Pain of Salvation – In the Passing Light of Day

En del skivsläpp tar verkligen mer plats än andra. Pain of Salvations nya platta är definitivt en sådan och det finns därmed väldigt mycket att skriva om den. Så jag hoppas ni orkar läsa denna långa recension. Ni som inte orkar kan jag bara helt enkelt rekommendera att börja lyssna så fort som möjligt!

Som inbiten fan av klassisk 70-tals Prog var länge mitt intresse för hårdrock och det som senare utvecklades till Metal mycket, mycket begränsat, för att inte säga obefintligt. Visst, band som Deep Purple och Led Zeppelin gick väl an men vad som kom därefter under 80- och 90-tal tyckte jag mest lät jobbigt. Den typen av musik kändes helt enkelt inte engagerande och äkta för mig. Det var inte förrän jag stötte på de två svenska banden Pain of Salvation och Opeth som jag insåg att jag nog åtminstone delvis måste ändra min uppfattning. Just Pain of Salvation var nog den främsta ögonöppnaren. Deras platta ”Perfect Element Part I” från år 2000 hyllar jag fortfarande som ett av de stora mästerverken inom genren ProgMetal. Därefter följde ytterligare två otroligt bra plattor i ”Remedy Lane” och ”Be” men sen tappade jag tyvärr intresset. Plattorna efter ”Be” innehåller förvisso en del guldkorn (t ex låtarna ”Kingdom of loss” och ”Enter rain” på plattan ”Scarsick”) men inte alls på samma sätt som de tidigare plattorna med konceptalbum-status. Tyvärr lämnade bandet ProgMetal-genren för diverse utflykter bland ordinär rock och blues och till och med inom populärmusiken med ett halvlyckat (?) inhopp i Schlagerfestivalvärlden. Inför releasen av den nya plattan fick jag dock höra rykten om en återgång till ProgMetal-genren och det är klart att detta helt klart skruvade upp förväntningarna igen.

Man måste dock först konstatera att det har runnit mycket vatten under bron sen förra fullängdaren med helt nytt material (plattan ”Roadsalt II” från 2011). Fem år har gått och det har varit riktigt dramatiska och påfrestande år för frontfiguren och grundaren Daniel Gildenlöw som ju ligger bakom det mesta av komponerandet (och han är faktiskt i nuläget den ende kvarvarande medlemmen i bandet sen starten). I slutet av 2013 råkade han nämligen ut för en till synes harmlös infektion i ett sår på ryggen som så småningom utvecklade sig till en livshotande infektion. Hans sår hade nämligen infekterats av ”köttätarbakterien” A-streptokocker som också ofta kallas mördarbakterier. De angriper vävnaden och är oerhört svåra att behandla med antibiotika. Situationen blev snabbt så allvarlig att läkarna faktiskt beslutade sig för att operera bort vävnad inom ett 20×20 cm stort område på ryggen. Och man lyckades förmodligen genom dessa åtgärder häva förloppet mot total katastrof i sista sekunden. Det är svårt att föreställa sig att man kan gå från normaltillstånd till denna nära-döden upplevelse på bara några dagar. Tillfrisknandet gick sedan väldigt långsamt och Daniel kunde inte lämna sjukhuset förrän under sommaren 2014. Han var då så svag att han helt enkelt fick lära sig gå på nytt!

Ett år senare (juli 2015) såg jag Pain of Salvation göra en fantastiskt bra konsert på Night of the Prog-festivalen i Tyskland. På scenen stod Daniel och stortrivdes. Vältränad och muskulös och lika självsäker och obesvärad som vanligt. För mig var det då helt otroligt att tänka sig att han för bara ett år sen svävade mellan liv och död. Men det är klart att det satt sina spår hos Daniel. Man kan bara konstatera att den nya plattan snurrar obevekligt kring det fasansfulla som hände 2014. Nästan varenda låt har beröringspunkter till detta och till de tankar som måste ha snurrat i Daniels huvud under denna tid. Nog har bandets och Daniels föregående alster genom åren varit start filosofiska och intellektuellt utsvävande (inte minst plattan ”Be”) men frågan är om inte den nya plattan tar priset. Det är alltså inte vilken platta som helst vi talar om.

Låtarna på plattan är väldigt varierade både sinsemellan och inom sig. Det här är något som absolut tilltalar mig och som skiljer ut Pain of Salvation från många andra band som säger sig spela Metal. Den här variationen gör att lyssnarupplevelsen växer och växer ju mer man lyssnar. Dessutom rör texterna som redan nämnts tunga ämnen som inte bara är relaterade till Daniels egna upplevelser utan som är väldigt allmängiltiga för vem som helst. Till exempel insikten att vi alla oundvikligt går mot slutet precis som ”the passing light of day”. Kanske självklarheter men ändå inte. Särskilt inte när man som Daniel varit framme och nosat på ett alldeles för tidigt slut. Det är klart att det sätter sina spår. När det gäller det musikaliska så framgår det att Daniel på den här plattan skrivit mycket tillsammans med gitarristen Ragnar Zolberg som anslöts sig till bandet 2012.

Det säger sig självt att det inte går att snabbt sammanfatta intrycket av låtarna på några få rader. Därför får det bli en genomgång låt för låt:

1. On a Tuesday

Det drygt 10 minuter långa inledningsspåret ger genast lyssnarna besked om bandets återgång till ProgMetal-genren. Det är ett mycket varierat spår med flera olika partier. Direkt möter vi också i texten intressanta reflektioner om livet: ”It might just be, my friend, this is your unlucky day”. Will you change, what would you give to stay? …(Chorus): ”The things we humans say to survive, the promises we make….,,We all know we will loose one day”. Alltså, när som helst kan tillvaron rämna runt oss. Är vi beredda på det? Är vi beredda att möta det oundvikliga? Kan vi på något sätt lura oss förbi svårigheterna och få ytterligare tid? Naturligtvis tunga existentiella frågor som inte finns några bra svar på men som ändå är mycket tänkvärda. Texten ger också en intressant beskrivning på hur vi (kanske) agerar när det otänkbara händer. Sorg och rädsla, naturligtvis men också ilska:”I close my hands, not in prayers, not in prayers, but into fists!”.
I mitten avbryts låten av ett lugnt och underskönt parti där Daniel (eller Ragnar?) sjunger ”I lost the way” kompat av klassiska sköna mellotronstråkar, piano och blåsinstrument. Det är fantastiskt vackert och en alldeles kolossal kontrast till tidigare hårda tongångar! Särskilt när blåsinstrumenten kommer in (jag tror det är oboe – vare sig de är samplade eller spelade live) får jag rysningar! Men detta bryts rätt så snabbt av ett riktigt tungt och hårt parti med rytande gitarrer och dunkande trummor som sedan avslutas med låtens tema med dovt och tungt komp. En mäktig inledningslåt som det tog ett tag att uppskatta till fullo.

2. Tounge of God

Denna låt har plattans allra vackraste intro på piano och blåsinstrument som lite lurigt invaggar en i att det kommer att bli en lugn sak. Men icke då! Strax dundrar låten igång i tungt tempo och komp. Återigen en textrad som får en att haja till: ”The things that the living tell the not dead”. Ja, vad säger man till någon som ligger på en möjlig, ja, rent av trolig dödsbädd? Uppenbarligen fick Daniel i sjukhussängen höra saker som satte igång tankarna kring detta. Till och med från sina närmaste fick han höra saker som ”I’ll be here for you all the way”. Det här har säkert sagts i all välvilja men visst kan det uppfattas som att det inte finns något hopp och att utgången är given. Man inser vilken prövning en sån här situation innebär för alla parter. Betänk också att de allra flesta av oss hamnar i såna här situationer förr eller senare och i olika roller. För mig känns det redadn väldigt välbekant. Låten är för övrigt riktigt tung med ett skönt gung.

3. Meaningless

Om den tidigare låten var tung så är den ändå ingenting mot denna låt som är dov och mörk och närmast skrämmande. För ett tag lämnar vi sjukhusmiljön för att istället möta en story om ett närmast desperat sexuellt övertramp. Man kan väl lugnt säga att texten är starkt ”adult-oriented”. Men musikaliskt är låten mycket fascinerande. De inledande tonerna spelas på något som låter som medeltida krumhorn. De ger verkligen en intressant ljudbild och passar perfekt till de tunga trummorna och gitarrkompet lite senare i låten. Mitt i låten i en textlös del så låter man nästan enbart rytmen gälla och vi hör några märkliga ljud från basen (?). Oerhört fascinerande. Det här är en av albumets allra bästa låtar med sin oemotståndliga tunga och långsamt släpande rytm och sina dova vrålande gitarrer.
(Det skall sägas att inför releasen av albumet har en video med denna låt släppts med ett helt annat visuellt innehåll än vad texten egentligen står för. I videon spelar man mer spektakulärt upp den tragiska fatala utgång som Daniel var så nära att möta.)

4. Silent Gold

Som omväxling till tidigare låtar kommer så en lite lugnare balladliknande låt med i stort sett enbart piano som komp till Daniels sång. Det är lite svårt att helt få kläm på innebörden i texten men det verkar vara en sång om hoppet att det till slut skall sluta lyckligt (”let the saddest story be untold”).

5. Full Throttle Tribe

I denna låt kastas vi direkt in i sjukhussalen med ljud från respiratorer och allsköns tekniska apparater. Musiken drar sen igång med samma takt som maskinljudet och snart får vi höra en härlig låt med framförallt underbara taktkombinationer (massor av synkoper och annat komplicerat) vilket ju är mumma för oss progfans! Låten har också ett helt oemotståndligt tema (refräng) som ganska snabbt sätter sig i skallen. Jag går tyvärr bet på fulla meningen på texten här så det är nog bäst att kolla upp det medföljande bonusmaterialet med utförlig dokumentation för att få bättre kläm på detta. Dock – efter cirka 4 minuter lugnar låten ner sig och blir väldigt sorglig. Daniel sjunger ”Outside people wait and cheer, while I’m stuck here –..–..I lost a dream today, I lost 30 years today”. Det här var uppenbarligen i ett läge när Daniel verkade ha förlorat allt hopp. Kanske hoppet om att få uppleva en ålderdom med en jättestor familj (”my tribe”) omkring sig? Rena spekulationer från min sida men….
På slutet återkommer refrängtemat igen och allra sist får vi höra en närmast vettlös kakafoni av dova gitarrer och trummor (inklusive visslande cymbaler) med något som låter som en skolgård med tjoande barn i bakgrunden.

6. Reasons

Det här är ytterligare en låt som släppts som video från plattan. En lite märklig sak med en dialog mellan en man och en kvinna som diskuterar sin relation. Musikaliskt är det kanske det svagaste spåret på plattan och framförallt har jag lite svårt för den hetsiga dialogen som visar på allt annat än kärlek och omtanke. Men partierna med den kvinnliga dialogen (framförda av Ragnar Zolberg) är väldigt snygga och påminner inte så lite om sånger man ibland kan höra från bandet Anathema.

7. Angels of Broken Things

Ännu en låt med fascinerande takt som verkar bygga på ljudet från det australiensiska didgeridoo-instrumentet. Mycket snyggt komp från gitarr och trummor. En dyster låt från sjukhusmiljön igen som inte minst följande textrader vittnar om: ”Fallen angels spread your wings, take me from this world of broken things”, —, ”Even sleep is full of broken things”. En sorglig låt som lämnar mig med en klump i halsen.

8. The Taming of a Beast

Ännu en låt som beskriver våndan framkallad av den långa vistelsen i sjukhussängen och de närmast desperata tankar som snurrat i huvudet. Musikaliskt ganska avspänd och lugn utan några egentliga krusiduller.

9. If This is the End

Näst sista låten på plattan är väldigt speciell. Spelas inledningsvis i mycket lugnt tempo på gitarr, dragspel och zither (ett medeltida stränginstrument). Daniels sång med detta komp ger mig faktiskt starka associationer till kompositioner från den gamle Carl Michael Bellman. Alltså, en synnerligen annorlunda inledning på denna låt. Texten är återigen mycket filosofisk: ”Tell me my friend, if this is the end, what do we make of this?”.
Gitarrspelet här är mycket fint men jag kan inte säga ifall det är Daniel eller Ragnar som spelar. Låten avslutas betydligt tyngre med mer metal-stuk. Allra sist blir det riktigt smärtsamt, som om Daniel vill försöka förmedla den smärta han kanske kände under behandlingen och operatonen.

10. In the Passing Light of Day

Ni har säkert vid det här laget redan förstått att jag tycker det här är ett alldeles fantastiskt album. Så kan det då bli så mycket bättre? Ja, det kan det faktiskt. Avslutnings- och titellåten är helt enkelt magnifik. Jag tror att Pain of Salvation här har skapat en låt som har chansen att bli något bra mycket mer än en nördig låt från ett ProgMetal-band (eller för den delen en Schlager!). Man kan bara direkt ta och lyssna på refrängen som innehåller titel-textraden:

”You’re watching me slowly slip away, like the passing light of day

We’re watching the colours turning grey, in the passing light of day”
Melodin satte sig direkt trots sin enkelhet och texten är i sig väldigt allmängiltig. Förvisso handlar det mycket om Daniels egna upplevelser men jag tror att de flesta människor verkligen kan ta till sig texten som en sorts universell sång om insikten att livet en gång tar slut, precis som solens starka ljus efterhand avtar vid skymningen för att sedan helt släckas ut.
Det är en lång låt som till en början går i långsamt tempo med enbart ett sparsamt och vackert gitarrkomp. Slutpartit är lite mer pompöst och tidvis med lite hårdare passager.  Texten verkar bygga på en dialog mellan Daniel och hans älskade, hans bästa vän. Tillbakablickar och tankar om hur det har blivit och kommer att bli. Speciellt rörande är att höra om hur fel det verkar ha känts att så att säga bara ligga där och sakta tyna bort (”fade away”). När man istället velat leva livet fullt ut och sluta sina dagar i full fart.
Bara själva inledningen med orgel och diverse blåsinstrument gav mig rysningar. Och så den där mörka djupa gitarren!
Nej, jag skall nog inte orda mer om denna låt nu – bara säga att den är en av de vackraste sånger jag har hört.

Slutomdömet kan ju bara bli ett, som ni förstår. Ett album som är så engagerande på så många plan måste ju få toppbetyg. Det här är ett underbart album av Daniel och hans bandmedlemmar. Förtjänar inget annat än stående ovationer.

Pain of Salvation – In the Passing Light of Day
InsideOut Music

1. On a Tuesday (10:22)
2. Tongue of God (04:53)
3. Meaningless (04:47)
4. Silent Gold (03:23)
5. Full Throttle Tribe (09:05)
6. Reasons (04:45)
7. Angels of Broken Things (06:24)
8. The Taming of a Beast (06:33)
9. If This Is the End (06:03)
10. The Passing Light of Day (15:31)

www.painofsalvation.com
www.facebook.com/painofsalvation
www.twitter.com/thebestofpain

Betyg:10/10

Karl-Göran Karlsson