Shirawanda – Reachable

shirawanda
Shirawanda – Reachable

Som recensent bjuds man ibland på en del riktiga överraskningar. Jag fick mig plötsligt tillskickad en demoplatta (EP) från ett nytt band från Falkenberg under namnet Shirawanda och lite bakgrundsmaterial om bandet från en artikel i Hallands Nyheter fredagen den 22 augusti skriven av Magnus Johansson.

Shirawanda är ett märkligt bandnamn som uppenbarligen är en ren fantasi utan någon särskild betydelse. Men namnet och omslaget inbjöd redan det till intresse då det verkade lite österländskt spännande. Bandet är ett kompisgäng som spelat ihop sen några år tillbaka. Basisten Leo Erzmoneit, sångaren Charlie Johansson och gitarristen Emil Cederholm startade det hela mest bara på skoj. Men sen anslöt så småningom Olof Lundin (gitarr), Joel Jönsson (keyboard), trummisen Peter Wallenäs och Joakim Schakonat (percussion). Leo, som läst på Geijers Folkhögskola i Karlstad (med inriktning mot rock och jazz), tyckte så småningom att det var dags att spela in några låtar och fixade via sina kontakter i Karlstad så att gänget kunde åka dit och spela in sex låtar med producenten Ola Sonmark. Och nu släpps alltså resultatet på EPn ”Reachable”.

Man skulle kunna tro att med så många musiker inblandade så skulle man mötas av ett fylligt rocksound av traditionellt snitt men till min förvåning är det något helt annat som bjuds. Det är mycket stämningsfull musik som i mycket stor grad bygger på spröda gitarrklanger och harmonier varsamt ihopsnickrat med rytm- och baskomp. I bakgrunden finns också här och där ett precis lagom stämningshöjande keyboardskomp, oftast aktivt i slutet av låtarna. Sången från Charlie Johansson är högklassig och väldigt tydligt inspirerad av Eddie Vedder i Pearl Jam. Jag kan också ibland finna associationer till Michael Stipe i REM. Bland övriga inspirationskällor nämns Red Hot Chili Peppers.

För att vara en debut-platta måste jag säga att jag är mäkta imponerad över detta verk. Allt är som tidigare nämnts varsamt och stilfullt arrangerat och jag kan egentligen inte hitta något att direkt anmärka på. Det skulle i så fall vara att på något ställe på låten ”Reachable” styrs gitarrerna över lite kortvarigt till mindre njutbara toner. Men det är faktiskt allt! För övrigt är det en ren njutning att lyssna på låtarna. Framförallt gillar jag de otaliga partierna med undersköna gitarrharmonier. Och då snackar vi elgitarrer utan en massa distorsion och modulering. Underbara klanger, ofta förstärkta med ekon, och i ett härligt samspel. Man märker att killarna äger förmågan att kommunicera sinsemellan med instrumenten och att klangerna och harmonierna har betytt mer än det mer typiska rockröjet som är så vanligt bland de flesta rockband.

Samtliga låtar är njutbara men favoriterna är nog ”The Delusion Fades”, ”Reachable” och ”Tidal Waves”. Den förstnämnda inleds lite tamt men från och med mitten av låten får vi de där underbara gitarrklangerna och så småningom även riktig skönsång från Charlie. På slutet öser bandet på lite mer och det svänger riktigt fint med fortsatta fina gitarrharmonier. Nästan lite ståpälskänsla i vissa partier. Riktigt gött! Lite samma sak hittar vi i ”Reachable”. Inledande sång (plus någon sorts jätteskumt maskinljud i bakgrunden!) men från och med mitten ett fantastiskt fint instrumentalt parti. Återigen de här underbara gitarrharmonierna. Jag måste dock särskilt framhålla det urläckra tajt synkade gitarr+bas-solot i slutpartiet. Fantastiskt vackert ihopsytt! Till sist, i ”Suseåns Mynning” får vi höra sköna toner från akustisk gitarr, ackompanjerat av Kattegatts vågor, som sen övergår låten i ”Tidal Waves” med sanslöst vackra gitarrklanger och fin sång. Imponerande moget och kompetent utfört.

Alltså, på det hela taget en mycket imponerande debut! Vi brukar knappast betygsätta en EP här men låtarna är så pass långa att de är i närheten av en full-längdsplatta (åtminstone i Vinyl-version). Därför sticker jag ut hakan och ger verket ett välförtjänt högt betyg!

Shirawanda – Reachable

01: Intro
02: Dead Weather
03: The Delusion Fades
04: Reachable
05: Suseåns Mynning
06: Tidal Waves

http://shirawanda.bandcamp.com/releases

www.facebook.com/Shirawanda

 

Betyg: 8 av 10

Karl-Göran Karlsson

The Pineapple Thief – Magnolia

The Pineapple Thief - Magnolia
The Pineapple Thief – Magnolia

Pineapple Thief startades 1999 av Bruce Soord och de har sedan dess levererat en lång rad plattor varav flera av dem har blivit recenserade här på Artrock.se. Bandet har sakta men säkert stigit i popularitet och Bruce Soord har också på sistone gett sig in i en del andra projekt varav det mest kända kanske är samarbetet med Jonas Renkse (med gemensamma plattan ”Wisdom of Crowds”) och Katatonia.

Den nya plattan ”Magnolia” (med ett magnifikt omslag signerat den franske konstnären Patrick Gonzales) innehåller 12 korta låtar som på sätt och vis markerar en sorts återtåg från den mer typiska progressiva rocken med långa låtar som vi har hört mer av i tidigare alster. Bruce säger att han på denna platta velat koncentrera sig på att skriva bra sånger och därmed kan man säga att han istället närmar sig lite mer populär rock i stil med det som exempelvis Muse levererar.

Alltså, betyder det att vi progfans skall behöva bli besvikna? Tja, jag lutar i alla fall åt detta håll. Sångerna på den här plattan håller inte tillräckligt kvalitet för att lyckas fånga mig trots en och annan låt med bra känsla (t ex titellåten och ”Don’t tell me”). Faktum är att jag har haft lite svårt att ta till mig även tidigare plattor så det här kändes till slut rätt så bekant. Kan inte komma ifrån känslan av att Pineapple Thief försöker vara en sorts Porcupine Tree Light  – de har ju till och med lagt beslag på samma initialer – mer eller mindre medvetet. Bruce Soord sjunger bra, ingen tvekan om det (även om man märker en anings Steven Wilson-komplex), men som låtskrivare tycker jag inte han har lyckats särskilt bra denna gång. Det är godkänt men inte mer.

The Pineapple Thief – Magnolia

KScope

  1. Simple As That (04:01)
  2. Alone at Sea (05:21)
  3. Don’t Tell Me (03:35)
  4. Magnolia (03:47)
  5. Seasons Past (04:14)
  6. Coming Home (03:06)
  7. The One You Left to Die (04:19)
  8. Breathe (02:35)
  9. From Me (04:31)
  10. Sense of Fear (04:31)
  11. A Loneliness (03:22)
  12. Bond (04:31)

www.kscopemusic.com/tpt

www.pineapplethief.com

Betyg: 6 / 10

Karl-Göran Karlsson

Steve Rothery Band – Live in Rome

Steve Rothery Band-Live in Rome
Steve Rothery Band – Live in Rome

För ett tag sen deklarerade Marillion-gitarristen Steve Rothery att han ville ge ut ett solo-album under den tänkta titeln “The Ghost of Pripyat” och på sedvanligt Marillion-maner startade han en s k Kickstarter-insamling för att finansiera projektet. Efter 24 timmar hade han redan samlat in 15000 pund och så småningom passerade han även 60000 pund vilket då var det näst högsta summa som samlats in på detta sätt. Om en månad ungefär (slutet av september 2014) släpps den nya plattan och den lär även innehålla gästspel av en del andra superkändisar (bl a Steve Hackett, Steven Wilson, Don Airey har nämnts).

Men, märkligt nog släpper Inside Out redan nu (bara en månad före släppet av studio-albumet) en live-platta med stora delar av låtmaterialet på nya plattan. Den spelades in på en rätt liten klubb i Rom (Cross Roads Live Club) tidigare i år. CD 1 innehåller hela 6 långa låtar från nya plattan vilket förmodligen innebär att i stort sett hela det nya låtmaterialet finns med. Steve säger att detta framträdande faktiskt bara är deras andra uppträdande någonsin med hans nya band. Den första var på Plovdiv Guitar Festival i Polen i oktober 2013. Uttalandet är verkligen remarkabelt för så tajt och samspelt som bandet är på scen här i Rom är det nog svårt att bli. Förvisso dominerar Steve med många och fina solon men jag vill hävda att kompet från de andra också är av yppersta klass. Speciellt kompgitarristen Dave Foster kompletterar Steve på ett fantastiskt bra sätt. Steve förklarar att han ser på låtarna på nya skivan (som är helt instrumental) som en sorts filmmusik. Det är musik som skall framkalla bilder och känslor kring några teman. Jag tycker han lyckas alldeles utmärkt med det. Det är stämningsfullt och finstämt. Faktum är att de där bilderna som han vill framkalla verkligen kommer (förvisso ger han lite ledtrådar i sina intron till låtarna så det är inte svårt att föreställa sig vad han är ute efter).

Stilmässigt är jag överraskad över hur annorlunda Steve låter i sitt spel på denna skiva (även om det naturligtvis går att höra att det är Steve Rothery som spelar). Det är mycket mer likt exempelvis stämningarna i Pink Floyds plattor (läs David Gilmour). Ett jättebra exempel är låten ”Summer’s End”. Här kunde jag nästan ha tagit gift på att det var David Gilmour som spelade om jag inte visste att det var Steve. Så, alla ni som gillar Gilmours (och Steve Rotherys) sätt att spela gitarr skall verkligen ta en rejäl titt på den här plattan. Den är full med sköna gitarrharmonier utan att vara alltför belastad med långvariga och tröttsamma solon. Visst, här är många solon men de flyter in så bra i verken att man knappt märker det. Sen byter Steve tema väldigt ofta så man hinner inte riktigt tröttna. Bland de nya låtarna skall jag speciellt nämna ”Kendris” (en taktfast låt med otroligt härliga gitarrharmonier) och ”The old man of the sea”. Den sistnämnda har lagts ut som en ”s k teaser” på Youtube och jag måste säga att den ger en väldigt rättvisande bild av hela detta nya 2CD-alster. En väldigt skön låt med flera delar. Börjar i lugn still men avslutas med betydligt rockigare tongånger. Låten ”White Pass” är också en höjdare och handlar om ett stråk i Klippiga Bergen där många guldgrävare strök med. Man kan verkligen från musiken få fram känslan av detta kalla och ogästvänliga ställe.

Allmänt måste jag säga att det ibland känns befriande att höra på enbart instrumental musik och det här var verkligen ett sånt tillfälle. Steves sätt att spela gitarr är imponerande. Han använder väldigt mycket olika pedalteknik då han spelar. Oftast försöker han få gitarrljuden att komma smygande och försvinna smygande. Alltså, tonerna liksom svävar och man hör inte tillstymmelse till knäppande på gitarrsträngarna. Ni som är proffs här förstår nog vad det är för pedalteknik som åsyftas. För en amatör utan spelerfarenhet är det fortfarande lite magi över det hela. Men han gör det i alla fall väldigt snyggt och ofta med ett alldeles perfekt vibrato på tonerna. För mig är han på grund av det en av de största gitarristerna just nu. Låtkompositionerna i sig är kanske inte så märkvärdiga och de har vare sig en tydlig struktur eller tydliga bärande teman. Snarare har de en sorts grundram som Steve improviserar kring. Men det passar honom perfekt.

Om vi då lämnar CD1 (som alltså bara den är en relativt mastig pjäs) så kommer sen på CD2 den stora flörten med alla Marillion-fans. Steve har valt ut några av de allra största Marillion-hitsen, både från Fish– och Hogart-eran där alltså två gästsolister medverkar. Båda två har tidigare erfarenhet i Marillion-sammanhang och de är vokalisterna Manuela Milanese and Alessandro Carmassi, den sistnämnda sångare i Marillion-tribute-bandet Neverland.Båda gör alldeles utmärkt ifrån sig. Manuela tar hand om den fina ”Waiting to Happen” och den kanske lite mindre intressanta (i mitt tycke) ”Sugar Mice”. Alessandro gör en övertygande tolkning av ”Afraid of Sunlight”, ”Cinderella Search” och ”Easter”, även om han har lite svårt med de hösta tonerna i den sistnämnda. ”Easter” är en av mina absoluta favoriter bland Marillions låtar. Den här blandingen av nordirländsk folkmusik och rock är helt oemotståndlig. Intressant är att låten faktiskt skrevs av Steve Hogart innan han blev sångare i Marillion. Precis som på studioplattan (”Seasons End”) kryddas denna låt naturligtvis av ett långt soloparti från Steve Rothery, exemplariskt utfört här på konserten i Rom. Det kanske rent av är ett av hans mer berömda gitarrsolon (?).

Något som överraskade mig på plattan var att efter sedvanliga applådåskor och publikjubel så fortsätter tillställningen med två låtar från det italienska progbandet RanestRane där Steve tidigare har medverkat som gästartist. Det här står faktiskt inget om i förhandsmaterialet om plattan vilket jag tycker är lite dåligt. Men i vilket fall så finns kanske skivsläppets bästa låt här i den underbara ”Materna Luna”. Spännande elektroniska tongångar och tunga trummor kryddade med Steves härliga gitarr. Jag föll direkt. Så bra att det naturligtvis måste undersökas vidare. Det här lät verkligen bra, med andra ord instrumental musik när den är som bäst.

Jag måste säga att jag blev väldigt imponerad av denna live-inspelning. Det här var ju en konsert som man hemskt gärna skulle vilja ha sett på plats. Men det kommer alltså fler chanser för bandet ger sig nu snart ut på en Europa turné under hösten. Sen måste jag säga att jag har svårt att se att det kommande studio-albumet kan bli så mycket bättre än det här. Vi får se. Det här är i alla fall en av de bättre releaserna detta år. Ett absolut måste-köp för Marillion- och Steve Rothery-fans!

 

PS: Strax efter att denna text skrevs hörde jag den slutliga versionen av låten ”Morpheus” (d v s så som den skall låta på kommande studio-albumet) på Morow.com och jag får säga att jag nog måste ta tillbaka det tvivel som jag uttryckte alldeles nyss. Det lät mycket bra och låten hade en något annorlunda struktur än vad som här framfördes live. Alltså, ännu en platta att se fram emot!

Steve Rothery Band – Live in Rome
InsideOut Music

01 Morpheus
02 Kendris
03 The Old Man Of The Sea
04 White Pass
05 Yesterday’s Hero
06 Summer’s End
Tracklisting Disc 2:
10 Waiting To Happen
11 Afraid Of Sunlight
12 Easter
13 Sugar Mice
14 Cinderella Search
15 Materna Luna
16 Monolith pt. 2

www.steverothery.com

Betyg: 9/10

Karl-Göran Karlsson

 

Pymlico – Guiding Light

Pymlico-guiding light
Pymlico – Guiding Light

Pymlico är ett soloprojekt av norrmannen Arild Brøter och den nya plattan är den tredje efter föregångarna ”Inspirations” (2011) och ”Directions” (2012). Skivan är helt instrumental och innehåller sju långa spår med skiftande karaktär. Han säger att han inspireras av många stilar, bland annat arabisk musik, skandinavisk jazz, psykedelisk metal, modern filmmusik, world music och gammal hederlig progrock. Ett antal gästmusiker deltar på plattan, bland annat percussionisten Larry Salzman, gitarristen Felix Martin från Venezuela och saxofonisten Ivan Mazuze från Mozambique.

Arilds beskrivning av musiken som en blandning av flera stilar märks verkligen, alltifrån de arabiska tongångarna i ”Wanderlust”, det mystiskt psykedeliskt drömska med jazziga saxofon-toner och trummor i ”The East side” (kanske bästa spåret enligt min mening), de moderna lite elektroniska tongångarna i ”Sounds of the City” till den mer tydliga typiska progrocken i ”Bobcat” och ”Piz Gloria”. Fast den mest melodiska och njutbara låten kommer sist i ”Neptune” med stilfull sopransaxofon (tror jag), fin gitarr-refräng och mycket fint komp. Låten urartar dock lite på slutet med ett lite hysteriskt taktparti och tempo innan det ursprungliga temat lyckligtvis kommer tillbaks allra sist.

På det hela taget är det en välarrangerad och välspelad platta utan några direkta svagheter att peka på. Fast jag kom aldrig till det där läget när man så att säga kände suget att vilja spela den om och om igen. Uppenbarligen saknas det något som håller intresset kvar lite mer permanent. Men klart godkänt är det i alla fall.

Pymlico – Guiding Light
Spider House Records

 

01 – A Day Out (03.52)
02 – Sounds Of The City (06.43)
03 – The East Side (07.47)
04 – Wanderlust (05.40)
05 – Bobcat (06.28)
06 – Piz Gloria (06.24)
07 – Neptune (13.48)

http://www.pymlico.no

Betyg: 6/10

Karl-Göran Karlsson

 

Neal Morse – Songs from November

Neal Morse 2014
Neal Morse – Songs from November

Neal Morse är supertalangen eller superproffset (om man så vill) som man egentligen aldrig vet vad han går för. Under tiden med Spock’s Beard blev han efterhand en riktig superstar i Prog-världen och chocken var monumental bland fansen när han beslutade sig för att lämna bandet efter att ha så att säga blivit frälst. Men när alla trodde han var förlorad för musik-genren lurade han alla och fortsatte att producera platta efter platta med högkvalitativ musik, ofta i samarbete med andra toppmusiker inom Prog-en (inte minst i superbandet Transatlantic). Så därför är varje skivsläpp med honom numera ett riktigt lotteri – ibland får man högvinst med geniala klassiska Prog-kompositioner (om man står ut med det oftast övertydliga kristna budskapet i låttexterna) men ibland får man tröttsamma och trista låtar som mer liknar väckelsesånger (ja, faktiskt, de är väckelsesånger!). Frågan var alltså nu vad det skulle bli denna gång?

Redan titeln på plattan (”Songs from November”) antydde väl att det denna gång inte skulle bli mycket av bombastiska och överambitiösa kompositioner inom Prog-genren. Jag kan redan nu avslöja att avsaknaden av Prog är närmast kolossal. Det finns i mitt tycke endast en enda låt på denna skiva som liknar det som vi tidigare är van vid från Neal Morse Prog-repertoar. Det gäller sången ”Tell me Annabelle” som är en lugn fin ballad men med gott om de där underbart sköna gitarr- och pianoharmonierna som vi så ofta har hört förut. Mycket fin, faktiskt.

Så, vad innehåller då plattan (med 11 sånger) i övrigt? Är det bara väckelsesånger? Nej men snudd på ändå. Ta till exempel låten ”Heaven smiles”. Som tagen direkt från väckelsemötet. Till och med gospelkören spelar över rejält på slutet med extatiska damer i kören. Fast i sanningens namn så finns där många andra låtar med mer alldagliga teman. Till exempel en hyllningslåt till braskaminen (!) – ”Flowers in a vase” – fast egentligen är det väl en sång till hans hustru. Skämt åsido, det är en vacker och finstämd låt (närmast en Country & Western-låt full med Steel-guitar) men … så långt från Prog-en som man överhuvudtaget kan komma. Överhuvudtaget får jag känslan att Neal denna gång väldigt medvetet velat producera något helt annat och mycket mer lättsmält material som skulle kunna passa bättre för den stora amerikanska medelklassen. Alltså, lite småbesviket konstaterar jag att Neal nu verkar vilja sprida ut korten ännu lite mera, kanske av rent krassa ekonomiska skäl (ingen blir ju fet på att spela Progrock!).

Istället för att bara slutligen avfärda plattan som ett genomkommersiellt jippo riktat mot en rik amerikansk kristenhet så vill jag ändå trots allt lyfta fram en av de mer utstuderade kristna låtarna på plattan – ”My time of Dying”. En sorgsen låt om vad som händer (eller snarare det som man önskar hända som kristen) när man dör. Märkligt nog blev jag rätt tagen av denna låt och dess text. Det är inte bara det gamla vanliga svamlet om himmelriket som ju naturligtvis finns med (med strofer som ”Send me up in clouds of glory”) utan det som fångade mig var när Neal Morse uttryckte något som jag tycker är bland det svåraste att bara direkt avfärda som nonsens in det kristna budskapet. Att kristendomen faktiskt ger hopp om att återigen få möta de nära och kära som man förlorat genom åren. Att den enorma saknad man känner en gång faktiskt skall kunna brytas. Man kan verkligen förstå att ett sådant budskap lockar. Hur otroligt och orealistiskt det än är. I den här sången uttrycker Neal det verkligen fint och det är inte utan att man berörs. Men det är i stort sett enda gången jag kan känna att Neals texter verkligen berör.

Slutomdömet blir oundvikligen ett krasst ”Underkänt”. Helt enkelt för att detta inte är Artrock/Prog utan något helt annat. Det betyder dock inte att skivan helt saknar kvalitéer

 

Neal Morse – Songs from November
InsideOut Music

1. Whatever Days
2. Heaven Smiled
3. Flowers In A Vase
4. Love Shot An Arrow
5. Song For The Free
6. Tell Me Annabelle
7. My Time Of Dying
8. When Things Slow Down
9. Daddy’s Daughter
10. Wear The Chains
11. The Way Of Love

www.nealmorse.com

 

Betyg: 4 av 10.

Karl-Göran Karlsson

TNNE – The Clock That Went Backwards

TNNE -The Clock That Went Backwards
TNNE – The Clock That Went Backwards

 

Från Luxemburg kommer neoproggarna No Name, eller som de numera heter TNNE (The No Name Experience) – ett namn de tog efter att de faktiskt lagt ner sitt ursprungliga band 2011. Det är sångaren Patrick Kiefer och keyboardisten Alex Rukavina i No Name som tyckte att det fanns mer att bygga vidare på samtidigt som man tog in ett gäng nya musiker. Kan inte låta bli att associera till plattan ”The RWPL Experience” från tyska RPWL, inte enbart för bandnamnet utan även för en väldig massa likheter i övrigt (mer om detta senare).

Nio spår rymmer plattan och en del av dem påminner inte så lite om andra kända band i neoprog-genren (förutom nyss nämnda RPWL framförallt IQ och Riverside). Låtarna känns väl genomarbetade och det är svårt att hitta något att anmärka på mer än att en del av dem har lite svaga teman som gör att det ibland känns lite tunt. Ibland klickar också sången lite (t ex i  ”About Angels And Devils” och ”Welcome to my New World”).

Jag gillar verkligen titellåten ”The Clock that Went Backwards” som är en verkligt fin instrumental sak. Men det finns en fenomenalt bra låt på plattan som verkligen sticker ut bland mängden och det är ”Circles of Life”, en låt som också återges på slutet i en förmodad radio-anpassad och nedkortad version. Sex minuter toppklass neoprog i en låt som har klara inspirationer från RPWL och Pink Floyd. Det här är riktigt, riktigt bra och det är en låt som förtjänar mer uppmärksamhet än själva plattan. Själva avslutningen (med sångfrasen ”Turn over a new leaf”) är riktigt magiskt med stämningar, främst framkallade av en härlig keyboard-slinga, som åtminstone ger mig ståpäls. Jag kommer på mig själv att tänka på Yogi Lang när jag hör sången vilket ju enbart är positivt.

En bra platta som bör kollas upp av neoprog-fansen.

TNNE – The Clock That Went Backwards
Progressive Promotion Records

1. My inner clock
2. Clairvoyance
3. About Angels and Devils
4. Looking Back and Forward
5. The Clock That Went Backwards
6. Circles of Life
7. Welcome To My New World
8. The Snow
9. Circles of Life (edit)

www.noname.lu

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Yes – Heaven & Earth

YES-heaven
Yes – Heaven & Earth

Ja, tro det eller ej men nu är det dags för ännu en ny platta från Yes. Har tappat räkningen på hur många det är nu och hur många olika nya konstellationer av bandet som vi har sett genom åren. Men jag noterar att banduppsättningen på denna platta innehåller alla de kända namnen förutom (ja, just det) det stora affischnamnet Jon Anderson. Musikerna på denna produktion är följande: Steve Howe – gitarr och bakgrundssång, Chris Squire – bas och bakgrundssång, Alan White – trummor, Geoff Downes – keyboards och Jon Davison – sång och gitarr. Inte nog med att man samlat det gamla manskapet närmast mangrant. Tillbaka är även det fina samarbetet med Roger Dean som återigen har producerat ett (verkligen) urläckert omslag till plattan.  Som producent och mixare har man dessutom anlitat legendariske Roy Thomas Baker som jobbat med artister och band som Queen, The Cars, Guns N’ Roses, Foreigner, Smashing Pumpkins, Alice Cooper, m fl.

Alltså, det verkar vara en rejäl satsning denna gång. Inget kan väl gå fel, eller? Ja, tänk om det vore så enkelt att man bara lugnt kunde lite på gamla meriter. Men så är det verkligen inte. Tyvärr, måste jag säga.

Inför denna review gjorde jag (om jag skall vara ärlig) ett riktigt kardinalfel, nämligen läste några redan tillgängliga recensioner av plattan. Och jag häpnade över hur dåliga betyg som många gav plattan. Så dålig kan den väl inte vara, tänkte jag. Nej, jag tycker faktiskt inte det men den är ändå inte något som kommer att ligga högt på min årsbästalista. Vi prog-fantaster är nog egentligen rätt kräsna och accepterar inte för mycket återupprepningar av gamla sound och stilar, hur mycket vi än gillat originalplattorna och originalbanden. Man vill höra lite nya vinklingar för att inte helt tröttna. Lite så är det här – det låter verkligen jättemycket Yes men det känns så snällt och ofarligt att det blir tråkigt. Inga djärva nya grepp utan snällt tillrättalagt (för den amerikanska snällpop-marknaden?). Trall-vänlig prog skulle jag nästan kunna säga. Visst, jag erkänner villigt att flera av låtarna i början av plattan (låtarna 1-3) sätter sig på hjärnan och snurrar runt i huvudet ett tag men dock inte så länge. Efterföljande låtar är betydligt svagare och några av dem känns riktigt usla så det känns lite fattigt till slut.

Nåväl, jag är ändå inte lika kritiskt som många andra utan jag ger utan tvivel godkänt för verket. Det är snyggt producerat och, som sagt, Yes-soundet sitter som fastgjutet. Man hör Steve Howes karaktäritiska gitarrspel (fast nog låter det lite tröttare och harmlösare än vanligt?), Chris Squires basgångar (och hans härliga bakgrundssång), Geoff Downes är hur bra som helst bakom tangenterna och Alan White gör sitt jobb (varken mer eller mindre). Det som är mest kluvet att hantera i bedömningen är ju sången från Jon Davison. Helt klart är det Jon Anderson vi hör även om vi vet att det inte är det (!). Herr Davison måste vara klonad av Jon Anderson! Så sanslöst lik i sångrösten att man häpnar. Det enda man möjligen kan anmärka på att han inte ens försöker sig på att sjunga med lite mer volym och intensitet. Det gjorde i alla fall Jon Anderson (även om det inte alltid gick så bra). I vilket fall – det faktum att kärnan i Yes uppenbarligen tycker att Yes utan Jon Andersons röst inte är Yes men att man då ändå anlitar en kopia istället för att ta tillbaka den riktige Jon (som enligt uppgift lär vara fit for fight och villig igen) lär nog vara anledningen till att så många ogillar den nya plattan. Kanske känner man att det här är lite över gränsen för vad man kan göra. Jag vet faktiskt inte själv riktigt vad jag skall tycka i detta ärende men självklart skulle Yes med den riktige Jon Anderson kännas mycket bättre. Så trots ett snyggt sound och en fin produktion (inte minst med det snygga omslaget) så blir det ändå ett blygsamt slutbetyg. Fast jag måste hävda att det mer beror på det rätt svaga låtmaterialet än på att jag skulle vilja bestraffa bandet för deras val av sångare.

Yes – Heaven & Earth
Frontiers Records

1. Believe Again
2. The Game
3. Step Beyond
4. To Ascend
5. In A World Of Our Own
6. Light Of The Ages
7. It Was All We Knew
8. Subway Walls

http://www.yesworld.com

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

Steve Hackett – Genesis Revisited: Live in The Royal Albert Hall

Steve Hackett Genesis Revisited Live at the Royal Albert Hall
Steve Hackett – Genesis Revisited: Live in The Royal Albert Hall

Efter succén med Genesis Revisited II-plattan och den efterföljande (minst dubbelt förlängda mot ursprungligen planerade) turnén är det förståeligt att Steve nu också släpper en live-CD och DVD. Den är inspelad i den magnifika och anrika Royal Albert Hall i London i oktober 2013 under en konsert som nog var en sorts avslutning på den första delen av turnén (min gissning). Inramningen verkar ha varit magnifik när man ser den fantastiska bilden på omslaget på plattan. Jag förstår verkligen att det måste ha känts lite extra högtidligt för en musiker (som även har klassisk musik på repertoaren) att få spela här. Eller som Steve själv säger ”I have always wanted to play the Albert pub”. Naturligtvis kan han inte låta bli att även anknyta till det som konsertlokalen är mest känd för, nämligen “Last Night of the Proms” som ju är den årliga avslutningen på serien av s k promenadkonserter. Steve inleder nämligen med att hälsa välkommen till ”Last Night of the Progs”!

Jämfört med Genesis Revisited II-plattan så är låtvalen på denna konsert rätt så annorlunda. Förvisso finns många av numren från plattan med men ett flertal är också utbytta mot andra Genesis-låtar. På något sätt så känns låtlistan som att Steve denna gång har plockat ut det allra bästa från båda Genesis Revisited-plattorna (den första utgiven 1996 och den andra 2012). Exempelvis spelar man såna höjdarnummer som The Fountain of Salmacis och Watcher of the Sky som ju båda fanns på den första plattan. Man får på något sätt också känslan av att Steve tagit intryck av förväntningar från fansen också när det gäller låtvalet vilket skulle kunna förklara denna justering i låtvalen jämfört med Genesis Revisited II-plattan.

Inte bara platsen gjorde konserten speciell men även det faktum att flera prominenta gästartister dök upp som tillägg till basuppsättningen på bandet (som var Nad Sylvan (sång), Rob Townsend (saxofon, flöjt, percussion), Roger King (keyboards), Lee Pomeroy (bas) och Gary O’Toole (trummor)). Vi får höra John Wetton sjunga på Firth of Fifth, Ray Wilson sjunger tillsammans med Nad Sylvan i Carpet Crawlers och I know what I like , Amanda Lehmann sjunger Ripples men som svensk tycker jag det är allra häftigast att få höra Roine Stolt dra sitt härliga gitarrsolo med en närmast sönderstressad Wah-Wah pedal till det intensiva slutpartiet i The Return of the Giant Hogweed. Det får till och med Steve att utbrista ”Oh, those Swedes guys certainly can play!”. Förutom Roines insats så tycker jag att Ray Wilsons inhopp är det mest lyckade. Han sjunger väldigt bra ihop med Nad på de två låtarna som han medverkar i. Jag gillar hans röst och har full förståelse för att han fick förtroendet på den allra sista Genesis-plattan Calling all stations. När det gäller sånginsatserna i övrigt så är jag inte alltför imponerad av vare sig John Wetton eller Amanda Lehmann (eller till och med Gary O’Tooles för den delen). Faktum är att jag nästan tycker att Nad kunde ha få tagit hand om hela klabbet istället för att blanda runt med olika sångare. Särskilt efter att Nad bevisligen växt in fint som sångare även på flera av låtarna som andra sjöng på Genesis Revisited II plattan. Nad har vissa problem med de lite högre registren här och var men det kompenseras till övervägande del av resterande partier där jag tycker det låter jättebra.

Det är som sagt en lång rad med riktiga Genesis-klassiker på plattan så man kan verkligen säga att vi har att göra med en platta av Greatest Hits-karaktär. Personligen är jag djupt imponerad över hur bra det låter och hur troget Steve har återskapat det ”äkta” (om jag vågar säga det) Genesis 70-talssoundet från perioden med Peter Gabriel och de därpå följande plattorna Trick of the Tail och Wind and Wuthering. Det tyder på en särskilt stolthet och respekt för vad de gjorde tillsammans på den tiden även om urvalet av låtar kanske också är präglat av det faktum att låtarna har så tydliga avtryck av just Steve Hacketts spelskicklighet och kompositionsinsatser. Sen kan man inte låta bli att fundera över hur det verkligen är möjligt att behålla skärpan och inspirationen när man har spelat dessa låtar så många gånger. Ta till exempel låten Firth of Fifth. Hur många gånger har inte Steve Hackett spelat denna låt live? Det här är ju en låt som han haft med även tidigare på sina solokonserter vilket lär betyda att antalet gånger den framförts på scen måste vara väldigt, väldigt stort. Det lär säkerligen vara ett tresiffrigt tal och frågan är om inte det kan vara i närheten av fyrsiffrigt. Med tanke på att en annan knappast kan lyssna på en platta mer än 10-15 gånger innan man blir s a s ”mätt” så är det verkligen imponerande att Steve fortfarande kan leverera det där sugande gitarrsolot som gjort honom så berömd vid konsert efter konsert. Det är bara att bocka och buga för ett fullfjädrat proffs som lägger ner mer än hela sin själ i detta!

Jag kan omöjligt gå in på väldigt mycket detaljer i de olika låtarna utan jag kan bara säga att det mesta är framfört helt klanderfritt. Som sagt, mycket troget originalen men utan att för den skull vara rena kopior. Det finns en hel del variation och utvikningar som i de flesta fall stärker helhetsintrycket. Exempelvis spelar Rob Townsend ofta teman på blåsinstrument som Tony Banks ursprungligen spelade på klaviatur och det funkar bra. När det gäller just klaviaturerna så måste jag säga att Roger Kings insats är makalöst bra och för det mesta saknar man inte Tony Banks det minsta. Roger är också noga med att framhäva lite extra de Genesis-typiska partierna med Mellotron-stråkar och Mellotron-körer. Exempelvis kör han det magnifika introt på Watcher of the Skies lite extra långsamt vilket ger ännu mera tyngd åt låten. Detsamma kan även sägas om låten The Fountain of Salmacis där Mellotron-ljudmattorna har en mycket framträdande roll. Måste också nämna att i just denna senare låt passar Nad Sylvans sångstil extra bra och det gör denna låt till en av de allra bästa på plattan. Får inte heller glömma Lee Pomeroys basspel som jag tycker ger lite extra tyngd till flera av låtarna.

Men det stora toppnumret på denna platta är utan tvivel klassikern Supper’s Ready. Jag frågar mig: Har det någonsin gjorts en bättre version live än den vi får höra här? Kanske är det så (jag har ju verkligen inte hört dem alla) men jag är i alla fall djupt imponerad av vad denna ensemble presterar. Det var återigen avgjort bättre att låta Nad ta över hela sånginsatsen här (den var ju splittrad i flera sångare på Genesis Revisited II plattan). Roger King gör återigen storverk bakom klaviaturerna och sen är det så härligt att få höra Steves fina solo på slutet av låten där han får improvisera fritt till den mäktiga mattan av keyboards. Fantastiskt bra version som bara den rättfärdigar ett inköp av denna fantastiska produktion.

Det enda som gör att jag inte kan ge absolut toppbetyg är att jag faktiskt tycker man lite grand schabblar bort den självklara slutlåten Los Endos. Det var inte lyckat att lägga in ett par av Steves egna kompositioner här som inledning. Det sänkte faktiskt kvaliteten lite för mycket. Ett par andra saker som jag reagerade på var det lite jazziga jammandet i slutpartiet på I know what I like (som faktiskt lät lite larvigt i mina öron) samt den mindre lyckade sånginsatsen av Amanda Lehmann i Ripples. Kanske var det lite nervositet inblandad för Amanda men jag tyckte inte det lät riktigt bra och just där saknade jag så otroligt mycket Phil Collins ljusa röst.

Men trots att jag inte kan leverera absolut toppbetyg för just den här plattan är det bara att gratulera Steve och hans medmusiker till denna monumentala succé och önska lycka till på en turné som det faktiskt fortfarande inte går att se något slut på (vilket är helt otroligt!).

 

Steve Hackett – Genesis Revisited: Live in The Royal Albert Hall
Inside Out Music

 

Cd1:
01 Dance On A Volcano 06.40
02 Dancing With The Moonlit Knight 07.19
03 Fly On A Windshield 03.40
04 Broadway Melody Of 1974 02.54
05 Carpet Crawlers 06.10
06 The Return Of The Giant Hogweed 08.38
07 The Musical Box 11.26
08 Horizons 02.01
09 Uniquiet Slumbers For The Sleepers 02.13
10 In That Quiet Earth 04.59
11 Afterglow 04.12
12 I Know What I Like 06.37

Cd2:
13 Firth Of Fifth 10.16
14 Ripples 05.28
15 The Fountain Of Salmacis 08.01
16 Supper’s Ready 26.16
17 Watcher Of The Skies 09.08
18 Los Endos 08.56

www.hackettsongs.com

Betyg: 9 av 10

Karl-Göran Karlsson

Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams

Tim Bowness
Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams

Tim Bowness känner vi (förutom att han driver on-line butiken Burning Shed) bland annat som långvarig samarbetspartner till Steven Wilson i konstellationen No-Man. De har släppt sex plattor sen starten 1987. Tim har också haft andra intressanta samarbeten, t ex med Richard Barbieri (plattan ”Flame” från 1994) och med OSI (plattan ”Blood” från 2009).  Nu är det då dags för Tims andra soloplatta. Den förra med titeln ”My Hotel Year” kom för 10 år sen. Steven Wilson finns med på ett hörn här också – det är han som har mixat den nya plattan plus att han även medverkar på några spår. Vi känner också igen flera andra gästmusiker på plattan, exempelvis Pat Mastelotto (King Crimson), Colin Edwin (Porcupine Tree) och Anna Phoebe (Trans-Siberian Orchestra/Jethro Tull/Roxy Music). Som extra ackompanjemang finns även stråkarrangemang med Andrew Keeling (från Evelyn Glennie/Hilliard Ensemble) och Steve Bingham (från BBC Scottish Symphony Orchestra).

Plattan innehåller 8 låtar varav de flesta är ganska återhållsamma i intensitet, sånginsatser och orkestrering. De flesta som lyssnat till No-Man och Steven Wilson (och kanske Blackfield) kommer att känna igen stilen även om det också finns en del avvikelser (t ex i låt 1 ”The Warm-up man forever” med sina bankande trummor). Flera av låtarna verkar ha kopplingar till varandra genom att de handlar om en kvinna (kallad Smiler) som ser tillbaka på sitt tidigare liv. Utan att ha kunnat följa texterna fullständigt så låter det ändå rätt tragiskt och sorgligt. Speciellt gäller detta låt nummer två ”Smiler at 50” som jag också tycker är den bästa låten på plattan. Mycket melodiskt och känslosamt, inte minst i sången. Ett väldigt fint arrangemang med stråkar, trumpet, piano och även lite Steven Wilson-sång i bakgrunden (tror jag). Låten avslutas med ett maffigt instrumentalt parti där det symfoniska dominerar och jag tror att både mellotronkörer och stråkarrangemang används tillsammans.  Efter denna höjdpunkt förväntade man sig nästan en lika bra fortsättning men jag får säga att denna förhoppning faktiskt inte infriades. Förvisso är ”Songs of Distant summers” en stämningsmässig pärla och även ”Dancing for you” mycket vacker (väldigt mycket Steven Wilson-känsla, måste jag säga) men på något sätt så känns resten av låtarna rätt så mediokra. Även vissa arrangemang känns överstyrda på något sätt. Exempelvis har jag lite svårt för stråkpartierna på låten ”I fought against the south”. Det blir på något sätt alldeles för känslomässigt smörigt. Och faktiskt låter det inte lite falskt här och där (säger amatören i alla fall)? Sen får jag säga att slutlåten ”Beaten by love” känns mer än lovligt simpel och trist. Ett enkelt trumbeat och lite sparsam bas och gitarrkomp till en synnerligen enkel sång.

Allt som allt ger jag naturligtvis ändå plattan godkänt och då framförallt för de nämnda riktigt bra låtarna (speciellt ”Smiler at 50”). Jag är också rätt förtjust i Tims sångröst som kan liknas lite vid en avspänd David Bowie (kom inte på någon bättre referens). Men låtmaterialet som helhet är lite för tunt för att jag skall ta fram de stora superlativerna.

Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams
InsideOutMusic

01. The Warm-Up Man Forever (04:09)
02. Smiler At 50 (08:19)
03. Songs Of Distant Summers (05:12)
04. Waterfoot (04:14)
05. Dancing For You (05:59)
06. Smiler At 52 (04:05)
07. I Fought Against The South (08:51)
08. Beaten By Love (03:30)

www.hotdesign.co.uk/timbowness

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Conqueror – Stems

Conqueror
Conqueror – Stems

Conqueror är ett italienskt band som hållit igång i närmare 20 år men den nya plattan Stems är ändå bara deras femte fullängdare. Så lång tid innebär en hel del omstruktureringar och den nuvarande sättningen är följande:  Simona Rigano: keyboards & sång, Ture Pagano: gitarr, Pepe Papa: bas och Natale Russo: trummor. Natale Russo är den ende av musikerna som varit med från starten och sångerskan Simona Rigano (som sätter rätt stor prägel på musiken) kom med så sent som 2002. Så det har hänt en del genom åren.

Som vi vant oss är italienska progmusiker oftast av hög klass och det gäller även den här plattan. Det går inte att klaga på samspelet och spelskickligheten. En skön stämning sprids av Simones vackra röst och den skönt avspända stilen de spelar med en lagom blandning av klaviaturer och gitarr. Dock är låtmaterialet inte riktigt på den nivå att man riktigt grips av musiken. Stilen är inte helt lätt att beskriva men man får lite vibbar av typiska italienska band som PFM men även lite Camel och här och där lite Pink Floyd. Dock är arrangemangen inte alls lika ambitiösa som för de sistnämnda banden.

Bäst är inledande Gina där fina harmonier tas fram i samspelet mellan sång, bas och gitarr. Lika fin och ännu mera finstämd är Sole al Buio. Här passar Simonas röst perfekt. Låten Sigurta` är också lite spännande med ett lite annorlunda sound med lite elektronisk touch. Här får också Simone visa att hon behärskar klaviaturerna väldigt bra. Slutligen får man också nämna de fina gitarrklangerna i avslutningslåten Echi de verita`.

En fin platta men den är ändå inget som sticker ut och ger nyfikenhet på att lyssna in sig mer på bandets tidigare produktion. Dock ett gediget hantverk som jag ger klart godkänt.

Conqueror – Stems
MaRaCash records

1. Gina
2. Di notte
3. False idee
4. Un ‘altra realtra’
5. Sole al Buio
6. C’est la Vie
7. Sigurta`
8. Echi de verita`

www.maracash.com

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson