna och har på sistone synts och hörts i konsertturnéer med bl a Anathema och Riverside. Nu släpps deras andra fullängdare efter debutplattan ”Nightingale Express” från 2012.

Plattan innehåller åtta tämligen korta låtar (nåja, samtliga är på runt 5 minuter) i en stil som har drag av prog men också av lite mer populär rock och pop. Det förklarar varför man använder termen ”Crossover Prog” för att beskriva deras musik. Soundet är mycket gitarrdominerat vilket också stämmer väl med sättningen. Vi har bröderna Niels och Robert van Dam på bas och gitarr, Fons Herder på sång och gitarr samt Coen Speelman på trummor.

Den här plattan får mig att reflektera lite över vad sena 70-talets och 80-talets punkvåg egentligen lämnat efter sig (!) och hur den har influerat inte minst senare tids progressiva rock. Det jag mest tänker på är ett speciellt kännetecken – det frenetiska hamrandet på gitarr! Just då imponerade det inte alls på mig. Men jag inser att det faktiskt tagits upp i en måhända lite mer lättsam form av modernare progband (t ex Porcupine Tree men kanske speciellt Pineapple Thief) och då kunnat användas i ett för mig betydligt mer njutbart sammanhang. Mer tydligt fördes det också vidare till många band med lite större publik (t ex Radiohead och Muse). I vilket fall, på den här plattan hör man mycket av detta ”gitarr-hamrande”. Det handlar inte om så mycket fräna och distade gitarrer utan om rätt så nedtonade och välljudande gitarrljud. Ett undantag är kanske låten ”Hurled into the sun” som bitvis har ett mer ovårdat sound som ligger närmare ursprunglig punk.

Skall jag plocka ut några favoriter så är en av dem (kanske lite oväntat) just den sistnämnda ”Hurled into the sun” som har ett spännande arrangemang, framförallt på mittenpartiet där vi får höra tongångar som mer påminner om Porcupine Tree och Opeth. Till och med lite mellotron-körer används riktigt effektfullt! På slutet sen kommer några riktigt, riktigt snygga akustiska gitarr-ackord som nästan ger en lite rysningar. Jag gillar också inledningslåten ”A brief moment of future” som har ett mycket snyggt gitarrsound och som svänger riktigt bra. Slutlåten ”Paige” är också en väldigt skön lugn låt med fina gitarrharmonier. Här måste också framhållas att bandet har en riktigt bra sångare i Fons Herder som sjunger med en ljus och mycket njutbar röst.

På det hela taget en klart godkänd insats men det krävs lite mer för mig för att lyfta dem till de riktigt höga nivåerna. Som sagt, lite för mycket gitarrhamrande för min smak, tyvärr.

A Liquid Landscape – The largest fire known to man
Glassville Records

1. A Brief Moment Of Future (6:23)
2. Open Wounds (4:21)
3. Drifting Star (6:47)
4. Along the Lines (4:05)
5. The Largest Fire (5:41)
6. Hurled into the Sun (7:34)
7. Keystone (5:08)
8. Paige (6:09)

https://www.facebook.com/aliquidlandscape

 

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran karlsson

 

Eyesberg – Blue

Eyesberg - Blue

Eyesberg – Blue

 

På slutet av 70-talet fanns ett gäng tyska musiker som kallade sig Eyesberg och som spelade musik inspirerad av de stora inom den symfoniska rocken på
den tiden. Men någon egentlig karriär blev det aldrig och man kom aldrig till skott med något skivsläpp. Flera av dessa gick dock vidare i andra konstellationer som spelar än i dag (t ex Thomas Klarmann i Argos och Superdrama). Men nu 30 år senare så har tre i det ursprungliga bandet (Georg Alfter på gitarr och bas, Norbert Podien på keyboards och Malcolm Shuttleworth på sång) på nytt tagit upp de gamla trådarna och satt ihop en
platta med 12 låtar. Som extra förstärkning använder man också Ulf Jacobs på trummor. Låtarna sägs vara baserade på det gamla materialet men omstöpta i mera modern form. Resultaten beskrivs som retro-prog eller neo-prog. Inspirationsmässigt tänker jag på band som Genesis, Grobschnitt, Camel och kanske tidiga Marillion.

OK, hur har då dessa gamla kompositioner klarat omstöpningen? Ja, jag får väl säga att vad som presenteras är ett rätt hyfsat hantverk men ändå känns
många av låtarna som lite väl mycket retro och, tyvärr, lite småtråkiga. Inga nya djärva grepp utan upprepningar av sådant vi hört förut och utan att
utveckla det så mycket vidare. Sen kan jag inte låta bli att tyvärr känna mig lite störd av alla möjligheter som ny teknik ger. Till exempel att på moderna keyboards lägga in ljud som efterliknar de för de symfoniska rockgrupperna så viktiga mellotron-ljuden. Jag får intrycket att resultaten varierar väldigt mycket beroende vilken utrustning (och programvara) man skaffar. I vilket fall så är jag inte riktigt nöjd med hur man hanterar detta på denna platta. Exempelvis används mellotron-flöjten flitigt men på ett sätt som inte alltid låter bra. Jag menar, att spela snabba melodisekvenser med mellotronflöjt fungerar inte (typexempel låten ”4-2-F”). Och det var något som man inte gjorde heller ”på den gamla goda tiden” eftersom mellotronen faktiskt inte tillät detta. Fast jag får medge att situationen är mycket bättre vad gäller stråkarna och körerna, här låter det som vi är vana att höra det.

Mitt favoritspår på plattan är helt klart låten ”Epitaph”. Här tror jag kanske (?) att man till del använder riktig flöjt i början eftersom det låter riktigt bra här. Stämningarna i denna låt är mycket fina och Genesis-vibbarna är många på ett positivt sätt. Mycket fina mellotron-stråkar och körer. Här har man förvaltat arvet från 70-talet på ett mycket fint sätt. Låten ”Inquisitive” är också fin med sina Camel-vibbar. Jag gillar dessutom flera av de instrumentala partierna i låten ”If I told you the truth” men sången är väl lite sisådär. Slutlåten ”Detachment and replacement” har på samma sätt återigen väldigt fina instrumental passager, även i kompet till refrängen.

Som sagt, ett hyfsat hantverk med ett och annat riktigt lyckat spår. Men mycket på skivan känns (om jag vågar säga det) lite omodernt och passé. Sen har jag lite svårt för sångaren som inte övertygar på något sätt. Lite slarv instrumentalt kan jag också notera då exempelvis partierna med (tror jag) 12-strängad gitarr känns bra ostämda – till exempel i låten ”Faces on my wall”. Men klaviaturerna låter i allmänhet bra, dock med de invändningar som jag redan nämnt.

Eyesberg – Blue
Progressive Promotion Records

01: Child’s Play
02: Epitath
03: Closed until resurrection
04: Winter gone
05: Inqusitive
06: Feed yourself
07: 4-2-F
08: Faces on my wall
09: Porcelain
10: If I told you the truth
11: SII
12: Detachment and replacement

https://www.facebook.com/EYESBERG.PROG

 

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Kaipa – Sattyg

Kaipa - Sattyg

Kaipa – Sattyg

Två år efter förra plattan ”Vittjar” kommer så uppföljaren ”Sattyg” ifrån den andra inkarnationen av Kaipa som (om-)startade för snart 15 år sedan av grundaren och keyboardisten Hans Lundin. Man kan säga att bandet fortsätter att finslipa sitt sound som bygger på folkmusikinspirerad rock med inslag av jazz och fusion. Faktum är att sättningen är exakt samma som på förra plattan vilket naturligtvis underlättar. Förutom Hans har vi Per Nilsson på elektrisk och akustisk gitarr, Morgan Ågren på trummor, Jonas Reingold på bas samt  Patrik Lundström och Aleena Gibson på sång. Dessutom har vi (precis som på ”Vittjar”) gästspel av Fredrik Lindqvist på (trä)flöjt och Elin Rubinsztein på fiol.

När det då gäller finslipandet så får jag säga att redan efter att ha hört det första spåret ”A Map of Your Secret World” så får jag intrycket att snart finns det inte mycket kvar att slipa på! Hela 15 minuters uppvisning i hur genialt man kan använda ett tema som vore det hämtat från en ursvensk polska och däremellan krydda det med svängiga partier med ursinnig energi. Flera gånger kommer det lugna ursprungstemat tillbaka och när det även ackompanjeras med elgitarr och flöjt så ryser jag! Sånginsatserna från Patrik och Aleena är utmärkta och allra bäst tycker jag de är när de sjunger tillsammans i stämmor (både här och på senare låtar på plattan). Det är oerhört svängigt emellanåt och framförallt måste jag lyfta fram Per Nilssons mästerliga spel på gitarren, ofta i fint samspel med Jonas på basen. Gitarrslingorna smyger sig fram som en snabb älv genom den trolska skogen och det låter så lätt och luftigt. När man sen trodde att låten skulle lugna ner sig mot slutet så lägger de in ytterligare en intensitet där Hans lägger på ytterligare rytmkomp på olika sätt med diverse keyboardriff. Helt oemotståndligt! Frågan är om inte denna låt toppar det mesta de gjort tidigare? Självklart att man då har den som första låt på plattan.

Nästa låt ”World Of The Void” är mer stillsam och här får Aleena ta täten och visa vad hon kan sångmässigt. När sen Hans fyller i med orgel kompat med lite tyngre gitarr är det dags för lite ståpäls igen. Jag får klara vibbar av Merit Hemmingsson (vilket händer på flera ställen på plattan utöver detta). På slutet får vi höra Per och Jonas synka sina gitarr- och basslingor mycket snyggt.

Tredje låten bjuder på ett helt nytt och intressant engelskt substantiv som jag aldrig hört förut: ”Screwed-upness”! Här är det mer gånglåtstakter som dominerar och texten handlar lite ödesmättat och metaforiskt om hur tillvaron ibland kan vara helt kaotisk med en frånvarande kapten på båten, en helt drucken besättning, helt slaka segel och med råttorna springande på durken. Det här är ännu en lång låt som i huvudsak är instrumental och återigen briljerar samtliga musiker på ett inspirerande sätt. Insprängt får man också höra underbart spel på flöjt av Fredrik direkt följt av lika snygga partier på elgitarr från Per. På slutet får vi en lite mer jazzig ton på låten där Morgan naturligtvis sätter mycket prägel på musiken. Har jag förresten nämnt att han är bra? Han är GRYMT bra igenom hela plattan och kanske speciellt på det här jazziga partiet. Hans får rejält utrymme med solo på sina favoritkeys som låter som en blandning mellan orgel och gitarr, ofta med tvekan om vilken oktav som gäller (ibland hör man två eller flera oktaver (?) samtidigt). Oftast riktigt fräckt men som lyssnare kan det ibland kännas lite jobbigt med allt glidandet mellan oktaverna.

Sen följer titellåten som är en ursnygg liten instrumental godbit med flöjt och keyboards som dominerar. Återigen – så snyggt folkmusikinfluenserna vävs in! Det här är genialt! Här får också Elin fint utrymme på slutet att bidra med härliga fiol-trudelutter påhejade av gitarr och orgel. Det här är musik som man blir glad av långt in i själen.

”A Sky Full of Painters” inleds med fin sång av Patrik understödd av Aleena innan starka instrumentala partier tar vid. Återigen får man säga att Per visar framfötterna med sin gitarr. Ja, faktiskt tycker jag att Per riktigt briljerar på denna platta. Inte minst i denna låt, till exempel med ett fantastiskt härligt solo på slutet. Men kanske måste jag ändå säga att jag vid det här laget på skivan börjar känna en viss mättnad vad gäller variationen på plattan. Det låter lite väl likt stilmässigt vad vi redan hört tidigare på plattan och kanske med lite mindre inspiration i vissa partier.

Men den här känslan försvinner snabbt i nästa låt ”Unique When We Fall” som kanske är min favorit jämte spår ett. Här kompletterar Patrik och Aleena varandra så otroligt fint och jag gillar speciellt deras stämsång tillsammans. Återigen ett sånt där härligt svängigt komp till sången och när sången slutar så kommer ett fantastiskt parti med ett gitarrsolo kompat med bas som rör sig långsamt uppåt i skalorna, mycket effektfullt kompat på orgel. Ståpäls igen!!! Flera gånger om för detta tema återkommer minst tre gånger.

På sista låten ”Without Time – Beyond Time” för vi återigen höra det fina stämsång-samarbetet mellan Patrik och Aleena. Här har folkviseinfluenserna ersatts av mer typiska melodiska tongångar inom den progressiva rocken. Det gäller både taktmässigt och för kompet på keyboards. Efter ett tag så får vi höra Aleena sjunga till ett inspirerande snabbt gitarr- och keyboardkomp med sköna harmonier. Låten avslutas sen mycket snyggt av långsamt utsjunkande keyboards.

Som ni nog märker tycker jag att det här är en mycket, mycket bra platta. Som recensent frestas man ibland att dra till med toppbetyg för de plattor som man gillar skarpt. Men man får kanske besinna sig lite och fundera på om allt verkligen var perfekt. Nja, jag hade trots allt lite betänkligheter över variationen och igenkännandet i låten ”A Sky Full of Painters”. Det gör nog att jag inte kan gå hela vägen ut på skalan. Men snudd på toppbetyg blir det. Man kan också lägga till att vi återigen bjuds ett mycket läckert omslag och innerhäfte med låttexter och bilder som så vitt jag kan förstå är designat av Hans Lundin själv. Mycket imponerande och värt ett extra plus! Alltså, snacka om Artrock!

Kaipa – Sattyg
InsideOut Music

1 A Map Of Your Secret World (15:01)
2 World Of The Void (07:48)
3 Screwed-upness (13:05)
4 Sattyg (03:12)
5 A Sky Full of Painters (14:41)
6 Unique When We Fall (05:16)
7 Without Time – Beyond Time (09:48)

www.kaipa.info

www.facebook.com/Kaipa.Music

 

Betyg: 9.5 av 10

Karl-Göran Karlsson

United Progressive Fraternity – Fall in love with the world

United Progressive Fraternity - Fall In Love With The World

United Progressive Fraternity – Fall in love with the world

Många av oss prog-fans känner väl till det australiensiska bandet Unitopia från Adelaide med sångaren Mark Trueack i spetsen. De har producerat flera fina plattor genom åren. Men nu är uppenbarligen den sagan slut. Synd. Eller?

Nej, det finns verkligen ingen anledning till sorg. Säger jag redan nu efter att ha lyssnat igenom detta mäktiga verk – en storslagen och superambitiös skapelse som nog ingen inom progvärlden kan ignorera. Mark har bildat ett nytt band ur resterna av Unitopia och han kallar skapelsen United Progressive Fraternity (UPF). Mark beskriver att han ville skapa ett band för alla människor, ett kollektivt koncept där musiker som vill bidra med tankar och idéer (inte bara musikaliska utan även inom filosofi, teater och politik/miljörörelse) kan bidra till en progressiv familj eller brödraskap (= Fraternity från engelskan och latinet). Flummigt? Javisst men ändå väldigt intressant. Och – fungerar det? Ja, utan tvekan!

Kvar från Unitopia är (förutom Mark) Matt Williams (gitarr), Dave Hopgood (trummor) och Tim Irrgang (percussion). Därutöver har man fått in bidrag (förvisso små men naggande goda) från två av de riktigt stora namnen från den första vågen av progressiv rockmusik: Jon Anderson från Yes och Steve Hackett från Genesis. Som om inte detta vore nog finns även betydande bidrag från Guy Manning (The Tangent – keyboards), Dan Masch (The Tangent, Maschine – bas) och Marek Arnold (Toxic Smile – klarinett och saxofon).

Mycket tidigt släpptes redan i somras en liten försmak av plattan genom en video producerad av den kände Artrock-illustratören Ed Unitsky (som för övrigt även gjort det läckra omslaget till plattan). Musikvideon heter ”The Water” och bör absolut kollas upp för er som inte redan har gjort det. Låten är faktiskt den allra starkaste på den nya plattan och berör dessutom ett livsviktigt ämne – VATTEN – som på många håll i världen är en kritisk bristvara. Vi svenskar är så sanslöst bortskämda när det gäller vatten så vi anar faktiskt inte! Situationen är till exempel verkligen annorlunda ”down under” där Mark kommer ifrån. Videon och musiken är bland det starkaste jag sett på länge vad gäller kombinationen bra musik och ett starkt budskap. Sen hajar man naturligtvis till alldeles extra när man hör Jon Andersons underbara röst som extra-krydda både i refrängen och i diverse bakgrundsslingor. För egen del är jag även mycket svag för de starka indiska influenserna i låten som finns mer eller mindre överallt. Till sist måste jag berömma de orkestrala arrangemangen. Partierna med stråkar och blås är så exceptionellt lyckade för att vara i rocksammanhang – så extremt svängiga att man närmast tappar andan. Alltså, den här låten är ett riktigt mästerverk och har alla chanser att bli något bestående även för framtiden.

På den nya plattan hamnar denna låt som nummer fyra och jag måste säga att de tre låtar som ligger före är snudd på lika bra fast annorlunda. Introt påminner lite om den s k Världsmusik som vi först (?) mötte på Peter Gabriels underbara platta ”Passion” från 1989. Samma orientaliska mystiska inramning. Det här fortsätter i låt nummer 2 ”Choices” där man verkligen tas med ut i den bengaliska djungeln som en sorts upptäcksresande. Bongotrummor och ösregn och diverse djungelljud. Men snart blir det rockigare tongångar och Marks underbara röst förmedlar refrängen ”The choices we make, the questions we ask, what if it never happens?”. Den och övrig text i låten sammanfattar väldigt mycket av den osäkerhet och frustration som råder ibland allmänhet (ja,  verkligen bland oss alla) inför dagens profetior om klimatförändringar och vad som krävs av oss för att undvika mycket svåra konsekvenser. ”What if it never happens?”. Tänk om klimatförändringarna aldrig inträffar? Eller – tänk om inga av dessa nödvändiga åtgärder vidtas? Vad skall man tro? Låten genomsyras av dessa frågor och inramas av fantastiskt fina musikaliska arrangemang. Framförallt gillar jag denna mix av rock och orkestrala arrangemang. Sen måste jag också framhålla det underbara spelet på saxofon och klarinett av Marek Arnold. Personligen får jag svåra vibbar av 70-talstonerna från Mel Collins i Camel. Det här fortsätter i nästa låt ”Intersection” som bjuder på ett riktigt skönt och avspänt sound och underbar sång från Mark med en refräng som sätter sig snabbt (”How long, how long…). Kanske kan man inte klassa denna låt som typisk prog men det struntar jag i här – det är ytterst njutbart ändå. Avslutningen är dock lite mer varierande. Lite rockigare men efterhand åter lugnare med en underbar passage med bara akustisk gitarr och Marks känsliga röst. I det absoluta slutpartiet på denna långa och fina låt briljerar Marek återigen på blåsinstrumenten i en absolut magnifik passage med sopransax i olika stämmor. Fantastiskt vackert och påminner återigen om 70-talets Camel.

Efter denna senaste låt kommer alltså sen toppnumret ”The Water” och här kunde denna platta ha slutat och då hade jag givit den det absoluta toppbetyget. Men ytterligare fem låtar följer och även om de också håller hög kvalitet så finns det vissa svackor. Bland annat blir flörten mot mer etablerad populärmusik alltmer tydlig i låtarna ”Don’t look back – turn left” och ”Religion of War”. Dessa är i och för sig fortfarande njutbara – ett skönt ”groove” i den förstnämnda och lite Joe Cocker-känsla i den sistnämnda – men inget som sitter i särskilt länge. Det kommer dock ytterligare en lång komplicerad komposition i 22 minuter långa ”Travelling Man” som är mycket njutbar. Återigen fina kombinationer av stråkar och akustiska instrument med lite mer komplicerade taktpassager och mycket fin sång av Mark. Låten är närmast en liten minisymfoni med många partier, inklusive ett rockigt refrängparti som påminner lite om det vi ibland kan höra från Ayeron (med även instrumentala likheter med honom senare i låten). I mitten av låten får vi stämningar som mer liknar romsk folkmusik plus fler orientaliska tongångar. Så småningom får vi även höra solopartier av både violin och blåsinstrument. Tyvärr framgår inte vem som spelar violin vilket är lite dåligt. Precis på slutet visar denne violinist fantastiska kvaliteter. Men för en gammal Genesis- och Steve Hackett-fantast är det ju också underbart att få höra Steve på slutet med enbart akustiskt gitarr och med den för Steve så typiska klangbilden som få andra kan få fram. Ett väldigt blygsamt bidrag av Steve men ack så vackert. Textmässigt är den här låten lite annorlunda. Förvisso är det de stora frågorna som kommer fram men här (mer än) anar man att det även ligger ett kristet religiöst budskap bakom. Och i slutpartiet kan man inte undgå att dra paralleller med de episkt storslagna partierna från Neal Morse. Det verkar här som om Mark Trueack har lite av samma ambitioner som Neal med sin musik. Efter lite återblickar med partier ur tidigare låtar kommer alltså denna mäktiga och vackra avslutning – först enbart till komp av akustisk gitarr och sen med full uppbackning av full symfoniorkester och övriga musiker (inklusive ytterligare lite stödsång av Jon Anderson). Mycket vackert. Och lyssna sen på soloviolinisten på slutet – makalöst fint!

Efter detta kommer så själva titellåten – ”Fall in love with the world”. En rätt så naiv och enkel låt efter urladdningen strax dessförinnan. Men ändå en liten pärla med fint spel på flöjt och gitarr i början. Budskapet här är ju sockersött – á la ”All you need is love” – men det är nog i detta fall mer riktad mot planeten jorden än mot mänskligheten. Rätt tänkvärt trots allt. Vi tror att jorden bara finns där för oss men så är det ju inte. Vi påverkar den i allra högsta grad och vi måste därför vara försiktiga.

Ni förstår nog, den här plattan är ett mycket ambitiöst verk som är svårt att inte bli imponerad av. För den som gillar vad man brukar kalla symfonisk rock så finns här massor att lyssna på. Men inte bara det utan väldigt mycket influenser från alla möjliga musikstilar och olika hörn av världen. Den har alltså en imponerande bredd vilket på sätt och vis också var Mark Trueacks ambition (enligt vad som skrevs allra först i recensionen). Så varför får den då inte toppbetyg? Jo, det finns trots allt några partier som inte känns lika spännande (som redan nämnts). Dessutom har jag lite svårt att förstå att man har lagt med ett bonus-spår som alltså är en extra-version av ”The Water” men utan de storslagna orkestrala partierna. Visst, jag inser att man nog måste spela en sån version på den kommande turnén (där man knappast kan ha med symfoniorkestern) men varför lägga med den på plattan här? För mig är den så pass mycket mindre intressant än den kompletta versionen. Onödigt och för mig rätt irriterande. Så därför blir det trots allt lite avdrag på betyget. Men för övrigt vill jag bara till slut hylla Mark Trueack för hans formidabla sånginsats (som en sorts korsning mellan gamle smörsångaren Neil Diamond och Peter Gabriel) samt för att ha lyckats sjösätta denna imponerande produktion. Utan tvivel en av årets höjdarplattor!

United Progressive Fraternity – Fall in love with the world
InsideOut Music

1 We Only Get One World (Overture) (04:01)
2 Choices (08:32)
3 Intersection (08:58)
4 The Water (05:21)
5 Don’t Look Back – Turn Left (05:36)
6 Travelling Man (The Story Of ESHU) (21:41)
7 Fall In Love With The World (04:35)
8 Religion Of War (03:49) Bonus Track
9 The Water (Alternative mix)

www.unitedprogressivefraternity.com

 

Betyg: 9 av 10

Karl-Göran Karlsson

North Atlantic Oscillation – The Third Day

North Atlantic Oscillation - The Third Day

North Atlantic Oscillation – The Third Day

Nyfiket kastade jag mig över detta nya skivsläpp från Edinburg-baserade bandet North Atlantic Oscillation. Har hört mycket positiva omdömen om dem förut men av någon anledning inte lyssnat själv på tidigare plattor. För en meteorolog är till och med band-namnet lockande (förkortat NAO) och syftar på den fascinerande fluktuation i medel-lufttrycket mellan Island och Portugal som i mångt och mycket styr exempelvis vintervädret i Skandinavien. Vid högt NAO-index får vi milda vintrar och vid lågt NAO-index blir det oftast kallt. Man frågar sig om även musiken från NAO kastar sig mellan extremerna?

Nåväl, så extrema är de kanske inte men det första som slår en är trots allt att bandet faktiskt har ett alldeles unikt sound. Tror faktiskt att de i nuläget är ganska ensamma om denna stil. Det låter som en egenartad mix mellan Sigur Ros och Isildurs Bane (fast det är nog en högst personlig tolkning). Bandet består av Sam Healy (sång, gitarr, bas, keyboards), Ben Martin (trummor) och Chris Howard (bas) och har spelat tillsammans sen 2005. Soundet kan beskrivas som rätt så psykedeliskt med mängder av skumma sounds och ofta med en massiv ljudmassa från diverse förinspelat (typ mellotron men även mer moderna keyboards, tror jag) och ett flertal partier med äkta stråkar. Dessutom en hel del elektroniska märkliga ljud (typ knaster och sprakande). Till detta sjunger Sam Healy olika teman med en ljus och behaglig röst, ofta i olika stämmor. Jag skriver teman för det är egentligen inte kompositioner eller sånger i traditionell mening utan snarare just teman i diverse upprepningar och variationer. Men det utförs mycket snyggt och är fullt av stilfulla harmonier. Till detta drivs verken på av en alldeles speciellt spelstil på trummorna av Ben Martin. Det låter som om han sitter i ett rum bredvid och spelar. Lite instängt och på ett nästan lite barnsligt enkelt sätt (som man själv borde klara av men så är det nog egentligen inte).

Det är svårt att plocka ut några favoriter för det mesta är faktiskt intressant att lyssna på. Men jag gillar väldigt mycket ”Elsewhere” för den varma sköna stämningen och det närmast hysteriska trumkompet. Låten har också ett mycket skönt slut som påminner om Porcupine Tree. Låten ”August” (släpps som singel) kan man avnjuta i en specialdesignad video som är helt synkad med musiken vilket inte är så vanligt numera. Lite småäckligt med diverse organismer och insekter men för övrigt väldigt snyggt. Låten som sådan är inte speciellt märkvärdig men harmonierna är snygga.

På ”A nice little place” råder rena skräckfilmsstämningen med stråkharmonier som närmast ger en kalla kårar. Skön sång med vibrato av Sam Healy.

”Pernrose” är en helt oemotståndlig instrumentell liten sak som man gillar från allra första början. Lätt att vilja köra om och om igen.

På låten ”Wires” får trummisen Ben Martin visa mer av sin klass där han driver på mer än vanligt. Riktigt svängigt och lite jazzigt. Rent instrumentellt en av de allra bästa låtarna och även mycket bra sång.

”Pines of Eden” är en av de mer udda låtarna på plattan och inleds av ljudet av en springande person på asfalt! Detta ljud pågår sedan under hela låten och sätter på något sätt ramen för låten. Refrängen är oerhört skön med både snygg stämsång och mycket vackra keyboard-harmonier.

Plattan avslutas sen av en mer traditionell lågmäld ballad i ”When to stop”.

På det hela taget var det här en mycket angenäm ny bekantskap och trots att man knappast kan säga att kompositionerna vare sig är imponerande eller nydanande så var det en njutning att lyssna till plattan från det första spåret till det sista. Rekommenderas varmt.

 

North Atlantic Oscillation – The Third Day
Kscope

1 Great Plains II [ 02:45 ]
2 Elsewhere [ 05:38 ]
3 August [ 04:38 ]
4 A Nice Little Place [ 02:59 ]
5 Penrose [ 03:42 ]
6 Do Something Useful [ 04:44 ]
7 Wires [ 03:46 ]
8 Pines Of Eden [ 05:57 ]
9 Dust [ 07:28 ]
10 When To Stop [ 03:13 ]

www.kscopemusic.com/artists/northatlanticoscillation

 

Betyg: 8 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Enchant – The Great Divide

Enchant-The Great Divide

Enchant – The Great Divide

Efter en mycket lång paus (drygt 10 år sen senaste plattan ”Tug of War”!) återkommer här ett av de mer tongivande banden inom den lite hårdare varianten av den progressiva rocken med en ny platta. En del skulle nog klassa Enchant till de neo-progressiva (alternativt Prog-Metal) banden med visst släktskap till bl a Dream Theater som man även tidigare har turnerat en del med. Orsakerna till dröjsmålet är många. Det har haft att göra med diverse familjeangelägenheter men även några bandmedlemmars engagemang i andra sammanhang (t ex sångaren Ted Leonard med Spock’s Beard och  keyboardisten  Bill Jenkins med Sound of Contact). Grundaren och gitarristen Doug Ott medgav att han länge trodde att det inte skulle bli någon mer platta. Men så blev det till slut och den här gången med lite mer engagemang i låtskrivandet från de andra i bandet.

Plattan öppnar med ett riktigt kanonspår som i mitt tycke är bäst på hela plattan. ”Circles” heter låten och handlar om hur lätt det är att hamna i situationer som det är svårt att ta sig ur i livet. Bakgrundsriffen på gitarr är läckra och stämsång och solosång (av Ted Leonard) är mycket bra. Även mycket bra driv på trummorna av Sean Flanagan. Även låt två (”Within An Inch”) håller hög klass med urläckert samspel mellan gitarr och sång i refrängpartierna. Men sen händer något som gör att det faktiskt inte går att hålla intresset uppe längre. De följande låtarna känns som man har hört dem förut (trots undersköna harmonier i ”The Great Divide”) och flera genomlyssningar gör tyvärr inte saken bättre. Svårt att peka direkt på vad det är för man spelar ju på intet sätt dåligt utan det är nog helt enkelt bara att låtmaterialet inte håller måttet längre (möjligen med undantag för ”Transparent Man”).

Så, den här återkomsten kunde ha varit mer lyckosam. Uttrycket ”Upp som en sol men ner som en pannkaka” ligger nära till hands även om avslutningen på plattan naturligtvis inte kan betraktas som katastrofal. Den är bara inte intressant. Betyget blir då därefter.

Enchant – The Great Divide
Inside Out Music

1. Circles (7:59)
2. Within An Inch (7:34)
3. The Great Divide (9:03)
4. All Mixed Up (4:12)
5. Transparent Man (6:19)
6. Life In A Shadow (4:58)
7. Deserve To Feel (8:01)
8. Here And Now (7:31)

www.enchantband.com

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

 

Lunatic Soul – Walking on a flashlight beam

Lunatic-Soul 2014

Lunatic Soul – Walking on a flashlight beam

 

Så kom den då till slut – uppföljaren till de tidigare tre Lunatic Soul-plattorna – trots tidigare besked om att det bara skulle bli en trilogi och inget mer. Men jag antar att den stora succén med svart-vit-grå (färgen på det tidigare namnlösa skivorna) fick Mariusz Duda att tänka om. Dessutom kan jag tänka mig att det trots allt lockar med egna soloprojekt som en sorts komplement till det rätt mastiga turnélivet med polska bandet Riverside där Mariusz vanligen spelar. Omslaget till nummer 4 är också svart (om än med ”flashlights”) så man kan ju lite spekulativt hoppas på ytterligare minst två i serien (för att fylla cykel 2).

Tidigare plattor och musik från Lunatic Soul är kända för en stor experimentlusta vad gäller instrumentering och arrangemang. Många låtar är dessutom helt instrumentala med viss dominans av akustiska gitarrer, d v s sparsam användning av det annars mest dominerande instrumentet i modern rockmusik (elektrisk gitarr). Trots detta innehåller plattorna flera underbara sånger med stor känsla (exempelvis låten ”Gravestone Hill” från den vita plattan). Textmässigt är låtarna ofta mörka och introverta.

Den nya plattan fortsätter definitivt i samma stil. Namnet ”Lunatic Soul” ger associationer till grubblerier och mentala problem men även till närmast Science Fiction-artade miljöer som förstärker den lite ödsliga stämningen. Båda dessa element förs vidare på nya plattan och kanske är de till och med starkare än någonsin. Den kusliga förnimmelsen av utomjordisk miljö är stark på inledningsspåret ”Shutting out the sun” men framförallt på spår två ”Cold” (som nu även skall släppas som singel med tillhörande video).  I den förstnämnda hör man tydligt (!) vindarna och vågsvallet på Stillhetens Hav på månen och i inledningen av låt två så får man rent av ducka för hastigt nedfallande meteoriter. Allt detta kusligt framtaget på diverse elektroniska instrument vilka även dyker upp på i stort sett varenda låt i fortsättningen. Det gör verkligen musiken speciell och till en sorts blandning av elektronika och det mer typiska rocksoundet från Mariusz’ band Riverside.

Det som jag speciellt uppskattar med nya plattan är att Mariusz lyfter fram sitt skickliga basspel och att han tar för sig mer när det gäller sången. På så sätt skiljer sig plattan lite från de tidigare verken. När det gäller sången så har jag alltid gillat hans underbara mjuka och känsliga röst och, som sagt, här får man höra den på i stort set varenda låt. På ”Cold” sjunger han i en stil som påminner starkt om den svalt skönsjungande soulsångerskan Sade. På ”Gutter” tar han ut svängarna med underbar falsettsång i flera partier som faktiskt gav ståpäls redan vid första genomlyssningen. På samma låt briljerar Mariusz på basen. Det var längesen jag hörde något lika svängigt framfört med bas i förgrunden. Låtens lite orientaliska touch gör den ännu mera spännande och kanske är det här skivans som helhet bästa låt (och som i princip bara den gör skivan värd ett inköp!).

Låten ”Treehouse” är väl den mest lättillgängliga låten på plattan med närmast lite Beatles-känsla men faktiskt också lite av det vi brukar få höra från Marillion. Mycket behaglig och mjuk att lyssna på. Lite förvånande att inte den släpps som singel med tanke på att ”Cold” är rätt så komplicerad. Som tvär kontrast för ”Pygmalion’s Ladder” tankarna till orientalisk musik men även till Steven Wilsons soloprojekt och då särskilt skräckfilms-stämningarna på The Raven-plattan. Jag gillar greppet med ”stegen i det grova gruset” (de måste höras för att förstås!). De filosofiska funderingarna är tunga här (”Maybe I am damaged beyond repare….”) och det är verkligen en ödesmättad stämning tidvis. På slutet kommer här faktiskt ett riktigt fint solo på elektrisk gitarr som ett sorts undantag som bekräftar regeln. Vi får också en mycket svängig avslutning där bas och trummor öser på fint. Om man kan ha någon kritik mot den här plattan så är det möjligen avsaknaden av trummor i många låtar. När dessa plockas fram som på den här låten så lyfter musiken verkligen ytterligare flera nivåer.

Mitt favoritspår på plattan (med viss konkurrens från ”Gutter”) är dock nästföljande låt ”Sky drawn in Crayon”.  Underbara harmonier från akustisk gitarr varsamt kryddat med diverse keyboards och ”skumma elektroniska ljud (pneumatisk borr, spikpistol, transformator!)”. Återigen Mariusz underbara röst i både normalläge och i falsett. När det sistnämnda sker och man hör ljudet från skrattande lekande barn så ryser jag verkligen. Det kan knappast bli bättre. Det här är en låt som är ganska typiskt för hela Lunatic Soul-projektet med stämningar som man kan hitta i alla tidigare plattor.

Avslutande låt (titellåten) är en skönt svängande sak där trummorna plockas fram igen (yes!) och harmonierna mellan Mariusz röst och övriga instrument smeker öronen. I slutet av låten tillåts trummisen briljera lite mer på cymbalerna och elgitarren plockas fram igen för en sista slutforcering.

Måste erkänna att det inte var helt lätt att recensera detta verk. Då hela tidigare Lunatic Soul –serien rent av är en personlig favorit så var ju förväntningarna minst sagt skyhöga. Igenkänningsgraden var helt klart stor för många av låtarna och därmed blev så att säga den musikaliska överraskningseffekten kanske inte lika stor som för tidigare plattor. Men plattan bjöd ändå på en sällsam resa i sköna ljudlandskap på ett sätt som få andra plattor mäktar med. När sen Mariusz ytterligare understryker sina kvaliteter som skicklig basist och underskön sångare (även i falsett-registret) så kan man verkligen inte hävda att Lunatic Soul-projektet har stagnerat. Så det blir återigen ett välförtjänt mycket högt betyg och jag konstaterar helt enkelt att detta är en av de starkaste plattorna detta år.

Lunatic Soul – Walking on a flashlight beam
Kscope

1. Shutting Out The Sun (08:40)
2. Cold (06:58)
3. Gutter (08:42)
4. Stars Sellotaped (01:34)
5. The Fear Within (07:10)
6. Treehouse (05:31)
7. Pygmalion’s Ladder (12:02)
8. Sky Drawn in Crayon (04:58)
9. Walking on a Flashlight Beam (08:11)

www.kscopemusic.com/artists/lunaticsoul

http://lunaticsoul.com

 

Betyg: 10/10

Karl-Göran Karlsson

 

 

 

PHI – Now the Waves of Sound Remain

 

PHI - Now the waves of sound remain
PHI – Now the waves of sound remain

PHI är ett band från Österrike bestående av Markus Bratusa (sång, gitarr), Arthur Darnhofer-Demár (bas, sång) och Gabe Cresnar (trummor) och de bildades 2006. Sen dess har de släppt plattan ”Years of Breathing” som rönt viss framgång liksom en konsertturné i Centraleuropa och Baltikum. Nu har bandet fått kontrakt på RPWLs skivbolag Gentle Art of Music som nu ger ut deras andra platta.

De tre i bandet deklarerar frankt och ärligt att de bygger sin musik helt på element från flera förebilder, d v s allt har i princip gjorts förut men det hindrar inte att man skapar en helt ny mix. Så är det med det mesta av dagens musik. Det är svårt att komma med något helt nytt utan all utveckling sker i små men betydelsefulla steg. Börjar man med bra ingredienser (precis som i matlagning) så kan resultatet bli hur bra som helst. En ganska härlig inställning som bandet har, tycker jag.

Det var länge sen jag hörde en så varierad platta och med de deklarerade förebilderna kunde man ju ana att det här skulle bli en njutbar lyssnarupplevelse.

Inte desto mindre intressant blir det av att deras huvudingredienser sägs komma från band som Tool, Rush och Porcupine Tree. Personligen tycker jag också inspiration från Pain of Salvation kan höras lite här och där. Plattan innehåller nio spår varav ett är hela 12 minuter långt (titelspåret). Det var länge sen jag hörde en så varierad platta och med de deklarerade förebilderna kunde man ju ana att det här skulle bli en njutbar lyssnarupplevelse. Produktionen är dock stundtals lite rå och kaotisk vilket gör att det inte enbart är bomullsliknande behandling av öronen. Bland annat så avslutar man flera av låtarna med några rätt så skärande distorsionsljud. Sången (väldigt behaglig röst från Markus) och gitarrspelet är dock mycket bra i övrigt och visst får man väldigt mycket känsla av Tool och Rush i musiken.

De flesta låtar är intressanta och skall jag lyfta fram några favoriter så får det bli ”Welcome tomorrow”, ”Tune in zone out” och ”Now the waves of sound remain” vilka utgör de allra längsta låtarna på plattan. Det säger något om hur lyckad variationen är på låtarna. Även det allra första spåret ”Buy your piece of love” kanske bör läggas till favorithögen.

Det här är en platta som växer och växer ju mer man lyssnar. Men det här är ju typiskt för band som vågar spela lite mer komplicerad musik så det gäller att ta sig igenom de första lyssningarna och inte ge upp. Men ni som gillar Tool och Rush kommer säkert att gilla verket från början så det är bara att hugga!

PHI – Now the waves of sound remain

Gentle Art of Music

  1. Buy Your Piece Of Love (04:41)
  2. Welcome Tomorrow (08:36)
  3. Tune In Zone Out (05:19)
  4. Maye Sometime Else Then (05:05)
  5. Revolution By Design (04:08)
  6. Behind A Veil Of Snow (05:45)
  7. The Liquid Hourglass (02:46)
  8. Now The Waves Of Sound Remain (12:10)
  9. This Last Favour (04:51)

www.phi-band.com

Betyg: 8 / 10

Karl-Göran Karlsson

IAMTHEMORNING – Belighted

IAMTHEMORNING-Belighted
IAMTHEMORNING – Belighted

Duon med pianisten Gleb Kolyadin och sångerskan Marjana Semkina är ett av de senaste tillskotten till Kscope-stallet. De har valt det något udda namnet IAMTHEMORNING och nu släpper de sin debut-platta på detta märke. De kommer från St Petersburg i Ryssland och har spelat och sjungit tillsammans sen 2010. De har redan släppt en fullängdare och en EP sen dess. Med på nya plattan finns även en del kända musiker, t ex Gavin Harrison (Porcupine Tree, King Crimson).

Nya plattan är lång och innehåller hela 15 korta och långa låtar med tämligen stor variation. Visst hörs det att här har vi att göra med en mycket duktig pianist i fint samspel med en mycket kompetent sångerska. Stilmässigt hör jag stora likheter med band som Magenta men framförallt med bandet Frequency Drift från Gentle Art of Music (RPWLs skivbolag). Faktum är att jag tidvis undrar vad som verkligen skiljer stilmässigt från de sist nämnda – ibland är det så oerhört likt. Exempelvis använder de båda harpa i vissa låtar för att få en särskild klang i musiken och sångerskan sjunger på ett sätt som är mycket likt Isa Fallenbacher i Frequency Drift. Dessutom är det mycket inslag av klassiska instrument som violin och cello men även lite jazziga partier.

Tycker ni det här låter intressant kan jag verkligen rekommendera vidare lyssning. Absolut bästa spår på plattan är ”The Simple Story” som med sin mystiska stämning och arrangemang fångar intresset. Ursnygga pianosekvenser och cello-komp. Denna låt fanns med på deras tidigare EP och det finns även en ursnygg video med låten. Den följs direkt på nya plattan av ett jättetjusigt pianodominerat stycke där Gleb visar vad han går för. Tjusiga skalor och diverse klaviatur-grannlåt. Jag gillar också låten ”To Human Misery” som har en väldigt skön och avslappnad stil. Arrangemanget är väldigt snyggt med både Gavins trumkomp och diverse stråkar. Även låten ”K. O. S.” låter spännande med lite orientaliska drag och ett och annat Porcupine Tree-liknande sound.

Övriga låtar på plattan är bra men sticker kanske inte ut sådär så att man fascineras. Sen får jag tyvärr säga att jag inte blir riktigt klok på om Marjana verkligen träffar så rent som hon borde på alla toner hon sjunger. Här och där skär det lite grand i mina öron men jag kan ändå inte påstå att det med säkerhet är falskt. Men det är tillräckligt för att jag så att säga hajade till.

I vilket fall en klart godkänd debut och det skall bli intressant att se fortsättningen.

 

IAMTHEMORNING – Belighted
Kscope music

01: INTERMISSION IX
02: THE HOWLER
03: TO HUMAN MISERY
04: INTERMISSION X
05: ROMANCE
06: THE SIMPLE STORY
07: INTERMISSION XI
08: 5/4
09: CROWDED CORRIDORS
10: GERDA
11: OS LUNATUM
12: INTERMISSION XII
13: K. O. S.
14: REPRISE OF LIGHT NO LIGHT
15: INTERMISSION XIII

http://iamthemorning.com

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson