Den utmärkte sångaren och kompositören Mark Truey Trueack lämnade det framgångsrika australiensiska bandet Unitopia 2014 och startade ett projekt som han kallade United Progressive Fraternity (UPF i det följande). UPF är kanske mer ett löst koncept än ett traditionellt band och bygger på Marks vision att göra musik med den seriösa ambitionen att sprida lite mer kunskap om globala miljö- och klimatfrågor samt uppmärksamma politiska orättvisor. Första albumet ”Fall in love with the Earth” kom 2014 och var verkligen en stark release med flera riktigt tunga låtar både textmässigt och musikaliskt. Främst tänker jag på den fantastiska låten ”Water” som vädjar om bättre vattenanvändning i världen. I denna låt gör också Jon Anderson ett riktigt fint bidrag till sången.
Det nya albumet (2 CD med hela 1 timme och 15 minuters längd) med titeln ”Planetary Overload Part 1: Loss” är närmast ännu mer agitatorisk och (om man så vill) klimatalarmistisk. I det närmaste varje låt handlar om den pågående klimatförändringen och texterna är ömsom anklagande och dömande (med fraser som ”..Look at all the nothing we have done!….How can we reach those who still not get climate change?”), ömsom hoppfulla och inspirerande (”…there is hope in everything we do…..there’s so much we can do…we are the ones that can make it right, don’t give up the fight.”). Dock får jag säga att det även blir lite ämnesmässigt ”overload” när Mark blandar ihop saker som nukleär vinter (”…sun disappering in clouds…”) med klimatförändringstemat pga koldioxidutsläpp vilket ju är två helt skilda saker. Sen är också texterna fulla med överdrifter (”…dried out oceans…”) vilket även det irriterar lite. Det hade inte skadat att fokusera lite bättre och mer faktabaserat på det aktuella temat. Men jag måste också ge beröm för försöket att sprida mer information om saker som kanske inte alla känner till. Till exempel den utmärkta låten ”Seeds for life” som handlar om den enorma globala genbanken med fröer av alla jordens sädesslag och andra växtslag som har byggts på Svalbard. Genbanken är alltså tänkt att vara en resurs i händelse av katastrofala händelser i världen (som torka och naturkatastrofer) som på ett dramatiskt sätt kan ändra livsförhållandena på jorden.
Mark har också skickligt vävt in uttalanden av kända personer i låtarna. Mest spektakulärt här är kanske Sir David Attenboroughs inledning till låten ”Stop time” där han reflekterar över hur en gång i tiden upptäckten av plast ansågs som en fantastisk landvinning för mänskligheten. Nu ser vi verkligen baksidorna av denna upptäckt. Andra kändisar som vi får höra här och där i låtarna är Jane Godall (berömd för sitt arbete med afrikanska schimpanser), den amerikanske klimatforskaren James Hansen och miljöaktivisten och biologen David Suzuki. Dessa inslag gör helt klart att man lyssnar lite extra på budskapen i texterna.
För att lämna texterna (som i de flesta fall är närmast övertydliga) och övergå till musiken så skall man säga att detta verk framförallt skapats av två personer. Förutom Mark så bidrar multi-instrumentalisten Steve Unruh till mycket av kompet, kompositionerna och arrangemangen på plattan. Steve är en tämligen inflytelserik amerikansk prog- och folkrockmusiker med en gedigen bakgrund i branschen. På detta album briljerar han exempelvis på elfiol i flera av låtarna. Mark och Steve lärde känna varann redan i samband med första UPF-plattan där Steve gästspelade och det ville gärna fortsätta samarbetet.
Jag skrev tidigare att UPF inte är ett fast gäng musiker. Snarare kan det beskrivas som ett musikerkollektiv med några fasta musiker men framförallt ett stort antal gästmusiker. Bland den långa gästlistan kan jag bara nämna ett fåtal som exempelvis Steve Hackett, Hasse Fröberg, Jon Davison, Nick Magnus, Colin Edwin och Jerry Marotta.
Detta dubbelalbum var mastigt att ta sig in i och det kan mest liknas vid ett enormt musikaliskt smörgåsbord. Produktionen känns lite stökig här och där och kanske inte så välarrangerad som vi annars är vana vid i den progressiva rocken. Men det kan samtidigt kännas rätt så fräscht med lite nya grepp. Den mest spännande låten är tidigare nämnda ”Stop Time” som handlar om det globala plastproblemet. Låten kan verka lite stökig med märkliga taktupprepningar och tvära kast hit och dit utan en tydlig melodisk botten. Men efter ett tag vänjer man sig. Det är också i denna låt som Hasse Fröberg bidrar förtjänstfullt i refrängpartiet. Åtminstone tror jag det är han men jag är inte riktigt 100 % på det. Vi har ju även den ljusröstade Jon Davison med på skivan och kanske förväxlar jag de två här. I vilket fall, det bästa partiet på denna låt är den instrumentala delen från 3:30 in i låten och ett par minuter framåt. Ett i det närmaste King Crimson-inspirerat gitarrtema kompas här på ett alldeles strålande sätt med keyboards och trummor i ett stegrande inferno som avslutas med vrålande körer. Speciellt gillar jag det bitvis fullkomligt galna trumspelet av Joe Toscano (eller är det Jerry Marotta?). Får mig absolut att tänka på den galne trummisen i Mupparna! Måste höras!
En annan favorit på plattan är den fina melodiska ”Cruel Times”. Här briljerar Mark med sin sång (närmast Peter Gabriel-lik) och här känns också helheten med texten också väldigt äkta och ärlig. Ackordsföljden till själva refrängen är väldigt fin och den upprepas väldigt snyggt i slutet med full instrumentering (till och med ackompanjerad av trumpetstötar!). Den påminner väldigt mycket om Steve Hacketts gitarrsoloparti i slutet av Genesis-låten ”The Lamia”. Ursnyggt! På tal om gitarrsolo och Steve Hackett så kan ni hitta ett mycket fint akustiskt solo från honom i mitten av låten ”Seeds for Life”. Den sistnämnda låten är också en av de allra bästa på plattan.
Ja, jag kan nämna många andra låtar på albumet som är värda att lyssna på men jag måste runda av här. Plattan har följt mig nu under flera veckor och den växer hela tiden. Tycker ni det här verkar spännande så skall ni absolut införskaffa verket som jag tycker sticker ut rejält jämfört med annat som släpps just nu, inte minst textmässigt. Ni skall då veta att Del 2 av detta verk släpps senare i år och nästa år tänker sig Mark en världsomspännande turné där båda delarna skall framföras. Något att se fram emot.
United Progressive Fraternity – Planetary Overload Part 1:Loss
GEP
- Loss Anthem
- What Happens Now
- Cruel Times
- What Are We Doing to Ourselves
- Stop Time
- One More
- Mercenaries
- What If
- Forgive Me, My Son
- Dying to be Reborn
- Seeds for Life
- Loss to Lost
http://www.unitedprogressivefraternity.com
Betyg: 8/10
Karl-Göran Karlsson