Världens alla rockband är just nu i mer eller mindre chocktillstånd sen den ödesdigra månaden mars i år då pandemin slog till. Att inte längre få turnera och spela på festivaler och konserter var ju i princip att deklarera näringsförbud för de flesta artister och band. Godnatt! Ridå! In med handduken. Eller?
Några
som vägrade acceptera detta var svenska The Flower Kings (i
fortsättningen TFK) med gitarrlegendaren Roine Stolt vid rodret. De
tolkade situationen på ett helt annat sätt. Här är Roines egna ord:
“To sit out the pandemic with no activities was not an option
for us! We can’t be stopped by an evil virus!”
Nå, vad kunde de göra då? Jo, naturligtvis vad de är bäst på! Att komponera och spela in ny musik! Det var ju bara det att eftersom bandet består av medlemmar boende i Sverige, USA, Italien och Österrike så kunde man p g a reserestriktioner inte träffas och spela tillsammans. Så allt fick då göras över Internet. Roine har ju tidigare visat att detta går alldeles utmärkt, inte minst exemplifierat av hans samarbete med Jon Anderson för några år sedan. Material och idéer fick alltså sändas kors och tvärs och prövas och testas. I slutändan mixades allt ihop av Roine. OK, men det måste väl ha påverkat musiken negativt? Nej, faktiskt inte. Det är svårt att från slutresultatet höra att det faktiskt inte är inspelat live i studio med en majoritet av bandmedlemmarna närvarande.
Alltihop tog i princip ett halvår att genomföra från starten av komponerandet till att skivan var mixad och klar. Ganska snabbt för ett mastodontalbum med 21 låtar och en total speltid på närmare 93 minuter. Man kan också notera att det inte ens är ett år sedan det förra kritikerhyllade TFK-albumet ”Waiting For Miracles” släpptes. Jag misstänker att det är ett praktfullt nytt rekord för bandet vad gäller tidsspannet mellan två album av den här digniteten även om produktiviteten tidvis varit hög även tidigare i karriären.
Uppgiften att recensera ett sånt här mastodontverk är egentligen omöjlig. I alla fall om målet är att sätta ett genomsnittligt men ändå rättvisande betyg. Det enda man kan göra är att försöka reflektera över hur denna musikupplevelse har varit i jämförelse med tidigare alster. Men inte ens det är lätt, trots att man i många låtar känner igen mycket av det typiska TFK-soundet och sättet att arrangera låtarna. Orsaken är att detta album bjuder på så mycket olika sorters musik och stilar. Vi kastas mellan progrock, poplåtar, rykande rock, blues, country (jo, det tycker jag faktiskt), orkesterstycken, jazz och mer obestämbara jam-sessioner. De flesta låtar har sång men flera är också rena instrumentala stycken och i nästan alla låtar får Roine plats för ett litet gitarrsolo (eller åtminstone en styrande gitarrslinga). Alltså, det var längesen jag hörde så mycket gitarrsolon från Roine på en TFK-platta som på den här. Men, som ”leader of the band” så ville nog Roine ha det så. Men detta betyder inte att inte de andra medlemmarna märks för det gör de verkligen. Framförallt Zack Kamins som ligger bakom flera låtar eller partier av låtar på plattan. Hans keyboards är närvarande i princip överallt men framförallt förundras jag över hans s k ”orchestrations” i flera av låtarna. Det är fortfarande ett mysterium för mig hur han har tagit fram allt detta. Det låter verkligen som att en hel orkester med tillhörande kör deltar i vissa partier. Men är det verkligen en ”riktig” orkester eller en ”riktig” kör? Svaret är förmodligen nej (men jag är faktiskt ännu inte 100 % säker). Jag bygger min misstanke på funderingar kring varför ingen av dessa orkestermusiker och körer är refererade till i de medföljande häftena med information om albumet och inspelningen? Jag kan inte tänka mig att man hade accepterat utebliven information om deras deltagande om det verkligen var riktiga musiker som bidrog. Alltså, Zack måste ha gjort detta själv med förinspelat material. I så fall är det faktiskt ännu mer imponerande och visar på super-professionella kunskaper i just orkestrering. En gång i tiden ansågs Mellotronen vara ett hot mot de klassiska orkestrarna. Men man lärde sig ganska lätt att känna igen de typiska Mellotron-ljuden så något verkligt hot blev det aldrig. Men det Zack åstadkommer här är verkligen inte lätt att skilja från ”orchestration in real life” med en riktig orkester och/eller kör. Lyssna själva och avgör i låtarna ”Goodbye Outrage”, ”Solaris”, ”A New Species” och ”Looking For Answers”! När man hör detta kan man nog återigen tycka att vanliga orkestrar faktiskt har en del att oroa sig för.
Nåväl, frågan var ju då, är det här lika bra eller kanske rent av bättre än något vi hört förut från TFK? Jag kan nog lugna alla TFK-fans och säga att det nya albumet absolut når upp i klass med många av de tidigare släppta albumen. Jag är dock inte beredd att sätta den i den absoluta topp-tre nivån. Den stora bredden gör nämligen att även kvaliteten och upplevelsen av låtarna varierar väldigt mycket, förmodligen på ett subjektivt sätt där jag säkerligen inte får medhåll från alla.
Personligen tycker jag faktiskt bäst om de verk där Zack Kamins insatser lyser som starkast. Detta gör att jag utnämner den 9 ½ minuter långa låten ”Solaris” till den absoluta topplåten på plattan. Jag har redan nämnt Zacks alldeles utomordentliga orkestreringar i denna låt men sen är också grundmelodierna och, om man så vill, refrängerna så oerhört sköna och harmoniska. Underbar sång från Roine med fint understöd av Hasse Fröberg. Det melodiska här satte sig direkt hos mig. Låten är på något sätt ett absolut toppmått på vad detta band i nuläget är kapabel till. Så många sköna delpartier och även ett rätt så TFK-typiskt tillfälligt ”idiotstopp” med improvisationer på bas och keyboards en bit in i låten. Och sen det underbara orkestrala partiet av Zack efter drygt 6 minuter in i låten som avslutas i full styrka med orkester och körer. Oerhört pampigt!
För övrigt gillar jag också speciellt de två låtarna ”Goodbye Outrage” och ”A New Species” där Zack verkligen lyckas skapa stämningar som vi kanske inte hört så mycket av tidigare från TFK. Den förstnämnda är så annorlunda att man nästan undrar om man lyssnar på rätt platta. Det låter gammaldags och modernt på samma gång. En väldigt vacker men lite sorglig melodi utmärkt framförd med sång av Roine. Låt nummer två målar upp en drömvärld som nästan är kuslig. Samtidigt hör man regnet smattrande mot taket. Men efterhand övergår Zack till virtuost spel på orgel livligt ackompanjerad av Jonas Reingold och Mirko DeMaio. Ett inspirerande instrumentellt stycke.
Dock,
om man helst vill höra mer välbekanta tongångar från TFK kan jag rekommendera
den underbara låten ”From The Ground”. Jag njuter av den positiva och sköna
stämningen i denna låt. Det är så härligt med dessa typiska TFK-trudelutter där
Roine och Hasse sjunger tillsammans. Och sen har vi de där otroligt sköna melodislingorna
från gitarr och keyboards (inte minst mellotronkörer) som gör att man riktigt
ryser.
En liknande låt är också ”Broken”. Här är det dock Hasse som står för det mesta
av sången vilket han gör riktigt, riktigt bra (liksom i den egna låten lite
senare ”All I Need Is Love”). Texten här är dock tung och antyder hur jobbig
tillvaron blivit just detta år. Alltså, det har blivit för mycket av elände och
umbäranden. Fraser som ”Too many lost – too many kills”, ”Too many lost – too
many tears” och ”Too many broken, yet to heal” är ju något som vem som helst
kan hålla med om i nuvarande situation. Det gör att vi också känner igen oss i
texten ”Dreaming of an open sky, of days where all the wrongs are made right”. En
härlig och tänkvärd sång som nog kan bli en favorit för många.
Men det finns även andra sidor på albumet som är värda att nämna. Den lite jazziga sidan hör vi speciellt i låten ”Serpentine” där gästartisten Rob Townsends sopransaxofon hjälper till att lyfta låten. Här svänger det rejält med en mycket medryckande refräng. I denna låt får man också en liten skur av humoristiska inslag, något som är vanligt på TFK-plattor. Exempelvis efter ungefär 2:20 in i låten får vi insprängt i refrängen höra en ”heliumröst” sjunga ”You go laughing in the sun”. Vansinnigt kul och oväntat. Brast ut i gapskratt då jag hörde det första gången.
Ytterligare en sida på albumet är en lite mer allvarlig och begrundande attityd i musiken. Praktexemplet här är låten ”Looking For Answers”. Manskörer, kyrkorgel och kyrkklockor ger verkligen denna låt en känsla att vara nästan som ett klassiskt Requiem, en dödsmässa. Här spelar Roine otroligt känslofullt och vackert på gitarren. Det är omöjligt att inte bli berörd. Roine själv blev ju personligen drabbad av pandemin genom förlusten av sin mor (som han dessutom dedikerat detta album till) och det är inte utan att jag tänker på detta när jag lyssnar på just denna låt.
Som sammanfattning kan man säga att detta album innehåller musik som håller för lyssning väldigt, väldigt länge. Och jag håller kanske inte riktigt med Roine som menar att den förtjänar att lyssnas på i sin helhet, från start till slut. Med tanke på variationen kan man också välja att bara ta bitar av den då och då och ändå få ut väldigt mycket. Ett imponerande verk som jag nog skulle givit full pott om det var det allra första verk jag hörde från TFK. Men igenkänningsfaktorn är lite för stor för att ge riktigt den där euforin så jag nöjer mig med ett par snäpp från ett toppbetyg. Men det är definitivt ett album som kan tänkas fånga in en del nya fans med tanke på den otroliga variation som den erbjuder.
The Flower Kings – Islands
Inside Out Music
CD 1
- Racing With Blinders On
- From The Ground
- Black Swan
- Morning News
- Broken
- Goodbye Outrage
- Journeyman
- Tangerine
- Solaris
CD 2
- All I Need Is Love
- A New Species
- Northern Lights
- Hidden Angles
- Serpentine
- Looking For Answers
- Telescope
- Fool’s Gold
- Between Hope & Fear
- Islands
www.facebook.com/TheFlowerKings
Betyg: 8.5/10
Karl- Göran Karlsson