The Tangent har varit ett mycket produktivt band sen debuten 2003 med albumet ”The Music That Died Alone”. Plattor has släppts i stort sett varje år därefter och nu är det alltså dags för årets skivsläpp som har fått namnet ”Proxy”. Bandet leds av sångaren och det musikaliska keyboard-geniet (ja, jag måste säga det!) Andy Tillison men i övrigt har bandmedlemmar kommit och gått genom åren. Dock finns det några som ständigt återkommit och som väl får anses som åtminstone halv-permanenta medlemmar och en av dem är Jonas Reingold på bas (Jonas kan nog rent av räknas som en av grundarna av bandet jämte Andy Tillison). Övriga i bandet på den nya plattan är Theo Travis på saxofon och flöjt, Luke Machin på gitarr, Steve Roberts på trummor. Även Göran Edman finns med på lite bakgrundssång.
Den här plattan spelades in under den s k Tangekanic-turnen 2017 och 2018. Det gav bandmedlemmarna mer tid än vanligt att arbeta på plattan vilket skedde på hotellen, genom diskussioner i bussen under transporterna och under soundchecks före konserterna. Kanske bidrog detta till att samspelet mellan musikerna blev extra tajt den här gången.
För mig är Andy Tillison väldigt speciell inom den progressiva rocken. I grunden uppfattar jag honom som en jazzmusiker men med en fantastisk förmåga att plocka in element från den progressiva eller symfoniska rockmusiken och smälta samma allt till en oerhört fascinerande mix. Samarbetet med andra oerhört kompetenta musiker har naturligtvis också medverkat här. Hans största styrka är att få verken att svänga något så fenomenalt och detta utan att till exempel behöva ta till trummisar med metal-genrens dubbeltramp eller stålhårda smattrande. Låtarna är också ofta väldigt melodiska med tydliga refränger som sätter sig fort. Och detta trots att han har en tämligen medioker sångröst (en del säger till och med att han inte alls kan sjunga!).
Jag skall genast proklamera att med den nya plattan ”Proxy” så har Andy Tillison lyft sitt musicerande och komponerande till sin absoluta högstanivå! Detta trots en mycket lång karriär (alltså, för många musiker brukar ju inspirationen till slut sina) och en strid ström av ofta mycket bra och genomarbetade album. Det som får mig att tycka det är (förutom ett antal geniala kompositioner på plattan) det faktum att i princip varje låt dessutom har låttexter som är mer än vettiga, d v s som för fram viktiga och tänkvärda budskap och tankar. För en som för det mesta brukar strunta i låttexterna inom den progressiva musiken (som ärligt talat mestadels inte håller någon högre litterär klass med några få undantag) känns det denna gång som väldigt befriande med någon som vågar skriva om angelägna saker både på det politiska och på det personliga planet. Jag skall beskriva vad jag menar mera tydligt nedan då jag går igenom låt för låt (endast 5 stycken!). Här finns alltså inte så lite politisk prog på denna skiva! Smaka på det – ni som förfasar er över att prog så ofta misstas för den svenska politiska proggen från 60- och 70-talen!
I tillägg måste jag säga att som naturvetare och som tämligen väl skolad inom IT-tekniken är jag fascinerad över hur Andy Tillison väver in termer i texterna som bevisligen antyder att han har någon form av naturvetenskaplig skolning som bakgrund. Här vimlar av IT-termer som ”Proxy”, ”Pointers”, ”Runtime”, med mera. Det finns även en bonus låt på albumet med titeln ”Excerpt From Exo-Oceans” tagen från Andys sidoprojekt The Kalman Filter, där det sistnämnda är en mycket välbekant optimerings-metodik inom naturvetenskapen. För icke-naturvetare torde detta begrepp vara fullständigt, fullständigt obegripligt!
I det följande skall jag gå igenom var och en av de fem underbart långa låtarna på albumet för att försöka ge er en bild av vad som väntar ert lyssnaröra:
1. Proxy
Plattan inleds med titelspåret som i sin tur inleds med ett långt jazzigt instrumentalt parti med gott om plats för de olika musikernas improvisationer. Lyssna exempelvis på Jonas underbara utsvävningar på basen, särskilt efter cirka 3:25 in i låten. Överhuvudtaget tycker jag Jonas verkar stortrivas på denna platta med ett mycket inspirerande och drivande spel på basen. Efter detta tar själva huvudtemat för låten vid med Andys sång om hur världens stora ledare idag inte längre skitar ner sina händer i regelrätta krigsinsatser på olika håll utan att man istället skickligt använder bulvaner (proxies) för att få jobbet (d v s att styra och behålla makten) gjort. Man gör också ofta saker under täckmantel om att det handlar om välgörenhet (notera termer som ”make UNICEF a visible partner”, ”charity sponsored”, etc.) när det i själva verket rör sig om rent egoistiska syften. Det är naturligtvis övertydligt vilka han syftar på men faktum är att den store ledaren in väster inte är ensam om detta beteende. Liknande beteenden ser vi också hos andra världsledare och inom affärsvärlden. Den här låten är i alla fall en drypande uppgörelse med detta beteende med inte så lite sarkasm och ironi i beskrivningen. Den som förlorar är alltså denne ”proxy” (som närmast kan beskrivas som ”mellanhand”) vare sig det gäller enskilda stater, företag eller företags anställda. Detta symboliserar man skickligt på albumets omslag som visar en bonde från schackbrädet och som naturligtvis skall tolkas som ”bondeoffer”, en pjäs som offras för ett särskilt syfte.
En lysande komposition både musikaliskt och textmässigt!
2. Spår nummer två ”The Melting Andalusian Sky” byter riktning totalt och är en helt instrumental (sånär som på ett ”Olé” på slutet) och fullständigt formidabel låt inspirerad av andalusisk flamenco-musik. Underbara passager där vissa är så vackra att man ryser. Jag är verkligen imponerad av det tajta samspelet mellan musikerna på denna låt. Framför allt vill jag lyfta fram Theo Travis alldeles underbara spel på flöjt och sopransax. Fullständigt lysande! Även Luke Machins gitarrspel är mycket njutbart. Att ha fått in Luke i The Tangent ser jag som en riktig lyckträff. Lyssna även in det lite udda partiet strax före 4-minutersmarkeringen där en säregen improvisation tar vid (och som lite grand upprepas igen efter 7 minuter). Synnerligen uppfriskande! Det här är albumets instrumentella höjdpunkt!
3. Tredje spåret ” A Case of Misplaced Optimism” är en skön jazzig låt i lugn takt med närmast Reggae-komp (!) på orgeln från Andy. Låten ”kryddas” med diverse märkliga takt-ljud, något som trummisar som Pat Mastelotto brukar roar sig med. Uppenbarligen något som inspirerat även Steve Roberts. Refrängen spelas närmast som om det vore frågan om storbandsjazz med mycket blås. En skön låt men kanske det svagaste (om det nu finns ett sådant!) spåret på plattan.
4. Spår nummer fyra ”The Adulthood Lie” är ännu ett exempel på Andy Tillisons geniala förmåga att blanda jazz och klassisk progressiv rock med mer moderna musikföreteelser. Den här gången har han givit sig på något så udda som elektronisk dansmusik! Ni vet, det som man tvingas lyssna på i bilen när man råkat få in någon station med vad som brukar betecknas som ”Bäst musik just nu!”. Högtempolåtar med en massa elektroniska ljud som ett flertal gånger i låten accelererar upp i både tempo och tonhöjd så att man alldeles håller på att bli tokig. Men tro det eller ej, Andy lyckas använda detta på ett fenomenalt sätt till en låt som är både otroligt medryckande och njutbar. Och så naturligtvis – ännu en fenomenal text! Som handlar om hur vi som nu är till åren komna faktiskt fullständigt gått på myten från när vi var unga om att allt skulle bli så mycket bättre när vi blivit vuxna. Ni vet, det där om att mogna och bli så mycket klokare. Men samtidigt har man övergett gamla drömmar och den livsglädje som hör ungdomen till. Mitt i låten hör vi en gammal person tala om just detta. Hans slutord är ”The worst part of getting old is to remember how it was when you were young”. Hur var det nu – var det bättre förr? Det råder väl delade meningar om det men jag tycker faktiskt Andy har en poäng här med resonemanget och innebörden av låttiteln. Vad har egentligen vuxenlivet gjort med oss egentligen?
Nåväl, musikaliskt känns kanske första halvan av låten lite sådär men efter cirka 6:10 in i låten händer något fantastiskt. Låten ändrar karaktär och blir plötsligt både medryckande och vacker. Andy hittar ett otroligt passande musikaliskt tema (både kompmässigt och sångmässigt) till denna högtempokreation som så småningom exploderar i en fantastisk refräng (”When I was young I fell in love with the strangest things for those looking from above”). Denna andra halva av låten är helt otroligt bra och jag uppskattar även de improviserade elektroniska krumbukter lite senare i låten. En fantastisk låt som berör en både textmässigt och musikaliskt. Och som ändå avslutas med lite hopp på slutet när Andy sjunger ”There’s still time”.
5. Avslutande ”Supper’s Off” (alltså inte ”Supper’s Ready”!) är ännu en filosoferande sång kring vad som händer med oss när vi växer upp. Andy sjunger om ungdomens hippierörelse med Woodstockfestival och annat och gör reflektionen att mitt i allt detta fanns förmodligen en stor del av dagens etablerade politiker och affärsmän. Tog de något intryck av fredsrörelsen och anti-krigsbudskapet och som de senare tog med sig i sin karriär? Alltså, fick Rock’n Roll verkligen någon betydelse för världsutvecklingen? Jodå, idag betyder det mycket försäkrar Andy sarkastiskt! För saker som pausunderhållningen i Superbowl-turneringen! För introduktionen av band i Rock’n Roll Hall of Fame och som reklam för olika varor och presidentkampanjer (med Rolling Stones musik som typexempel)! Alltså, det är mycket satir och sarkasm över det hela. Till exempel i sångfraser som ”We tried to change the world but the world doesn’t take a hint”. Musiken har alltså slutat betyda något mer än som någon sorts nostalgisk känsla som man bara utnyttjar. Till och med nutidens musik ignoreras i dessa sammanhang (”all the other bands are skinned”). Ja, man kan inte annat än hålla med om hur underligt saker har blivit.
Även denna låt spelas självklart med bravur, både instrumentalt och sångmässigt.
Jag kan bara till slut hylla Andy Tillison och hans band för en alldeles fenomenalt bra platta. Kan det rent av vara årets bästa inom progressiv rock och fusion?
The Tangent – Proxy
InsideOut Music
1. Proxy (16:08)
2. The Melting Andalusian Skies (8:51)
3. A Case of Misplaced Optimism (6:13)
4. The Adulthood Lie (16:06)
5. Supper’s Off (9:54)
Betyg: 9/10
Karl-Göran Karlsson