Marillion Weekend
Cirkus, Stockholm
20, 21, 22 maj 2022
Marillion Weekend – konceptet med tre kvällars konserter, tre helt skilda setlistor är mycket lockande. England, Nederländerna, Kanada och Chile är blott fyra av de länder som förärats progressiva veckoslut. Och nu Sverige. Och det är inte bara konserter, utan fans så vida tillresta som från Bolivia och Australien bjuds på synnerligen underhållande frågestund med bandet, högkvalitativa förband (Oak och Dim Grey) samt en hel massa umgänge. Och när fansen är så här genomkunniga, kan Marillion kosta på sig att skrapa i tunnorna efter udda och sällan spelade låtar. Och skrapat i tunnorna är precis vad den mycket karismatiske sångaren Steve Hogarth halvt på skämt säger att det ofta så allvarstyngda bandet gjort, i jakt på första kvällens lite muntrare upptempolåtar. Med startpunkt i ”Between you and me” inleds en gladkavalkad, och jag njuter i fulla drag. Höjdpunkter: ”Separated Out”, ”Incommunicado” och i största synnerhet ”Cannibal Surf Babe”, vilken jag aldrig trott jag skulle få uppleva live. En stor upplevelse.
Andra kvällen är mer allvarstyngd. I och för sig är senaste skivan ”An hour before it’s dark” inte hundra procent depp, men jämfört med första kvällen…. Flera låtar möts av välförtjänta, stående ovationer, och även jag älskar skivan. Stycken som ”The crow and the nightingale” och ”Care” besitter rejäla doser nerv. Dock – i slutet av sista extranumret ”Neverland” (i mitt tycke Marillions allra bästa låt) tappar Hogarth rösten, och stormar av scenen. Gitarristen Steve Rothery får täcka upp genom att spela solo mer intensivt. Sedan kommer Hogarth ut igen och mottar ännu en stående ovation.
Under söndagen sprids en tweet från en febrig Hogarth, som gör gällande att rösten är puts väck, och att frontmannen ska leda Marillion-karaoke under kvällen. Men stämbanden måste ha repat sig under dagen, för tredje och sista kvällen blir en traditionell konsert, trots allt, även om publikdomptören Hogarth låter den textkunniga massan ta över delar av sången. ”Seasons End”-albumet (1989) avhandlas i sin helhet inklusive ett par singelbaksidor. Extranummer blir en hjärteskärande ”Gaza” samt ett par låtar från förra skivan ”F.E.A.R”. Det sistnämnda är en miss, enligt mig, då festen borde fått avlutas mer euforiskt. En annan nackdel är att under hela helgen endast två låtar spelas från den tid då Fish var bandets frontfigur. Kalla mig gärna Svenne Banan, men jag hade inte tackat nej till en ”Kayleigh” eller en ”Slainte Mhath”. I övrigt är det emellertid svårt att hitta nackdelar. Marillion är högemotionella genomproffs, Steve Hogarth en född frontfigur och samtliga medlemmar rena spelevinkarna, sin seriösa musik till trots. Och så är det härligt att under tre dagar träffa progrockvänner, gamla såväl som nya.
Vilken kväll som var bäst? Alla!
En sista applåd utbringas till Marillions fenomenala ljusshow.
Betyg: 9/10
Daniel Reichberg
Helt fantastiskt weekend med Marillion. Trodde knappt man skulle få uppleva detta i Sverige. Håller inte med dig om avslutningen dag 3 Daniel, med tanke på ämnesvalet i ”The Leavers” så finns det knappast en bättre avslutningslåt att välja 😊
Jag håller med Daniel till 100%!
Även vad gäller betyget. Genomförandet av bandet och speciellt av H är nästan onaturligt. Här har vi inte några avdankade 60-åringar (Ian Mosley fyller 69 om ett par veckor) utan ett gäng som fortfarande levererar 100%. Hur länge håller H:s röst denna extrema kvalitet? Jag vet inte vad som händer men min hjärna reagerar och tårarna kommer bara han öppnar munnen.
Om vi hade fått ytterligare två ”Fish-låtar” och en mer storslagen avslutning med typ Splintering Heart hade jag väl fått en hjärtattack.
Har man som jag, lyssnat på Marillion i 41 år så kan det vara svårt att helt hitta rätt i hur dessa 3 konserter kändes. Men jag var där, såg, lyssnade och upplevde mina husgudar och huruvida låtvalen de 3 kvällarna var rätt eller inte så spelar det för mig inte så stor roll. De 5 medlemmarna är så sjukt samspelta och skickliga och är verkligen några som får för lite utrymme i media men okej, deras genre är och har alltid varit en aning bespottad så vi fans får hålla till godo med vad vi upplever ändå. Det var fantastiska konserter hur som helst även om det verkliga pirret i kroppen inte infann sig riktigt och det kan jag nog aldrig förklara hur jag än vrider och vänder på mina intryck.