Marillion är ofta sävligt lunkande i mellantempo. Marillion får gärna vara sävligt lunkande i mellantempo. De gör det ju bra. Men när man är sävligt lunkande i mellantempo, en hel platta rakt igenom, då går det galet.
Nya albumet börjar väl helt okej. Långsviten ”El Dorado” öppnar med stort majestätiska ”The Gold”, påföljande ”Demolished Lives” är väl fin, medan tredje delen ”FEAR” via Steve Hogarths desperata sång för tankarna tillbaka till ”Quartz”. När sviten avslutas med ”The grandchildren of the apes”, har man upplevt 18 minuter av för all del känslosam musik, men nästan utan minnesvärda melodier, solon eller annat att haka upp minnet på. Och hela tiden sävligt lunkande i mellantempo.
Så följer ”Living in Fear”, något mer melodirik, och ställd för sig själv i högsta grad godkänd. Men – sävligt lunkande i mellantempo.
Därefter hör vi Mark Kelly öppna nästa långsvit ”The leavers” med ett piffigt keyboardintro. Sviten kommer igång, Hogarth sjunger som vanligt med stark emotion. Ja, det låter ju inte alls dåligt, och ”The leavers” leder oss från känslosamt segment till känslosamt segment. Bara det att…rubbet är sävligt lunkande i mellantempo. Man får väl visserligen hylla gitarristen Steve Rothery, som i partiet ”The Jumble of Days” klämmer i med ett av sina typiska solon, och så avslutas sviten med ”One Tonight”, pampigt och stort så där som Marillion kan om de bara vill.
”White Paper” följer, och jag hyllar det trumgroove som skänker låten viss karaktär. Även melodi måste applåderas, glidande i gränslandet till ”The Space”. Emellertid är det lite synd att låten är sävligt lunkande i mellantempo.
En tredje svit hinner vi med, kallad ”The New Kings”. Den inleds som så ofta annars av Hogarth mot en matta av Kelly. Sviten är cirka 20 minuter lång och….ja, du gissar rätt. Sävligt lunkande i mellantempo. När skivan så avslutas med kortisen ”The New Country”, sitter jag här som ett frågetecken. Det har ju låtit skitbra hela vägen. Musikerinsatser, ljudbild, inte minst sång – allt sitter som smäckar. Men varför måste det vara så enformigt? Det var det ju inte på förra ”Sounds That Can’t Be Made”. Eller på skivorna dessförinnan. Marillion har alltid vinnlagt sig om hooks och variation. Men inte den här gången. Och då skriver jag ändå detta efter ett tiotal genomlyssningar. Jag har längtat efter den där stunden då själva helheten slår ut som påfågelns fjädrar. Men icke. Med ”F.E.A.R.” bryter Marillion en kedja av toppalbum.
Marillion – F.E.A.R
Ear Music
1. El Dorado (I) Long-Shadowed Sun
2. El Dorado (II) The Gold
3. El Dorado (III) Demolished Lives
4. El Dorado (IV) F E A R
5. El Dorado (V) The Grandchildren of Apes
6. Living in F E A R
7. The Leavers (I) Wake Up In Music
8. The Leavers (II) The Remainers
9. The Leavers (III) Vapour Trails in the Sky
10. The Leavers (IV) The Jumble of Days
11. The Leavers (V) One Tonight
12. White Paper
13. The New Kings (I) F*** Everyone and Run
14. The New Kings (II) Russia’s Locked Doors
15. The New Kings (III) A Scary Sky
16. The New Kings (IV) Why is Nothing Ever True?
17. The Leavers (VI) Tomorrow’s New Country
Betyg: 4/10
Daniel Reichberg
Med tanke på hur jäkla bra jag tycker att New Kings är så avvaktar jag fortfarande albumet med tillförsikt…. Du har haft fel förr 😉
4 av 10 det tror jag inte en sekund på, så lågt så att då skulle det vara ren skräp ju ??
Håller med Mats, kan fan inte stämma ? Så dåliga skivor gör de fan aldrig…..4 av tio ?
Ja ja vi får se, är dock övertygad utan att ha hört det att det är totalt fel i betyg , dock får du tycka det om du vill ….
The new Kings är ju fantastisk bara den !
Jaha då får man kanske skruva ner förväntningarna lite, men samtidigt så underbart bra The New Kings är och du håller inte riktigt med Daniel. Så en annan får vänta till den 29/9 innan man får ta sig en stund och lyssna igenom denna skapeöse!
Hej! Jag kan bara förtydliga att 4/10 ändå betyder godkänt. För att det ska vara ”rent skräp” ramlar siffran ner på 1 eller möjligen 2. Och dessutom är ju recensionens text det viktigaste, och inte siffran.
Ja ja, han kan ju inte ha rätt jämt (alltid)
Hej Daniel!
Nu har man haft chanse att lyssna igenom F.E.A.R, en massa gånger, tack vare en laglig kod jag fick, för en försenad leverans av deras box.
Och en sak är säkert, jag håller inte med dig denna gång, utan tycker att plattan är helt undrbar, stämningsfullt med fantastiska texter, och jag tycker knappt Marillion varit bättre än så här.
Visst är det kul med musik, man tycker olika, en resencion är ju faktiskt bara ett ytryck för den smak man har, och det roliga är att den ändras med tiden. Och jag vet att du försvarar Marillion i många sammanhang och du skriver faktiskt att 4/10 är ett bra betyg, men det känns lågt… Jag har nog satt upp den på 9/10 tom 10/10 men låten Loving in Fear drar ner betyget. Men då är jag ju hel tokig och troligen har jag tunnelseende när det gäller Marillion….Så den resencionen som jag gör fär man kanske ta med en nypa salt som man ska göra med de flesta resencioner…
Galet bra Album av den mer ” lugna” varianten mestadels, jovisst, MEN Ett av deras bästa och jämnaste någonsin ! Men man måste ge det många lyssningar ( som vanligt) sen växer det till ett fantastiskt album ! 9/ 10 Extremt välproducerat ! Släck ner , tänd ljus , fram med drickan 🙂 och njut på hög volym ! Magi !
Ja du Daniel, du måste ha spelat baksidan på denna underbara cd. Vänd på den gör om gör rätt // full pott +++++
Håller med fick skivan i torsdag Sacd den har inte lämnat cd spelaren en fantastisk bra skiva en av deras bästa
Den kräver många lyssningar sedan växer den till ett riktigt bra album. Vrid upp volymen och lägg dig i soffan och sup in atmosfären. Fantastiskt bra!
Jag kan bara hålla med Jim Eliassons kommentar, och flera där till. Kräver ett antal lyssningar….sedan är du som förälskad. Fantastiskt bra album!