Intryck från Progressive Nation at Sea 2014

DSC_0402mini

Rockfestival. Lera, regn, camping, fylla, obefintlig sömn, problem att ta sig mellan camping och konserter. Blandning av riktiga musikälskare och festprissar som snackar sönder låtarna och skränar. Naturligtvis kul med all musik men, som sagt, det har verkligen sina baksidor. Men skall det då alltid behöva vara så? Nej, jag har faktiskt just fått uppleva ett lysande undantag. En festival med Progressiv Rock ombord på en lyxkryssare(Norwegian Pearl. Mycket bekvämt boende (till och med balkong i hytten), läcker buffémat (öppen i princip dygnet runt), varmt väder (ständigt 20-25 grader), sol, absolut inget regn (J), svaga vindar, all möjligt dricka (med eller utan alkohol) till anständiga priser, fyra scener med parallell musik med bara några minuters gångavstånd emellan. Till och med en Jacuzzi och pool i full gång bara tio meter från en av de stora scenerna.

DSC_0317mini

 DSC_0275mini

Fyra dagar full med musik och under två av dessa trevliga strandhugg på rederiets (Norwegian Cruise Line) egen ö Great Styrrup Island (fina
badstränder) och Great Bahamas Island (med fin utflykt till läckra stränder, mangroveträsk och undervattensgrottor). Härliga människor ombord som helt klart var där för kärleken till denna sorts musik. Jag såg faktiskt inte spår av någon fylla eller något exceptionellt festande! En intressant iakttagelse på båten var också att de stora utrymmena med spel, casino, taxfree-försäljning, juveler och klockor i princip var tomma under hela resan (folk var helt enkelt där enbart för musiken och jag kan tänka mig att entreprenörerna ombord faktiskt gjorde rätt så dåliga affärer). Men i alla fall, underbar stämning var det och mitt bland alla betalande deltagare fanns alla musiker lätt-tillgängliga för alla och uppenbart glada att få umgås med sina fans ute på båten. Väldigt trevligt att se exempelvis medlemmarna i Spock’s Beard och Pain of Salvation stå intill och njuta av samma konserter som en själv.

I det följande skall jag kort skriva lite om vad vi fick se och höra (några utvalda konserter varje dag). Vi var alltså en publik bestående av cirka
1600 personer (medräknat musiker och arrangörer) och med övrig besättning var passagerarantalet någonstans i närheten av 2000 personer (båten tar max 2600 deltagare).

DSC_0519mini

Huvudarrangören för arrangemanget var ett företag som kallar sig Sixthman (representerat av Jennifer här på bilden) men i bakgrunden fanns eldsjälen Mike Portnoy som tillsammans med kompisen Derek Sherinian gjort ett jättejobb för att få allt att klaffa och för att få dit gräddan av band inom genren. Mike själv var i högsta grad inblandad i ett flertal av konserterna. Inte bara som medlem i Transatlantic men även som trummis i Bigelf (se bilden där han snott sångarens höga hatt!) och i konstellationen PSMS (Portnoy, Sheehan, MacAlpine, Sherinian). Och han gjorde det verkligen med den äran och det var uppenbart att han trivdes som fisken i vattnet med detta. Det var i sanning en njutning att se honom i alla dessa konstellationer. Han höll alltid igång det hela med bravur och med en sanslös spelglädje hela tiden. Och hans sätt att jonglera med vänster hands trumpinne över pekfingret mitt i spelet (ofta flera varv!) är ju ett akrobatiskt konststycke som visar att han behärskar trummandet till 110 % och att han kan kosta på sig att showa rejält (påminner om Thomas Ravellis livsfarliga jonglerande med fotbollen bakom ryggen som VM-målvakt!).

DSC_0444mini

Tisdag 18 februari

Transatlantic

DSC_0265mini

Festivalen inleddes med att Transatlantic körde hela nya plattan Kaleidoscope. Det lät väldigt bra och man förstår att de nu har kommit igång
rejält i sin turné som pågått ett tag. En väldigt bra start och man undrade faktiskt nu vad som skulle kunna toppa detta på festivalen. En undran som var helt obefogad – det mesta som kom sedan var faktiskt mer eller mindre lika bra!

Jon Anderson

DSC_0282mini

Jag fick återse Jon Anderson (såg honom senast i San Francisco 2011) och han genomförde i princip samma show igen med få ändringar (antar att det också var samma show han höll i Göteborg förra året). Mycket känslosamt och varmt. En ödmjuk och älskvärd Jon Anderson, nu i närheten av 70 år (!), visar att han fortfarande behärskar att stå på scen på egen hand. Rösten var faktiskt ännu bättre nu än förra gången. Varma applåder hos den mycket stora publiken. Väldigt många på båten var uppenbarligen gamla Yes-fans och det här var verkligen känslofyllt för dem.

Devin Townsend Project

DSC_0290mini

Sist på kvällen gick då Devin Townsend in på scenen. Snacka om kontrast till konserten med Jon Anderson! Devin är en fullfjädrad entertainer och jag undrar ibland om inte han borde bli standup-comedian istället för rockmusiker. Lika självsäker, arrogant, spydig och reptilsnabb i käften som sådana. Med dessa egenskaper var tillställningen bitvis helt lysande även om ljudet inte var helt tillfredsställande under konserten. Stor show!

Onsdag 19 februari

Programmet denna dag var helt späckat: Haken, Beardfish, Flower Kings, Riverside, Pain of Salvation, Spock’s Beard + Adrian Belews Power Trio i en enda lång sekvens!

Haken

DSC_0302mini

I fantastiskt väder körde Haken igång en helt klanderfri konsert med ett par riktiga toppnummer. Till dessa hör definitivt att man lyckades genomföra mästerverket Cockroach King i en helt lysande version. Jag trodde faktiskt inte att man skulle våga sig på detta. En otrolig upplevelse att få vara med om! Konserten hade också en komisk topp när bandets trummis plötsligt försvann mitt i ett nummer. Ingen förstod någonting men plötsligt så började basisten skratta högt och pekade mot Jacuzzin. Trummisen hade helt enkelt sprungit ner från scenen till Jacuzzin och tagit sig ett dopp. Några sekunder därefter återvände han till trumsetet på exakt rätt position i låten och fortsatte spela. Stort jubel naturligtvis!

Beardfish

DSC_0323mini

Rickard Sjöblom och hans Beardfish gjorde en alldeles utmärkt konsert i värmen och jag är säker på att de vann en hel del nya fans på kuppen. Till saken hör att Mike Portnoy ju utnämnt Beardfish som en av hans personliga favoriter så det måste ju ha varit väldigt hedrande att bli inbjuden till en spelning här.

Riverside

DSC_0332mini

Efter Beardfish var det så dags för det jag väntat på så länge (efter att ha missat så många av deras konserter i Sverige och närområdet): Riverside! Konserten blev i sanning minnesvärd men kanske inte för musikens skull. Tyvärr råkade man ut för mycket förargliga tekniska problem i början av konserten. Mikrofonen för Mariusz Duda fungerade inte och då förstår ni själva hur illa det var. Det här störde helt klart bandet (framförallt Mariusz) och därmed blev konserten tyvärr aldrig var den annars kunde ha varit (på mitten lät det dock helt OK). Lite oväntat inträffade dock under denna konsert att vinden lade sig helt och en alldeles otrolig molnhimmel med solnedgång visade sig. Det blev en så otroligt stämning p g a detta när nu musiken började fungera igen. Rent magiskt! Tyvärr valde dock bandet ett slutnummer (kommer inte ihåg vilket) som inte blev helt lyckat och man kände nog att det var lite synd att det till slut blev så här.

Efter konserten fick jag en kort pratstund med Mariusz och han beklagade verkligen de tekniska problemen och bad mig göra ett nytt försök vid deras nästa konsert på fredagskvällen. Jag tog tillfället i akt och frågade Mariusz hur det ligger till med den nya utlovade plattan med Lunatic Soul. Han bekräftade att arbetet med denna är näst intill klart och att en release är planerad till oktober detta år. Det finns till och med en titel bestämd – han nämnde den, en ganska lång sådan men jag kommer inte i nuläget ihåg den. Alltså, det är slut med den raka numreringen 1,2,3 (eller om man så vill svart, vit, grå). Den nya Lunatic Soul-plattan kommer att bli mycket mörk och kanske påminna mest om den första plattan. Intressant var att Mariusz nämnde att han har kontrakt på två plattor detta år. Jag tolkade det som att det blir en ny platta med Lunatic Soul men även en ny platta med Riverside. Härliga nyheter! Vi får se om han och bandet orkar med denna produktionstakt.

Pain of Salvation

DSC_0346mini

Så gick vi då med viss spänning till den första konserten med Pain of Salvation. Rätt så fantastiskt att de ändå satsade på att ställa upp med tanke på Daniel Gildenlöws svåra sjukdom och hans rätt så dominanta ställning i bandet. Men oron var obefogad, visade det sig. Bandet gjorde ett fullt godkänt gig och Ragnar Zolberg gjorde en mycket bra insats som frontfigur och sångare. Jag hörde efteråt att deras andra konsert dagen efter på den erkänt svåra Spinnaker-scenen (som jag missade på grund av andra konserter) faktiskt var ännu bättre. Väldigt kul för bandet och för Daniel!

Spock’s Beard

DSC_0368mini

Nästa band i elden var Spock’s Beard och förväntningarna var höga efter att ha upplevt deras fantastiska konsert i Night of the Prog för ett par år
sedan. Bandet körde här mest låtar från den allra senaste skivan. Men här får jag tyvärr säga att jag kände viss besvikelse för det här var inte alls lika bra som på Night of the Prog. Svårt att säga vad som fattades för musikerna jobbade på riktigt duktigt. Men sångaren Ted Leonard känns ibland rätt profillös och på denna konsert tyckte jag inte den fenomenale Ryo på klaviaturerna riktigt fick till det. Nåväl, det visade sig att vi faktiskt verkade ha valt den svagaste av de två konserterna som genomfördes på båten. Efteråt har jag fått höra att deras andra konsert på avslutningskvällen var mycket bättre (gick dock samtidigt med Riverside!). Det sved lite att höra att man hade kört den fantastiska låten The Light tillsammans med Neal Morse som plötsligt dök upp för extranumret. De som var där sa att Neal hade varit fullkomligt lysande.

The Flower Kings

DSC_0390mini

Så kom då turen till The Flower Kings. Enligt Hasse Fröberg så hade man inför de båda konserterna på båten bara haft två timmar på sig att repa inför gigen och för en annan låter detta ju rätt otroligt. Man förstår naturligtvis att speciellt Roine helt enkelt inte hade tid för så mycket repeterande med TFK med tanke på den stora utmaningen senare på avslutningskvällen (beskriven senare). Men att vi har att göra med ett mycket samspelt band som är fullfjädrade proffs bevisades med all tydlighet. Bandet gjorde ett utomordentligt bra gig, faktiskt det bästa jag har sett med dem! En bidragande orsak var det fantastiska ljudet. Teknikerna hade just för denna konsert (och faktiskt för de allra flesta konserterna) lyckats till 100 %. Det lät hur bra som helst! Fantastiska versioner av Numbers och flera låtar från senaste plattan.

Torsdag 20 februari

Bigelf

DSC_0439mini

DSC_0437mini

Efter att ha hört från landsmän att Bigelf gjort ett fenomenalt framträdande på en annan scen under tisdagen gick vi för att se dem spela uppe på Pool-Stage. Bigelf, som varit nära att självdö i sviterna av deras tidigare gitarrists tragiska död, har nyligen släppt en ny platta som låter utomordentligt bra. En sorts märklig blandning av Beatles och Deep Purple tillsammans med en stor dos mellotron(!). Nu gjorde väl kanske inte bandet ett så stort intryck (de hade lite problem med vinden som plötsligt tog i lite grand – enda gången vädret var lite tjurigt på resan) men jag måste nog ändå ge dem fullt godkänt. Sångaren och basisten är väldigt coola på scen, måste man säga. Och det gjorde ju inte saken sämre att Mr. Mike Portnoy satt vid trummorna både på konserten och på nya skivan. Värt att kolla upp!

Animals as Leaders

DSC_0451mini

Sen väntade festivalens märkligaste konsert. En helt galen trummis och två ekvilibrister till gitarrister. Totalt kaos och kakafoni. Men ändå
fascinerande. Någon sa efteråt att konserten kunde beskrivas som en hel timma långt trumsolo kompat med gitarr. Ingen skönhetsupplevelse direkt för örat men inte på något sätt dåligt (beroende på vilken smak man har dock).

Adrian Belew Power Trio

DSC_0457mini

Torsdagskvällens stora överraskning och glädjekick var annars konserten på Pool-Stage med Adrian Belew, Julie Slick och trummisen Tobias Ralph. Makalös spelglädje från början till slut. Det är helt otroligt vilka ljud den mannen kan få ur sin gitarr! Och han gör det hela tiden med ett stort leende på läpparna. Vilken entertainer! Man ser att han njuter oerhört av att spela. Sen blir saken inte sämre av att han spelar med två andra superproffs. Trummisen Tobias Ralph förbluffade oss med att byta trumpinne mitt under giget när hans vänstra pinne gått fullständigt sönder. Han öppnade ett inplastat paket mitt under spelningen (till stor del med tänderna) och fick tag i en ny trumpinne utan att det överhuvudtaget märktes i musiken. Helt makalöst! Sånt gör bara riktiga proffs.

Fredag 21 februari

Portnoy, Sheehan, MacAlpine, Sherinian (PSMS) and friends

DSC_0546mini

DSC_0534mini

Först att visa upp sig på avslutningsdagen var denna supergrupp. Trots god ekvilibristik tilltalade tyvärr inte det här mig särskilt mycket. Här var det mer fråga om att visa upp god teknik än att spela njutbar musik, om jag vågar säga så. Exempelvis gillade jag inte alls solot av Derek Sherinian. Det bara skar i öronen utan att ge något. Bättre blev det när de kallade upp  ett antal andra artister att agera sångare (t ex Ted Leonard och Devin Townsend, den sistnämnde makalöst arrogant och underhållande). Då blev det mycket bättre.

Riverside

DSC_0563mini

En av de saker som verkligen fick mig att till slut satsa på PN14 var att Riverside var med i Line-upen. Jag hade missat bägge deras senaste besök i Sverige p g a olyckliga tjänsteresor som jag inte kom undan. Så nu kändes det att ’nu jäklar var det dags!’. Och det här behövde jag verkligen inte ångra. För trots en något misslyckad första konsert (beskriven tidigare) fick jag en andra chans att se dem i den erkänt svåra Spinnaker Stage – en lokal som har lågt i tak och kändes väldigt trång. Både Haken och Adrian Belew Power Trio hade tämligen misslyckade gig här de tidigare dagarna och jag hade mina onda aningar att även Riverside skulle ånyo kämpa mot teknik och dåliga akustiska förutsättningar i lokalen. Men så fel jag hade! Fredagens gig blev festivalens allra bästa! Absolut magisk! Ljudet var perfekt (jag trodde inte det var möjligt i denna lokal) och bandet var verkligen på topp. Det kändes verkligen att man ville revanschera sig för deras tidigare rätt misslyckade konsert på Pool Stage. Riverside är nog ett av de bästa live-band jag har sett. Ser verkligen fram emot fortsättningen och kan bara fortsätta att applådera detta underbara polska band.

Avslutningen – Del 1: Transatlantic

DSC_0590mini

Så kom då finalen med Transatlantics andra spelning. Intensiv och dynamisk – men faktiskt inte särskilt bra! Jag tyckte att alla musiker i bandet
faktiskt spelade över här. Alla ville briljera snarare än spela tillsammans och koordinerat med de andra. Här är jag helt överrens med Hasse Fröberg som senare utryckte precis samma uppfattning. Särskilt Neal Morse flippade ut och spelade med riktigt usel timing på sina keyboards. Kanske var han fortfarande kvar i euforin i samband med Spock’s Beard-spelningen strax innan Transatlantic-konserten. Man spelade nu flera låtar från tidigare Transatlantic-plattor och det märktes i publiken att det här var låtar som gjort intryck – allsången var tidvis stark. Lite trist att kvaliteten inte riktigt var på topp.

Avslutningen – Del 2: Transatlantic med Adrian Belew och Jon Anderson

DSC_0603mini

DSC_0628mini

DSC_0629mini

Vi som var där visste ju att avslutningen skulle bli något alldeles extra. Men döm om vår förvåning när plötsligt Adrian Belew dök upp på scenen! Det var ju inte riktigt vad vi hade väntat på i denna sena timme (långt efter midnatt). Han körde den fantastiska King Crimson-låten Indiscipline (”I like it!!!!!”) – ännu en humörhöjare! Jag måste verkligen skriva – ”I like Adrian Belew!!!!!”.

Men tiden var alltså sen och vi började så smått undra om den utlovade finalen med Jon Anderson och And You and I-låten skulle utebli. Karln är ju 70 år och det här hade kanske tagit på krafterna. Men vad händer då när tvivlet börjar komma? Jo, in kommer Jon och vad är det han kör igång med? Jo, The Revealing Science of God från Tales of Topographic Ocean! En av mina absoluta favoritlåtar med Yes. 21 minuter lång! Och han och de andra gör det makalöst bra. Plötsligt fungerar alla tillsammans – det är slut med de egotrippade solona och nu kör man koncentrerat tillsammans för att ge Jon maximalt med support för låten (se bild DSC_617). Det var verkligen rörande att se hur fantastiskt bra de nu spelade ihop. Och man förstår att Roine och de andra hade fått en otroligt hemläxa så här i sista stund. Som jag förstår
det var det Jon som själv föreslog denna låt i ett väldigt sent skede. Jon själv bara log när allt var färdig –så lycklig så det var inte sant!
Verkligen rörande att se. Men det var inte slut med det. Nu körde man även igång den gamla klassikern Starship Trooper – en annan låt där Roine verkligen fick visa vad han går för med tanke på Steve Howes gitarrslingor på denna låt. Lika bra framfört. Stort jubel i publiken. Och sen kom den ju – And You and I – i en lång version med ett crescendo på slutet där Roine fick mycket stort utrymme för solon (faktiskt det allra sista solot i numret var hans). Det fantastiska med denna låts slutparti var att ett flertal av banden som spelat på festivalen nu kom uppspringande på scen och en del av dem tog faktiskt över lite instrument och började jamma med (exempelvis Ryo Okumoto med fler kollegor från Spock’s Beard – bild DSC_628 ). Ni ser själva i bilderna (det finns även Youtube-sekvenser utlagda som visar dessa euforiska scener) vilket party det blev till slut.

Ja, detta var i sanning en upplevelse för livet. Kanske blir det efterföljare (Mike Portnoy nämnde flera gånger att man funderade på PN15)
men jag har svårt att tro att det kommer att ske redan nästa år. Men med tanke på hur lyckat det var så är det nog troligt med en fortsättning. Jag
kan inte annat än rekommendera alla som kan att hänga på ifall det blir en fortsättning. Visst sved det i plånboken men det var länge sen jag kände att man fick så mycket för pengarna. Kan bara konstatera att lyckliga omständigheter gjorde att jag hade möjligheter att delta och känner mig oerhört priviligierad för detta. Tack för en fantastisk fest – inte minst alla svenska band som deltog.

Karl-Göran Karlsson (text och foto)

 

Mitt (andra) möte med den store skotten

Fish-close-crop-bw

Här kommer en essä från min resa till Skottland nu i september. Historien började egentligen för flera månader sedan. Jag hade läst att Fish skulle komma till Trädgårn. Lyssnar ganska sällan på honom numera men eftersom det ändå är en av uppväxtens husgudar tyckte jag det vore kul att få intervjua honom för artrock.se. Så jag skickade iväg en förfrågan. Inget svar.

Långt senare kom ett mail från Fish. Något överrumplande eftersom jag hunnit glömma alltihop. Han svarade att visst, det går väl bra. Den första september var releasedatumet för kommande plattan A Feast Of Consequences. Han erbjöd sig att även skicka den för en recension. Jag tackade ja men talade om att jag just då skulle åka på en guidad busstur runt Skottland…av alla ställen. Snabbt kom ett svar tillbaka: ”Men om du ändå kommer hit kan vi väl träffas någonstans? Så kan du göra din intervju och även få en skiva?” Det lät ju nästan för bra för att vara sant så jag nappade naturligtvis på inbjudan. Efter lite mailväxling bestämdes Edinburgh lördagen den 7:e september. Han bifogade tågstation och telefonnumret hem.

Min svåger Tomas, också ett Fish-fan, var med på resan. Våra fruar följde med en guidad tur i stan medan vi själva gav oss ner till Edinburghs myllriga tågstation. Jag slog en signal till Fish och talade om när vi väntades anlända. Tåget rullade iväg. Efter ett par mil ut på vischan klev vi av på en grusparkering som låg vid ett litet samhälle. Vi spekulerade vilket bilmärke han kunde tänkas köra. Då dundrade en Volvo XC70 ( hyfsat oväntat) in på parkeringen. I den satt en glad Derek och vinkade. Vi hoppade in och hälsade, sen bar det av i rallyfart längs småvägar och rondeller.

Efter några kilometer kom vi fram till en liten gård. Jag uppfattade det som att han hyrde sitt hus av bonden som bodde där. Vi girade runt ett hörn och där framme låg det. Bekant från bilder på nätet. Huset var en halvstor vit enplansvilla och utanför fanns ett antal planteringsbäddar, omsorgsfullt ordnade med nät över vissa odlingar. Längre bort låg också ett blått växthus. Vi undrade när han hade tid med det. Han ryckte på axlarna och sa att det var hans stora avkopplingshobby. Fast under turnéer hade han lite hjälp av bonden. Snart skulle vi bli varse att just avkoppling kanske inte är Dereks starkaste nummer.

Vi följde efter in i huset. Viss tvekan. Tar man av sig skorna här? Svenska som vi är tog vi det säkra före det osäkra och tog av oss. Han vände sig förvånat om. ”Äh, ta på er igen. Det är ju bara japaner som håller på sådär.” Efter köket fanns en öppen dörr åt höger. Vi kom in i ett enormt vardagsrum. Eller ja, vad man nu ska kalla det. Rakt fram låg tjocka mattor under trumset, förstärkare och stolar. Replokalshörnet. Bakom detta fanns en tjock stenvägg med en stor dämpad ruta. Kollade aldrig in men förstod att mixerrummet fanns där. Åt höger låg själva vardagsrumsdelen. Ett par stora skinnsoffor och en ganska imponerande skivsamling med både cd, vinyl och dvd:er en masse.

”Kaffe eller te?”

”Öh, kaffe tack.

Han stormade tillbaka ut i köket. Borta vid ett bord satt en kille som vi småpratade lite med. Det var Steve Vantsis, bassist sedan Sunsets On Empire. Vi kollade även in plattorna och alla häftiga tavlor när Fish kom med kaffet. Sedan slängde han på nya plattan på hög volym och…försvann igen. Efter en längre stunds lyssnande ( det lät svinbra) så gick jag för att kolla vad han tagit vägen. Längst in i ett kontor hittade jag honom mitt uppe i ett intensivt samtal. Efter ett tag var han tillbaka igen. Jag talade om att vi mötts en gång tidigare och att jag då gav honom en liten karikatyrtavla. Han sken upp och vinkade med mig. Längst in i kontoret plockade han fram tavlan och flinade.

Utanför bromsade en ny bil in på grusplanen. Resten av bandet klev in och Fish presenterade dem för oss. Ganska lång tid hade gått och vi började känna oss en aning rastlösa. Skulle de inte börja repa snart? Hinner vi med intervjun? Medan Tomas snackade lite med en av bandmedlemmarna ute i trädgården frågade jag Fish om vi inte skulle ta intervjun. Han kom med ut till köksbordet och stängde dörrarna till vardagsrummet.

Jag satte telefonen på inspelning och intervjun började. Till min lättnad var det en mycket talför man som svarade uttömmande på frågorna. Tjugo minuter senare var vi klara och tog några foton tilsammans med honom utanför huset. Sedan bar det av med Volvon mot stationen igen. Vi småpratade även då. Jag frågade bland annat om vad han tyckte om att köra de gamla Marillionlåtarna live. Var det för publikens skull? Eller gillade han dem fortfarande? Svaret blev det sistnämnda. Att även Marillionlåtarna var en del av honom. Han nämnde att Assassin, He Knows You Know samt ( tror jag) Grendel skulle köras på turnén tillsammans med flera av de nya låtarna. Och till alla som undrar kan jag nu säga vilken Marillionplatta respektive Fishplatta som han personligen tycker bäst om: Clutching At Straws och A Feast Of Consequenses. Är faktiskt benägen om att hålla med. Innan vi klev ur bilen frågade jag om han ville ta en öl i Göteborg efter giget. De skulle visserligen vara lediga dagen efter men Bergen väntade nästkommande dag. Till slut sa han: tja kanske nån öl.

Vi får väl se. Men jag och Tomas fick oss åtminstone en smått surrealistisk förmiddag utanför Edinburgh.

Dennis Jacobsson

Fish – den store skotten

portrait4

Efter spänningar inom gruppen så lämnade frontmannen Fish ( Derek William Dick) sitt Marillion. Året var 1988 och gruppen hade just släppt sitt sista, och enligt undertecknad, bästa album Clutching at straws samt Fish´s definitiva avsked, liven The thieving magpie. Så långt är de flesta med. Efter detta var gruppens egentliga storhetstid över och medias fokus har alltjämt legat mer på det nya Marillion än på Fish fortsatta solokarriär.

Anledningen till att jag skriver den här artikeln är att jag ser Fish som mer intressant ur progrock-synvinkel men faktiskt även som den logiska fortsättningen på Marillion. ( Samma situation som Pink Floyd vs Waters.)

Den idag 43-årige skotten lade ribban mycket högt med debuten Vigil in a wilderness of mirrors 1989. Musiken hade blivit något förenklad men präglades av snygga arrangemang, genomarbetad produktion och framför allt texter som var bättre än någonsin. Ösiga och, i positiv bemärkelse, hitbetonade Big wedge spelades på MTV. På radion hördes då och då balladen A gentleman´s excuse me. För övrigt en av de texter Fish själv är mest nöjd med. Med andra ord en bra start på karriären. Men från och med nu dog medias bevakning nästan helt ut.

Två år senare kom uppföljaren Internal Exile. Kanske inte i samma toppklass som föregångaren men fullt godkänd. Här finns bl a den proggiga Shadowplay, den suggestiva Tongues, livefavoriten Credo och balladen Just good friends. Den sistnämda gjordes senare som duett med sångerskan Sam Brown. Tanken var väl att äntligen få till en radiohit efter Kayleigh. Så blev tyvärr inte fallet.

1993 var det dags för album nummer tre. Det var en samling covers på 70-talslåtar som hette Songs from the mirror. Också en helt OK platta med låtar som man förstår har funnits som inspiration för Fish. Eller vad sägs om Fearless ( Pink Floyd), I know what I like ( Genesis) och Five years ( Bowie). De flesta av plattans låtar är smakfullt och kärleksfullt omtolkade.

En liveskiva! Äntligen! Tänkte jag när Sushi kom 1994. Och visst, den är riktigt bra! Ett dubbelalbum befriat från overdubs och finputsning, eller som det står i innerkonvolutet: This is raw Fish. ( Med andra ord en grymt häftig skivtitel.) Låtvalet är en best of från de tre ovan nämnda plattorna samt ett par marillionspår. Credo sitter som en rak höger och Five years görs helt lysande. Sångrösten brister emellanåt men som sagt; det här är äkta och osminkat live.

Samma år ( ’94) kom även Suits och jag säger bara SUCK! Vad hände? Gick luften ur honom totalt? Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men nåt saknas. Tio lagom korta, lagom käcka spår som snabbt bleknar. Det påminner varken om Fish eller Marillion. Lady let it lie släpptes som singel och är kanske inte helt kass men… Med tanke på att han inte spelade nån av plattans spår ens under denna turnén tyder ju på att han knappast var nöjd själv. Jag hoppades på en uppryckning och…

Jajamen! Ut kommer 1997 en lysande platta vid namn Sunsets on empire. Här snackar vi betydligt mer attityd. Till stor del kan han tacka den briljante Steve Wilson ( Porcupine Tree) som står för hjälp av låtskrivande, gitarr och produktion. Råa gitarrer och inspirerade låtar som mestadels behandlar livet på turné gör detta till ett starkt album. En favorit härifrån är Brother 52 som liksom Goldfish & clowns släpptes som singel. De här samt ytterligare ett par spår från skivan kördes även live under turnén 1999. En turné som gjordes i samband med släppet av…

Raingods with zippos. Ännu en riktigt stark skiva som inleds med ett gäng bra låtar, bl a Alex Harvey-covern Faithhealer. ( Har alltid tyckt att den skulle vara klockren som konsert-intro. Det tyckte uppenbarligen Fish också under den här turnén.) Faktiskt finns den live som singelbaksida redan på Big wedge 1989. På flera låtar är Steve Wilson åter med på gitarr. De inledande 6 låtarna är tillhör inte det bästa Fish presterat… men det gör sista låten Plague of ghosts. Ett fantastiskt, episkt stycke som egentligen består av 5 låtar. Här blommar man ut i sann symfonirock-anda med mycket atmosfär och vissa modernare inslag. Texterna är Fish-poesi när den är som bäst, dvs VÄLDIGT bra! Man får gå tillbaka till topparna på Clutching… för att hitta något liknande! Jag lovar, det var en rysare att få uppleva hela stycket ( ca 25 minuter) live. Under år 2000 hade Fish gått ut med att uppföljaren skulle gå i samma anda men vad händer?

Jo, 2001 kommer plattan Fellini days som visar sig vara karriärens andra totala magplask. Här händer inte mycket. Slätstruknare än så här har Fish aldrig varit. Utförligare recensioner av denna skivan publicerades i ”Artrock” 3/01.

I skrivande stund håller herr Dick på med kommande album Field of crows. Själv hoppas jag på att han visar lite mer fantasi den här gången. Vi får väl se.

Det enda som är säkert är att han trappat ner en del på spelandet. Anledningarna är flera; strulande med ett antal skivbolag, bristande uppbackning av bolagen när det gäller promotion, skilsmässa samt en popularitet som knappast kommer att hamna i närheten av Marillions igen.  Det var t o m så illa att han efter turnén ’99 gick ut med att han inte skulle turnera mer, möjligen sporadiska spelningar där han visste att det fanns rätt utrustning etc. Mycket tråkigt eftersom han är en livepersonlighet utan dess like. Har själv sett honom tre gånger och det var inget annat än magi.

Förutom detta så har Fish sedan några år slagit sig in i skådespelarbranchen. Det har blivit en del tv-roller i bl a Zorro och fler lär vara på gång.

Han har inte synts till så mycket utanför Marillion/Fish-världen. Dock kan man hitta honom som gästvokalist på Tony Banks (Genesis) soloalbum Soundtracks samt en paradroll som ”Highlander” på Ayreons ypperliga dubbelalbum Into the electric castle.

Jag är övertygad om att denne store Lothian-bo har mycket kvar att ge. Han är ändå en ikon inom neoproggen och förtjänar ett bättre öde än hittills i sin solokarriär. SLAINTE MHATH!

Dennis Jacobsson

Crippled Black Phoenix på Musikens Hus

Bomb productions i samarbete med Göteborgs Artrockförening (GARF) presenterar Crippled Black Phoenix (GB) + support A Liquid Landscape (NL) den 18 maj på Musikens Hus i Göteborg.

Fortsätt läsa ”Crippled Black Phoenix på Musikens Hus”

Structural Disorder – The edge of Sanity

Structural-Disorder-The-Edge-Of-Sanity
Structural Disorder – The Edge Of Sanity

Structural Disorder består av en samling unga musiker som träffades när de alla studerade vid kungliga musikhögskolan i Stockholm. Varefter man bestämde sig för börja lira ihop och att bilda ett progressivt metalband. Alltså ett gäng med höga ambitioner som inte långt därefter släppte sin första ep betitlad: A prelude to insanity. Nu har det hunnit gå ett par år och det har blivit dags för bandet att släppa sin debutplatta: The edge of sanity. Nämnda alster är en mörk och ganska kuslig konceptplatta som handlar om en man, som efter att han har fått reda på att han ska bli far för första gången, går in i en psykos och under inflytande av inre röster mördar sin fru och deras ännu ofödda barn. Knappast någon solskenshistoria alltså, men ändå ett tänkvärt och intressant ämne att väva en story kring.

Första gången jag hörde talas om bandet och deras The edge of sanity slogs jag av hur vågat och modigt det var av dessa unga musiker att redan på debutalstret ge sig i kast med att skapa en konceptplatta. Det krävs mycket höga kvaliteter både vad gäller komposition, textförfattande och musikaliskt framförande för att få till ett verk som håller hela vägen ut. Detta insåg jag redan vid första genomlyssningen att man faktiskt hade lyckats riktigt bra med. Structural Disorder har för att backa upp det textmässigt mycket mörka, sjuka och desperata skeendet lyckats knåpa ihop tretton låtar som hänger ihop riktigt bra. Bandet lirar grymt tight och har ett sound som matchar temat till fullo. Bitvis är det riktigt hårda och svintunga riff som levereras, samtidigt som de allt som ofta bryter av med konstiga taktarter och tempobyten. Jag ser inte bandet som i första hand ett renodlat progmetalband, utan snarare ett metalband som kryddar sin musik med många intrikata och raffinerade progressiva inslag. Bandet har en tyngd och kraft som ibland påminner om Opeth fast utan att bli riktigt så mörka och brutala, utan mer nyansrikt lite åt Porcupine Tree-hållet. Visst levererar sångare / gitarristen Markus Tälth en hel del growls och grymtningar, men han är en sångare med ett mycket bredare vokalt register än så. Han är kanske inte i första hand någon skönsångare, men han har ändå en röst med stor personlig karaktär och inlevelse, vilket jag personligen tycker är mer viktigt för ett bands sound.

De flesta låtar på plattan håller en riktigt hög och jämn kvalitet, och innehåller oftast en mycket stor dos dynamik ,där en låt kan vara både extremt komplex och svårspelad i ena stunden, för att i nästa bli lugn, finstämd och harmonisk. Ett utmärkt exempel på detta är ett av plattans bästa spår: Corpse candles där det tekniskt fulländade och komplexa blandas upp med vackert sjungna och betydligt lugnare avsnitt. Låter lite som Saga goes deathmetal, vilket enligt min mening låter som det bästa från två världar. Detta skapar en stor variation när det gäller både tyngd, tempo och intensitet vilket gör att låten hela tiden känns intressant och utvecklande. Flera andra exempel på detta förfarande är de utmärkta låtarna: Rebirth, Funeral bells och inte minst det mäktiga avslutningseposet The edge of sanity. Till de mer vackra och finstämda favoriterna räknar jag: The fallen och framförallt Pale dresses masses som känns som värdiga representanter för det lite lugnare soundet på plattan. Enda tillfällena då det känns som om bandet tagit sig lite vatten över huvudet är i vissa längre instrumentala partier som på: Sleep on aripiprazol där det känns som om de upprepar samma tema för länge, och då står och stampar på samma ställe. Detta är dock ett ganska sällsynt tilltag och faktiskt det enda som jag har att anmärka på.

Visst kan dessa killar hantera sina instrument på ett ytterst skickligt sätt, men det handlar aldrig om rent uppvisningsspel utan snarare om känsla, timing och inlevelse. Extra skoj med Johannes West som lirar alla keyboards genom ett elektroniskt dragspel. Ett klart udda inslag som säkert ser ascoolt ut live. Totalt sett har dessa unga musiker levererat ett riktigt jäkla bra debutalbum som ger klar mersmak, och som skulle vara riktigt kul att få se och höra live i sen helhet.

Structural Disorder – The Edge of Sanity

  1. I 1.18
  2. Rebirth
  3. Peace of mind
  4. The longing and the chokehold
  5. Funeral bells
  6. Sleep on aripiprazol
  7. Corpse candles
  8. The child in the ocean
  9. Sins like scarlet
  10. The fallen
  11. But a painting
  12. Pale dressed masses
  13. The edge of sanity

www.structuraldisorder.com

Betyg: 8,5 / 10

Staffan Vässmar

House of Lords – Precious Metal

House of Lords – Precious Metal
House of Lords – Precious Metal

Oj, nu jäklar! James Christian och hans grabbar i House of Lords vägrar att åldras och bara rammar studion i ren spelglädje. Detta speglas förstås på låtarna som låter yngre och vitalare än någonsin. Lägg till en riktigt snygg produktion och du håller i en liten pärla till skiva.

Ni kanske har sett första videon Battle där en kajalögd James Christian ser yngre ut än på länge och som han sjunger sen. Makalöst, säger jag. Låtarna är inga sketna karbonkopior heller. Här satsar man på utveckling och ös. Förutom den fantastiska balladen och titellåten Precious metal. Just när man trodde att man hört ballad-refränger till leda så kommer denna och fräschar upp tillvaron. Najs!

James sneglar även lite på 80-tals Def Leppard när det gäller stämkörer och arrangemang i ett par låtar och det låter fantastiskt. Ingen skugga på Joe Elliot men James pipa är lite starkare så att säga.

Ja, som ni hör tänker inte jag sitta och trasha ner denna skiva på något sätt. Jag har fem urstarka favoritlåtar och det betyder inte att de andra är dåliga eller tråkiga men dessa råkade falla mig mest i smaken. Battle, Epic, Precious metal, Raw och You might just save my life. Kanhända att några låtar byts ut eller till och med läggs till under året, för denna skiva kommer att hålla ett bra tag framöver. Är jag rammad? Ja, jag är rammad som fan!

House of Lords – Precious Metal

Frontiers Records

  1. Battle
  2. I’m Breakin Free
  3. Epic
  4. Live Every Day (Like It’s The Last)
  5. Permission To Die
  6. Precious Metal
  7. Swimmin With Sharks
  8. Raw
  9. Enemy Mine
  10. Action
  11. Turn Back The Tide
  12. You Might Just Save My Life

Betyg: 8 / 10

Peter Dahlberg

Don Airey – Keyed Up

Don Airey - Keyed Up
Don Airey – Keyed Up

Don Airey radar för tredje gången upp tangenterna för ett soloalbum parallellt med huvudsysslan som Deep Purples keyboardist. Och för tredje gången är det ett album som inte bara bevisar att han speltekniskt är rätt man för jobbet som Jon Lords efterträdare, han är även en skicklig låtskrivare. Stilmässigt är Keyed Up ett hopplock av olika grenar från Deep Purples familjeträd, Uriah Heep, klassisk musik och lätt jazziga improvisationer. 3 in the morning är en rökare med en intensitet och livekänsla i stil med vad gruppen Gillan gjorde i början av 80-talet. Öppningslåtens livliga stämning sprider sig som ett gnistregn genom hela albumet som i princip är en liveinspelning i studio. Beat the retreat, med sång av Graham Bonnet, är en annan pigg rocklåt som växlar mellan lugnare verser och intensiva refränger innan den kröns av ett snyggt fusionparti. Claire D´Loon för tankarna till Deep Purples genretrotsande och spännande fjolårsalbum Now What?! medan Flight of inspiration och höjdarspåret Solomons song, vilken Airey kryddar med ett solo i Ritchie Blackmores anda, tangerar dagens Uriah Heep.

Med undantag för Dave Brubecks jazzstandard Blue Rondo a la Turk är albumets första halva kanon, men Airey borde ha gett Keyed Up mer tid och tänkt enligt kill your darlings-principen. De klassiska influenserna är okej men jag har hört dem förut och då betydligt elegantare framförda. Difficult to cure 2013, som tack vare kör- och orkesterinslag ligger närmare Finyl Vinyl-versionen än Rainbows första bearbetning (albumet Difficult to Cure, 1981) av Beethovens nia och Albinonis ”Adagio” (med gitarrspår lagda av den framlidne Gary Moore) känns som nödlösningar. Detta gäller även Brubecktolkningen i vilken Airey närapå fyllekör med melodislingor från Mozart och Bach. Mini suite, ett potpurri tillägnat Gary Moores minne, hör tyvärr också till de svagare spåren och bildar tillsammans med ovan nämnda klassiker ett kluster av utfyllnad.

Airey har ett härligt svängande band som i de frejdiga fem, sex första låtarna underhåller på hög nivå. Men mina anmärkningar betyder att jag inte kan rekommendera skivan utan förbehåll.

Don Airey – Keyed Up

Mascot Label Group

www.donairey.com

Betyg: 6/10

Jukka Paananen

Francis Dunnery – Frankenstein Monster

Francis Dunnery - Frankenstein monster
Francis Dunnery – Frankenstein monster

Francis Dunnery har förutom en bakgrund som sångare och gitarrist i Brittiska progbandet It Bites, även en karriär som soloartist. Han valde efter att It Bites splittrats att helt lämna den progressiva musikscenen och han släppte under framför allt 90-talet ett antal mycket bra, men inte speciellt progressiva plattor. Nya plattan Frankenstein monster släpptes faktiskt redan förra året, och har sin grund i ett löfte som Dunnery gav till sin mor på hennes dödsbädd. Inte långt innan moderns död hade Francis äldre bror Barry ”Baz” Dunnery gått bort i cancer och löftet som han gav henne var att spela in låtar som Baz hade skrivit och spelat in med sitt band Necromandus på 70-talet.

Necromandus bildades 1970 och upptäcktes två år senare av ingen mindre än Tony Iommi från Black Sabbath, som under en tid kom att bli bandets manager. Bandet agerade dessutom support till Black Sabbath då de 1972 turnerade för sin nya platta Vol 4. Necromandus hade ett mycket tidstypiskt 70-talssound och kallades i vissa medier för: ”Ett andra Black Sabbath men med progressiva anslag”, eller ”Ett Black Sabbath korsat med progbandet Yes”. Detta är dock uttalanden som man får ta med en stor nypa salt då Necromandus inte på långa vägar var lika tunga som Sabbath. De var inte heller symfoniska som Yes, så den jämförelsen förstår jag inte alls. Oavsett vilket hade bandet ett ganska tungt, svängigt och skönt 70-talssound som borde ha gjort bandet stora på sin tid. Bandets första och enda studioplatta Orexis of death spelades in 1972 men på grund av bland annat strul med skivbolaget släpptes den aldrig vid denna tidpunkt. Bandet återgick till att lira covers på de lokala pubarna i West Cumbria, och gick så småningom i graven.

Francis Dunnery har genom nya plattan Frankenstein monster tagit ett riktigt stort kliv tillbaka mot sin progressiva bakgrund. Materialet är både några helt nyskrivna Dunnery-låtar, en cover på Warm Dusts Blood of my fathers och framförallt låtar från tidigare nämnda Necromandus-platta. Visst märks det tydligt vad som är nyskrivet och vad som är gammalt material, men detta faktum blir aldrig störande eller gör att albumet känns för spretigt. Kombinationen av det äldre 70-talsdoftande låtmaterialet och det nyskrivna skulle kunna kännas för splittrat, men Dunnery har mycket varsamt ”hottat” upp det äldre låtarna och gett dom en lite modernare touch. Låttitlarna på de gamla Necromandus-låtarna skiljer sig på Frankenstein monster från vad de kallades för på Orexis of death, men det är ursprungstitlarna som här används. Tydligen hade Mr. Iommi synpunkter på låtarnas namn då ursprungsplattan skulle ges ut, och fick då bandet att ändra titlarna så att de bättre skulle passa in i en setlista.

En av de bästa bitarna med nya alstret är att Dunnery verkligen har dammat av gitarren igen, och levererar på Frankenstein monster ett spel som borde glädja varje sann It Bites-fanatiker och andra progfreaks.

Dunnery var under sin tid i It Bites en mycket skicklig sångare och gitarrist, som hade ett stort inflytande på bandets låtar och sound. En av de bästa bitarna med nya alstret är att Dunnery verkligen har dammat av gitarren igen, och levererar på Frankenstein monster ett spel som borde glädja varje sann It Bites-fanatiker och andra progfreaks. Här finns en jazzig lekfullhet och improvisationsanda, som blandat med tyngd och bluesighet ger de äldre låtarna ett stort lyft jämfört mot originalen. Broder ”Baz” borde, om han fortfarande hade varit i livet kunnat känna sig mäkta stolt över det sätt på vilket lillebrorsan har förvaltat hans musikaliska arv.

Den som i första hand hade förväntat sig en tillbakagång till It Bites-soundet kommer nog tyvärr att bli besviken, men det som Dunnery levererar håller mycket långt ändå, och bådar gott inför framtiden och kommande alster.

Francis Dunnery – Frankenstein Monster

Aquarian Nation

  1. Frankenstein monster
  2. Don´t look down frank
  3. Leaving the depot
  4. I´ve been evil
  5. Limpet man
  6. Marijuana make those eyes at me for
  7. Wum wop
  8. Big fine lad
  9. Yam
  10. Judy green rocket
  11. Christianity
  12. Blood of my fathers
  13. Ho ho your sandwiches
  14. Multi coloured judy green

www.francisdunnery.com

Betyg: 8 / 10

Staffan Vässmar

RPWL – Wanted

GAOM_022_Promo RZ.indd
RPWL – Wanted

En ny platta med tyska bandet RPWL känns alltid angelägen och brukar oftast väcka stor förväntan hos mig. Sedan bandet startade har en gedigen och regelbunden utgivning resulterat i studioalstren: God has failed (2000), Trying to kiss the sun (2002), Stock (2003), World through our eyes (2005) och The RPWL Experience (2008). Senaste utgåvan var den fantastiskt bra Beyond man and time (2012). Självklart är därför intresset för nya plattan stort när den ramlar ner i brevlådan, och man frågar sig om bandet ska lyckas komma upp i samma höga nivå som på föregångaren. Beyond man and time hade ett Nietzsche-baserat tema, medan RPWL här på nya Wanted utforskar ”själens ultimata frigörelse”. Tufft tema att ge sig i kast med kan tyckas men bandet gör som vanligt bra ifrån sig, och levererar textmässigt en tämligen intressant historia som matchar det musikaliska väl.

Redan i första spåret Revelation blir jag dock lite fundersam över vad RPWL har klämt ur sig. Det instrumentala inledningsspåret låter tungt, men väldigt elektroniskt. Visst är det bra med band som utvecklar sitt sound men här låter det inte mycket RPWL överhuvudtaget. Tack och lov är denna första känsla övergående, även om bandet har utvecklat / förändrat sitt sound och tonspråk en hel del sedan senast. Nästa spår Swords and guns låter mer likt det som bandet tidigare har levererat och har ett repetitivt och suggestivt tema som återkommer genom hela låten. Mot slutet av låten kommer ett långt Moog-solo levererat av Markus Jehle som hade fått självaste Manfred Mann att sträcka på sig av stolthet, om det hade kommit från hans magiska fingrar. En klar uppryckning alltså jämfört med första spår.

RPWL har på Wanted tagit sin musik till en ny nivå, med ett bitvis mer keyboarddominerat sound. Flertalet av låtarna innehåller mycket ljudeffekter och är ofta mer tekniska och innehar en betydligt större tyngd än tidigare, vilket för tankarna till band som Porcupine Tree. Tredje spåret A clear cut line är ytterligare ett instrumentalt spår med ett suggestivt ganska lugnt grundtema som för tankarna till Pink Floyd. Titellåten Wanted är betydligt ösigare och känns som en ganska klassisk RPWL-låt. Helt ok spår, men inte direkt lysande. Hide and seek och Disbelief ångar på i samma anda och det mesta känns trots allt ganska välbekant, även om soundet bitvis har uppgraderats.

Själv har jag alltid varit en stor fantast av Kalle Wallners sologitarrspel, men tyvärr känns dessa insatser ibland lite väl tillbakadragna och hamnar då alltför ofta lite i skymundan. Det största undantaget från detta är plattans absoluta höjdpunkt, den mästerliga Misguided thought som ligger väl i nivå med andra fantastiska RPWL-låtar som Hole in the sky, Beyond man and time med flera. Här bevisar RPWL verkligen varför man sedan nästan femton år har varit ett av de mest intressanta banden på den progressiva scenen. De följande spåren Perfect day och The attack låter som man kan förvänta sig från RPWL, med snyggt spel från samtliga inblandade musiker. Det vill säga bra med inte oumbärligt bra. Det ganska lugna sista spåret A new dawn känns som en naturlig avslutningslåt och knyter ihop den musikaliska säcken på ett bra sätt.

Var till en början ganska besviken på nya plattan Wanted, men den tar sig så småningom. Den behöver ett antal lyssningar för att sätta sig ordentligt, men får ändå godkänt till slut. Tyvärr känns inte låtmaterialet på Wanted tillräckligt intressant för att lyfta till några svindlande höjder, bortsett från tidigare nämnda låt: Misguided thought.  RPWL har dock visat att man har kunnat modernisera / förändra sitt sound utan att tappa sin identitet, men i mina öron går det inte riktigt hem. De lät faktiskt bättre förr!

RPWL – Wanted

Gentle Art of Music

  1. Revelation
  2. Swords and guns
  3. A clear cut line
  4. Wanted
  5. Hide and seek
  6. Disbelief
  7. Misguided thought
  8. Perfect day
  9. The attack
  10. A new dawn

www.rpwl.net

6,5 / 10

Staffan Vässmar