-
Beardfish – +4626-COMFORTZONE
Beardfish med musikgeniet Rickard Sjöblom vid rodret släpper sin åttonde fullängdare sen starten med den något märkliga titeln ”+4626-COMFORTZONE”. Titeln sägs vara inspirerad av amerikanska annonsers telefonhänvisningar (notera landskoden 46 för Sverige och riktnummer 26 för Gävle). Bandet har gjort sig känt för att spela väldigt varierade kompositioner i en massa olika stilar men med mycket inspiration från 70-talets rock, blues och prog. När det gäller proginriktningen så är det kanske plattorna ”Sleeping in Traffic Part 1+2” som gjort djupast intryck. Inte oväntat kastar sig bandet mellan stilarna även på den nya plattan och kanske är det rent av yvigare än någonsin vilket gör det lite svårt att klassificera verket (om man nu måste göra det).
På den nya plattan finns egentligen bara en enda låt som jag skulle vilja säga är mitt i prog-fåran och det är titellåten ”Comfort Zone”. Det är den låt som sätter sig direkt och som är den stora behållningen för mig. Den nästan 10 minuter långa låten är fylld av melodiska och melankoliska slingor både instrumentalt och i sången och med klassiskt mellotronkomp. Emellertid, när det gäller det sistnämnda så låter det tyvärr lite tunnare än de gamla äkta pjäserna från 70-talet så jag antar att det är någon sorts samplad variant. Men det kompenseras mer än väl av snyggt pianospel och ett fint arrangemang. En underbar låt på det hela taget. En annan ganska njutbar låt som dock inte kan sägas vara typisk prog är ”The one inside” som märkligt nog är uppdelad i tre delar från introt (Part 1) till det snygga mittpartiet (där jag får klara associationer till några tidiga Pain of Salvation”) och avslutande låt på plattan (Part 3).
Men, som sagt, utöver detta så måste jag säga att plattan har svårt att riktigt fånga mitt intresse. Visst briljerar Rickard och de andra här på många låtar med en imponerande förmåga att spela olika stilar. Exempelvis den lite Beatles-influerade ”Can you see me now”. Att de kan spela lite tyngre bevisas exempelvis i “King” och i ”Daughter-Whore” men tyvärr lämnar dessa låtar mig ganska oberörd. Speciellt svårt har jag att ta till mig den långa ”If We Must Be Apart (A Love Story continued)” även om jag gillar Rickards spel på orgel. Det är inte på något sätt dåligt men låten ger mig inte den där känslan man vill ha att man vill lyssna om och om igen. Låten lyfter liksom aldrig. Ibland är på något sätt alla nya vändningar och vinklingar lite distraherande även om det finns gott om exempel på liknande låtar som man har lärt sig älska genom åren på grund av just de stora variationerna. Men, nej, inte här.
Sammantaget gör detta att jag har svårt att sätta ett riktigt högt betyg för plattan, trots att jag vet om det imponerande musikaliska handlaget som finns i bandet och inte minst hos Rickard Sjöblom. I vilket fall, jag ser fram emot nya tillfällen att se dem live för där vet jag att de nästan alltid levererar.
Beardfish – +4626-COMFORTZONE
InsideOut Music
1 The One Inside Part One – Noise In The Background
2 Hold On
3 Comfort Zone
4 Can You See Me Now
5 King
6 The One Inside Part Two – My Companion Through Life
7 Daughter – Whore
8 If We Must Be Apart (A Love Story continued)
9 Ode To The Rock’n’Roller
10 The One Inside Part Three – Relief
Betyg: 6 av 10
Karl-Göran Karlsson
Det är inte lätt att ta till sej musik med så mycket stilar, finns bara en sak att göra lyssna,lyssna , lyssna. Har tagit mej ibland 10 lyssningar för tycka om det . Oftas en av mina bättre musikupplevelse .
Håller helt med. Men de plattor som växer ända fram till 10:e lyssningen känner man är annorlunda. När man börjar bli ”mätt” redan efter 4-5 så är det kört – helt enkelt inte min grej. Men man har väl rätt att gilla delar av det man hör som här utan att för den skull dissa hela grejen? Det sistnämnda gjorde jag ju inte.