Har han inte hyllat amerikanska blueskungar så har han gett oss lektioner i den brittiska bluesboomen eller så har han spelat funk eller tolkat soul och R&B-klassiker med Beth Hart. Världens mest produktiva bluesartist just nu har naturligtvis hunnit ge ut album med egenkomponerat material mellan varven också. Att jag är ett stort fan av Joe Bonamassa och slukar allt han ger ut med stor aptit är heller ingen hemlighet. Allt han ger ut håller nämligen alltid högsta kvalité och är aldrig sämre än klart köpvärt. Jag har dock de senaste åren börjat efterfråga ett livedokument med material tagit från hans senare skivor. Låtar som vi inte fått höra så mycket när han matat sina otaliga live-DVDer fulla med andras låtar eller eget äldre material. Så döm om min glädje när Live at Sydney Opera House utannonserades och låtlistan innehöll övervägande låtar från grymt starka skivan Blues of Desperation från 2016! Detta livealbum inspelat under samma års turné kunde även ha varit helt annorlunda sett till vad han spelade för låtar under den aktuella kvällen. För det är ju långt ifrån en hel Bonamassa-konsert vi får här men det vi får är och andra sidan tillräckligt för att man skall känna sig mer än nöjd efteråt. En av anledningarna är att han lyckas ändra och addera saker till sina låtar utan att det förstör originalet. Han drar gärna ut lite extra på sina kreationer live och det utan att varken spela över eller dra det i långbänk. Det blir ju inte heller sämre av att han omger sig med idel supermusiker och fantastiska körsångare. Adderandet av både blåssektion och körsång skänker dessutom ett härligt soulfunkskimmer över alltihopa.
Det börjar i och för sig lite trevande. This Train är en trevlig och lite medryckande sak men som konsertinledning så funkar den inte riktigt. Efterföljande Mountain Climbing funkar inte heller riktigt trots att den på förhand borde vara en käftsmäll. I studion är det ett frustande tungriff som driver låten framåt men på scen tappar gitarren tyngden en aning och blir mer till en trivsam smekning. Mina orosmoln skingras dock snabbt med snygga Drive som här får ytterligare en dimension och Love Ain’t a Love Song som med ett härligt bett i gitarren och medryckande blås blir maffigare här än i studion. Sedan fortsätter det mysigt med How Deep this River Runs, småfint sväng med Eric Claptons Mainline Florida och sedan snygga The Valley Runs Low. En trio låtar som alla är högklassig underhållning men kanske inte bjuder på de största känslosvallen. Avslutningen däremot. Blues of Desperation, Bonamassas kanske bästa låt på senare år, blir här ännu mer dramatisk, tung och rivig men nu också med blås! Häftigt är bara förnamnet. Att sedan avsluta med coola No Good Place for the Lonely känns aningen konstigt men låten får ett lyft i liveskrud och skäms inte för sig.
Låtlistan på detta album kan vid första anblicken skrämma bort de som inte är fullt bevandrade i gitarristens backkatalog. Men tar man sig tid och lyssnar så får man här ett konsertdokument fyllt till bredden med galet snygg blues av idag. En Joe Bonamassa i högform, medmusiker som briljerar och ”nya” spännande låtar. Mer sådana här utgåvor i framtiden tack.
Joe Bonamassa – Live at Sydney Opera House
Provogue Records/Mascot Label Group
- This Train
- Mountain Climbing
- Drive
- Love Ain’t a Love Song
- How Deep this River Runs
- Mainline Florida
- The Valley Runs Low
- Blues of Desperation
- No Good Place for the Lonely
https://jbonamassa.com/
https://www.facebook.com/JoeBonamassa
https://www.mascotlabelgroup.com/
Betyg: 8/10
Ulf Classon