Neal Morse fortsätter att ge ut album i en rasande takt och i en mängd olika bandkonstellationer förutom albumen kopplade till sina egna soloprojekt. Man kan tycka att ”det kan väl aldrig hålla – det måste bli väldigt mycket omtugg och alltmer urvattnade låtar”. Jag hade faktiskt själv så smått gett upp på Neals musik för några år sedan då jag ledsnat på väckelsesång-stuket i musiken och i texterna. Men på något sätt kunde jag ändå inte helt sluta lyssna på hans nya verk. Och jag måste då erkänna att hans senaste soloalbum (”Sola Gratia”) överraskade som en av förra årets bästa releaser och frågan är om inte han slår till igen med ett nytt toppenalbum ihop med sina medmusikanter i The Neal Morse Band (hädanefter i texten NMB). Med andra ord, Neal imponerar med till synes ytterligare en kreativ boom i sin karriär.
Förutom Neal består NMB av Randy George på bas, Mike Portnoy på trummor, Eric Gillette på gitarr och Bill Hubauer på keyboards. Noterbart på detta album är att alla bidrar på något sätt med sång, ofta med flera olika sångare i varje enskild låt. Neal är generös i sina omdömen om de andra musikerna och menar att de denna gång verkligen jobbat fram det nya albumet tillsammans. Visst kan det varit så men det är ändå omisskännligt hur mycket Neal Morse det ändå låter om verket, både vad gäller meloditeman och keyboard-partier. Fast för det sistnämnda kanske man får vara lite försiktig då vi ju även har Bill Hubauers bidrag på keyboards och det är ibland svårt att veta vem som spelar vad.
Den här gången är det inte frågan om ännu ett koncept-album utan om en samling fristående låtar (förutom den tvådelade ”Not Afraid” som dock lagts på två olika CDs). Stilen är varierad, en del låtar har mer populär hit-karaktär medan andra (ja, hela CD 2) verkligen gör skäl för prog-genren genom långa, snygga arrangemang. Vi bjuds också på en cover av Simon and Garfunkel-klassikern ”Bridge over Troubled Water”.
Personligen är det (kanske inte helt oväntat) CD 2 som är den mest inspirerande att lyssna på. Inte enbart för att det är två långa låtar men för att de verkligen låter bra. Fina teman som varieras, blandas och återkommer.
Allra bäst här är ”Not Afraid, Part 2”. Det inledande mycket vackra partiet på piano låter mer som ett klassiskt stycke av någon känd kompositör. Lite senare spelas samma tema med rock-komp och det låter precis lika bra. Samma tema återkommer senare cirka 7 och en halv minut in i låten och då är det så läckert att man verkligen får ståpäls. Sen kommer det tillbaka även efter cirka 14 minuter och då år det om möjligt i en ännu läckrare variant. Särskilt när volymen efterhand höjs och man drar på med mera komp från andra instrument (där även Mike Portnoy får tillfälle att briljera på trummorna efter att först närmast ha spelat i ett lugnt jazzigt tempo). Det här är verkligen magnifikt och mästerligt! Och ändå är det här bara en av de mest imponerande detaljerna i denna låt som även har flera andra fina teman och arrangemang. I alla fall, låten är min absoluta favorit på detta album. Även melodierna i de sjungna partierna är superfina och med läckert komp från alla musiker.
Efter en sådan låt väntar man sig inte en fortsättning på närmast samma nivå men det är faktiskt precis det som sker i låten ”Beyond The Tears”. Även här har vi en inledning som vore den hämtat ifrån någon klassisk mästare. Jag tänker mig att exempelvis Johan Sebastian Bach kan ha skrivit något liknande som inledning till något preludium. Orkestreringen med orgel, stråkar och blåsinstrument är väldigt vacker och den följs sedan av riktig skönsång (jag tror det är från Bill men är inte säker). (By the way, det inledande temat kommer tillbaka igen efter halva låten i ett nytt väldigt läckert arrangemang med orgel och bas, och hela låten avslutas också med det inledande temat). Efter introt tar Neal och Eric vid med underbart pianokomp innan låten går över i ett rockigare tempo där Eric tar hand om sången i huvudrefrängen. Efterhand följer ett längre och riktigt fint instrumentalt parti med lite överraskande Flamenco-toner som bryter in kortvarigt. Efter 8:30 kommer ett annat mycket fint sångparti med väldigt fint komp på akustisk gitarr och klaviaturer. Fantastiskt spel på orgel av Neal (tror jag?) som för tankarna till Genesis och Tony Banks orgelspel på The Lamb-plattan. Sen överraskas man så småningom av lite fin körsång a la Gentle Giant efter cirka 13 minuter. Ja, det finns så många twist & turns i denna låt att det inte går att beskriva dem alla. Lyssna själva och njut!
Men CD 1 då, skall man glömma den? Nej, för böveln, absolut inte! Här finns också ett antal fina rocklåtar, dock lite mer anpassade till mer traditionell rockmusik. Jag gillar bäst de två inledande låtarna här. Vi har också del 1 av den fenomenala inledningslåten på CD 2. Väldigt vacker men kanske lite för mycket väckelsesång över det hela för att jag skall riktigt tända på den.
Sen har vi låten som får mig att hålla tillbaka lite på betyget på detta annars helt fantastiska album. En cover på Simon & Garfunkels klassiker ”Bridge Over Troubled Water”. Jag tycker helt enkelt inte om denna cover-version. Den är absolut inte dålig men för mig finns det bara en enda anledning att överhuvudtaget göra en cover: Ett försök att göra låten i ett ännu bättre arrangemang än originalet. Det går inte med denna låt! I det här fallet är det så uppenbart att sången helt enkelt är för dålig i jämförelse med det som Art Garfunkel presterade. Ingen av de ärade herrarna i NMB har i närheten av samma sångröst och det här sänker det hela i mitt fall. Det hjälper inte att man lagt till ett helt nytt intro som i och för sig är helt OK men jag kan inte se varför detta naturligt skall förknippas med denna låt. Det kunde lika gärna fått kopplas till en helt ny NMB-låt, i mitt tycke.
Nog med gnäll nu, det är bara att konstatera att NMB presterat något som mycket väl kan bli årets album inom progrocken. För mig är albumet klart mer inspirerande än exempelvis årets nya alster från Transatlantic. Jag tror Neal hade tankarna på något annat när han deltog där. Köp den nya NMB-plattan och njut av 1 timme och 40 minuter (nåväl, minus kanske 8 minuter) underbar musik!
The Neal Morse Band – Innocence & Danger
InsideOut Music
CD 1:
- Do It All Again
- Bird On A Wire
- Your Place In The Sun
- Another Story To Tell
- The Way It Had To Be
- Emergence
- Not Afraid Part 1
- Bridge Over Troubled Water
CD 2:
- Not Afraid Part 2
- Beyond The Tears
Betyg: 8,5/10
Karl-Göran Karlsson
Ibland går det lite för fort när man skriver. Referensen till Genesis och Tony Banks spel på orgel skall givetvis vara till ”Supper’s Ready” och inte till ” The Lamb”!
Bra recension! Håller med dig Karl-Göran att detta album är riktigt bra på många sätt. Den är ändå lite mer lättsmält än de två tidigare NMB dubbelalbumen (som i och för sig var i topp-klass) men ändå tillräckligt med variationer för att man hela tiden håller lyssnarskärpan uppe. Jag behövde lyssna minst ca 3 gånger för att få en bild över skivan och för att kunna njuta av den som bäst. Detta album är kanske mer likt ’The Grand Experiment’ i sin orkestrering men det gör det hela inte sämre.
Ska bli kul att se dem i juni nästa år på Lilla Cirkus.