SKE är ett soloprojekt av Paolo ”SKE” Botta, en italiensk keyboardist som också spelar i flera andra band (till exempel Yugen och Not a Good Sign). Mest känd är han för debutplattan ”1000 Autunni” som rönte stor uppmärksamhet, inte minst bland kritiker. Stilmässigt beskrevs musiken ungefär som 70-talets symfonirock korsat med Canterbury. Jag har tidigare på Artrock.se även skrivit om plattorna från Not a Good Sign vilka jag gillar skarpt. Därför var det spännande att lyssna på detta nya verk från Paolo.
Det nya albumet är dock väldigt annorlunda mot tidigare verk även om det naturligtvis går att känna igen en del i vissa partier av musiken. Orsaken är att Paolo på ett ambitiöst sätt nu gått vidare i en stil som vi närmast känner igen ifrån bland annat Isildurs Bane. En stil som ibland brukar karakteriseras som rockmusik spelad av en kammarrock-ensamble. Inte helt överraskande ser man därför bland musikerna även trumpetaren Luca Calabrese från Isildurs Bane som bidrar på flera av spåren. Inte mindre än 25 musiker bidrar där många spelar på klassiska instrument. Men även tidigare kollegor from Yugen och Not a Good Sign deltar, bland annat den fenomenale trummisen Martino Malacrida från det sistnämnda bandet. Sen hör vi även kvinnliga vokala bidrag i flera av låtarna.
Det är verkligen en spännande musikalisk resa som bjuds lyssnaren på detta album. Inte helt lättlyssnad i alla stycken men väldigt intressant. Förutom de tämligen uppenbara influenserna från Isildurs Bane kan man även höra eko av band som Änglagård, Gentle Giant och Universe Zero.
För att få kläm på stilen så räcker det att höra på första låten ”Sudo” som verkligen blandar och ger bland alla musikaliska stilar och takter. För mig är låtarna där trummisen Martino spelar (vilket han gör på i stort sett alla spår) det som ger mest. Han har ett otroligt driv i sitt spel kryddat med massor av synkoper.
Låt nummer 2 som den första av fem delar av låten Insolubilia är kanske den melodiskt mest attraktiva av låtarna. Mycket vacker inledning på piano och sång som fortsätter väldigt återhållsamt med lite melankoliska toner på blåsinstrument och xylofoner. Allt tar emellertid fart efter det och musiken blir mer komplicerad och tyngre. Kul ’lek’ med mellotronkörer hör vi också på några ställen. Lite överraskande hör vi efterhand ljud från småbarn och efter lite joller övergår detta i skrik som triggar igång musiken igen. Ganska häftigt faktiskt. Återigen sanslöst bra trumspel i delar av låten. Det här är nog albumets bästa låt med tanke på variationen och de olika beståndsdelarna.
Paolo har komponerat samtliga låtar på plattan så det blir mycket inslag på orgel, piano och diverse keyboards. Inte minst klassiska mellotronljud som körer och flöjter hörs i flera av låtarna. Men det finns även åtskilligt från de klassiska musikerna som deltar i låtarna, både vad gäller rytminstrument, flöjter, violiner och sång.
Ytterligare en spännande låt är ”Lo Stagno del Proverbio” där samspelet mellan Paolos mystiska pianospel och Lucas trumpettoner fungerar ypperligt. Här får även Luca rejält utrymme för experiment med trumpeten och de olika ljud som detta instrument kan frambringa.
Låten ”Akumo” blandar samman klassiska cembalotoner med mer moderna keyboards samt lite jazziga takter från Martino. Här använder sig Paolo även av kvinnlig sång för att ytterligare förstärka låten. En lustig detalj är att en bit in i låten sjunger sångerskan på ett sätt som man annars brukar hävda är ett sätt att skilja sång inspelad i en Mellotron från naturlig sång. Det vill säga, spelar man upp Mellotronens inspelade sång med korta tryck på tangenterna så hör man ju på något sätt att detta inte kan vara ’äkta’ sång för så här sjunger ju ingen människa naturligt. Men här vänder alltså Paolo på det och lurar lyssnaren. Det är faktiskt ingen Mellotron vi hör utan riktig sång framförd av solisten. En väldigt kul detalj, tycker jag.
För den som gillar den lite mer experimentella delen av plattan bör man lyssna på låten ”Insolubilia V” som verkligen är intrikat i samspelet mellan takt och teman. Återigen lysande spel på trummorna och ett mycket intressant nätverk av olika instrument och keyboardtoner. Här ligger kanske musiken närmare Änglagård än Isildurs bane, kan jag tycka.
Jag måste också till slut nämna den avslutande delen ”Insolubilia III” (fast man kan undra om Paolo driver med oss här när det gäller numreringen?) som även den är komplicerad men ändå väldigt njutbar i sina olika delar. Tongångarna och temana här påminner kanske mer om Gentle Giant än något annat på plattan, dock här kryddad med kvinnlig sång i vissa partier.
Som ni förstår är jag väldigt förtjust i detta verk som har tålt att lyssnas på ett stort antal gånger och där man upptäcker nya saker för varje ny lyssning. Det finns även en lite melankolisk och lågmäld stämning i delar av låtarna som tilltalar mig (och som även finns i tidigare verk från Not a Good Sign). Albumet rekommenderas naturligtvis starkt för er som orkar med att tränga in i lite mer komplicerad musik. För mig är det här verkligen Artrock av hög klass.
SKE – Insolubilia
Egenproducerad
- Sudo
- Insolubilia 1
- Tor Cia
- Insolubilia 2
- Lo Stagno del Proverbio
- Akumo
- La Nona Onda
- Scogli 4
- Insolubilia V
- Insolubilia IV
- Insolubilia III
Betyg: 8/10
Karl-Göran Karlsson