Två gånger hade jag äran att få se Gary Moore uppträda live. Båda gångerna hörde jag folk runt omkring mig gnälla på att det var för mycket blues och för lite av den hårdrock han blivit känd för. Själv fick jag båda gångerna torka glädjetårarna då det är just blues jag anser att gitarristen och sångaren gjorde som bäst. Hans förmåga att via sin gitarr förmedla en sådan känslostorm hos mig är det få, om någon, artist som har lyckats med. Det är som att hans melodier, speciellt i de lugnare numren, förvandlas till energistötar som tar sig in via ens nervbanor och sprids vidare i hela kroppen. Riktigt samma effekt upplever jag inte när jag nu tar mig an att tycka till om albumet Live From London, inspelat ett drygt år innan hans tragiska bortgång, men det är inte långt ifrån. Inledningen ger oss, på ren svenska, ett jävla ös då han levererar bluesrock i ett högt tempo och hans fingrar glöder. Sen blir det mer varierat och han visar upp både teknisk briljans och känslomässig fulländning. Man märker hur inspirerad han verkar vara och den intima lokalen Islington Academy i London ger en härlig närvaro även från publiken. Närvaro är för övrigt en bra beskrivning på skivans avslutande tredjedel där både hans gitarrspel och sång lyfter sig ytterligare några snäpp. Lyssna bara på hur han hänger så där härligt på tonerna i Parisienne Walkways som bara han kan. De tycks aldrig ta slut. Tyvärr tar ju skivan slut men spellängden är faktiskt väl avvägd. Precis lagom faktiskt och Live From London är alltså inte för dig som anser att huvudpersonen skall hålla sig till enbart hårdrock för detta är en renodlad bluesrockkonsert. Men å andra sidan finns här gott om fart och fläkt för att även ni ”rockers” skall trivas. Men mest är detta ett lysande dokument över bluesmannen Gary Moore och det är så här jag vill minnas honom. Vild, känslosam och fullständigt briljant.
Gary Moore – Live From London
Provogue Records/Mascot Label Group
- Oh, Pretty Woman
- Bad For You Baby
- Down The Line
- Since I Met You Baby
- Have You Heard
- All Your Love
- The Mojo (Boogie)
- I Love You More Than You’ll Ever Know
- Too Tired / Gary’s Blues
- Still Got The Blues
- Walking By Myself
- The Blues Alright
- Parisienne Walkways
http://www.gary-moore.com/
https://www.mascotlabelgroup.com/
Betyg: 8/10
Ulf Classon
Klockren analys. Jag har ju alltid älskat hårdrocksplattorna från 80-talet som jag växte upp med; jag släppte kollen på Moore efter Still Got The Blues. Men den här plattan är ju hårdrock i blueskläder. Rockar r*ven av det mesta. Blir till att inhandla.Tack för en fin analys som sagt.