Kaipa da Capo – Dårskapens monotoni

kaipa-da-capo-darskapens-monotoni

Gamla symfonirockarna Kaipa har ju återuppstått i ännu en reinkarnation som kallas Kaipa da Capo. Bandet består av de tre originalmedlemmarna Roine Stolt på gitarr, Ingemar Bergman på trummor och Tomas Eriksson på bas och kompletteras av Max Lorentz på keyboards och Roines bror Michal Stolt på sång, keyboards och gitarr. Det betyder alltså att samtliga originalmedlemmar i Kaipa nu är i gång igen men i två olika konstellationer eftersom Hans Lundin kör vidare under Kaipa-namnet (med sju plattor utgivna sedan 2002) tillsammans med andra musiker. Kaipa da Capo har så här lång turnerat med sin gamla repertoar (på sistone med bejublade konserter i både Malmö och Göteborg) men nu är det alltså dags för en ny platta med helt nyskrivet material.

Särskilt  intressant med denna release är att Merit Hemmingson gästar bandet på den nya plattan med lite sång på en av låtarna. Jag vet att Merit var en av de stora förebilderna för Hans Lundin när det begav sig på 70-talet så det känns ju väldigt kul att hon medverkar även här. Den nya plattan har ett enastående fantasifullt och snyggt omslag. Det visar en skäggig och långhårig man med ett tredje öga och man ser liksom energin stråla i vågor uppåt från honom. Man anar ett meditativt och kanske psykedeliskt anslag i detta motiv. Ursnyggt är det i alla fall. Det lär vara konstnären Rick Jacobi som gjort denna målning som kallas ”Upward flow”.

OK, låt oss nu skärskåda musiken på den nya plattan. Det är alldeles uppenbart att bandet valt att i stort sett hålla fast vid Kaipas 70-tals vintage sound med orgel och gitarr som dominerande kännetecken. Bara i undantagsfall hörs lite mer modernare elektroniska inslag (och då enbart i avslutningen av några av låtarna). Alltså, det här är en riktig Retro-platta men med nyskrivna melodier. Låt oss ta en titt låt för låt.

  1. Dårskapens Monotoni

Inleds med ett klassisk gitarrtema kompat med orgeltoner som verkligen känns igen från gamla Kaipa-tiden. Efter ett tag bryts detta mot ett nytt tema som jag spontant får intrycket av att Roine plockat hem från turnén med Steve Hackett men som anpassats för användning i detta sammanhang. Efter denna inledning kommer så sång av Michael Stolt. Texten är inte särskilt solklar om vad den egentligen handlar om men jag får intrycket av att det är en kritisk betraktelse till dagens mediespråk och nyhetsjournalistik. Viss tillnyktring behövs (”bröder och systrar, kom hem kom hem”). OK, det här är min personliga tolkning som inte alls behöver vara korrekt. Men tolkningen ligger väl i betraktarens ögon, eller hur?

Låten avslutas väldigt snyggt med vackra toner och ljudlandskap. Även lite österländska stråkar hörs allra sist.

  1. En Pojk

Andra spåret är betydligt mer lågmält men är fyllt av härliga bluesdränkta gitarrtoner från Roine. En helt OK låt med sång av Michael men den gör kanske inte något större avtryck. Ett undantag är dock de urläckra gitarrtemat efter cirka 6:30 minuter och den efterföljande instrumentala avslutningen som är väldigt fin. Här firar kombinationen gitarr och orgel återigen stora triumfer. Den allra sista minuten fylls av ljud som är mer elektroniska. Särskilt fräckt är de helikopterliknande ljuden.

  1. Vi Lever Här

Den här låten är fin men känns väldigt enkel i sin grundmelodi. På grund av texten fick jag tillfälligt en märklig association till töntlåten ”Vi bor på landet” med det gamla (ö-)kända buskisbandet Bröderna Djup men det är klart att det här är något helt annat. Trallvänlig musik fram till cirka 3 minuter där lite mer molltoner tillfälligtvis ger låten en annan karaktär innan låten återgår till huvudtemat.

  1. Det Tysta Guldet

Så var det då dags för plattans klart bästa spår med en längd på över 10 minuter. Den inleds med porlande vatten, fågelsång och avlägset klingande kyrkklockor. Kan man börja en låt bättre? Och vilken fortsättning sen! Underbara gitarr- och orgeltoner i perfekt samklang och dessutom kryddade med Merit Hemmingsons härliga folkmusikinspirerade wailande (om jag får säga så). Snacka om rysningar och ståpäls! Inte nog med det, efter två minuter öser så Max Lorentz på med full kyrkorgel i bästa Rick Wakeman-stil. Och strax före sången börjar hör vi Roine och Max spela något som låter som avslutningen på en kyrkopsalm. Underbart vackert (detta tema återkommer även senare i låten)! Dessa inledande tre och en halv minuter är skivans klart bästa parti och måste helt enkelt höras!

Låten ändrar sedan karaktär och blir en mer traditionell sång som inte alls gör ett lika starkt intryck som inledningen. Några solon från Roine levereras men kanske inte med något man inte hört förut. På slutet återkommer dock kyrkorgelkompet och Merits sång och vi är åter tillbaka bland mycket njutbara toner. Den underbara avslutningen där det rinnande vattnent kommer tillbaka är nästan i klass med avslutningen av Yes-klassikern ”Close to the edge”.

  1. Spår Av Vår Tid

Den här låten har en inledning som påminner väldigt mycket om inledningen på Genesis-låten ”Fountain of Salmacis”. Akustisk gitarr med mellotronstråkar som stegras och sjunker i intensitet. Det är bara orgeltonerna som fattas. Mycket vackert är det i alla fall och den efterföljande sången av Michael är kanske hans bästa insats på plattan. Har annars lite svårt för Michaels sång som påminner om Ulf Lundell, dock med betydligt bredare basregister. Men här sjunger han väldigt bra. En fin låt.

  1. Tonerna

Så kommer då plattans längsta låt (17 minuter) som inledningsvis låter som ett svängigt jam där man leker lite med tonarter och atonalitet. Svängigt är det i alla fall. Får mig på något sätt att tänka på Kaipas gamla polare i Samla Mammas Manna. I den här låten får vi också höra lite skönt blås ifrån Ludde Lorentz. Så småningom tar sång vid och på denna låt hör vi faktiskt Max Lorentz ta sig an huvuddelen av sångpartierna (även om Michael också sjunger lite senare i låten). Tyvärr får jag väl säga att både sång och instrumentala delar i den andra hälften av låten inte riktigt når upp till samma nivåer som i övrigt på skivan. Det här gör att just den här låten inte känns så intressant, trots längden. Fast de två avslutande minuterna är rätt så kul, får jag erkänna. Är det Roine som härmar en galande tupp där på slutet med sin gitarr?

  1. Monoliten

Sista låten är en släpande men vacker låt som är lätt att ta till sig. Mycket fina harmonier mellan gitarr och keyboards. Michael sjunger ”Bortom tredje ögat finns en värld” vilket väl anspelar på omslagsillustrationen. I denna låt hör vi sånginsatser från de flesta i bandet, inte bara Michael. En fin avslutningslåt på en fin platta. Allra sist får vi oss till livs lite meditativa andningsövningar! Kanske för att aktivera vårt tredje öga (dörren till inre världar och ett högre medvetande)?!

Till sist, vad blir då slutomdömet om denna platta? Det var faktiskt inte helt lätt denna gång för trots väldigt mycket sköna toner (särskilt låten ”Det Tysta Guldet”) så finns här också mindre inspirerande partier och musikaliska insatser. Det känns som att jag denna gång frestas ta fram en lite mer krävande och kritisk bedömning som kanske sänker betyget till nivåer som jag annars inte brukar ge för motsvarande plattor. Det som stör mig lite är att plattan i mitt tycke är lite för mycket Retro. Jag är en stor fan av tidiga Kaipa (särskilt plattan ”Inget nytt under solen” är ju helt underbar) men jag förstår egentligen inte varför man envisas med att hålla fast vid just den här stilen på musiken. Jag tycker att man mycket väl kunde ha gjort något mera modernt och nyskapande. Jag sticker nog ut hakan här och tycker att Hans Lundin har lyckats bättre i det avseendet. Sen tycker jag att det bitvis blir lite för mycket flört i sångstilen med artister som exempelvis Ulf Lundell. Sen skall jag kanske svära lite i kyrkan och säga ”Är det inte lite för mycket Roine Stolt på denna platta?” Av dessa 70 minuters musik står Roine och hans solon för en väsentlig del här. Missförstå mig rätt, jag hyser stor beundran för Roine men det här känns nästan lite för mycket. Faktum är att jag tycker att Roines insatser på plattan med Jon Anderson är bra mycket bättre än här. Roine behöver en rejäl sparringpartner (t ex Jon Anderson, Neal Morse eller varför inte Tomas Bodin) för att det skall bli riktigt bra, enligt min åsikt.

Det här förklarar varför jag denna gång är lite av en surkart och ger ett rätt så modest betyg på en platta som trots allt är riktigt bra.

Kaipa da Capo – Dårskapens monotoni
Foxtrot Music

1 Dårskapens Monotoni (R. Stolt)
2 En Pojk (R. Stolt)
3 Vi Lever Här (I. Bergman – R. Stolt)
4 Det Tysta Guldet (R. Stolt)
5 Spår Av Vår Tid (M. Stolt)
6 Tonerna (M. Lorentz)
7 Monoliten (R. Stolt)

http://www.facebook.com/groups/kaipadacapo

Betyg:7/10

Karl-Göran Karlsson