Pernilla Gillback – Tonårsdrömmar, Noice, Hasse och jag
Under the kite
Efter David Borgeriua monumentala Noice-biografi och basisten Peo Thyréns två (!) självbiografier, ställer sig frågan enkel: Behövs verkligen ännu en bok om Noice? Efter att ha läst ”Tonårsdrömmar” är svaret enkelt: JA. Den här boken är nämligen inte en Noice-skildring i mängden, utan en djupt skriven biografi från en av dem som stod Noice-sångaren Hasse Carlsson allra närmast. Författaren och journalisten Pernilla Gillback var smått fixerad vid Hasse i sin ungdom, bara för att sedan under en period bli hans fästmö. Jovisst finns här storys från det turnéliv som popsensationen Noice upplevde när 80-talet var ungt, och där de blev introducerade till knark. Gissningsvis är dessa bitar tämligen skönlitterära, då ju Gillback inte var med på plats. Men de stycken som gnager sig fast är de bitar där Gillback VAR med. Första synen av Hasse i Stockholms Galleria, samboflyttandet till en ny lägenhet, den långsamma insikten i att här stod inte allt rätt till, reaktionen efter många år när hon förstår att Hasse dukat under för heroinet. Och mycket mer.
Gillback är en mycket skicklig berättare. Trots att jag vet att allt kommer att gå åt pipan, önskar jag att boken inte ska ta slut. Här har vi en bladvändare, på gott och på ont. För mig som är född 1969 hopar sig alla nostalgiska bilder framför mina inre ögon. Takano-overaller, filmen G, axelvaddar, Wet Wet Wet, touperade frisyrer, Glen Spove… För oss som var tonåringar under 80-talet är den här boken helt enkelt ett absolut måste. Och om du tycker att boken inte har på en artrocksida att göra, så kan nämnas Hasse Carlssons kärlek till Jon & Vangelis!
Saknar jag något? Egentligen inte. Boken är vad titeln lovar. Men jag hade gärna velat få lite mer kött på benen om Noice-keyboardisten Freddie Hansson. Denne hypermusikaliske tok gick samma öde till mötes som Hasse Carlsson, men han tycks vara bortglömd av historien. Å tredje sidan är det inte om honom som boken handlar. Slutkontentan är en djupt ledsam läsning, som både en och femtio gånger lockar till skratt.
Betyg: 8/10
Daniel Reichberg
Vilken fin recension. Jag håller med dig i det du skriver tyckte också jag var tillbaka i 1980 talet. Sen att boken var annorlunda att läsa efter Thyrens och Borgerius böcker.