Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams

Tim Bowness
Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams

Tim Bowness känner vi (förutom att han driver on-line butiken Burning Shed) bland annat som långvarig samarbetspartner till Steven Wilson i konstellationen No-Man. De har släppt sex plattor sen starten 1987. Tim har också haft andra intressanta samarbeten, t ex med Richard Barbieri (plattan ”Flame” från 1994) och med OSI (plattan ”Blood” från 2009).  Nu är det då dags för Tims andra soloplatta. Den förra med titeln ”My Hotel Year” kom för 10 år sen. Steven Wilson finns med på ett hörn här också – det är han som har mixat den nya plattan plus att han även medverkar på några spår. Vi känner också igen flera andra gästmusiker på plattan, exempelvis Pat Mastelotto (King Crimson), Colin Edwin (Porcupine Tree) och Anna Phoebe (Trans-Siberian Orchestra/Jethro Tull/Roxy Music). Som extra ackompanjemang finns även stråkarrangemang med Andrew Keeling (från Evelyn Glennie/Hilliard Ensemble) och Steve Bingham (från BBC Scottish Symphony Orchestra).

Plattan innehåller 8 låtar varav de flesta är ganska återhållsamma i intensitet, sånginsatser och orkestrering. De flesta som lyssnat till No-Man och Steven Wilson (och kanske Blackfield) kommer att känna igen stilen även om det också finns en del avvikelser (t ex i låt 1 ”The Warm-up man forever” med sina bankande trummor). Flera av låtarna verkar ha kopplingar till varandra genom att de handlar om en kvinna (kallad Smiler) som ser tillbaka på sitt tidigare liv. Utan att ha kunnat följa texterna fullständigt så låter det ändå rätt tragiskt och sorgligt. Speciellt gäller detta låt nummer två ”Smiler at 50” som jag också tycker är den bästa låten på plattan. Mycket melodiskt och känslosamt, inte minst i sången. Ett väldigt fint arrangemang med stråkar, trumpet, piano och även lite Steven Wilson-sång i bakgrunden (tror jag). Låten avslutas med ett maffigt instrumentalt parti där det symfoniska dominerar och jag tror att både mellotronkörer och stråkarrangemang används tillsammans.  Efter denna höjdpunkt förväntade man sig nästan en lika bra fortsättning men jag får säga att denna förhoppning faktiskt inte infriades. Förvisso är ”Songs of Distant summers” en stämningsmässig pärla och även ”Dancing for you” mycket vacker (väldigt mycket Steven Wilson-känsla, måste jag säga) men på något sätt så känns resten av låtarna rätt så mediokra. Även vissa arrangemang känns överstyrda på något sätt. Exempelvis har jag lite svårt för stråkpartierna på låten ”I fought against the south”. Det blir på något sätt alldeles för känslomässigt smörigt. Och faktiskt låter det inte lite falskt här och där (säger amatören i alla fall)? Sen får jag säga att slutlåten ”Beaten by love” känns mer än lovligt simpel och trist. Ett enkelt trumbeat och lite sparsam bas och gitarrkomp till en synnerligen enkel sång.

Allt som allt ger jag naturligtvis ändå plattan godkänt och då framförallt för de nämnda riktigt bra låtarna (speciellt ”Smiler at 50”). Jag är också rätt förtjust i Tims sångröst som kan liknas lite vid en avspänd David Bowie (kom inte på någon bättre referens). Men låtmaterialet som helhet är lite för tunt för att jag skall ta fram de stora superlativerna.

Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams
InsideOutMusic

01. The Warm-Up Man Forever (04:09)
02. Smiler At 50 (08:19)
03. Songs Of Distant Summers (05:12)
04. Waterfoot (04:14)
05. Dancing For You (05:59)
06. Smiler At 52 (04:05)
07. I Fought Against The South (08:51)
08. Beaten By Love (03:30)

www.hotdesign.co.uk/timbowness

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Conqueror – Stems

Conqueror
Conqueror – Stems

Conqueror är ett italienskt band som hållit igång i närmare 20 år men den nya plattan Stems är ändå bara deras femte fullängdare. Så lång tid innebär en hel del omstruktureringar och den nuvarande sättningen är följande:  Simona Rigano: keyboards & sång, Ture Pagano: gitarr, Pepe Papa: bas och Natale Russo: trummor. Natale Russo är den ende av musikerna som varit med från starten och sångerskan Simona Rigano (som sätter rätt stor prägel på musiken) kom med så sent som 2002. Så det har hänt en del genom åren.

Som vi vant oss är italienska progmusiker oftast av hög klass och det gäller även den här plattan. Det går inte att klaga på samspelet och spelskickligheten. En skön stämning sprids av Simones vackra röst och den skönt avspända stilen de spelar med en lagom blandning av klaviaturer och gitarr. Dock är låtmaterialet inte riktigt på den nivå att man riktigt grips av musiken. Stilen är inte helt lätt att beskriva men man får lite vibbar av typiska italienska band som PFM men även lite Camel och här och där lite Pink Floyd. Dock är arrangemangen inte alls lika ambitiösa som för de sistnämnda banden.

Bäst är inledande Gina där fina harmonier tas fram i samspelet mellan sång, bas och gitarr. Lika fin och ännu mera finstämd är Sole al Buio. Här passar Simonas röst perfekt. Låten Sigurta` är också lite spännande med ett lite annorlunda sound med lite elektronisk touch. Här får också Simone visa att hon behärskar klaviaturerna väldigt bra. Slutligen får man också nämna de fina gitarrklangerna i avslutningslåten Echi de verita`.

En fin platta men den är ändå inget som sticker ut och ger nyfikenhet på att lyssna in sig mer på bandets tidigare produktion. Dock ett gediget hantverk som jag ger klart godkänt.

Conqueror – Stems
MaRaCash records

1. Gina
2. Di notte
3. False idee
4. Un ‘altra realtra’
5. Sole al Buio
6. C’est la Vie
7. Sigurta`
8. Echi de verita`

www.maracash.com

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

Intervju med Nad Sylvan

nad3
Foto: © Conny Myrberg
Intervju med Nad Sylvan
av Karl-Göran Karlsson

 

Bakgrund:

För några veckor sedan släpptes gitarristen Steve Hacketts dubbel-CD med titeln ”Genesis Revisited II”. Steve var själv en av de framträdande medlemmarna i Genesis-sättningen på 70-talet och detta alster är delvis en nostalgisk återblick på denna epok men även ett försök att göra om delar som Steve själv inte var riktigt nöjd med. På den nya skivan medverkar en stor del av de artister som idag är verksamma inom genren Artrock eller Progressive Rock. Bland dessa finns flera svenskar och här är sångaren Nad Sylvan från bandet Agents of Mercy kanske den mest framträdande. Han sjunger på hela tre spår på skivan.

Hur började ditt samarbete med Steve Hackett, d v s hur kom det sig att du fick möjligheten att medverka på skivan?

Ja, ibland kan jag undra själv hur det egentligen gick till. Men jag tror det hela började med att jag hade lärt känna Winfred Völklein som bland annat ligger bakom Night of the Prog-festivalen vid Loreley-klippan i S:t Goarshausen, Tyskland och som även är promotor för band som kanadensiska Musical Box (det kanske mest kända Genesis tribute-bandet). Han rekommenderade mig för Steve för att han kände till Unifaun-plattan (KG:s förtydligande: Den underbara skivan från 2008, skriven och producerad i Genesis-anda av Nad och kollegan Bonamici). Jag träffade Steve och Winfred Völklein för tre år sedan på Loreley-festivalen men det minns inte Steve säger han nu. Det var i samband med min första konsert med Agents of Mercy. Men jag kan förstå Steve – han måste ju ha träffat massor av fans och andra musiker genom alla år och det är omöjligt att komma ihåg varje individuellt möte. (KGs kommentar: Jag är också en av alla dessa anonyma fans. Jag träffade Steve och fick några ord med honom på musikpuben Dingwalls i Camden Town i London sommaren 1979).  Jag märker själv problemet nu när jag och Agents of Mercy börjar bli lite mer kända. Fans kan komma i drivor och prata snabbt med en och det finns inte en chans att komma ihåg exakt vem man mött efteråt. Och jag var egentligen bara ytterligare ett ansikte för honom på den tiden. Han fick Unifaun-skivan av mig men den försvann uppenbarligen. Fast för några månader sen fick han en ny och han har också lyssnat på den. Så, jag blev alltså rekommenderad av Winfred för Steve’s tour manager som sen ringde upp och frågade om jag ville komma över och träffa Steve och sjunga in några spår och kanske eventuellt turnera med honom.

Hur kändes det att få det samtalet?

 Ja, det kändes overkligt. Och någon vecka senare så ringde Steve mig, nån gång på förmiddagen då jag låg och sov. Surrealistiskt på något sätt. Plötsligt pratar man med en av sina absoluta hjältar här i livet, och som dessutom vill ha med mig i sitt band. Då blir man ju alldeles…ja, vad skall man säga? Och då hade han ju ännu inte hört Unifaun-skivan. Han hade ju bara hört några spår med Agents of Mercy. Så jag åkte över 16 maj och träffade honom. Jag spenderade en hel dag med honom och Roger King. Jag sjöng igenom några olika låtar och jag tror vi helt enkelt kollade om personkemin fanns där. Jag tror att de hade bestämt sig redan innan vi träffades att de ville ha med mig som sångare. Ja, så gick det till. Allt bara kom på något sätt! Jag sjöng in låtarna hemma hos mig och skickade iväg dem till Roger. Vad som är speciellt kul just nu är att vi blivit goda vänner och pratar med varandra i telefon varje vecka.

Men var det inte en hel del jobb även i studio i England?

Nej, faktiskt ingenting. Han har bara en liten studio skall du veta. Det var inget stort pådrag alls. Vi betade av olika låtar och kände efter på tonarter och så, om min röst skulle passa. Sen bestämde sig Steve ganska snabbt för vilka låtar jag skulle sjunga. Och det fick jag reda på strax efter jag varit där.

Jag får intrycket att Steve är lite perfektionist precis som hela Genesis var på 70-talet. Den här plattan liksom föregångaren ”Genesis Revisited I” (utgiven 1996) bär ju perfektionistiska drag så jag inbillade mig att det var mycket omtagningar och remixar innan Steve blev nöjd. Var det inte så även i dina låtar? Eller satt allting direkt?

Jag kan inte riktigt svara på det. Jag vet ju att Steve har jobbat väldigt länge med gitarren på ”Chamber of 32 doors”,  speciellt på introt där. För egen del brukar jag lägga sång i några olika varianter på låtarna och sen lyssna på vilken av dem som har mest liv i sig. Ibland kan det rent av bli så att man klipper ihop flera delar eftersom man kan vara olika nöjd med delar av de olika varianterna av låten. Sen kan jag säga att jag hade stor frihet att tolka de här låtarna som jag ville. Exempelvis prövade jag med olika körarrangemang på både ”Musical Box” och ”Eleventh Earl of Mar”.

Jo, jag märker ju att det finns en del nya arrangemang även om Steve är väldigt trogen originalarrangemangen måste jag ändå säga.

Ja, exempelvis på ”Eleventh Earl of Mar” har jag i det lugna partiet i mitten experimenterat lite med nya kör-arrangemang. När Steve fick höra det så ringde han upp mig genast och sa att ”det där skall vi behålla, det där var bra!”. Det var ju väldigt kul och det gjorde att jag även vågade göra en del liknande grejer på ”Musical Box”. Det kändes bra att få göra ett eget avtryck på inspelningarna, inte bara genom leadsången.

Men du har väl satt ett rejält avtryck på skivan genom att vara med på så många som tre låtar? Du har väl fler låtar än någon av de andra sångarna som anlitats, eller hur?

Har jag det? Ja, kanske det.

Jag tänkte just fråga om hur själva låtvalet gick till. Jag fick intrycket att ni som gästmusiker hade en del inflytande där. Exempelvis såg jag att Steve själv skrev att Steven Wilson fick sjunga sin egen favoritlåt med Genesis; ”Can-utility and the coastliners”. Och John Wetton hade ju tidigare sjungit ”Afterglow” vilket då också blev ett givet val på denna platta. Var det inte så även för dig?

Nej. Det var Steve som ville att jag skulle sjunga in just de här tre låtarna. Först fick jag väl egentligen frågan om jag kunde sjunga bara ”Musical Box” och ”Eleventh Earl of Mar”. Men i samma veva skickade jag en demoinspelning där jag sjöng ”Chamber of 32 doors”. Det spelades in till ett annat projekt. Det var Dave Kerzner som ville att jag skulle sjunga den. När Steve hörde den inspelningen så gillade han den så mycket att jag fick frågan att sjunga den även här. Så hade jag inte skickat den demon så hade det bara blivit två låtar för mig.

I det sammanhanget undrar jag om du har några speciella favoritlåtar med Genesis?

Ärligt sagt så är det jättesvårt att peka ut favoriter. Den första platta jag lyssnade på var ”The Lamb lies down on Broadway” och det är nog den jag gillar mest. Skall jag plocka låtar därifrån så är det nog ”The Lamia” som sticker ut men det definitivt starkaste partiet är skarven mellan ”Fly on a Windshield” och ”The Broadway Melody of 1974”. Hela detta suggestiva rytmpaket, de fantastiska harmonierna och den attityd som Gabriel har – ja, det är helt magnifikt! Det är kombinationen av alla olika musikaliska element här som gör att det är det absolut starkaste jag hört med Genesis.

Du nämnde just Gabriels attityd och inlevelse. Jag skrev i min recension av plattan att jag hade lite problem (nåväl, tämligen marginella) med sånginsatserna som jag inte alltid tyckte gjorde rättvisa åt den energi och inlevelse som Gabriel hade. Däremot kände jag inte motsvarande problem med låtarna där Phil Collins brukade sjunga. Hur kommenterar du det?

Ja, det ligger kanske något i det men samtidigt så får det ju inte heller bli så att man gör en rak kopia av originalet. Så, på den kommande turnén gäller det ju att få till en balans så att man inte gör alltför mycket våld på den sång som så många ”gamla” fans är så att säga inkörda på. Man måste på något sätt närma sig själva kärnan hos originalsången. Man kan inte experimentera för mycket här för då riskerar det att gå väldigt snett. Och i den meningen är kanske Gabriels sång den svåraste att ”förvalta”.

Men hur viktigt tycker du själva sångpartierna är i Genesis musik jämfört med det instrumentala? För egen del kan jag faktiskt tycka att många rent instrumentala partier är väl så bra som de som dessutom innehåller sång.

Jag måste säga att – och då tror du kanske att jag skojar – jag har aldrig varit överförtjust i att sjunga. Det har aldrig varit så att jag ställt mig upp och skrikit ”Jag älskar att sjunga och det är mitt liv!”. Jag älskar musik och jag älskar att tolka musik på olika sätt. Jag kan precis som du ibland tycka att de instrumentala bitarna är mycket intressantare än de vokala bitarna. Jag började sjunga för att jag började skriva låtar och någon måste ju sjunga låtarna. Jag har aldrig haft någon önskan att bli någon stor sångare.

Men jag får intryck att du också har något teatraliskt över dig, d vs en ambition att utföra lite mer än bara sång på scenen. Är det inte så?

Jo, jag spelade teater som ung och har alltid haft en vilja till teatraliska uttryck. Jag var ”klassens clown” och jag har alltid fjantat mig och spelat Allan. Allt det där ligger i min natur som person. För mig handlar det om uttryck väldigt mycket och att våga ta ut svängarna. Jag tillhör den grupp av människor som gillar sånt.

För att återgå till själva inspelningen så undrar jag om du har träffat många av de andra musikerna som deltar på plattan? Var det någon mer än Steve och Roger som du faktiskt spelade med?

Nej, jag träffade faktiskt inte någon av dom. Inte under själva inspelningen. Den försiggick under väldigt lång tid och varje musiker hade uppenbarligen sin egen avskilda dialog med Steve och Roger. Det var likadant för Roine Stolt och hans insats på plattan. Han spelade in sitt gitarrsolo hemma och skickade till Steve. När det gäller mig själv så inser jag också att jag kom in väldigt sent i inspelningsprocessen så det han inte bli så mycket dialog kring det hela med Steve och andra musiker.

Men ni hade väl i alla fall ett gemensamt releaseparty? 

Jo, det är riktigt och där träffade jag ju många av de andra som medverkar.

Du nämde Roine , jag undrar om hans insats är begränsad till ”The Return of the Giant Hogweed”?

Ja så är det.

Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad över hans bidrag på denna låt. Hade inte väntat mig den typen av solo han gör där.

Nej, Roine medgav att han chansade lite där. Han har ju en väldig förkärlek för Wah-wah-pedalen och här utnyttjar han den till max. Han har börjat använda den mer och mer, även under Agents of Mercy-gigen. Vissa älskar det här men andra gör det inte. Men jag tycker det är ballt.

Jag får erkänna att jag behövde lite tillvänjning. I början tyckte jag det lät märkligt men efter ett tag började jag tycka att det faktiskt låter helfestligt. En stor portion bluesgitarr insprängt i denna gamla klassiska låt. Ett riktigt rejält ansiktslyft som ändå inte förstör låten.

En helt annan fråga: Hur är det med övriga låtar på plattan – vilka tycker du är bäst framförda där?

Ja, jag måste säga att jag är överlägset mest förtjust i ”The Lamia” med Nik Kershaw. Han sjunger den så vansinnigt bra och hans röst passar så bra till just denna låt. Men jag vet också att det finns väldigt många olika åsikter om detta. Det är verkligen intressant att även om så många förenas i detta gemensamma musikintresse så finns det ändå så otroligt stora skillnader i vad man sen tycker om och inte tycker om. Kanske beror det på att jag själv är sångare och förstår svårigheterna med just genomförandet av sången. Jag kan sätta mig in i vad Nik har att göra och jag kan kanske också märka kvaliteter i sången som kanske inte andra uppfattar eller lägger så stor vikt vid.

Vad gäller övriga låtar så är det svårt att plocka ut något speciellt för det mesta är ju väldigt bra gjort. Om det är något som sticker ut speciellt så är det valda delar av ”Supper’s Ready” och även ”Dancing out with the moonlit knight”.

På den sistnämnda kanske jag själv har lite svårt för sånginsatsen.

Nja, han (Francis Dunnery) gör verkligen så gott han kan. Sen är det ju som du säger inte lätt att axla manteln efter Peter Gabriel. Den här låten har man ju hört så många gånger med Peter (det är på något sätt en del av en själv) så jag förstår verkligen om en del kan reagera negativt om det är någon annan som sjunger. När det gäller min egen sångstil så kunde jag ha gjort mina insatser annorlunda. Jag har egentligen mera en bakgrund i att sjunga soul men jag insåg på något sätt att den sångstilen inte passar alls i detta sammanhang. Så man har fått anpassa sig till uppgiften, det har man verkligen. Jag har faktiskt fått lite kritik för att jag närmast desperat försöker låta som Peter Gabriel men då har man inte riktigt förstått det här med att man ändå inte kan avvika för mycket från originalet. Som sagt, man har ju växt upp med den här musiken och man vill ju ändå försöka förmedla samma typ av känsla. Så, det kommer rakt från hjärtat och man kan knappast beskriva det som att jag bara försöker planka originalet. Jag är bara en tolkare av originalet och influerad utav det.

Det här med att jag hade lite svårt för sånginsatserna var bara en första känsla, sen vande jag mig snabbt och kan nu tycka att det mesta är näst intill lika bra sjunget som på originalen.

Jo, allting är gjort med varsamhet och utan att göra våld på den känsla som fanns i originalen. Har pratat mycket med Steve om detta. Om hur man valde låtarna och hur de skulle genomföras.

OK, men det är väl då dags att gå in på lite mer i detalj just dina låtar på plattan. Låt oss börja med ”Chamber of 32 doors” som ju är inledningsspåret. Det måste ju verkligen kännas hedrande att få öppningsspåret, eller hur?

Ja verkligen och det visste jag inte om! Hade inte en aning om att det skulle bli öppningsspåret.

Det jag noterade först här var ju ett nytt intro här på akustisk gitarr. Jag tycker det är fantastiskt bra gjort.

Ja, jag tycker det är hans starkaste sida, alla dessa partier på akustisk gitarr.

Den här låten är ju en av de tyngsta och allvarligaste rent textmässigt bland Genesis-låtarna. Den handlar om det svåra att välja väg i livet. Väldigt dyster och tung stämning på låten och jag vet att jag själv påverkades rejält när jag lyssnade på den i ungdomsåren (då det här med vägval i livet verkligen ledde till tunga funderingar). Var texten viktig för dig eller var det främst musiken som betydde något?

Det var absolut låten som betydde mest för mig. Jag har aldrig fördjupat mig så mycket i texterna på ”The Lamb”. Tycker bara de är flummiga. Har aldrig riktigt förstått storyn och det är många andra som har sagt samma sak. Jag föll framförallt pladask för musiken. Numera har man förstått mera av texterna, åtminstone i vissa delar av plattan som den här.

Men du skall veta att när jag själv skriver så känns det mera viktigt hur orden ligger i munnen än vad de egentligen betyder. Så i den meningen kan jag förstå Peter Gabriel och hans sätt att sätta text till låtarna.

Jo, Peters sätt att leka med orden i sångerna är ju symptomatiskt där. Speciellt hans förkärlek för att använda ord som låter likadant men som betyder något annat. Vi har ju exemplet i ”Dancing with the moonlit Knight” och på ”The Lamb” finns ju otaliga andra exempel. Det bästa är kanske ”Caryl Chessman sniffs the air and leads the parade, he know, in a scent he can bottle….”  (d v s här antyder han att den dödsdömde ju egentligen var ”innocent”. Genialiskt! Samtidigt som man betänker att man tog livet av honom i gaskammare).

Visst. Och sen finns det många andra exempel på låtskrivare som skriver helflummiga texter men där de ändå passar så bra till musiken. En sådan är ju Jon Andersson i Yes. Hans texter är ju verkligen helskruvade

Men, om vi återgår till låten ”Chamber of the 32 doors, den har du alltså gjort förut?

Jo, den gjordes i ett annat projekt där Dave Kurzner bad mig sjunga den. Han är även med och spelar keyboards på ”Supper’s Ready” på den här skivan. Han brukar jobba mycket med Simon Collins (Phil Collins’ son) som också är med och sjunger på skivan. Dave bad mig sjunga den här men han gillade faktiskt inte den så mycket. Han klagade på vissa delar av min sång. Så jag sjöng in den igen och då var han nöjd. Men när till slut projektet blev färdigt så fanns inte låten med, märkligt nog. Samma version hörde Steve Hackett och han älskade den! Jag tror nog att Dave känner sig lite skamsen just nu (skämt åsido).

Så har vi då ”The Musical Box” som nästa låt. Just den låten är väl inte någon stor favorit hos mig men den har icke desto mindre element som jag tycker mycket om. Särskilt slutet med det fantastiska orgelkompet och sången i höga register. Det var väl ett krävande sångparti, eller hur?

Absolut. Men låten som sådan har heller aldrig varit någon favorit. Exempelvis när jag såg tribute-bandet The Musical Box göra låten i London för några år sen så passade jag faktiskt på att gå på toaletten (!). Men just slutmomentet är fint och det absolut bästa med låten (inklusive Tony Banks mästerliga komp på orgel i partiet med texten ”..and I have been waiting here so long”). Det här kopplade Genesis exempelvis ihop jättefint med ”The Lamb lies down on Broadway” på ”Second’s Out”-plattan. Jo, när man kommer upp i det här partiet där jag sjunger ”touch me, touch  me” kommer man upp i ett sångregister som jag sällan befinner mig i. Jag är ju barytonsångare och har egentligen svårt med liknande partier. Men jag känner att jag fixar det i alla fall. Hela partiet från ”she’s a lady..” och framåt är jag väldigt nöjd med. Där har jag också fått in något eget med ett litet nytt körarrangemang.

Sen har vi då ”Eleventh Earl of Mar” och den tycker jag ju passar dig alldeles perfekt.

Vad kul att höra! Själv tycker jag faktiskt att jag ligger på gränsen till för högt i tonläget. Det var faktiskt liknande tendenser på vissa av låtarna på ”Unifaun”-plattan också. Men det kanske trots allt låter bra även om jag får anstränga mig.

Jag har redan nämnt att jag är mer nöjd med sånginsatserna (inte bara från dig) vad gäller Phil Collins låtar än motsvarande låtar där Peter Gabriel sjunger. Finns det något mer att säga om det?

Det är en rätt så svår fråga. Faktiskt kan jag tycka att Phil har en mer melodisk och vacker röst än Peter. Dessutom förmedlar han någon sorts magiskt sagoberättarkänsla som jag gillar väldigt mycket. Men Gabriel hade ju andra kvaliteter, inte minst det visuella och teatraliska på scenen och den enorma inlevelsen i sången. Så visst finns det stora skillnader som kan ha betydelse för hur man tolkar sångerna. Men faktiskt håller jag nog dem som lika bra båda två, på var sitt sätt.

Nu fick du tre låtar att sjunga på skivan men hur blir det med den stundande turnén nu? Får du sjunga fler låtar då? Inbillar mig att du nog är bra sugen på det.

Jo, det får jag. Naturligtvis beroende på att inte alla gästmusiker kommer att vara med på turnén. Men Gary O’Toole kommer ju att vara med och det är väl inte vågad gissning att han kommer att sjunga de låtar som han gör på plattan. Så, visst, det kommer ju att så småningom finnas fler inspelningar där jag sjunger andra låtar eftersom det ju kommer att spelas in live-versioner och DVD-er från den kommande turnén.

 Ja, då är det väl dags att diskutera den kommande turnén i lite mer detalj. Den börjar komma på plats med bokningar som allteftersom läggs ut på bland annat Steves websida. Men än så länge har jag inte sett några bokningar i Norden och i Sverige. Hur är det med det – blir vi så lyckligt lottade att även Sverige får spelningar?

Jodå, det blir Skandinavien. Men jag vet inga datum ännu. Men jag vill inte gå in på det i detalj ännu för då inte datumen är satta så kan jag ju egentligen inte säga så mycket. Turnén kommer att sträcka sig över nästan hela 2013 och jag vet inte alls när som de skandinaviska spelningarna kommer att läggas. Vi börjar turnén med ”Cruise to the Edge”-kryssningen tillsammans med Yes och andra band (bl a Saga, Tangerine Dream, UK, Carl Palmer band) i slutet av mars (25-31 mars).

Jo, jag tänkte just fråga om detta evenemang (se  http://cruisetotheedge.com/). Det låter ju som något alldeles fantastiskt – en riktig dröm för fans av progressive rock med 70-talsrötter. Det här är ju naturligtvis något man absolut skulle vilja åka på men vad jag kan förstå så kommer den ”vanlige” musikfantasten knappast att ha råd med dylika utsvävningar. Kostnaden inklusive flygbiljetter från Europa kommer lätt upp över 10 000:- så jag undrar lite grand vad ni egentligen kommer att få för publik? Välbärgade amerikaner? Kommer de överhuvudtaget att lyssna på er?

Jo, jag kan känna mig rätt kritiskt till ett dylikt arrangemang. Men det är faktiskt utanför min kontroll. Helt plötsligt ser jag bara att den här bokningen kommer. I mitt fall är det nog bara att s a s ”tacka och ta emot”. Men visst känns det kluvet att tänka att den stora massan av fans inte kommer att få någon möjlighet att vara med.

 Frånsett det här lilla frågetecknet så måste jag säga att jag verkligen unnar dig att få vara med om det här under nästa år som ju måste bli en sorts höjdpunkt på din artistkarriär. Jag kommer givetvis att följa detta noggrant, inte minst när ni så småningom landar på svenskt eller nordisk mark.

För att lämna det, jag känner att jag vill höra lite mer om Unifaun-plattan: Jag är fortfarande förundrad över att inte Steve kände till den sedan tidigare. Där finns ju bland annat en låt som heter ”ReHacksis” och som jag tycker väldigt mycket om. Den är ju nästan är mer Hackett-lik än någonting annat. Kan du berätta lite mer om detta underbara lilla stycke?

Steve gillar verkligen denna låt, det har han sagt så här nu i efterhand. Ursprunget till låten kom från min fd kompanjon Bonamici som hade två teman som vi bygger låten kring. Sen fick jag sitta och programmera upp arrangemanget och lägga på bland annat gitarrerna. Jag gillar låten mycket och tycker kanske att den och ”Quest for the last virtue” är det två starkaste låtarna på skivan. Vi lade ner så mycket jobb på denna platta. Till exempel låten ”Mr. Marmaduke and the minister” tog nio månader att färdigställa!

En sista fråga: Den här plattan ser ju ut att ha sålt skapligt bra (skuttade upp till 11:e plats på brittiska albumlistan för att sedan sjunka ner igen rätt snabbt) så den fick ju viss publicitet, utan tvivel. Men det är ju svårt att hoppas på mycket mer för den här typen av musik är ju inte direkt vad som säljer idag. Förmodligen var det en massa gamla Genesis-fans som vaknade till liv och köpte den nya plattan. Har egentligen svårt att tro att den hittade några nya fans. Men vad är egentligen din syn på framtiden för den här typen av musik (och då talar jag om ny musik) som bygger mycket på inspirationen från 70-talets progressiva rock?

Jag ser rätt så ljust på framtiden. För ett par veckor sedan (1 november 2012) var jag på Bryggarsalen i Stockholm på konserten med The Flower Kings. Det var jättemycket folk och konserten som sådan var strålande.  Jag känner att genren i sig verkligen inte är död, den är snarare vitalare än någonsin sen 70-talet. Det är mycket tack vare Internet som gör det lätt att hitta all ny spännande musik. Sen är jag själv kanske lite dålig på att lyssna på all denna nya musik, får jag erkänna. När man är så pass engagerad i egna projekt så finns helt enkelt inte så mycket tid för eget förutsättningslöst lyssnande. Men det går i vågor, det finns perioder då jag lyssnar mer.

Angående genrens status så delar jag den känsla du uttrycker. Det finns väldigt gott om ny musik och nya giganter inom detta fält. Såg exempelvis Mikael Åkerfelt från Opeth svinga fanan högt för Prog i senaste numret av Classic Rock presents Prog. Så visst lever genren.

Förresten – apropå ny musik och nya band – hur är nu planerna för Agents of Mercy? Får du plats med detta nu när hela nästa år ser ut att vara uppbokad? Det känns som att det finns risk för en lång paus.

Det finns faktiskt material för att gå in i studio ganska snart men det är som du säger svårt att riktigt hitta tiden för det just nu och i den närmaste framtiden. Det är inte bara jag som är upptagen nästa år. Även Roine är ju ute på turné större delen av 2013. Så skall jag vara ärlig så dröjer det förmodligen till 2014 innan nästa platta med Agents of Mercy kommer. Men det är tämligen säkert att det blir nya skivor.

Det låter jättebra. OK, med det får jag tacka för ett väldigt intressant samtal. Jag önskar verkligen lycka till inför nästa år som ser ut att bli något alldeles fantastiskt för din del.

Tack själv!

nad1

Intervjuare: Karl-Göran Karlsson

Foto: Conny Myrberg

 

 

 

Änglagård – Prog på svenska ”Live in Japan”

Änglagård - Prog på svenska
Änglagård – Prog på svenska

Vilken överraskning! Nja, att svenska Änglagård gör en live-platta är väl kanske ingen överraskning i sig – det är ju väl känt att bandet turnerar igen, om än lite sparsamt. Men vilket live-album detta är! Jag häpnar över kvaliteten på inspelningen men framför allt över hur bra bandet spelar.

Albumet (en dubbel-CD) är inspelat i Japan på Club Città i Kawasaki under den senaste turnén där de spelade tillsammans med inga mindre än The Crimson Projekct (med Adrian Belew och Tony Levin – se även tidigare recension av deras live-inspelning från denna turné!).

För den som inte känner till Änglagård kan man kort säga att bandet var ett av de tongivande banden som kan sägas ha startat den andra vågen av Progressiv Rock under 90-talet. Plattorna Hybris (1992) och Epilog (1994) anses som banbrytande och har givit bandet något av kultstatus både i Sverige och internationellt. Tyvärr splittrades den ursprungliga sättningen rätt så snart och det var länge osäkert om det skulle bli någon fortsättning över huvudtaget. Men så kom plattan Viljans öga (2012) och visade att bandet fortfarande kunde göra samma typ av närmast hänförande musik. Sättningen var dock något annorlunda. På keyboards har nu Linus Kåse tagit över från Thomas Johnsson. Dessutom hör vi nu under turnén Erik Hammarström på trummor även om deras ursprunglige trummis Mattias Olsson fortfarande spelade på Viljans öga.

Det skall sägas att Änglagård faktiskt redan givit ut en live-platta (en dubbel-CD från Progfest 1994) så det här är ingen debut som konsertskiva. Men ryktet säger (fast jag vet inte riktigt varifrån det kommer!) att man inte var riktigt nöjda med denna första platta. Men kanske var det därför som man denna gång verkar ha satsat så oerhört seriöst på att få till en bra live-spelning. Och man har gjort det (precis som The Crimson Projekct) i Japan inför en städad och välartad publik som verkligen har låtit musiken tala under andäktig lyssning.

Plattan innehåller sju spår varav fyra är från 90-talsskivorna och två från Viljans öga. Men vi överraskas också av att som inledande spår få höra en nyskriven låt – Introvertus fugu (Den asociala blåsfisken) part 1. Denna låt är den första som skrivits ihop av den nya sättningen på bandet (med Erik på trummorna och Linus Kåse på klaviatur). Låtens början liknar kanske mer improviserad modern jazz än tidigare alster som oftast haft mer tydlig struktur men efterhand samlar man sig runt ett tema på både gitarr och keyboards som låter väldigt mycket som vi vant oss från Änglagård. Ganska dramatiskt och svängigt. Ser verkligen fram emot ”part 2” när det beger sig!

Det som gör en särskilt varm när man lyssnar på denna live-platta är de fantastiska versionerna av tidigare klassiker. Naturligtvis spelar man låtarna från senaste plattan klanderfritt men jag kan inte undgå att imponeras av hur man tagit sig an de gamla låtarna. Tänker speciellt på låten Jordrök från Hybris-plattan som jag tycker är makalöst bra och faktiskt här spelas minst lika bra som i originalinspelningen! Några omarbetningar här och där men absolut inte till det sämre och med ett fantastiskt samspel mellan musikerna. Nästan lika bra framförs Höstsejd, Sista somrar och Kung Bore. Den sistnämnda har inte bandet spelat live på 20-år enligt Tord (som jag antar är den som pratar mellan låtarna). Desto mer imponerande att man lyckas spela den så fantastiskt bra. Det är klart att väldigt mycket hänger på mannen bakom alla keyboards – Linus Kåse. Orgel och undersköna mellotron-toner genomsyrar ju många av låtarna och här måste jag säga att Linus har förvaltat arvet efter Thomas Johnsson på allra bästa sätt. Det är naturligtvis inte identiskt men ändå lika snyggt. Sen kan jag inte undgå att nämna Anna Holmgrens fantastiskt fina flöjtspel. Det vimlar av dessa undersköna flöjtpartier – spelade i ensamhet, tillsammans med bara gitarr eller mellotron eller tillsammans med hela ensemblen. För egen del måste jag nog erkänna att det enbart är mitt favoritband Genesis som har levererat lika många musikaliska ståpälsupplevelser som Änglagård genom åren. Där finns en gemensam nämnare och det är Genesis flitiga användande av mellotronen (inte minst mellotronflöjt) men även de fina partier på de tidigare plattorna när Peter Gabriel spelade flöjt. Det som dock är så fantastiskt och unikt med Änglagård är att man lagt till jazzdimensionen och de tvära kasten mellan spröda mycket känslosamma partier och partier med fullständig kakafoni full av energi. I tillägg till detta så är det omöjligt att undgå inslaget av melankolisk svensk folkmusik som verkligen är påtagligt emellanåt. Det här motiverar verkligen valet av titel på plattan – Prog på svenska!

Man kan säga mycket mer om denna platta men jag stannar här och kan bara varmt rekommendera alla prog-vänner att skaffa denna platta. Mycket bättre än så här det knappast bli. Musiken är bitvis så bra att jag ibland undrar om det här verkligen kan vara en ren live-inspelning utan pålägg. I så fall är det rent av sensationellt bra. Ett monumentalt verk som naturligtvis förtjänar högsta betyg.

Änglagård – Prog på svenska ”Live in Japan”

Anglagard Records

CD1

1. Introvertus fugu (Den asociala blåsfisken) part 1
2. Höstsejd
3. Längtans klocka
4. Jordrök

CD2

5. Sorgmantel
6. Kung Bore
7. Sista somrar

www.anglagard.net

Betyg: 10 / 10

Karl-Göran Karlsson

Intervju med Steven Wilson

Steven_Wilson_2_LasseHoile
Photo:  Lasse Hoile
Interview with Steven Wilson 6 October 2011
By Karl – Göran Karlsson

First of all I would like to congratulate you to a very fine record which I rank as the best record so far this year in the field of Artrock/Progressive Rock!

Thank you very much!

I have followed you, Porcupine Tree and a lot of all the other stuff you have been involved in through the years and I must say that this is the “proggiest” album you have ever made. There are so many influences from the music from the late 60’s and 70’s. Have you had this idea in mind for a long time or is it just recently you got the idea to do something like this?

Well, about the proggy influence I completely agree with you but personally I have problems with the notation “Progressive Rock”. I really don’t know what it means and what it stands for. If you were around at that time during the 70’s, you would have noticed that none of the bands being around then called themselves progressive rock bands. They were simply bands coming out from the late 60’s and they were largely musicians with a non-popular musical background: They were jazz musicians, folk musicians, blues musicians or classical musicians. They saw the possibilities to combine more popular music like Beatles, Beach Boys or those kind of bands with music from their own roots. And that is what we now call Progressive Rock.

That’s indeed a very wide field of music.

Yeah, there are indeed only two things that are in common for what we call Progressive Rock: 1. Dedication to the music and the album they worked with. 2. The ambition to create a new kind of musical journey or musical hybrid. Apart from that there is nothing really that can be called a typical progressive rock thing. Some people think that progressive rock was about very high quality musicianship but there are many examples where musicians very not very qualified or very skilled but who created music that still is considered as progressive rock.

Yes I think we both agree that the term denotes music from a wide variety of styles and musical ambitions. So let’s leave this subject and return to your new album.

Yes. I admit that there is a lot of references on the new album to this era of the late 60’s and early 70’s that many people call the golden age of progressive rock music. In that sense it is my “proggiest” album so far.

I am thinking very much of the King Crimson influences.

I have been working very intensely with remixing of the early King Crimson records lately. When I then came to work with “Grace for drowning” all of that music was kind of buzzing around in my head. I also grew up with that music and I love it. But I have actually never entered into a project with so much of somebody else’s music going around in my brain.

 When I first came to listen to Porcupine Tree, I got the feeling that bands such as Pink Floyd and maybe Van det Graaf Generator were your main sources of inspiration. I never thought of King Crimson. So did that kind of influences enter later in your musical Life?

There were three bands dominating when I grew up as a kid: Pink Floyd, King Crimson and Tangerine Dream. They were my absolute favorite bands. The Floyd influence in my music is probably explained by the fact that their stuff was so much easier to pastiche or emulate compared to the music of the other bands. The Floydy atmospheres were easy to recreate since musicianship is quite simple and structures are quite easy to understand. It’s all about atmospheres, in a way. With King Crimson, it is not as easy, musicianship is much more complex and actually the vocabulary is quite complex, too. It was only, really, when I started to work on their records, that I began to understand a little bit more about the vocabulary they used. The use of jazz, the use of atonality, and sometimes not particularly pretty music – then I am talking about some of their later albums. For me, this is the first time I have really explored the use of jazz. Particularly, jazz in the way it was used by the first generation of progressive rock bands. Because, it is very interesting, if you go past 1980 and look at most of the music made after that year but still called progressive, the jazz element has almost been erased. For the bands of the 70’s, this element was so important; for bands like King Crimson, Jethro Tull and for musicians like Bill Bruford who actually described himself as a jazz drummer.

 I absolutely agree. We also had a band like Camel which lots of jazzy influences.

Yeah, and Soft Machine – a band that was as much jazz as they were rock. And Van der Graaf Generator working with jazz saxophonist David Jackson (also working later with Peter Gabriel). So, I guess that I really wanted to reclaim that part on my latest album.

I am really glad about that ‘cause I liked that feature in particular and I hope to be able to hear more of that in the future.

Yes I really like jazz but it is not until now that I felt ready and comfortable enough to incorporate that element into my music. I will continue with this. I must say that I am so proud of this record and it is probably the best record I have made. It is definitely something that is here to stay for me.

OK, that brings me back to your original influences. You are basically a guitar player. Your style of playing is absolutely more influenced by David Gilmour than by Robert Fripp. Despite this you claim that you have as much of inspiration from King Crimson as of Pink Floyd. Why is that?

That’s not entirely true. In fact, it is again just a consequence that it is so much easier to play the Floydy sounds of David Gilmour than it is to play the complex stuff created by Robert Fripp. To be honest, I think I am more inspired by Robert Fripp.

 Actually, there is a portion at the end of the track “Raider II” that reminds more of Fripp than of Gilmour!

Yeah. Over the years, believe me (laugh), I have tried to pick up what I can from Robert Fripp’s stuff but it is not easy. He is a very unique player. I am not suggesting that David Gilmour is not a unique player, because he is, but it is much more easy to understand the way he plays, it’s much more standard blues scales and very straight forward. But Robert Fripp does not play anything straight forward! It is very hard to kind of understand. I think what you say is true, the Gilmourish style comes through more but actually my preference is for Robert’s play.

Another central question regarding influences is why you, born in1967 (as stated in the wonderful song “Time Flies”), ever became influenced by progressive rock music? You obviously were too young to be able to listen to it while it really occurred.

Like a lot of the kids growing up in the 80’s I had access to my father’s record collection (Note: Steve has dedicated the new album to his father who recently passed away). Even more important was the record collection of one of my best friends’ big brother. He was several years older than me and he had all these records of Hawkwind, Van der Graaf Generator, King Crimson, etc. He had the album “666” of Aphrodite’s Child which we were completely blown away with. So I kind of discovered that music retrospectably by using his and my father’s collection. My father had Pink Floyd “Dark side of the moon” and other classics from that era. So I had access to that music and it felt kind of magical to me. I was growing up in the 80’s and there was some good music (I love Joy Division, Cocteau Twins, The Cure) but it didn’t have that magic or romantic feeling that I found in the earlier music. So, I completely got obsessed by that whole era of music.

Let’s now go into some details of the new record. I absolutely adore the first and third tracks of the album, mostly because of the wonderful parts played on the piano. Since I got the promo link with very short notice, I did not know any details, e.g. I did not know which other musicians that contributed. For a moment I thought it was you playing (Steven laughing) but now I know that it is actually Jordan Rudess from Dream Theater who is playing. How did you start working with Jordan?

Well, back in 2000 (I think), Porcupine Tree toured together with Dream Theater as opening act and it was then I got to know Jordan. We got on really well. I am not really a fan of Dream Theater, it is not my kind of music, but I was really impressed by Jordan as a person and when I heard him playing the piano it was so stunningly beautiful. So I have had him playing for me a few times after that over the years.

Personally, I think the third track “Deform to form a star” is the best track on the album. It is absolutely wonderful and one of the most beautiful arrangements I have ever heard. I get some feelings from the early Porcupine Tree years. Could you tell a bit more about the song? What about the story you tell in the text?

I love the mellotron sounds. But I also love real sounds. For example, the drum sounds on this record are kind of bare and raw. The whole philosophy of this album has been to use as much as possible of the organic sounds. In a way the mellotron is very organic, even if it is what is called the very first sampling machine. It has a very organic, quirky kind of sound quality. I would almost put it alongside instruments such as Fender Rhodes, Hammon organ or Grand piano. It has that kind of golden glow that I am looking for. Besides the classical strings and choirs, I have also used lots of the mellotron woodwind sounds on the record (saxophone, flute and clarinet). I have even used some of the sounds that not so often are used, in my case the vibraphone sounds.

Another question on the sounds on the new record: From the first track of the album I recognized that you use a lot of the classical mellotron sounds. I really love that. But when I finally got the real album in my hand I realized that a lot of what I originally though was mellotron-created is indeed created with real instruments and musicians in the studio. You use both string arrangements and choirs on the record. And you gladly mix it all with the mellotron sounds. I like this very much. Is that intentional to use more and more of real arrangements rather than sampled sounds?

I love the mellotron sounds. But I also love real sounds. For example, the drum sounds on this record are kind of bare and raw. The whole philosophy of this album has been to use as much as possible of the organic sounds. In a way the mellotron is very organic, even if it is what is called the very first sampling machine. It has a very organic, quirky kind of sound quality. I would almost put it alongside instruments such as Fender Rhodes, Hammon organ or Grand piano. It has that kind of golden glow that I am looking for. Besides the classical strings and choirs, I have also used lots of the mellotron woodwind sounds on the record (saxophone, flute and clarinet). I have even used some of the sounds that not so often are used, in my case the vibraphone sounds.

About the uniqueness of the mellotron sounds, I think that for example the string sounds from the classical M400 model (very much used by bands such as Genesis) is not really sounding as real strings. There is something strange with the sound that makes you hear that this cannot be real strings. And yet, it sounds so beautiful. I guess it is this you mean by the uniqueness and the organic feeling about the mellotron sound. Do you agree?

This is exactly what I mean. Another example is the mellotron flutes being now famous ever since they were first used on the Beatles song “Strawberry fields forever”.

Now a question of another track of the album, “Belle de jour”. It is a very different track dominated by some beautiful playing on acoustic guitar. It reminds me very much of the sounds you sometimes can hear from the Polish guitarist Mariusz Duda from the band Riverside. On his solo project Lunatic Soul II (actually also signed for KScope Music) there is a beautiful song called “Gravestone Hill” and this resembles very much what you can hear on this track “Belle de jour”. Do you have any cooperation or contact with Mariusz Duda?

I am afraid that I do not know who you are talking about. I do know that Lunatic Soul is one of the KScope bands but I have no particular cooperation with any of the musicians there. Actually, I am not listening very much to music from today. I prefer the music from the 70’s. I have the opinion that this music can never be “bettered”! So in that sense I am unfortunately kind of ignoring what is going on right now (which maybe is not ideal).

So, obviously Mariusz is more inspired by your work and style of playing than the other way around. Another musician from the 70s but one that is still alive and kicking today is Steve Hackett (one of my personal favorites). I noticed that he is playing the guitar on your track “Reminder of the Black Dog”. But what I am curious about is that you actually appear to have used a similar rhythm section on the second track “Sectarian” that is used on Steve’s album “Voyage of the Acolyte (from 1975) Are you familiar with this?

Yes, yes, well done! You are absolutely right! It’s strange, you are the first person so far that has spotted this! I even confronted Steve (a very good friend of mine) with this passage of my track and asked him whether he recognized something particular. Luckily he didn’t but you are absolutely right, I was inspired by absolutely this rhythm use by Steve on his debut album.

A final question on the new album: The last track “Like dust I have cleared from my eye” is again a song that reminds me of the beautiful songs from the early Porcupine Tree years. But what is most striking is the very last portion of the song. An instrumental part where the sounds just kind of floats away in space. It’s absolutely beautiful and makes such a perfect end of this record. What were your thoughts when creating this?

Yes there was a real intention with this ending. I very much want to have a certain flow on an album and this means that it really means a lot how the different parts on an album sound. I really wanted that the album kind of just slowly should fade away, creating pictures very much like a slowly setting sun. So, yes, this was intentional. It is interesting to hear your references to the early Porcupine Tree records. These were also solo albums and now I am kind of coming back to the solo projects again.

But I hope there will still be more from Porcupine Tree?

Yes, we hope to come together again in the beginning of next year to record a new album. But I am glad for this break to work with my solo project since I thought that we were kind of reaching some stagnation on the previous Porcupine Tree album. So there was a need for a break.

 Before ending this interview I am just curious to hear some more details about your ongoing cooperation with Mikael Åkerfelt from Opeth. I heard that there is even a special project started between you and Mikael under the project name Storm Corrosion. Could you tell a little bit more about this?

Yes, we are actually ready with an album now. I just finished the mixing recently. It is pretty much a work just by the two of us but there is lots of orchestral stuff and other arrangements. It is a very beautiful, surreal and strange record! It will be released sometime next spring. If you have heard Opeth’s “Heritage” (a really beautiful album where I contributed with the mixing) and my own “Grace for drowning” you will find this new record as a natural extension.

Thank you very much for this very interesting interview and good luck with all your future projects!

It’s been a pleasure.

Steven_Wilson_1_LasseHoile

Photo:  Lasse Hoile

Göran Karlsson (2011)

 

Ian Anderson – Homo Erraticus

Ian Anderson - Homo Erraticus
Ian Anderson – Homo Erraticus

Efter 2012 års intressanta och framgångsrika uppföljare (!) av den berömda Jethro Tull-plattan Thick as a brick följer nu två år senare en solo-platta med Ian Anderson. Musiken bygger återigen på texter från det fiktiva underbarnet och diktaren Gerald Bostock, precis som för den första Thick as a brick-plattan från 1972. Vem som egentligen skriver texterna står väl skrivet i stjärnorna men man får väl anta att Ian Anderson själv har mer än ett finger med i spelet. Låttexterna denna gång kretsar kring gamla historiska brittiska händelser men innehåller även en del profetior om framtiden.

Nya plattan rymmer 14 låtar med en stil som alla Jethro Tull-fans kommer att känna igen och applådera. Mycket melodiskt och full av härliga flöjt- och orgelpartier. Sången är alldeles utmärkt (Ian sjunger som om tiden stått still!) och arrangemangen är mycket, mycket smakfulla. Det här är så brittiskt som rockmusik någonsin kan bli, fylld av inslag av keltisk folkmusik (t ex The Enginer),  medeltida visor (Heavy Metals och In for a pound) och till och med lite barock-musik blandad med gregoriansk sång (Meliora Sequamur – mycket vacker!). Man känner också igen mycket av stilen från Thick as a brick med det bästa exemplet i början av låten Tripudium Ad Bellum men även i den inledande Doggerland.

Förutom den fina insatsen av Ian med alla flöjtpartier och den fina sången så måste jag lyfta fram keyboardisten John O’Hara som verkligen spelar underbart bra på plattan. Ian ger sig ut på turné igen med i princip samma musiker som under den senaste Thick as a brick-turnén och man kommer att spela hela den nya plattan plus ett antal Jethro Tull-klassiker. Värt att hålla utkik för.

Denna platta är naturligtvis ett måste för Jethro Tull fans och jag är säker att den faktiskt också kan locka lite nya lyssnare, särskilt bland dem som söker lite lugnare tongångare än den hårdare rocken. Det här är mycket njutbart och melodiskt. Rekommenderas varmt!

Ian Anderson – Homo Erraticus

Kscope

  1. Part 1: Chronicles
    1. Doggerland (4:20)
    2. Heavy Metals (1:29)
    3. Enter The Uninvited (4:12)
    4. Puer Ferox Adventus (7:11)
    5. Meliora Sequamur (3:32)
    6. The Turnpike Inn (3:08)
    7. The Engineer (3:12)
    8. The Pax Britannica (3:05)
  2. Part 2: Prophecies
    1. Tripudium Ad Bellum (2:48)
    2. After These Wars (4:28)
    3. New Blood, Old Veins (2:31)
  3. Part 3: Revelations
    1. In For A Pound (0:36)
    2. The Browning Of The Green (4:05)
    3. Per Errationes Ad Astra (1:33)
    4. Cold Dead Reckoning (5:28)

Betyg: 8 / 10

Karl-Göran Karlsson

DáccorD – DáccorD III

DáccorD - DáccorD III
DáccorD – DáccorD III

Dags för norska DáccorDs tredje platta och den här gången har man valt ett lite mer rakt och direkt rocksound med korta låtar i 60/70-talsstuk snarare än de långa mastodont-låtar som kännetecknade förra plattan Helike. Live-känslan är rätt tydlig så jag tror att man kanske inte lagt så mycket krut på en avancerad produktion och mixning denna gång. Det är faktiskt lite synd för det känns som det finns en del onödiga missar och lite dålig tajmning i samspelet som man nog annars hade kunnat slipa bort.

Bandets sound är som sagt väldigt mycket retro och vi kan känna igen mycket ifrån många av rockbanden som verkade i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Här finns vibbar alltifrån 60-talets Rolling Stones till 70-talets Jethro Tull, Van der Graaf Generator och Camel. Särskilt Jethro Tull-känslan återkommer genom det flitiga användandet av tvärflöjt av sångaren Daniel Maage. Här finns till och med en låt med titeln Song for Jethro vilket ju säger en del om preferenserna.

För oss som (liksom undertecknad) helst dras till de symfoniska tongångarna snarare än den lite rakare rocken och popen finns här i alla fall i inledande These Last Todays en riktigt bra låt som vittnar om ett gediget kunnande och en hängivenhet bland musikerna. Synd bara att sången ibland är lite oskarp och svajig (något jag klagade på för förra skivan också) men till Daniels försvar måste jag ändå säga att inlevelsen känns äkta och hängiven. Avslutande Mon-Sat I+II är också bitvis bra men ändå inte lika bra som den förstnämnda.

Riktigt bra är också låt nummer två Here Lies Greed som inleds med ett fint Jethro Tull-likt flöjt-parti men som övergår till lite mer rak rock eller pop därefter med ett härligt orgelkomp i botten. Stor spelglädje och starkt Mick Jagger-inspirerad sång. Sen har jag redan nämnt Song for Jethro som också är en liten godbit.

Tyvärr kan jag tycka att övriga låtar är lite mer intetsägande och kanske lite svaga melodimässigt. Totalt sett så tycker jag att plattan är klart godkänd och i alla fall ett litet steg framåt jämfört med den tidigare plattan.

DáccorD – DáccorD III

Karisma Records

  1. These Last Todays
  2. Here Lies Greed
  3. Lady Faboulus
  4. Mr. Moonlight
  5. Ibliss In Bliss
  6. Song For Jethro
  7. Mon – Sat: Part I
  8. Mon – Sat: Part II
  9. The Doom That Came To Sarnath (bonus track)

www.daccord.no

Betyg: 6,5 / 10

Karl-Göran Karlsson

The Crimson ProjeKCt – Live in Tokyo

The Crimson ProjeKCt - Live in Tokyo
The Crimson ProjeKCt – Live in Tokyo

Musiken från King Crimson (KC) lever vidare även om framförandet på scen varierar. Men här kommer nu ännu en live-upptagning (från Tokyo i mars 2013) med musik från KC och framfört av ett helt gäng kompetenta musiker varav tre av dom (Adrian Belew, Tony Levin och Pat Mastelotto) även spelat i olika KC-uppsättningar. Intressant är att även denna live-version av musiken framförs med en dubbel-trio (som först introducerades i perioden 1994-1997), d v s dubbel uppsättning av bas, gitarr och trummor. Förutom de tre nämnda musikerna ovan har vi här medverkan av Markus Reuter, Julie Slick och Tobias Ralph på de tre instrumenten. Och vid sångmicken har vi det oefterhärmliga energiknippet Adrian Belew. Tyvärr saknas alltså centralgestalten Robert Fripp som ju hållit sig borta från rampljuset i många år nu. Antar att hans frånvaro stoppade bandet från att faktiskt kunna kalla sig King Crimson på riktigt.

Repertoaren på konserten består i huvudsak av nummer från tidigt 70-tal till mitten av 90-talet. Man noterar att ett flertal av KCs toppnummer finns med  (t ex Red, Indiscipline, Larks’ Tongues In Aspic Part II, Dinosaur, Elephant Talk och Frame by Frame). Allting framförs i stort sett klanderfritt men jag har lite svårt att känna att man tillför så hemskt mycket jämfört med tidigare album- och live-versioner. Sen är kanske de inledande låtarna B’Boom och THRAK på plattan lite väl sega och intetsägande. Kanske är det också så att undertecknad har nått en viss mättnadsgrad vad gäller musiken från KC efter att ha hört den så många gånger. Därmed blir det lite svårt att ta fram de stora superlativerna för just denna platta. Jag får också en lite kluven inställning till Adrian Belews insats som ju alltid brukar vara något man kommer ihåg vid live-framträdanden. Måste dock först säga att han sjunger väldigt bra på plattan, kanske bättre än någonsin. Men gitarrmässigt tycker jag faktiskt han är ganska blek. Exempelvis har han svårt att få till de där makalösa gitarrsounden som bara han brukar klara av (t ex den ylande dinosauren i Dinosaur eller trumpettjuten i Elephant Talk). Det låter alldeles för ”tamt” på denna live-upptagning.

Bästa låten på plattan är kanske inte någon av de mera kända utan istället låten Industry från plattan Three of a perfect pair (sjukt bra titel på en platta!). Här målar man upp en härlig stämning och improvisationerna flödar på ett inspirerande sätt. Sen är jag ju också barnsligt förtjust i den helgalna ”Indiscipline” som man framför väldigt bra.

Den här plattan känns kanske inte som så oerhört välmotiverad men kan kanske ändå vara en sorts bevis på att KCs musik lever vidare och att det fortfarande idag går att lyssna till deras musik framförd live av mycket kompetenta musiker (vilket ju naturligtvis krävs).

The Crimson ProjeKCt – Live in Tokyo

InsideOut Music

  1. B’Boom
  2. THRAK
  3. Frame By Frame
  4. Dinosaur
  5. Industry
  6. Elephant Talk
  7. VROOOM VROOOM
  8. Sleepless
  9. Larks’ Tongues In Aspic Part II
  10. Indiscipline
  11. Red
  12. Thela Hun Ginjeet

www.facebook.com/thecrimsonprojekct

Betyg: 7 / 10

Karl-Göran Karlsson

Bigelf – Into the Maelstrom

Bigelf - Into the Maelstrom
Bigelf – Into the Maelstrom

För närmare tio år sen släpptes plattan Cheat the Gallows med Bigelf – ett band kretsande kring låtskrivaren och keyboardisten Damon Fox från Los Angeles. Jag vet inte riktigt vad det var som fångade mitt intresse när jag köpte den men jag tyckte väl helt enkelt det kändes rätt spännande med ett rockband, spelande i de lite tyngre kretsarna, som enligt uppgift envisades med att spela live med en äkta Mellotron (ett instrument som visat sig nyckfullt då det utsätts för ovarsam behandling och olika väder-relaterade miljöer). Sen tyckte jag väl även att bandets image med Damon Fox hårdsminkad med svarta ögon och stor svart cylinderhatt var rätt så fräck. Plattan var helt OK med flera riktigt bra nummer men ändå inte så att man placerade den bland de främsta på den tiden. Men med tiden föll Bigelf i glömska igen (så mycket annat hände i Prog-världen) och jag tänkte inte mer på det. Inte förrän i år då bandet gör en remarkabel för att inte säga storartad comeback.

Det har flutit mycket vatten under Bigelf-bron sen debuten för nästan femton år sen (med plattan Money machine) och allt detta beskrivs utförligt i senaste numret (februari 2014) av tidningen Classic Rock Presents Prog som jag verkligen rekommenderar för er som vill veta mer om bandet. Där beskrivs bland annat hur bandet gått igenom så många kriser att det egentligen är ett smärre under att de lyckats komma tillbaka på det här viset. Från deras ursprungliga line-up finns egentligen bara Damon Fox och basisten Duffy Snowhill kvar. Den senare är faktiskt från Finland vilket är svårt att tro med tanke på hans ur-coola utseende med långa dreadlocks och fräcka kläder (en helt otrolig uppenbarelse på scen när de spelade på Progressive Nation at Sea nyligen!). Inget ont om finnar men det här är verkligen inte vad man tänker på när man jämför med urfinnen! Jag får naturligtvis inte avslöja för mycket av den refererade artikeln men så mycket kan jag säga att Sverige faktiskt var platsen för en av de tragedier som har drabbat bandet genom åren. Det var nämligen direkt efter en spelning på Hultsfredsfestivalen sommaren 2001 som bandets gitarrist Andrew Butler-Jones blev akut sjuk backstage (lunginflammation+diabetes-attack). Han hamnade i koma och fick flygas direkt till USA för behandling. Efter hela åtta år i koma avled han dock tragiskt nog. Det här var naturligtvis en mycket traumatisk händelse för de andra bandmedlemmarna och är en av förklaringarna till att Bigelf aldrig hamnade bland de riktigt stora banden i branschen. Men man hann som sagt i alla fall få till den utmärkta plattan Cheat the gallows ett par år senare och den ledde senare (2009) till en turné med Dream Theather och Opeth (Progressive Nation tour). Med denna bakgrund är det inte underligt att flera av låtarna på nya plattan är tillägnade Andrew Butler-Jones.

Efter ytterligare fyra år efter denna Progressive Nation-turné är nu alltså Bigelf tillbaka på scenen igen med an ny platta och en ny turné. Intressant här är att bakom trummorna sitter nu självaste Mike Portnoy som Damon lärt känna under den tidigare turnén med Dream Theater. Mike har spelat en stor roll för come-backen eftersom han verkligen sen länge varit en stor Bigelf-fan och han ville gärna hjälpa till att sparka igång Bigelf igen efter alla komplikationer genom åren. Men det är helt tydligt att Mike samtidigt gjort allt för att inte avvika alltför mycket från stilen hos deras tidigare trummis Steve ’Froth’ Frothingham. Det är bara på några ställen som Mike släpper bromsarna (nåväl, det går sannerligen inte sakta någonstans på denna platta!) och visar hans närmast pyrotekniska virtuositet i spelet.

Så trots att det är oerhört tungt emellanåt så är variationen mycket stor och man upptäcker mer och mer för varje ny lyssning.

Nåväl, hur skall man då beskriva soundet på nya plattan? Jo, det är verkligen mycket speciellt och liknar inte mycket annat i Prog-världen. Enklast kan man beskriva det som 30 % Beatles, 20 % Black Sabbath, 20 % Deep Purple och 30 % Mellotron! Ni fattar vilken underlig mix det blir. Men det funkar och mer än det faktiskt! Trots denna tydliga retro-kick så får man nog säga att det ändå låter hur modernt som helst. Anrättningen är kryddad av allehanda elektroniska ingredienser av mer eller mindre psykedelisk natur. Så trots att det är oerhört tungt emellanåt så är variationen mycket stor och man upptäcker mer och mer för varje ny lyssning. Damon själv är en alldeles lysande sångare – mycket nära John Lennon i röstläge men med en stil som mer hör hemma i den lite tyngre rocken. Ganska fascinerande – vem kunde tro att Beatles och Black Sabbath/Deep Purple skulle kunna funka så bra tillsammans? I tillägg till detta är det något med bas-spelet som gör soundet speciellt. Distade gitarrer är man ju van vid i rock-världen men det är inte lika vanligt att även basen är starkt modulerad. Men Duffy Snowhill  får till ett alldeles otroligt bas-sound och i en del låtar är det nästan det som är häftigast av allt. Bandet har alltså verkligen lagt manken till för att få till ett alldeles eget sound som trots förebilderna inte låter plagierat. Damon Fox utrycker det hela så här enligt artikeln i Classic Rock Presents Prog: ”I’m trying to figure out a way for Bigelf to be the Radiohead of Metal”. Sen är det ju det här med keyboards och mellotron – ingredienser som undertecknad är mycket svag för. Här gör Damon en alldeles förträfflig insats genom att alltså använda äkta Hammond och mellotron (’vintage sounds’) i de flesta av låtarna. Jag är själv oerhört fascinerad av hur lyckat användandet av mellotron kan vara i den hårdare rocken. Tror att det faktiskt är detta som överhuvudtaget fick mig att upptäcka och uppskatta den s k Prog-Metalgenren.

Till slut, jag måste ge lite mer kött på benen för de olika låtarna på plattan. Allt är genomgående mycket bra och jag kan faktiskt inte hitta någon svag låt, kanske dock med undantag för vissa partier av låten Theather of Dreams där man kanske trampar vatten lite onödigt mycket.  Den sistnämnda låten är förresten en hyllning och ett särskilt stöd från Damon till Mike Portnoy som fick utstå mycket kritik då han lämnade Dream Theater. För att få lite kläm på hur mycket Beatles-influens som finns så kan man även lyssna på den första halvan av denna låt som verkligen låter som något som mycket väl Beatles eller John Lennon skulle ha kunnat prestera. Ett nästan ännu bättre exempel är låten Already gone – det är faktiskt så mycket Beatles-känsla så man nästan ryser! Fast se upp med slutet på låten som är betydligt tyngre men ändå lika bra.

I den tyngre kategorin har jag två favoritlåtar på plattan: The Professor and the Madman och Edge of Oblivion. Den förstnämnda börjar lugnt och stämningsfullt med fint mellotron-komp men så småningom gungar det igång skönt med fräna gitarr-riff och en väldigt snygg refräng (”Send me an Angel now”). Edge of Oblivion har ett liknande koncept med en lugn inledning innan det lite tyngre tar över. Här är det Duffy’s sköna basgång som bygger upp hela låten som långsamt stegras med successiva pålägg av sång och trummor och efterhand ett massivt mellotron-komp. Prog-Metal när det är som bäst! Måste höras! Inte minst för den ödesmättade refrängen (”Mankind will never win – his enemies within – drawn by his own desire – mankind will soon expire”) och de frikostiga trumkaskaderna från Mike Portnoy. Är det detta som kallas Dooms Metal?? Förmodligen inte men det är nog bra nära. I vilket fall – fantastiskt bra!

Som för att visa att man kan spela annat än Metal-baserad musik kommer som sista nummer ett alldeles fenomenalt nummer kallat ITM där Damon excellerar på sin mellotron med den ena sekvensen efter den andra (flöjt, stråkar, körer) fint ackompanjerat av Mikes trummor. Ett fint exempel på musik som är på gränsen till falsk (d v s med disharmonier som växlar med harmonier) men som ändå blir fantastiskt njutbar. I alla fall fantastiskt kul att höra en låt som verkar specialskriven för mellotron. Det finns väl inte så många (mest känd är väl Genesis-låten Watcher of the Skies) men jag blir lika fascinerad varje gång jag hör något sådant. På slutet av låten kommer sedan plötsligt ett parti som verkar direkt hämtat från Deep Purple med ett sånt där otroligt skönt gitarrparti och låten avslutas därefter med lite mer Beatles-känsla och ett mäktigt slutackord med en sackande Hammondorgel. Pampigt värre.

Into the Maelstrom är en av årets bästa plattor så här långt och det skall bli intressant att se hur den står sig då året skall summeras. Cylinder-hatten av för Damon Fox och hans kumpaner!

Bigelf – Into the Maelstrom

InsideOut Music

  1. Incredible Time Machine
  2. Hypersleep
  3. Already Gone
  4. Alien Frequency
  5. The Professor & The Madman
  6. Mr. Harry McQuhae
  7. Vertigod
  8. Control Freak
  9. High
  10. Edge of Oblivion
  11. Theater of Dreams
  12. ITM – I. Destination Unknown
  13. ITM – II. Harbinger Of Death
  14. ITM – III. Memorie

www.bigelf.com

Betyg:   9 / 10

Karl-Göran Karlsson

Superdrama – The Promise

Superdrama - The Promise
Superdrama – The Promise

Superdrama är ett nytt tyskt band som här släpper sitt första verk som sannerligen låter som att man har förflyttats direkt tillbaka till 60- och 70-talet igen. Det var faktiskt länge sen jag hörde ett band som låter så genuint likt de gamla förebilderna från den första Prog-vågen. Enkelt utryckt så känns det här som en ganska fantastisk mix av Van der Graaf Generator, Procol Harum, Ekseption, Mike Oldfield, Genesis och Yes.

Nåväl, bara för att det låter bekant så är det ju inte givet att det blir bra. Sanningen att säga så var mitt första intryck av musiken ganska negativt eftersom jag noterade ganska stora brister i teknik hos gitarristen Michael Hahn, väldigt mycket falsksång hos sångaren Robert Gozon och ett och annat felsteg bakom Moogen hos Thilo Brauss. Men den här plattan växte och växte med tiden. Jag är väldigt svag för bra keyboards i musiken och det är det verkligen här. Thilo Brauss gör verkligen ett underbart arbete bakom tangenterna trots vissa missar. Varma sköna klanger från piano, hammondorgel och mellotron. Framförallt orgelspelet är makalöst bra och man får verkligen häftiga associationer till exempelvis det bästa med Procol Harum i flera av sångerna. Sen måste jag säga att även övriga musiker har vävt samman kompositionerna till riktigt njutbara alster när man lyssnat igenom dem några gånger. Med andra ord väldigt genomtänkta låtar där inte mycket lämnats åt slumpen. Ni som gillar Peter Hamill kan nog tänkas gilla denna platta skarpt för Robert sjunger bitvis väldigt likt honom. Den enda mer moderna associationen jag får är till den svenska gruppen Carptree (särskilt i låten Beyond the edge där sångstilen är väldigt lik Niclas Flinks).

Samtliga låtar är klart njutbara på plattan och det är svårt att plocka ut några favoriter. Men låtarna Turn the stone, Beyond the edge och avslutningslåten The Promise förtjänar nog att lyftas fram lite extra. Särskilt avslutningslåten är en sån där härligt varm och lite småsorglig sak som undertecknad smälter som smör inför. En perfekt mix av Procol Harum och Peter Hamill/Van der Graaf Generator.

En härlig platta som varmt rekommenderas för riktiga retro-prog-fans. Betyget dras dock ner något p g a lite tekniska brister och kanske för att det helt enkelt är lite för mycket retro i soundet.

Superdrama – The Promise

Progressive Promotion Records

  1. Chance of a Lifetime (05:19)
  2. Evening the Odds (06:45)
  3. Turn the Stone (10:51)
  4. In Love for a Day (06:41)
  5. Beyond the Edge (09:15)
  6. Healing Earth (05:58)
  7. The Promise (11:44)

Betyg: 7 / 10

Karl-Göran Karlsson