Hasse Fröberg & Musical Companion – No Place Like Home – the consert

Lika bra att säga det direkt: Jag har varit med på ett minimalt hörn i produktionen av denna DVD. Några intervjuer blev det. Kanske är jag därigenom jävig, men jag är helt uppriktig när jag imponeras grymt av detta konsertdokument, filmat på bandets hemmaplan Reginateatern i Uppsala, och fungerande som en sorts bokslut för dess sju första år och tre första album. Det som en gång såg ut som ett Hasse Fröbergskt fritidsband vid sidan om The Flower Kings har utvecklats till Fröbergs huvudsakliga musikblödande. Detta med en variationsrik rockmusik, alltifrån pophurtiga ”Song for July” till långa, symfoniskt episka ”Pages”. Under konsertens gång får vi partier av skir jazzighet, såsom det i ”Everything can change” (här visar sig gitarristen Anton Lindsjö och keyboardisten Kjell Haraldsson på styva linan), och sökes istället blytung svärta, anbefalles ”Life Will Kill You”.  Bland övriga höjdpunkter märks Queen-lika ”Godsong” med Fröberg och Lindsjö rygg mot rygg i innerlig tvillinggitarr, vi hör hyllningen till Freddie Mercury ”Genius”, vi får ett smakprov på kommande albumet med ”Chasing a Dream” (låter som en blandning mellan Flower Kings och Fröbergs tidigare band Spellbound). När vi mot slutet når fram till debutalbumets debutnummer ”Fallen Empire” känns det som återträff med en gammal vän. Jag måste förresten hylla även det dansanta sväng som rytmsektionen Ola Strandberg (trummor) och Thomsson (bas) får till. Vem har sagt att man inte kan dansa till symfrock??

Filmteamet icke att förglömma. Toppenklipp, snygga, suggestiva kameravinklar, så gott som alltid ”rätt” gubbe i kamerans fokus.  

Något negativt? Ja, ”Godsong” borde naturligtvis ha legat sist. Dess pompa är ju klippt och skuren för att avsluta konsert. Slutstycket i form av Flower Kings-klassikern ”Stardust We Are” låter visserligen toppen, men det känns lite räddhågset att inte göra sorti med sitt eget paradslutnummer. Och med tanke på att DVD:n gissningsvis säljer sina flesta exemplar utomlands, så kanske Fröberg borde ha kört allt sitt mellansnack på engelska.

Javisstja, i paketet ingår musiken på dubbel CD också, måhända av intresse.

Hasse Fröberg & Musical Companion – No Place Like Home – the consert
Glassville Records

Seconds – Intro
Can’t Stop The Clock
Everything Can Change
Godsong
Pages
Valleys and Fields (Previously unreleased)
Song for July
Chasing a Dream (Previously unreleased)
Genius
Something Worth Dying For
In The Warmth Of The Evening
Life Will Kill You
Fallen Empire
Venice CA
Stardust We Are
Someone Else’s Fault

Hasse Fröberg Facebook

https://www.hfmcband.com/

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

Hasse Fröberg & Musical Companions – HFMC

hfmc
Hasse Fröberg & Musical Companions – HFMC

Hasse Fröberg, som kanske mest är känd för sin mångåriga medverkan som sångare i de svenska prog-giganterna The Flower Kings (TFK), släpper nu den tredje full-längdaren med sitt eget band. För en gångs skull saknar plattan en tydlig titel utan man har istället valt att bara ge initialerna i band-namnet. Kanske ett litet trick för att få det att se ut som en debut-platta men det har ju används av många band genom åren.

Vi möter samma sättning som i tidigare plattor: Förutom Hasse på sång och gitarr hör vi Thomsson på bas, Ola Strandberg på trummor, Kjell Haraldsson på keyboards och Anton Lindsjö på gitarr.

Hasse har tidigare förklarat att han bildade bandet för att han ville förverkliga en del idéer som inte tidigare fått plats inom TFK-konceptet. Dessutom fick jag (efter att ha lyssnat på tidigare plattor) också intrycket att han ville ’återvända’ till den lite tyngre och mindre komplicerade rocken som han sysslat med tidigare. Men för egen del är det glädjande att konstatera att den nya plattan inte alls har distanserat sig särskilt mycket från TFK. Istället är plattan fylld av de typiska TFK-sounden men utökad med en mängd andra influenser från nutid och från tidigt 60-70-tal. Vi hör förutom de starka TFK-influenserna även supersnygg stämsång (som för tankarna till Queen i låten ”Can’t stop the clock” och flera andra låtar), tydliga Beatles-influenser i ”Everything can change” samt lite tuffare tongångar som påminner om Deep Purple eller varför inte Jimi Hendrix (i några mycket snygga gitarr-riff) i låten ”Something worth dying for”. Sen tvekar man heller inte att ge sig ut stilmässigt i andra riktningar (framför allt Kjell Haraldssons utbrytningar i både jazziga och klassiska riktningar).

Variationen är stor på plattan vilket ytterligare förstärker lyssnarupplevelsen. Här finns både de typiska lite episka prog-låtarna (exempelvis ”Can’t stop the clock” och ”Pages”) och vansinnigt skönt svängande tyngre rock i ”Something worth dying for”. I den sistnämnda visar Hasse att hans röst passar utmärkt även i de sammanhangen. Jag antar att denna låt blir en favorit på kommande spelningar.

Skall jag skriva några mer ord om låtarna som jag tycker bäst om så bör man förutom ”Can’t stop the clock” uppmärksamma den långa ”Pages” och den finstämda och lite sorgliga ”Genius”. Den förstnämnda handlar om tidens oundvikliga gång och här lägger Hasse in mycket personliga kommentarer och man anar en liten beskrivning av tidigare livserfarenheter och hur han ser på musiken och turnerandet. Vad det gäller det sistnämnda så är det väldigt kul att höra hur han uttrycker att det aldrig har varit så kul att spela och turnera som nu, trots att den magiska 50-årsgränsen passerats. Bådar gott inför kommande gigs för fansen! ”Pages” har otroligt mycket Yes-influenser och det är en fröjd att höra, inte minst för Hasses släktskap röstmässigt med Jon Anderson utan även för de ursnygga gitarrkompet av Anton Lindsjö starkt influerat av Steve Howe. Extra plus också för de fina trumpetfanfarerna som Kjell lagt in i kompet! Till sist, måste låten ”Genius” uppmärksammas. Den här låten är en riktig pärla! Underbart intro med ”skenande” mellotronstråkar och sedan ursnygga gitarrer följt av en mycket sorglig och snyggt sjungen text om en musiker som beskrivs som ett geni men med en mycket tragisk livshistoria. Det finns ingen direkt angiven information om att låten verkligen skulle handla om Freddie Mercury i Queen men lägger man ihop två och två så kan inte jag förstå något annat än att det måste handla om honom. I alla fall – en alldeles underbar låt på flera olika sätt som hyllar de som ger allt (och till och med livet) för konsten och musiken.

Förutom att självklart hylla Hasse för de fina vokala insatserna så vill jag lyfta fram Kjell Haraldsson som jag tycker sätter väldigt stor prägel på musiken i HFMC. Vi som älskar det keyboard-tunga kompet i den progressiva rocken får verkligen vårt lystmäte på denna platta. Verkligen imponerande snyggt utfört. Ta bara de massiva kyrkorgelackorden i slutet av ”In the warmth of the evening”. Mäktigt! Sen är Anton Lindsjös insatser på gitarr också värda att uppmärksamma. Flera gånger kom jag på mig själv med att tycka att det här är lika bra som mästaren själv (Mr Roine) men även att experimentlustan är stor både på det akustiska och elektriska gitarrerna. Jag uppskattade särskilt den härliga Opeth-flörten i några gitarr-ackord i låten ”In the warmth of the evening” (som för övrigt följs av några vansinnigt fina orgel- och synt-solon av Kjell!).

Det här är utan tvekan HFMCs bästa platta hittills!

 

Hasse Fröberg & Musical Companions  – HFMC
GlassVille records

1. Seconds (1:47)
2. Can’t stop the clock (7:22)
3. Everything can change (5:13)
4. Pages (15:23)
5. Genius (5:48)
6. In the warmth of the evening (10:42)
7. Something worth dying for (5:31)
8. Someone else’s fault (10:14)
9. Minutes (1:08)

http://hfmcband.com

 

Betyg: 8 av 10

Karl-Göran Karlsson

Can´t stop the clock – nya videon från Hasse Fröberg & The Musical Companion.

Hasse Fröberg & The Musical Companion släpper äntligen nytt album med titeln HFMC den 13 mars via Glassville Records. Videon Can´t stop the clock från densamma ser du här.

A Liquid Landscape – The largest fire known to man

A Liquid Landscape – The largest fire known to man

A Liquid Landscape – The largest fire known to man

Detta band kommer från Nederländerna och har på sistone synts och hörts i konsertturnéer med bl a Anathema och Riverside. Nu släpps deras andra fullängdare efter debutplattan ”Nightingale Express” från 2012.

Plattan innehåller åtta tämligen korta låtar (nåja, samtliga är på runt 5 minuter) i en stil som har drag av prog men också av lite mer populär rock och pop. Det förklarar varför man använder termen ”Crossover Prog” för att beskriva deras musik. Soundet är mycket gitarrdominerat vilket också stämmer väl med sättningen. Vi har bröderna Niels och Robert van Dam på bas och gitarr, Fons Herder på sång och gitarr samt Coen Speelman på trummor.

Den här plattan får mig att reflektera lite över vad sena 70-talets och 80-talets punkvåg egentligen lämnat efter sig (!) och hur den har influerat inte minst senare tids progressiva rock. Det jag mest tänker på är ett speciellt kännetecken – det frenetiska hamrandet på gitarr! Just då imponerade det inte alls på mig. Men jag inser att det faktiskt tagits upp i en måhända lite mer lättsam form av modernare progband (t ex Porcupine Tree men kanske speciellt Pineapple Thief) och då kunnat användas i ett för mig betydligt mer njutbart sammanhang. Mer tydligt fördes det också vidare till många band med lite större publik (t ex Radiohead och Muse). I vilket fall, på den här plattan hör man mycket av detta ”gitarr-hamrande”. Det handlar inte om så mycket fräna och distade gitarrer utan om rätt så nedtonade och välljudande gitarrljud. Ett undantag är kanske låten ”Hurled into the sun” som bitvis har ett mer ovårdat sound som ligger närmare ursprunglig punk.

Skall jag plocka ut några favoriter så är en av dem (kanske lite oväntat) just den sistnämnda ”Hurled into the sun” som har ett spännande arrangemang, framförallt på mittenpartiet där vi får höra tongångar som mer påminner om Porcupine Tree och Opeth. Till och med lite mellotron-körer används riktigt effektfullt! På slutet sen kommer några riktigt, riktigt snygga akustiska gitarr-ackord som nästan ger en lite rysningar. Jag gillar också inledningslåten ”A brief moment of future” som har ett mycket snyggt gitarrsound och som svänger riktigt bra. Slutlåten ”Paige” är också en väldigt skön lugn låt med fina gitarrharmonier. Här måste också framhållas att bandet har en riktigt bra sångare i Fons Herder som sjunger med en ljus och mycket njutbar röst.

På det hela taget en klart godkänd insats men det krävs lite mer för mig för att lyfta dem till de riktigt höga nivåerna. Som sagt, lite för mycket gitarrhamrande för min smak, tyvärr.

A Liquid Landscape – The largest fire known to man
Glassville Records

1. A Brief Moment Of Future (6:23)
2. Open Wounds (4:21)
3. Drifting Star (6:47)
4. Along the Lines (4:05)
5. The Largest Fire (5:41)
6. Hurled into the Sun (7:34)
7. Keystone (5:08)
8. Paige (6:09)

https://www.facebook.com/aliquidlandscape

 

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran karlsson