Thomas Thielen, alias t,är en tysk multi-instrumentalist och sångare som nu släpper sitt åttonde album sen debuten 2002. Han sticker ut på många sätt inom genren med jättelånga låtar (typiska för den progressiva rocken) men med arrangemang som helt klart har influenser långt utanför genren. Hans sångröst är inte vacker men ändå väldigt speciell och intressant. Han har också gjort sig känd för märkliga albumtitlar som vid första påseendet inte är helt lätta att förstå sig på. Men det finns mycket betydelse bakom och inte minst gäller det hans långa sångtexter (läs mer om detta i den separata intervjun).
Jag stötte först på hans musik i albumet ”Epistrophobia” från 2016 och tyckte först att det lät rätt tråkigt och utslätat. Men det var ändå någonting som fick mig att lyssna vidare och gradvis öppnade hans musikvärld upp sig mer och mer och jag blev tämligen fast. Det finns en klar tröskel när det gäller att komma in i hans musik och jag tror det är många som inte tar sig över den tröskeln. Men ifall du gillar långa kompositioner med många svängar hit och dit och med mycket variation i takt och intensitet så är det här absolut något för dig. Kravlar man sig väl över tröskeln så får man ut väldigt mycket av musiken.
På det nya albumet räcker det nästan att lyssna på den 13 minuter långa inledningslåten ”The Same Old Everything” ifall man tycker det är mastigt att ta sig igenom 70 minuters ganska komplicerad musik. Kör denna låt 10 gånger så får ni snart kläm på hans musik och då hoppas jag ni förstår att det finns mer att hämta. Något som är lite nytt från honom i denna låt är de fina arrangemangen med blåsinstrument i början.
Det finns, som sagt, mycket spännande att upptäcka i musiken. Det finns väldigt mycket samplingar av olika saker som läggs in här och där. Vi hör konversationer i bakgrunden från filmer, det forna kontorskaoset med ringande telefoner och knattrande skrivmaskiner samt mer eller mindre oväntade ljud.
Jag gillar också låtarna med lite mer upptempo där han får visa sina färdigheter även bakom trummorna. Det gäller särskilt låtarna ”The Scars of The Sky” och ”Beyond This Pale Face” som har spännande sound med väldigt fint pianokomp.
De finns också en låt (”How Now To Speak”) där han enbart inledningsvis låter pianot tala på ett harmoniskt sätt och man blir invaggad i lugn och harmoni ända till dess en röst påminner om att ”Your time is running out”. Hjärtat börjar bulta och stressen kommer krypande (kompat med ljuden från kontorshetsen). Fast därefter går låten över närmast i en poplåt med en fin refräng. Väldigt snyggt.
Ja, det finns fler långa låtar att kommentera men jag tror jag stannar här med beskrivningarna. Helt klart har vi här ett album med mer än 70 minuters mycket inspirerande musik för den som är mottaglig.
Till slut, personligen förstår jag egentligen inte att det finns personer som mäktar med att snickra ihop komplicerad musik på det här sättet men som faktiskt inte jobbar med musik som heltidssysselsättning. Läser ni intervjun inser ni att Thomas egentligen jobbar med helt andra saker och att han har en tämligen imponerande akademisk bakgrund. Ibland häpnar man vad en del personer mäktar med i livet.
t: – Pareidoliving
GEP
- The Same Old Everything
- The Light at the End of the Light
- How Now to Speak
- The Idiots Prayer
- The Scars of the Sky
- Beyond this Pale Face
(+ A relevant love song) - Tell the Neighbors We’re Fine
Betyg: 8/10
Karl-Göran Karlsson