Intervju med Steven Wilson

Photo:  Lasse Hoile
Interview with Steven Wilson 6 October 2011
By Karl – Göran Karlsson

First of all I would like to congratulate you to a very fine record which I rank as the best record so far this year in the field of Artrock/Progressive Rock!

Thank you very much!

I have followed you, Porcupine Tree and a lot of all the other stuff you have been involved in through the years and I must say that this is the “proggiest” album you have ever made. There are so many influences from the music from the late 60’s and 70’s. Have you had this idea in mind for a long time or is it just recently you got the idea to do something like this?

Well, about the proggy influence I completely agree with you but personally I have problems with the notation “Progressive Rock”. I really don’t know what it means and what it stands for. If you were around at that time during the 70’s, you would have noticed that none of the bands being around then called themselves progressive rock bands. They were simply bands coming out from the late 60’s and they were largely musicians with a non-popular musical background: They were jazz musicians, folk musicians, blues musicians or classical musicians. They saw the possibilities to combine more popular music like Beatles, Beach Boys or those kind of bands with music from their own roots. And that is what we now call Progressive Rock.

That’s indeed a very wide field of music.

Yeah, there are indeed only two things that are in common for what we call Progressive Rock: 1. Dedication to the music and the album they worked with. 2. The ambition to create a new kind of musical journey or musical hybrid. Apart from that there is nothing really that can be called a typical progressive rock thing. Some people think that progressive rock was about very high quality musicianship but there are many examples where musicians very not very qualified or very skilled but who created music that still is considered as progressive rock.

Yes I think we both agree that the term denotes music from a wide variety of styles and musical ambitions. So let’s leave this subject and return to your new album.

Yes. I admit that there is a lot of references on the new album to this era of the late 60’s and early 70’s that many people call the golden age of progressive rock music. In that sense it is my “proggiest” album so far.

I am thinking very much of the King Crimson influences.

I have been working very intensely with remixing of the early King Crimson records lately. When I then came to work with “Grace for drowning” all of that music was kind of buzzing around in my head. I also grew up with that music and I love it. But I have actually never entered into a project with so much of somebody else’s music going around in my brain.

 When I first came to listen to Porcupine Tree, I got the feeling that bands such as Pink Floyd and maybe Van det Graaf Generator were your main sources of inspiration. I never thought of King Crimson. So did that kind of influences enter later in your musical Life?

There were three bands dominating when I grew up as a kid: Pink Floyd, King Crimson and Tangerine Dream. They were my absolute favorite bands. The Floyd influence in my music is probably explained by the fact that their stuff was so much easier to pastiche or emulate compared to the music of the other bands. The Floydy atmospheres were easy to recreate since musicianship is quite simple and structures are quite easy to understand. It’s all about atmospheres, in a way. With King Crimson, it is not as easy, musicianship is much more complex and actually the vocabulary is quite complex, too. It was only, really, when I started to work on their records, that I began to understand a little bit more about the vocabulary they used. The use of jazz, the use of atonality, and sometimes not particularly pretty music – then I am talking about some of their later albums. For me, this is the first time I have really explored the use of jazz. Particularly, jazz in the way it was used by the first generation of progressive rock bands. Because, it is very interesting, if you go past 1980 and look at most of the music made after that year but still called progressive, the jazz element has almost been erased. For the bands of the 70’s, this element was so important; for bands like King Crimson, Jethro Tull and for musicians like Bill Bruford who actually described himself as a jazz drummer.

 I absolutely agree. We also had a band like Camel which lots of jazzy influences.

Yeah, and Soft Machine – a band that was as much jazz as they were rock. And Van der Graaf Generator working with jazz saxophonist David Jackson (also working later with Peter Gabriel). So, I guess that I really wanted to reclaim that part on my latest album.

I am really glad about that ‘cause I liked that feature in particular and I hope to be able to hear more of that in the future.

Yes I really like jazz but it is not until now that I felt ready and comfortable enough to incorporate that element into my music. I will continue with this. I must say that I am so proud of this record and it is probably the best record I have made. It is definitely something that is here to stay for me.

OK, that brings me back to your original influences. You are basically a guitar player. Your style of playing is absolutely more influenced by David Gilmour than by Robert Fripp. Despite this you claim that you have as much of inspiration from King Crimson as of Pink Floyd. Why is that?

That’s not entirely true. In fact, it is again just a consequence that it is so much easier to play the Floydy sounds of David Gilmour than it is to play the complex stuff created by Robert Fripp. To be honest, I think I am more inspired by Robert Fripp.

 Actually, there is a portion at the end of the track “Raider II” that reminds more of Fripp than of Gilmour!

Yeah. Over the years, believe me (laugh), I have tried to pick up what I can from Robert Fripp’s stuff but it is not easy. He is a very unique player. I am not suggesting that David Gilmour is not a unique player, because he is, but it is much more easy to understand the way he plays, it’s much more standard blues scales and very straight forward. But Robert Fripp does not play anything straight forward! It is very hard to kind of understand. I think what you say is true, the Gilmourish style comes through more but actually my preference is for Robert’s play.

Another central question regarding influences is why you, born in1967 (as stated in the wonderful song “Time Flies”), ever became influenced by progressive rock music? You obviously were too young to be able to listen to it while it really occurred.

Like a lot of the kids growing up in the 80’s I had access to my father’s record collection (Note: Steve has dedicated the new album to his father who recently passed away). Even more important was the record collection of one of my best friends’ big brother. He was several years older than me and he had all these records of Hawkwind, Van der Graaf Generator, King Crimson, etc. He had the album “666” of Aphrodite’s Child which we were completely blown away with. So I kind of discovered that music retrospectably by using his and my father’s collection. My father had Pink Floyd “Dark side of the moon” and other classics from that era. So I had access to that music and it felt kind of magical to me. I was growing up in the 80’s and there was some good music (I love Joy Division, Cocteau Twins, The Cure) but it didn’t have that magic or romantic feeling that I found in the earlier music. So, I completely got obsessed by that whole era of music.

Let’s now go into some details of the new record. I absolutely adore the first and third tracks of the album, mostly because of the wonderful parts played on the piano. Since I got the promo link with very short notice, I did not know any details, e.g. I did not know which other musicians that contributed. For a moment I thought it was you playing (Steven laughing) but now I know that it is actually Jordan Rudess from Dream Theater who is playing. How did you start working with Jordan?

Well, back in 2000 (I think), Porcupine Tree toured together with Dream Theater as opening act and it was then I got to know Jordan. We got on really well. I am not really a fan of Dream Theater, it is not my kind of music, but I was really impressed by Jordan as a person and when I heard him playing the piano it was so stunningly beautiful. So I have had him playing for me a few times after that over the years.

Personally, I think the third track “Deform to form a star” is the best track on the album. It is absolutely wonderful and one of the most beautiful arrangements I have ever heard. I get some feelings from the early Porcupine Tree years. Could you tell a bit more about the song? What about the story you tell in the text?

I love the mellotron sounds. But I also love real sounds. For example, the drum sounds on this record are kind of bare and raw. The whole philosophy of this album has been to use as much as possible of the organic sounds. In a way the mellotron is very organic, even if it is what is called the very first sampling machine. It has a very organic, quirky kind of sound quality. I would almost put it alongside instruments such as Fender Rhodes, Hammon organ or Grand piano. It has that kind of golden glow that I am looking for. Besides the classical strings and choirs, I have also used lots of the mellotron woodwind sounds on the record (saxophone, flute and clarinet). I have even used some of the sounds that not so often are used, in my case the vibraphone sounds.

Another question on the sounds on the new record: From the first track of the album I recognized that you use a lot of the classical mellotron sounds. I really love that. But when I finally got the real album in my hand I realized that a lot of what I originally though was mellotron-created is indeed created with real instruments and musicians in the studio. You use both string arrangements and choirs on the record. And you gladly mix it all with the mellotron sounds. I like this very much. Is that intentional to use more and more of real arrangements rather than sampled sounds?

I love the mellotron sounds. But I also love real sounds. For example, the drum sounds on this record are kind of bare and raw. The whole philosophy of this album has been to use as much as possible of the organic sounds. In a way the mellotron is very organic, even if it is what is called the very first sampling machine. It has a very organic, quirky kind of sound quality. I would almost put it alongside instruments such as Fender Rhodes, Hammon organ or Grand piano. It has that kind of golden glow that I am looking for. Besides the classical strings and choirs, I have also used lots of the mellotron woodwind sounds on the record (saxophone, flute and clarinet). I have even used some of the sounds that not so often are used, in my case the vibraphone sounds.

About the uniqueness of the mellotron sounds, I think that for example the string sounds from the classical M400 model (very much used by bands such as Genesis) is not really sounding as real strings. There is something strange with the sound that makes you hear that this cannot be real strings. And yet, it sounds so beautiful. I guess it is this you mean by the uniqueness and the organic feeling about the mellotron sound. Do you agree?

This is exactly what I mean. Another example is the mellotron flutes being now famous ever since they were first used on the Beatles song “Strawberry fields forever”.

Now a question of another track of the album, “Belle de jour”. It is a very different track dominated by some beautiful playing on acoustic guitar. It reminds me very much of the sounds you sometimes can hear from the Polish guitarist Mariusz Duda from the band Riverside. On his solo project Lunatic Soul II (actually also signed for KScope Music) there is a beautiful song called “Gravestone Hill” and this resembles very much what you can hear on this track “Belle de jour”. Do you have any cooperation or contact with Mariusz Duda?

I am afraid that I do not know who you are talking about. I do know that Lunatic Soul is one of the KScope bands but I have no particular cooperation with any of the musicians there. Actually, I am not listening very much to music from today. I prefer the music from the 70’s. I have the opinion that this music can never be “bettered”! So in that sense I am unfortunately kind of ignoring what is going on right now (which maybe is not ideal).

So, obviously Mariusz is more inspired by your work and style of playing than the other way around. Another musician from the 70s but one that is still alive and kicking today is Steve Hackett (one of my personal favorites). I noticed that he is playing the guitar on your track “Reminder of the Black Dog”. But what I am curious about is that you actually appear to have used a similar rhythm section on the second track “Sectarian” that is used on Steve’s album “Voyage of the Acolyte (from 1975) Are you familiar with this?

Yes, yes, well done! You are absolutely right! It’s strange, you are the first person so far that has spotted this! I even confronted Steve (a very good friend of mine) with this passage of my track and asked him whether he recognized something particular. Luckily he didn’t but you are absolutely right, I was inspired by absolutely this rhythm use by Steve on his debut album.

A final question on the new album: The last track “Like dust I have cleared from my eye” is again a song that reminds me of the beautiful songs from the early Porcupine Tree years. But what is most striking is the very last portion of the song. An instrumental part where the sounds just kind of floats away in space. It’s absolutely beautiful and makes such a perfect end of this record. What were your thoughts when creating this?

Yes there was a real intention with this ending. I very much want to have a certain flow on an album and this means that it really means a lot how the different parts on an album sound. I really wanted that the album kind of just slowly should fade away, creating pictures very much like a slowly setting sun. So, yes, this was intentional. It is interesting to hear your references to the early Porcupine Tree records. These were also solo albums and now I am kind of coming back to the solo projects again.

But I hope there will still be more from Porcupine Tree?

Yes, we hope to come together again in the beginning of next year to record a new album. But I am glad for this break to work with my solo project since I thought that we were kind of reaching some stagnation on the previous Porcupine Tree album. So there was a need for a break.

 Before ending this interview I am just curious to hear some more details about your ongoing cooperation with Mikael Åkerfelt from Opeth. I heard that there is even a special project started between you and Mikael under the project name Storm Corrosion. Could you tell a little bit more about this?

Yes, we are actually ready with an album now. I just finished the mixing recently. It is pretty much a work just by the two of us but there is lots of orchestral stuff and other arrangements. It is a very beautiful, surreal and strange record! It will be released sometime next spring. If you have heard Opeth’s “Heritage” (a really beautiful album where I contributed with the mixing) and my own “Grace for drowning” you will find this new record as a natural extension.

Thank you very much for this very interesting interview and good luck with all your future projects!

It’s been a pleasure.


Photo:  Lasse Hoile

Göran Karlsson (2011)


Ian Anderson – Homo Erraticus

Ian Anderson - Homo Erraticus
Ian Anderson – Homo Erraticus

Efter 2012 års intressanta och framgångsrika uppföljare (!) av den berömda Jethro Tull-plattan Thick as a brick följer nu två år senare en solo-platta med Ian Anderson. Musiken bygger återigen på texter från det fiktiva underbarnet och diktaren Gerald Bostock, precis som för den första Thick as a brick-plattan från 1972. Vem som egentligen skriver texterna står väl skrivet i stjärnorna men man får väl anta att Ian Anderson själv har mer än ett finger med i spelet. Låttexterna denna gång kretsar kring gamla historiska brittiska händelser men innehåller även en del profetior om framtiden.

Nya plattan rymmer 14 låtar med en stil som alla Jethro Tull-fans kommer att känna igen och applådera. Mycket melodiskt och full av härliga flöjt- och orgelpartier. Sången är alldeles utmärkt (Ian sjunger som om tiden stått still!) och arrangemangen är mycket, mycket smakfulla. Det här är så brittiskt som rockmusik någonsin kan bli, fylld av inslag av keltisk folkmusik (t ex The Enginer),  medeltida visor (Heavy Metals och In for a pound) och till och med lite barock-musik blandad med gregoriansk sång (Meliora Sequamur – mycket vacker!). Man känner också igen mycket av stilen från Thick as a brick med det bästa exemplet i början av låten Tripudium Ad Bellum men även i den inledande Doggerland.

Förutom den fina insatsen av Ian med alla flöjtpartier och den fina sången så måste jag lyfta fram keyboardisten John O’Hara som verkligen spelar underbart bra på plattan. Ian ger sig ut på turné igen med i princip samma musiker som under den senaste Thick as a brick-turnén och man kommer att spela hela den nya plattan plus ett antal Jethro Tull-klassiker. Värt att hålla utkik för.

Denna platta är naturligtvis ett måste för Jethro Tull fans och jag är säker att den faktiskt också kan locka lite nya lyssnare, särskilt bland dem som söker lite lugnare tongångare än den hårdare rocken. Det här är mycket njutbart och melodiskt. Rekommenderas varmt!

Ian Anderson – Homo Erraticus


  1. Part 1: Chronicles
    1. Doggerland (4:20)
    2. Heavy Metals (1:29)
    3. Enter The Uninvited (4:12)
    4. Puer Ferox Adventus (7:11)
    5. Meliora Sequamur (3:32)
    6. The Turnpike Inn (3:08)
    7. The Engineer (3:12)
    8. The Pax Britannica (3:05)
  2. Part 2: Prophecies
    1. Tripudium Ad Bellum (2:48)
    2. After These Wars (4:28)
    3. New Blood, Old Veins (2:31)
  3. Part 3: Revelations
    1. In For A Pound (0:36)
    2. The Browning Of The Green (4:05)
    3. Per Errationes Ad Astra (1:33)
    4. Cold Dead Reckoning (5:28)

Betyg: 8 / 10

Karl-Göran Karlsson

DáccorD – DáccorD III

DáccorD - DáccorD III
DáccorD – DáccorD III

Dags för norska DáccorDs tredje platta och den här gången har man valt ett lite mer rakt och direkt rocksound med korta låtar i 60/70-talsstuk snarare än de långa mastodont-låtar som kännetecknade förra plattan Helike. Live-känslan är rätt tydlig så jag tror att man kanske inte lagt så mycket krut på en avancerad produktion och mixning denna gång. Det är faktiskt lite synd för det känns som det finns en del onödiga missar och lite dålig tajmning i samspelet som man nog annars hade kunnat slipa bort.

Bandets sound är som sagt väldigt mycket retro och vi kan känna igen mycket ifrån många av rockbanden som verkade i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Här finns vibbar alltifrån 60-talets Rolling Stones till 70-talets Jethro Tull, Van der Graaf Generator och Camel. Särskilt Jethro Tull-känslan återkommer genom det flitiga användandet av tvärflöjt av sångaren Daniel Maage. Här finns till och med en låt med titeln Song for Jethro vilket ju säger en del om preferenserna.

För oss som (liksom undertecknad) helst dras till de symfoniska tongångarna snarare än den lite rakare rocken och popen finns här i alla fall i inledande These Last Todays en riktigt bra låt som vittnar om ett gediget kunnande och en hängivenhet bland musikerna. Synd bara att sången ibland är lite oskarp och svajig (något jag klagade på för förra skivan också) men till Daniels försvar måste jag ändå säga att inlevelsen känns äkta och hängiven. Avslutande Mon-Sat I+II är också bitvis bra men ändå inte lika bra som den förstnämnda.

Riktigt bra är också låt nummer två Here Lies Greed som inleds med ett fint Jethro Tull-likt flöjt-parti men som övergår till lite mer rak rock eller pop därefter med ett härligt orgelkomp i botten. Stor spelglädje och starkt Mick Jagger-inspirerad sång. Sen har jag redan nämnt Song for Jethro som också är en liten godbit.

Tyvärr kan jag tycka att övriga låtar är lite mer intetsägande och kanske lite svaga melodimässigt. Totalt sett så tycker jag att plattan är klart godkänd och i alla fall ett litet steg framåt jämfört med den tidigare plattan.

DáccorD – DáccorD III

Karisma Records

  1. These Last Todays
  2. Here Lies Greed
  3. Lady Faboulus
  4. Mr. Moonlight
  5. Ibliss In Bliss
  6. Song For Jethro
  7. Mon – Sat: Part I
  8. Mon – Sat: Part II
  9. The Doom That Came To Sarnath (bonus track)

Betyg: 6,5 / 10

Karl-Göran Karlsson

The Crimson ProjeKCt – Live in Tokyo

The Crimson ProjeKCt - Live in Tokyo
The Crimson ProjeKCt – Live in Tokyo

Musiken från King Crimson (KC) lever vidare även om framförandet på scen varierar. Men här kommer nu ännu en live-upptagning (från Tokyo i mars 2013) med musik från KC och framfört av ett helt gäng kompetenta musiker varav tre av dom (Adrian Belew, Tony Levin och Pat Mastelotto) även spelat i olika KC-uppsättningar. Intressant är att även denna live-version av musiken framförs med en dubbel-trio (som först introducerades i perioden 1994-1997), d v s dubbel uppsättning av bas, gitarr och trummor. Förutom de tre nämnda musikerna ovan har vi här medverkan av Markus Reuter, Julie Slick och Tobias Ralph på de tre instrumenten. Och vid sångmicken har vi det oefterhärmliga energiknippet Adrian Belew. Tyvärr saknas alltså centralgestalten Robert Fripp som ju hållit sig borta från rampljuset i många år nu. Antar att hans frånvaro stoppade bandet från att faktiskt kunna kalla sig King Crimson på riktigt.

Repertoaren på konserten består i huvudsak av nummer från tidigt 70-tal till mitten av 90-talet. Man noterar att ett flertal av KCs toppnummer finns med  (t ex Red, Indiscipline, Larks’ Tongues In Aspic Part II, Dinosaur, Elephant Talk och Frame by Frame). Allting framförs i stort sett klanderfritt men jag har lite svårt att känna att man tillför så hemskt mycket jämfört med tidigare album- och live-versioner. Sen är kanske de inledande låtarna B’Boom och THRAK på plattan lite väl sega och intetsägande. Kanske är det också så att undertecknad har nått en viss mättnadsgrad vad gäller musiken från KC efter att ha hört den så många gånger. Därmed blir det lite svårt att ta fram de stora superlativerna för just denna platta. Jag får också en lite kluven inställning till Adrian Belews insats som ju alltid brukar vara något man kommer ihåg vid live-framträdanden. Måste dock först säga att han sjunger väldigt bra på plattan, kanske bättre än någonsin. Men gitarrmässigt tycker jag faktiskt han är ganska blek. Exempelvis har han svårt att få till de där makalösa gitarrsounden som bara han brukar klara av (t ex den ylande dinosauren i Dinosaur eller trumpettjuten i Elephant Talk). Det låter alldeles för ”tamt” på denna live-upptagning.

Bästa låten på plattan är kanske inte någon av de mera kända utan istället låten Industry från plattan Three of a perfect pair (sjukt bra titel på en platta!). Här målar man upp en härlig stämning och improvisationerna flödar på ett inspirerande sätt. Sen är jag ju också barnsligt förtjust i den helgalna ”Indiscipline” som man framför väldigt bra.

Den här plattan känns kanske inte som så oerhört välmotiverad men kan kanske ändå vara en sorts bevis på att KCs musik lever vidare och att det fortfarande idag går att lyssna till deras musik framförd live av mycket kompetenta musiker (vilket ju naturligtvis krävs).

The Crimson ProjeKCt – Live in Tokyo

InsideOut Music

  1. B’Boom
  2. THRAK
  3. Frame By Frame
  4. Dinosaur
  5. Industry
  6. Elephant Talk
  8. Sleepless
  9. Larks’ Tongues In Aspic Part II
  10. Indiscipline
  11. Red
  12. Thela Hun Ginjeet

Betyg: 7 / 10

Karl-Göran Karlsson

Bigelf – Into the Maelstrom

Bigelf - Into the Maelstrom
Bigelf – Into the Maelstrom

För närmare tio år sen släpptes plattan Cheat the Gallows med Bigelf – ett band kretsande kring låtskrivaren och keyboardisten Damon Fox från Los Angeles. Jag vet inte riktigt vad det var som fångade mitt intresse när jag köpte den men jag tyckte väl helt enkelt det kändes rätt spännande med ett rockband, spelande i de lite tyngre kretsarna, som enligt uppgift envisades med att spela live med en äkta Mellotron (ett instrument som visat sig nyckfullt då det utsätts för ovarsam behandling och olika väder-relaterade miljöer). Sen tyckte jag väl även att bandets image med Damon Fox hårdsminkad med svarta ögon och stor svart cylinderhatt var rätt så fräck. Plattan var helt OK med flera riktigt bra nummer men ändå inte så att man placerade den bland de främsta på den tiden. Men med tiden föll Bigelf i glömska igen (så mycket annat hände i Prog-världen) och jag tänkte inte mer på det. Inte förrän i år då bandet gör en remarkabel för att inte säga storartad comeback.

Det har flutit mycket vatten under Bigelf-bron sen debuten för nästan femton år sen (med plattan Money machine) och allt detta beskrivs utförligt i senaste numret (februari 2014) av tidningen Classic Rock Presents Prog som jag verkligen rekommenderar för er som vill veta mer om bandet. Där beskrivs bland annat hur bandet gått igenom så många kriser att det egentligen är ett smärre under att de lyckats komma tillbaka på det här viset. Från deras ursprungliga line-up finns egentligen bara Damon Fox och basisten Duffy Snowhill kvar. Den senare är faktiskt från Finland vilket är svårt att tro med tanke på hans ur-coola utseende med långa dreadlocks och fräcka kläder (en helt otrolig uppenbarelse på scen när de spelade på Progressive Nation at Sea nyligen!). Inget ont om finnar men det här är verkligen inte vad man tänker på när man jämför med urfinnen! Jag får naturligtvis inte avslöja för mycket av den refererade artikeln men så mycket kan jag säga att Sverige faktiskt var platsen för en av de tragedier som har drabbat bandet genom åren. Det var nämligen direkt efter en spelning på Hultsfredsfestivalen sommaren 2001 som bandets gitarrist Andrew Butler-Jones blev akut sjuk backstage (lunginflammation+diabetes-attack). Han hamnade i koma och fick flygas direkt till USA för behandling. Efter hela åtta år i koma avled han dock tragiskt nog. Det här var naturligtvis en mycket traumatisk händelse för de andra bandmedlemmarna och är en av förklaringarna till att Bigelf aldrig hamnade bland de riktigt stora banden i branschen. Men man hann som sagt i alla fall få till den utmärkta plattan Cheat the gallows ett par år senare och den ledde senare (2009) till en turné med Dream Theather och Opeth (Progressive Nation tour). Med denna bakgrund är det inte underligt att flera av låtarna på nya plattan är tillägnade Andrew Butler-Jones.

Efter ytterligare fyra år efter denna Progressive Nation-turné är nu alltså Bigelf tillbaka på scenen igen med an ny platta och en ny turné. Intressant här är att bakom trummorna sitter nu självaste Mike Portnoy som Damon lärt känna under den tidigare turnén med Dream Theater. Mike har spelat en stor roll för come-backen eftersom han verkligen sen länge varit en stor Bigelf-fan och han ville gärna hjälpa till att sparka igång Bigelf igen efter alla komplikationer genom åren. Men det är helt tydligt att Mike samtidigt gjort allt för att inte avvika alltför mycket från stilen hos deras tidigare trummis Steve ’Froth’ Frothingham. Det är bara på några ställen som Mike släpper bromsarna (nåväl, det går sannerligen inte sakta någonstans på denna platta!) och visar hans närmast pyrotekniska virtuositet i spelet.

Så trots att det är oerhört tungt emellanåt så är variationen mycket stor och man upptäcker mer och mer för varje ny lyssning.

Nåväl, hur skall man då beskriva soundet på nya plattan? Jo, det är verkligen mycket speciellt och liknar inte mycket annat i Prog-världen. Enklast kan man beskriva det som 30 % Beatles, 20 % Black Sabbath, 20 % Deep Purple och 30 % Mellotron! Ni fattar vilken underlig mix det blir. Men det funkar och mer än det faktiskt! Trots denna tydliga retro-kick så får man nog säga att det ändå låter hur modernt som helst. Anrättningen är kryddad av allehanda elektroniska ingredienser av mer eller mindre psykedelisk natur. Så trots att det är oerhört tungt emellanåt så är variationen mycket stor och man upptäcker mer och mer för varje ny lyssning. Damon själv är en alldeles lysande sångare – mycket nära John Lennon i röstläge men med en stil som mer hör hemma i den lite tyngre rocken. Ganska fascinerande – vem kunde tro att Beatles och Black Sabbath/Deep Purple skulle kunna funka så bra tillsammans? I tillägg till detta är det något med bas-spelet som gör soundet speciellt. Distade gitarrer är man ju van vid i rock-världen men det är inte lika vanligt att även basen är starkt modulerad. Men Duffy Snowhill  får till ett alldeles otroligt bas-sound och i en del låtar är det nästan det som är häftigast av allt. Bandet har alltså verkligen lagt manken till för att få till ett alldeles eget sound som trots förebilderna inte låter plagierat. Damon Fox utrycker det hela så här enligt artikeln i Classic Rock Presents Prog: ”I’m trying to figure out a way for Bigelf to be the Radiohead of Metal”. Sen är det ju det här med keyboards och mellotron – ingredienser som undertecknad är mycket svag för. Här gör Damon en alldeles förträfflig insats genom att alltså använda äkta Hammond och mellotron (’vintage sounds’) i de flesta av låtarna. Jag är själv oerhört fascinerad av hur lyckat användandet av mellotron kan vara i den hårdare rocken. Tror att det faktiskt är detta som överhuvudtaget fick mig att upptäcka och uppskatta den s k Prog-Metalgenren.

Till slut, jag måste ge lite mer kött på benen för de olika låtarna på plattan. Allt är genomgående mycket bra och jag kan faktiskt inte hitta någon svag låt, kanske dock med undantag för vissa partier av låten Theather of Dreams där man kanske trampar vatten lite onödigt mycket.  Den sistnämnda låten är förresten en hyllning och ett särskilt stöd från Damon till Mike Portnoy som fick utstå mycket kritik då han lämnade Dream Theater. För att få lite kläm på hur mycket Beatles-influens som finns så kan man även lyssna på den första halvan av denna låt som verkligen låter som något som mycket väl Beatles eller John Lennon skulle ha kunnat prestera. Ett nästan ännu bättre exempel är låten Already gone – det är faktiskt så mycket Beatles-känsla så man nästan ryser! Fast se upp med slutet på låten som är betydligt tyngre men ändå lika bra.

I den tyngre kategorin har jag två favoritlåtar på plattan: The Professor and the Madman och Edge of Oblivion. Den förstnämnda börjar lugnt och stämningsfullt med fint mellotron-komp men så småningom gungar det igång skönt med fräna gitarr-riff och en väldigt snygg refräng (”Send me an Angel now”). Edge of Oblivion har ett liknande koncept med en lugn inledning innan det lite tyngre tar över. Här är det Duffy’s sköna basgång som bygger upp hela låten som långsamt stegras med successiva pålägg av sång och trummor och efterhand ett massivt mellotron-komp. Prog-Metal när det är som bäst! Måste höras! Inte minst för den ödesmättade refrängen (”Mankind will never win – his enemies within – drawn by his own desire – mankind will soon expire”) och de frikostiga trumkaskaderna från Mike Portnoy. Är det detta som kallas Dooms Metal?? Förmodligen inte men det är nog bra nära. I vilket fall – fantastiskt bra!

Som för att visa att man kan spela annat än Metal-baserad musik kommer som sista nummer ett alldeles fenomenalt nummer kallat ITM där Damon excellerar på sin mellotron med den ena sekvensen efter den andra (flöjt, stråkar, körer) fint ackompanjerat av Mikes trummor. Ett fint exempel på musik som är på gränsen till falsk (d v s med disharmonier som växlar med harmonier) men som ändå blir fantastiskt njutbar. I alla fall fantastiskt kul att höra en låt som verkar specialskriven för mellotron. Det finns väl inte så många (mest känd är väl Genesis-låten Watcher of the Skies) men jag blir lika fascinerad varje gång jag hör något sådant. På slutet av låten kommer sedan plötsligt ett parti som verkar direkt hämtat från Deep Purple med ett sånt där otroligt skönt gitarrparti och låten avslutas därefter med lite mer Beatles-känsla och ett mäktigt slutackord med en sackande Hammondorgel. Pampigt värre.

Into the Maelstrom är en av årets bästa plattor så här långt och det skall bli intressant att se hur den står sig då året skall summeras. Cylinder-hatten av för Damon Fox och hans kumpaner!

Bigelf – Into the Maelstrom

InsideOut Music

  1. Incredible Time Machine
  2. Hypersleep
  3. Already Gone
  4. Alien Frequency
  5. The Professor & The Madman
  6. Mr. Harry McQuhae
  7. Vertigod
  8. Control Freak
  9. High
  10. Edge of Oblivion
  11. Theater of Dreams
  12. ITM – I. Destination Unknown
  13. ITM – II. Harbinger Of Death
  14. ITM – III. Memorie

Betyg:   9 / 10

Karl-Göran Karlsson

Superdrama – The Promise

Superdrama - The Promise
Superdrama – The Promise

Superdrama är ett nytt tyskt band som här släpper sitt första verk som sannerligen låter som att man har förflyttats direkt tillbaka till 60- och 70-talet igen. Det var faktiskt länge sen jag hörde ett band som låter så genuint likt de gamla förebilderna från den första Prog-vågen. Enkelt utryckt så känns det här som en ganska fantastisk mix av Van der Graaf Generator, Procol Harum, Ekseption, Mike Oldfield, Genesis och Yes.

Nåväl, bara för att det låter bekant så är det ju inte givet att det blir bra. Sanningen att säga så var mitt första intryck av musiken ganska negativt eftersom jag noterade ganska stora brister i teknik hos gitarristen Michael Hahn, väldigt mycket falsksång hos sångaren Robert Gozon och ett och annat felsteg bakom Moogen hos Thilo Brauss. Men den här plattan växte och växte med tiden. Jag är väldigt svag för bra keyboards i musiken och det är det verkligen här. Thilo Brauss gör verkligen ett underbart arbete bakom tangenterna trots vissa missar. Varma sköna klanger från piano, hammondorgel och mellotron. Framförallt orgelspelet är makalöst bra och man får verkligen häftiga associationer till exempelvis det bästa med Procol Harum i flera av sångerna. Sen måste jag säga att även övriga musiker har vävt samman kompositionerna till riktigt njutbara alster när man lyssnat igenom dem några gånger. Med andra ord väldigt genomtänkta låtar där inte mycket lämnats åt slumpen. Ni som gillar Peter Hamill kan nog tänkas gilla denna platta skarpt för Robert sjunger bitvis väldigt likt honom. Den enda mer moderna associationen jag får är till den svenska gruppen Carptree (särskilt i låten Beyond the edge där sångstilen är väldigt lik Niclas Flinks).

Samtliga låtar är klart njutbara på plattan och det är svårt att plocka ut några favoriter. Men låtarna Turn the stone, Beyond the edge och avslutningslåten The Promise förtjänar nog att lyftas fram lite extra. Särskilt avslutningslåten är en sån där härligt varm och lite småsorglig sak som undertecknad smälter som smör inför. En perfekt mix av Procol Harum och Peter Hamill/Van der Graaf Generator.

En härlig platta som varmt rekommenderas för riktiga retro-prog-fans. Betyget dras dock ner något p g a lite tekniska brister och kanske för att det helt enkelt är lite för mycket retro i soundet.

Superdrama – The Promise

Progressive Promotion Records

  1. Chance of a Lifetime (05:19)
  2. Evening the Odds (06:45)
  3. Turn the Stone (10:51)
  4. In Love for a Day (06:41)
  5. Beyond the Edge (09:15)
  6. Healing Earth (05:58)
  7. The Promise (11:44)

Betyg: 7 / 10

Karl-Göran Karlsson

Intryck från Progressive Nation at Sea 2014


Rockfestival. Lera, regn, camping, fylla, obefintlig sömn, problem att ta sig mellan camping och konserter. Blandning av riktiga musikälskare och festprissar som snackar sönder låtarna och skränar. Naturligtvis kul med all musik men, som sagt, det har verkligen sina baksidor. Men skall det då alltid behöva vara så? Nej, jag har faktiskt just fått uppleva ett lysande undantag. En festival med Progressiv Rock ombord på en lyxkryssare(Norwegian Pearl. Mycket bekvämt boende (till och med balkong i hytten), läcker buffémat (öppen i princip dygnet runt), varmt väder (ständigt 20-25 grader), sol, absolut inget regn (J), svaga vindar, all möjligt dricka (med eller utan alkohol) till anständiga priser, fyra scener med parallell musik med bara några minuters gångavstånd emellan. Till och med en Jacuzzi och pool i full gång bara tio meter från en av de stora scenerna.



Fyra dagar full med musik och under två av dessa trevliga strandhugg på rederiets (Norwegian Cruise Line) egen ö Great Styrrup Island (fina
badstränder) och Great Bahamas Island (med fin utflykt till läckra stränder, mangroveträsk och undervattensgrottor). Härliga människor ombord som helt klart var där för kärleken till denna sorts musik. Jag såg faktiskt inte spår av någon fylla eller något exceptionellt festande! En intressant iakttagelse på båten var också att de stora utrymmena med spel, casino, taxfree-försäljning, juveler och klockor i princip var tomma under hela resan (folk var helt enkelt där enbart för musiken och jag kan tänka mig att entreprenörerna ombord faktiskt gjorde rätt så dåliga affärer). Men i alla fall, underbar stämning var det och mitt bland alla betalande deltagare fanns alla musiker lätt-tillgängliga för alla och uppenbart glada att få umgås med sina fans ute på båten. Väldigt trevligt att se exempelvis medlemmarna i Spock’s Beard och Pain of Salvation stå intill och njuta av samma konserter som en själv.

I det följande skall jag kort skriva lite om vad vi fick se och höra (några utvalda konserter varje dag). Vi var alltså en publik bestående av cirka
1600 personer (medräknat musiker och arrangörer) och med övrig besättning var passagerarantalet någonstans i närheten av 2000 personer (båten tar max 2600 deltagare).


Huvudarrangören för arrangemanget var ett företag som kallar sig Sixthman (representerat av Jennifer här på bilden) men i bakgrunden fanns eldsjälen Mike Portnoy som tillsammans med kompisen Derek Sherinian gjort ett jättejobb för att få allt att klaffa och för att få dit gräddan av band inom genren. Mike själv var i högsta grad inblandad i ett flertal av konserterna. Inte bara som medlem i Transatlantic men även som trummis i Bigelf (se bilden där han snott sångarens höga hatt!) och i konstellationen PSMS (Portnoy, Sheehan, MacAlpine, Sherinian). Och han gjorde det verkligen med den äran och det var uppenbart att han trivdes som fisken i vattnet med detta. Det var i sanning en njutning att se honom i alla dessa konstellationer. Han höll alltid igång det hela med bravur och med en sanslös spelglädje hela tiden. Och hans sätt att jonglera med vänster hands trumpinne över pekfingret mitt i spelet (ofta flera varv!) är ju ett akrobatiskt konststycke som visar att han behärskar trummandet till 110 % och att han kan kosta på sig att showa rejält (påminner om Thomas Ravellis livsfarliga jonglerande med fotbollen bakom ryggen som VM-målvakt!).


Tisdag 18 februari



Festivalen inleddes med att Transatlantic körde hela nya plattan Kaleidoscope. Det lät väldigt bra och man förstår att de nu har kommit igång
rejält i sin turné som pågått ett tag. En väldigt bra start och man undrade faktiskt nu vad som skulle kunna toppa detta på festivalen. En undran som var helt obefogad – det mesta som kom sedan var faktiskt mer eller mindre lika bra!

Jon Anderson


Jag fick återse Jon Anderson (såg honom senast i San Francisco 2011) och han genomförde i princip samma show igen med få ändringar (antar att det också var samma show han höll i Göteborg förra året). Mycket känslosamt och varmt. En ödmjuk och älskvärd Jon Anderson, nu i närheten av 70 år (!), visar att han fortfarande behärskar att stå på scen på egen hand. Rösten var faktiskt ännu bättre nu än förra gången. Varma applåder hos den mycket stora publiken. Väldigt många på båten var uppenbarligen gamla Yes-fans och det här var verkligen känslofyllt för dem.

Devin Townsend Project


Sist på kvällen gick då Devin Townsend in på scenen. Snacka om kontrast till konserten med Jon Anderson! Devin är en fullfjädrad entertainer och jag undrar ibland om inte han borde bli standup-comedian istället för rockmusiker. Lika självsäker, arrogant, spydig och reptilsnabb i käften som sådana. Med dessa egenskaper var tillställningen bitvis helt lysande även om ljudet inte var helt tillfredsställande under konserten. Stor show!

Onsdag 19 februari

Programmet denna dag var helt späckat: Haken, Beardfish, Flower Kings, Riverside, Pain of Salvation, Spock’s Beard + Adrian Belews Power Trio i en enda lång sekvens!



I fantastiskt väder körde Haken igång en helt klanderfri konsert med ett par riktiga toppnummer. Till dessa hör definitivt att man lyckades genomföra mästerverket Cockroach King i en helt lysande version. Jag trodde faktiskt inte att man skulle våga sig på detta. En otrolig upplevelse att få vara med om! Konserten hade också en komisk topp när bandets trummis plötsligt försvann mitt i ett nummer. Ingen förstod någonting men plötsligt så började basisten skratta högt och pekade mot Jacuzzin. Trummisen hade helt enkelt sprungit ner från scenen till Jacuzzin och tagit sig ett dopp. Några sekunder därefter återvände han till trumsetet på exakt rätt position i låten och fortsatte spela. Stort jubel naturligtvis!



Rickard Sjöblom och hans Beardfish gjorde en alldeles utmärkt konsert i värmen och jag är säker på att de vann en hel del nya fans på kuppen. Till saken hör att Mike Portnoy ju utnämnt Beardfish som en av hans personliga favoriter så det måste ju ha varit väldigt hedrande att bli inbjuden till en spelning här.



Efter Beardfish var det så dags för det jag väntat på så länge (efter att ha missat så många av deras konserter i Sverige och närområdet): Riverside! Konserten blev i sanning minnesvärd men kanske inte för musikens skull. Tyvärr råkade man ut för mycket förargliga tekniska problem i början av konserten. Mikrofonen för Mariusz Duda fungerade inte och då förstår ni själva hur illa det var. Det här störde helt klart bandet (framförallt Mariusz) och därmed blev konserten tyvärr aldrig var den annars kunde ha varit (på mitten lät det dock helt OK). Lite oväntat inträffade dock under denna konsert att vinden lade sig helt och en alldeles otrolig molnhimmel med solnedgång visade sig. Det blev en så otroligt stämning p g a detta när nu musiken började fungera igen. Rent magiskt! Tyvärr valde dock bandet ett slutnummer (kommer inte ihåg vilket) som inte blev helt lyckat och man kände nog att det var lite synd att det till slut blev så här.

Efter konserten fick jag en kort pratstund med Mariusz och han beklagade verkligen de tekniska problemen och bad mig göra ett nytt försök vid deras nästa konsert på fredagskvällen. Jag tog tillfället i akt och frågade Mariusz hur det ligger till med den nya utlovade plattan med Lunatic Soul. Han bekräftade att arbetet med denna är näst intill klart och att en release är planerad till oktober detta år. Det finns till och med en titel bestämd – han nämnde den, en ganska lång sådan men jag kommer inte i nuläget ihåg den. Alltså, det är slut med den raka numreringen 1,2,3 (eller om man så vill svart, vit, grå). Den nya Lunatic Soul-plattan kommer att bli mycket mörk och kanske påminna mest om den första plattan. Intressant var att Mariusz nämnde att han har kontrakt på två plattor detta år. Jag tolkade det som att det blir en ny platta med Lunatic Soul men även en ny platta med Riverside. Härliga nyheter! Vi får se om han och bandet orkar med denna produktionstakt.

Pain of Salvation


Så gick vi då med viss spänning till den första konserten med Pain of Salvation. Rätt så fantastiskt att de ändå satsade på att ställa upp med tanke på Daniel Gildenlöws svåra sjukdom och hans rätt så dominanta ställning i bandet. Men oron var obefogad, visade det sig. Bandet gjorde ett fullt godkänt gig och Ragnar Zolberg gjorde en mycket bra insats som frontfigur och sångare. Jag hörde efteråt att deras andra konsert dagen efter på den erkänt svåra Spinnaker-scenen (som jag missade på grund av andra konserter) faktiskt var ännu bättre. Väldigt kul för bandet och för Daniel!

Spock’s Beard


Nästa band i elden var Spock’s Beard och förväntningarna var höga efter att ha upplevt deras fantastiska konsert i Night of the Prog för ett par år
sedan. Bandet körde här mest låtar från den allra senaste skivan. Men här får jag tyvärr säga att jag kände viss besvikelse för det här var inte alls lika bra som på Night of the Prog. Svårt att säga vad som fattades för musikerna jobbade på riktigt duktigt. Men sångaren Ted Leonard känns ibland rätt profillös och på denna konsert tyckte jag inte den fenomenale Ryo på klaviaturerna riktigt fick till det. Nåväl, det visade sig att vi faktiskt verkade ha valt den svagaste av de två konserterna som genomfördes på båten. Efteråt har jag fått höra att deras andra konsert på avslutningskvällen var mycket bättre (gick dock samtidigt med Riverside!). Det sved lite att höra att man hade kört den fantastiska låten The Light tillsammans med Neal Morse som plötsligt dök upp för extranumret. De som var där sa att Neal hade varit fullkomligt lysande.

The Flower Kings


Så kom då turen till The Flower Kings. Enligt Hasse Fröberg så hade man inför de båda konserterna på båten bara haft två timmar på sig att repa inför gigen och för en annan låter detta ju rätt otroligt. Man förstår naturligtvis att speciellt Roine helt enkelt inte hade tid för så mycket repeterande med TFK med tanke på den stora utmaningen senare på avslutningskvällen (beskriven senare). Men att vi har att göra med ett mycket samspelt band som är fullfjädrade proffs bevisades med all tydlighet. Bandet gjorde ett utomordentligt bra gig, faktiskt det bästa jag har sett med dem! En bidragande orsak var det fantastiska ljudet. Teknikerna hade just för denna konsert (och faktiskt för de allra flesta konserterna) lyckats till 100 %. Det lät hur bra som helst! Fantastiska versioner av Numbers och flera låtar från senaste plattan.

Torsdag 20 februari




Efter att ha hört från landsmän att Bigelf gjort ett fenomenalt framträdande på en annan scen under tisdagen gick vi för att se dem spela uppe på Pool-Stage. Bigelf, som varit nära att självdö i sviterna av deras tidigare gitarrists tragiska död, har nyligen släppt en ny platta som låter utomordentligt bra. En sorts märklig blandning av Beatles och Deep Purple tillsammans med en stor dos mellotron(!). Nu gjorde väl kanske inte bandet ett så stort intryck (de hade lite problem med vinden som plötsligt tog i lite grand – enda gången vädret var lite tjurigt på resan) men jag måste nog ändå ge dem fullt godkänt. Sångaren och basisten är väldigt coola på scen, måste man säga. Och det gjorde ju inte saken sämre att Mr. Mike Portnoy satt vid trummorna både på konserten och på nya skivan. Värt att kolla upp!

Animals as Leaders


Sen väntade festivalens märkligaste konsert. En helt galen trummis och två ekvilibrister till gitarrister. Totalt kaos och kakafoni. Men ändå
fascinerande. Någon sa efteråt att konserten kunde beskrivas som en hel timma långt trumsolo kompat med gitarr. Ingen skönhetsupplevelse direkt för örat men inte på något sätt dåligt (beroende på vilken smak man har dock).

Adrian Belew Power Trio


Torsdagskvällens stora överraskning och glädjekick var annars konserten på Pool-Stage med Adrian Belew, Julie Slick och trummisen Tobias Ralph. Makalös spelglädje från början till slut. Det är helt otroligt vilka ljud den mannen kan få ur sin gitarr! Och han gör det hela tiden med ett stort leende på läpparna. Vilken entertainer! Man ser att han njuter oerhört av att spela. Sen blir saken inte sämre av att han spelar med två andra superproffs. Trummisen Tobias Ralph förbluffade oss med att byta trumpinne mitt under giget när hans vänstra pinne gått fullständigt sönder. Han öppnade ett inplastat paket mitt under spelningen (till stor del med tänderna) och fick tag i en ny trumpinne utan att det överhuvudtaget märktes i musiken. Helt makalöst! Sånt gör bara riktiga proffs.

Fredag 21 februari

Portnoy, Sheehan, MacAlpine, Sherinian (PSMS) and friends



Först att visa upp sig på avslutningsdagen var denna supergrupp. Trots god ekvilibristik tilltalade tyvärr inte det här mig särskilt mycket. Här var det mer fråga om att visa upp god teknik än att spela njutbar musik, om jag vågar säga så. Exempelvis gillade jag inte alls solot av Derek Sherinian. Det bara skar i öronen utan att ge något. Bättre blev det när de kallade upp  ett antal andra artister att agera sångare (t ex Ted Leonard och Devin Townsend, den sistnämnde makalöst arrogant och underhållande). Då blev det mycket bättre.



En av de saker som verkligen fick mig att till slut satsa på PN14 var att Riverside var med i Line-upen. Jag hade missat bägge deras senaste besök i Sverige p g a olyckliga tjänsteresor som jag inte kom undan. Så nu kändes det att ’nu jäklar var det dags!’. Och det här behövde jag verkligen inte ångra. För trots en något misslyckad första konsert (beskriven tidigare) fick jag en andra chans att se dem i den erkänt svåra Spinnaker Stage – en lokal som har lågt i tak och kändes väldigt trång. Både Haken och Adrian Belew Power Trio hade tämligen misslyckade gig här de tidigare dagarna och jag hade mina onda aningar att även Riverside skulle ånyo kämpa mot teknik och dåliga akustiska förutsättningar i lokalen. Men så fel jag hade! Fredagens gig blev festivalens allra bästa! Absolut magisk! Ljudet var perfekt (jag trodde inte det var möjligt i denna lokal) och bandet var verkligen på topp. Det kändes verkligen att man ville revanschera sig för deras tidigare rätt misslyckade konsert på Pool Stage. Riverside är nog ett av de bästa live-band jag har sett. Ser verkligen fram emot fortsättningen och kan bara fortsätta att applådera detta underbara polska band.

Avslutningen – Del 1: Transatlantic


Så kom då finalen med Transatlantics andra spelning. Intensiv och dynamisk – men faktiskt inte särskilt bra! Jag tyckte att alla musiker i bandet
faktiskt spelade över här. Alla ville briljera snarare än spela tillsammans och koordinerat med de andra. Här är jag helt överrens med Hasse Fröberg som senare utryckte precis samma uppfattning. Särskilt Neal Morse flippade ut och spelade med riktigt usel timing på sina keyboards. Kanske var han fortfarande kvar i euforin i samband med Spock’s Beard-spelningen strax innan Transatlantic-konserten. Man spelade nu flera låtar från tidigare Transatlantic-plattor och det märktes i publiken att det här var låtar som gjort intryck – allsången var tidvis stark. Lite trist att kvaliteten inte riktigt var på topp.

Avslutningen – Del 2: Transatlantic med Adrian Belew och Jon Anderson




Vi som var där visste ju att avslutningen skulle bli något alldeles extra. Men döm om vår förvåning när plötsligt Adrian Belew dök upp på scenen! Det var ju inte riktigt vad vi hade väntat på i denna sena timme (långt efter midnatt). Han körde den fantastiska King Crimson-låten Indiscipline (”I like it!!!!!”) – ännu en humörhöjare! Jag måste verkligen skriva – ”I like Adrian Belew!!!!!”.

Men tiden var alltså sen och vi började så smått undra om den utlovade finalen med Jon Anderson och And You and I-låten skulle utebli. Karln är ju 70 år och det här hade kanske tagit på krafterna. Men vad händer då när tvivlet börjar komma? Jo, in kommer Jon och vad är det han kör igång med? Jo, The Revealing Science of God från Tales of Topographic Ocean! En av mina absoluta favoritlåtar med Yes. 21 minuter lång! Och han och de andra gör det makalöst bra. Plötsligt fungerar alla tillsammans – det är slut med de egotrippade solona och nu kör man koncentrerat tillsammans för att ge Jon maximalt med support för låten (se bild DSC_617). Det var verkligen rörande att se hur fantastiskt bra de nu spelade ihop. Och man förstår att Roine och de andra hade fått en otroligt hemläxa så här i sista stund. Som jag förstår
det var det Jon som själv föreslog denna låt i ett väldigt sent skede. Jon själv bara log när allt var färdig –så lycklig så det var inte sant!
Verkligen rörande att se. Men det var inte slut med det. Nu körde man även igång den gamla klassikern Starship Trooper – en annan låt där Roine verkligen fick visa vad han går för med tanke på Steve Howes gitarrslingor på denna låt. Lika bra framfört. Stort jubel i publiken. Och sen kom den ju – And You and I – i en lång version med ett crescendo på slutet där Roine fick mycket stort utrymme för solon (faktiskt det allra sista solot i numret var hans). Det fantastiska med denna låts slutparti var att ett flertal av banden som spelat på festivalen nu kom uppspringande på scen och en del av dem tog faktiskt över lite instrument och började jamma med (exempelvis Ryo Okumoto med fler kollegor från Spock’s Beard – bild DSC_628 ). Ni ser själva i bilderna (det finns även Youtube-sekvenser utlagda som visar dessa euforiska scener) vilket party det blev till slut.

Ja, detta var i sanning en upplevelse för livet. Kanske blir det efterföljare (Mike Portnoy nämnde flera gånger att man funderade på PN15)
men jag har svårt att tro att det kommer att ske redan nästa år. Men med tanke på hur lyckat det var så är det nog troligt med en fortsättning. Jag
kan inte annat än rekommendera alla som kan att hänga på ifall det blir en fortsättning. Visst sved det i plånboken men det var länge sen jag kände att man fick så mycket för pengarna. Kan bara konstatera att lyckliga omständigheter gjorde att jag hade möjligheter att delta och känner mig oerhört priviligierad för detta. Tack för en fantastisk fest – inte minst alla svenska band som deltog.

Karl-Göran Karlsson (text och foto)


Synaesthesia – Synaesthesia

Synaesthesia – Synaesthesia

Synaesthesia är ett nytt brittiskt band som beskriver sig själva som ett band som blandar traditionell prog med mer moderna syntbaserade tongångar. Drivande i bandet är 20-årige(!) multi-instrumentalisten Adam Warne som har sina främsta inspirationskällor i band som Frost, Porcupine Tree och Muse. Allting på plattan spelas faktiskt av Adam med undantag för gitarrpartierna som spelas av Nikolas Jon och Ollie Hannifan. Men inför kommande turnén har ytterligare musiker rekryteras.

Kortfattat kan man säga att plattan innehåller två långa typiska progkompositioner (Time, tension & intervention och Life’s what you make of it) och däremellan lite kortare stycken med mestadels mer gängse rockstuk. Helt klart gillade jag de två långa låtarna och framförallt den förstnämnda är bitvis mycket njutbar. Speciellt måste jag framhålla det avslutande partiet med ett sugande och helt oemotståndligt gitarrsolo med mycket fint klaviatur-komp. Riktigt vackert. Däremot är jag inte översvallande positiv till Adam som sångare och tycker faktiskt att det låter klart mycket bättre utan sång än med. Dessutom är texterna tämligen tramsiga och här och där tycker jag att de faktiskt inte alls passar in i musiken. Adams röst är väl OK men ändå inget som ger något extra plus. Faktum är att två av de instrumentala mellanlåtarna (Noumenon och Technology Killed The Kids) också är riktigt bra. Här blandar Adam på ett spännande sätt syntar med mer klassiska klaviaturer i arrangemang med mycket melodi och harmonier. Väldigt snyggt bitvis.

Överlag får jag säga att det här var en spännande debut. Särskilt med tanke på att en 20-åring är kapabel till allt detta. Bådar väldigt gott för framtiden.

Synaesthesia – Synaesthesia

Giant Electric Pea

  1. Time, Tension & Intervention
  2. Sacrifice
  3. Noumenon
  4. Epiphany
  5. Good Riddance
  6. Technology Killed The Kids
  7. Life’s What You Make Of It

Betyg: 7 / 10

Karl-Göran Karlsson

Frequency Drift – Over

Frequency Drift – Over
Frequency Drift – Over

Frequency Drift känns igen framförallt på den fantastiskt fina rösten hos Isa Fallenbacher men även för det flitiga bruket av klassiska instrument som harpa (Nerissa Schwarz), stråkinstrument (Sibylle Friz, Ulrike Reichel) och diverse blåsinstrument (Jasper Jöris) som extra krydda till det mer traditionella kompet från trummor och elektriska gitarrer. Det här ger ofta mycket njutbara stämningar i låtarna med massor av harmonier. Gillar särskilt inslagen av harpa (lyssna exempelvis på inledningen på låten Release) som tillsammans med Isas röst ofta framkallar mycket sköna stämningar. Mindre lyckat tycker jag faktiskt det blir när man försöker rocka till det lite mer. Då låter de mer harmlösa och man känner att det kanske inte riktigt är rätt grej för dem.

Kanske borde man ha begränsat sig lite på plattan och tagit bort några spår på mitten som inte på något sätt är dåliga men som inte ger några riktigt bestående intryck (d v s för svaga melodier). En så pass lång platta riskerar annars att tappa lyssnare, särskilt som några av de riktiga godbitarna faktiskt finns i slutet.

I vilket fall, det finns tillräckligt med bra spår för att betyget skall bli mer än godkänt för mig. Det spår som jag tycker passar gruppen allra bäst är låten Once som är mycket vacker. Här ackompanjerar även en mycket njutbar gitarr som det i nuläget inte går att få kläm på om den kommer Andreas Hack eller gästspelande Kalle Wallner (RPWL). Jag är böjd att tro det sistnämnda. Samma sköna gitarrsound finns bitvis även på Them, en annan lugn skön låt., Sen kan man inte låta bli att njuta av samspelet mellan harpa och sång i första spåret Run. Ytterligare bra exempel på det sistnämnda ges i låtarna Sagittarius A (med starkt vanebildande refräng!) och den avslutande Disappeared.

Men är det här prog eller artrock egentligen? Tja, kanske är det i ett gränsland (Light Prog?). Men för att tysta eventuella tvivlare så har man lagt in en tio minuterslåt (Memory) där man i den instrumentala andra hälften av låten infriar de flesta av förväntningarna på en typisk Prog-låt. Mäktigt sound med ett utmärkt moogsolo och gitarrsolo (Kalle Wallner?) till fylligt ackompanjemang av de klassiska Mellotronstråkarna (naturligtvis!) och baspedal. Väldigt snyggt faktiskt.

Frequency Drift – Over

Gentle Art of Music

  1. Run (7:05)
  2. Once (6:06)
  3. Adrift (4:39)
  4. Them (7:52)
  5. Sagittarius A* (5:50)
  6. Suspended (8:28)
  7. Wave (5:42)
  8. Wander (5:33)
  9. Driven (4:54)
  10. Release (6:47)
  11. Memory (10:00)
  12. Disappeared (4:22)

Betyg: 7 / 10

Karl-Göran Karlsson