- The Enid – The Bridge
Brittiska The Enid är ett av de gamla klassiska progressiva rockbanden från 1970-talet som faktiskt fortfarande håller igång. I centrum har länge stått den egensinnige kompositören och pianisten Robert John Godfrey som arrangerar bandets musik som en sanslös mix av klassisk musik och rock. De var väldigt tidiga med s k ”crowd funding” från deras hängivna fans. Plattan ”Something Wicked This Way Comes” från 1983 är helt finansierad på detta sätt och skivorna har därefter getts ut på det egna skivbolaget Operation Seraphim. Bandet spelade länge i huvudsak instrumental musik på de lite drygt tio album som släppts från debuten 1974 fram till 2010. Men på de två senaste plattorna därefter står plötsligt sången i centrum i och med att sångaren Joe Payne anslutit sig till bandet. Herr Godfrey är naturligtvis fortfarande mästerspindeln i nätet men nu har man alltså med Joe Payne lyckats förändra bandets sound på ett ganska remarkabelt sätt. För att förklara detta lite bättre kan man nämna att Joe Payne fick utmärkelsen ”Best Male Vocalist in Prog” år 2014. Han är en exceptionellt duktig sångare och en av de få som klarar att sjunga 5 oktaver vilket tidigare bara klarats av i rocksammanhang av Axel Rose och en ung Mariah Carey. Detta visas kanske bäst i exempelvis låten ”One and the many” i den tidigare plattan ”Invicta” från 2012 där han i princip går från goss-sopran i början till mer ’normal’ rocksångare på slutet av låten.
Jag skall genast erkänna att min egen tidigare erfarenhet av The Enids musik är fragmentarisk (om ens det). Av det lilla jag har hört har det inte varit något speciellt som fastnat och som gett mig nyfikenhet nog att vilja fortsätta lyssna. Jag har nog faktiskt tyckt att det låtit ganska udda och inte särskilt intressant. Så det här är den första platta som jag då till slut tvingat mig att lyssna på från början till slut.
Först fick jag faktiskt något av en chock. Vad är detta? Inte ett spår av rock! Så hur kan man kalla detta progressiv rock? Ett tag trodde jag faktiskt att jag fått fel platta att lyssna på, så märkligt lät det. Enbart klassisk musik med inslag av typisk musikalmusik från brittiska musikalscener eller varför inte klassiker framförda av musikalstjärnor som exempelvis Liza Minelli. Men efter att ha läst på lite bättre om verket ser jag att Joe Payne verkligen velat att bandet denna gång skulle göra ett album i helt klassisk stil. Alltså, på denna platta finns därmed (förutom pukor) inga trummor! Ni kan ana chocken. När sen dessutom låtarna verkade låta mer än lovligt töntiga med ett märkligt lallande här och där (syftar främst på låten ”Bad men”) började jag undra hur jag skulle klara mig ur det här utan att fullständigt såga verket vid fotknölarna. I tillägg till detta kan jag nämna att jag såg bandet (troligen!) framföra stora delar av detta nya album vid Night of the Prog-festivalen för några veckor sedan. Detta var innan jag fått chansen att lyssna på den nya plattan oturligt nog. Även då såg jag bandets spelning som det i särklass mest udda av alla framträdanden på festivalen. Se även Helena Kernells intryck från festivalen i en annan artikel på Artrock.se där även hon framför lite blandade intryck. Emellanåt fick man känslan av att bandet verkligen åkt fel och fastnat på en helt annan festival än vad de tänkt sig från början. Men efterhand började jag ändra uppfattning då det bitvis faktiskt lät ganska intressant, om än lite väl bombastiskt emellanåt. När man då till slut såg publikreaktionerna och särskilt hyllningarna av den gamle skäggprydde men rätt tunnhårige pianisten och den unge sångaren så började jag ändå undra vad det här var för något egentligen, något som man nog ändå borde kolla upp när man kom hem. Och då låg den nya plattan där och väntade på bedömning.
Nåväl, efter det inledande mycket negativa intrycket vid första uppspelningen av det nyaverket inträffar efterhand något mycket märkligt. En enda låt med titeln ”First light” (näst sista på plattan om man undantar sista bonusspåret) får mig plötsligt att fullkomligt ändra uppfattning. En underbart stämningsfull låt som fullständigt slog knock på mig. En mycket säregen stämning i ett arrangemang som vandrar långsamt fram, ja, närmast skrider i procession med underbara harmonier mellan sångaren, bakgrundskören, det sparsamma kompet på akustisk gitarr och atmosfäriska keyboards. Körarrangemangen är rätt så remarkabla och jag kommer närmast att tänka på den svenska julklassikern ”Tänd ett ljus” med Triad. Samma typ av harmonier från manskören. Underbart vackert.
Efter flera genomlyssningar upptäcker jag också andra mycket vackra låtar, bland annat inledningslåten ”Earthborn” som växer för varje ny lyssning. Detsamma gäller låten ”til we’re old”. Till och med låten som jag först tyckte lät så löjlig (“Bad men”) börjar jag uppskatta, särskilt för det alldeles fenomenala och intensiva pianospelet av Godfrey. Den här låten bör höras just för hans underbara pianospel snarare än den rätt löjliga texten och sången. Missa inte det humoristiska slutackordet. Jag inser att Godfrey verkligen är värd de varma applåderna på festivalen. En genial musiker som envist kämpat på och som till sist verkar ha fått sitt stora genombrott (flera utmärkelser och försäljningsframgångar för enskilda låtar och kompositioner har utdelats på sistone). Nytt för mig var att han faktiskt bidragit som kompositör för bandet Barclay James Harvest plattor, bl a deras välkända sång ”Mockingbird”. Alltså, att få se denne legendariske musiker samt hans band på Loreley-festivalen var nog i själva verket något alldeles extra. Synd bara att man inte var bättre förberedd.
Det som till slut ändå drar ner betyget för mig är den upprepade flörten med musikalgenren i flera av låtarna som jag har lite svårt att uppskatta. Och när Payne sjunger frasen ”It’s up to you…” i låten ”Autumn” så bara väntar jag på att Liza Minelli skall fylla på med ”New York, New York” (men det inträffar lyckligtvis inte).
Slutomdömet och betyget för detta verk är inte lätt att slutligen spika fast. Det är så blandade känslor. Musikaliskt är det stundtals helt fantastisk men avsaknaden av rockmusikens tyngd är ibland mycket påtaglig. Som sagt, varför räknas detta band till Progressiv Rock? Men i vilket fall, musiken är mycket konstnärligt utförd så man kanske ändå kan ta till ordet Artrock i detta sammanhang. Hur det kommer att tas emot i Prog-världen är svårt att säga. Många kommer nog att ha svårt för det här men jag säger ändå – ge det en chans i ett läge där ni känner att ni behöver musik i ett lite lugnare tempo och då ni är mottagliga för lite mer klassiska tongångar.
The Enid – The Bridge
Operation Seraphim/Border
1.Earthborn
2.’Til we’re old
3.Dark corner of the sky
4.Bad men
5.My gravity
6.Wings
7.First light
8.Autumn
9.Silence
Betyg: 6 av 10
Karl-Göran Karlsson