Jordsjø är en duo från Oslo bestående av multi-instrumentalisten Håkon Oftung (även inblandad i banden Tusmørke och Black Magic) och trummisen Kristian Frøland. Det här är deras första fullängdare under bandnamnet Jordsjö efter att tidigare bara ha släppt några demos. Deras musik sägs vara influerad av band som Änglagård, Tusmørke, Black Magic, Wobbler och Sinkadus. Musiken för definitivt tankarna till 70-talet och det finns massor av flöjt, mellotroner, gitarr och orgel som bärande ingredienser.
Det här är faktiskt en alldeles fantastisk platta. Eller är den det egentligen? Jag har sällan varit så kluven inför ett verk som det här. Musiken är utomordentligt njutbar, välproducerad och full av det som åtminstone jag älskar inom den progressiva rocken. Men det som gör mig tveksam är det fullkomligt brutala varumärkesangreppet på det underbara svenska bandet Änglagård. Det är få rockband idag som kan stoltsera med att man direkt känner igen deras stil och där man slagit sig fram just därför att man har en unik stil. Änglagård är ett sådant band. Men om man lyssnar på låten ”Jord I” så är det så uppenbart att man har lyft in hela Änglagårds koncept i låten. Även andra låtar på plattan har liknande passager men ingen är så utstuderad som ”Jord I”. D v s, den som inte visste att det var Jordsjö som spelar skulle självklart säga att detta naturligtvis är Änglagård. Flöjterna, mellotronerna, kasten mellan ackorden och till och med orgelpassagerna är ju exakt så som vi känner Änglagård. Och inte nog med det. Bara bandnamnet och låtnamnen verkar ju närmast ha hämtats direkt från Änglagårds plattor. Jag tänker ju naturligtvis på den underbara låten ”Jordrök”. Var fantasin verkligen så svag att det inte gick att kalla bandet och låtarna för något annat än Jordsjø? Eller är det en sorts hyllning till Änglagård? Då tycker jag man borde gått ut med det tydligare.
Jag brukar i regel vara ganska generös när det gäller hur band tar efter andra band. Exempelvis är jag en varm anhängare av italienska The Watch trots att de gjort soundet från tidiga Genesis till deras eget varumärke. Men det här var ändå på något sätt över gränsen för att jag bara förbehållslöst skall kunna hylla det.
Men nu lämnar jag denna i och för sig rätt allvarliga kritik och går vidare på det musikaliska innehållet. Det är inte tu tal om att bästa låten på plattan faktiskt är nyss nämnda ”Jord I” som är väldigt skickligt utförd. Fantastiskt vackert spel på flöjt (vilket genomgående gäller alla låtar på plattan) och underbara stämningar med mellotroner och orglar. Härlig intensitet i vissa passager och fina kast mellan ackorden från gitarr och mellotroner i samband med refrängen.
Jag gillar också skarpt låten ”Abstraktioner fra et Dunkelt Kammer” och då kanske särskilt partiet cirka 3 minuter in i låten med ett fantastiskt samspel mellan bas och gitarr och med undersköna orgeltoner i bakgrunden. Takten här är också skön och man anar lite folkviseinspiration (från musik som vi i Sverige kallar polska).
Låten ”La Meg Försvinne” är textmässigt en sorts hyllning till den norska nationalsporten ”Gå på tur”. Om att uppleva naturens storslagenhet och att göra det i ensamhet långt borta från vardagens bekymmer. Återigen fina flöjtpartier och en fin refräng som sätter sig i skallen. Det som inte känns lika bra är kanske sången (återigen något som till viss del även gäller Änglagård). Något som dock stör mig här är några rätt otäcka syntetiska ljud som svirrar runt i början på låten. Det gäller för övrigt både den inledande ”Over Vidda” och avslutande ”Postludium” där en massa märkliga ljud förekommer som jag har lite svårt att förstå tjusningen med.
Slutbetyget blir väl godkänt men inte mer. Detta trots att här finns några låtar som jag verkligen tycker väldigt mycket om. Men hur mycket av ens förebilders sound får man egentligen kopiera innan man blir anklagad för stöld? Här tassar Håkon och Kristian verkligen oerhört nära gränsen för det tillåtna. Jag hoppas att man i fortsättningen öder mer tid på att verkligen hitta ett eget sound och uttryck i kompositionerna. Ta exempelvis lärdom av ett annat norskt band; Gazpacho, som inledningsvis låg väldigt nära förebilderna Marillion men som så småningom skapade sig en alldeles egen musikalisk nisch på ett mycket framgångsrikt sätt. Jag hoppas det kan ske även med Jordsjø om bara orken och viljan finns.
Jordsjø – Jord
Karisma Records
1. Over Vidda
2. Abstraktioner fra et Dunkelt Kammer
3. Finske Skoger
4. Jord I
5. Jord II
6. La meg forsvinne
7. Postludium
Betyg: 7/10
Karl-Göran Karlsson