Andy Tillison och hans band the tangent är nu tillbaka med sitt tolfte studioalbum sen debuten 2001. Bandet har skiftat medlemmar rätt så rejält genom åren men på sistone har vi sett en rätt stabil sättning bestående av, förutom Andy, Jonas Reingold på bas (ett ankare i The Flower Kings och nu turnerande med Steve Hackett band), Luke Machin på gitarr (från bl a It Bites), Theo Travis på diverse blåsinstrument (mest känd från King Crimson) samt Steve Roberts på trummor (har bl a spelat med David Cross).
Albumet innehåller endast fyra låtar varav tre är längre än 16 minuter så man kan nog säga att bandet denna gång överraskar med vad man brukar kalla i huvudsak episka låtar. Detta skiljer sig en del från tidigare album där en del låtar varit korta och närmast av hit-karaktär. Låtarna är dessutom väldigt olika i sin uppbyggnad. Uppenbart är att mycket av materialet skrivits under pandemitiden då olika aspekter av denna underliga period i livet behandlas på olika sätt i texterna. Normalt sett brukar jag inte bry mig så mycket om låttexter men just i fallet Andy Tillison har jag noterat att han ofta skriver väldigt bra om väsentliga saker, med mycket humor och med en del sarkasm i formuleringarna. Den här plattan är inget undantag i det avseendet, texterna är över lag väldigt bra.
Låt nummer 1 ”The Changes” kan man säga är en enda lång fundering om vad pandemin har gjort med oss och vad vi kan vänta oss framöver. Till exempel, kommer allt att gå tillbaka till så som det var tidigare? Han uttrycker också den oro och närmast desperation som många har känt under pandemin. Kommer man någonsin att kunna umgås med nära och kära igen som förut utan att känna rädsla och skuld? Kommer man någonsin att återse platser och ställen som man tidigare besökt? Kommer bandet att kunna spela som förut på dessa platser i ett turnéliv som man lärt sig älska? Han hoppas det och även att vi lärt oss något av detta och kan gå framåt mot något bättre. Musikaliskt hör vi ett välkänt sound med mycket jazzinfluenser och diverse utsvävningar. Musik att verkligen digga till samtidigt som man får till sig Andys funderingar. Under själva slutminuterna på låten får man också till ett läckert medryckande tema, med en fin soloinsats från Luke Machin som sätter sig rejält i huvudet efteråt.
Låt nummer 2 ”The GPS Vultures” är helt instrumental vilket gör att man kan koncentrera sig på det tajta samspelet i bandet. Här svänger det bra och man märker att musikerna tar ut svängarna rejält. Vi hör fint driv på basen från Jonas och på gitarr från Luke. Och naturligtvis får vi höra frejdiga improvisationer och utsvävningar från Andy.
Sen händer något helt annat på albumet. Låt nummer 3 ”The Lady Tied To The Lamp Post” utser jag utan vidare till albumets klart bästa låt. Det gäller både det musikaliska och textmässiga. Den är också den klart längsta låten, hela 21 minuter lång. Låten inleds med ett sorgligt tema där Andy sjunger om den hemlösa kvinnan som han passerar nere på stan. Hon har bundit fast sig själv vid en lampstolpe, uppenbarligen för att orka hålla sig uppe och inte falla ihop. Detta återges som synes även på omslaget på plattan. Det leder till funderingar och han beskriver hur han börjar tänka på musik och låttexter snarare än att stanna och göra en hjälpande insats, ett beteende han uppenbarligen själv tycker är störande. Han undrar också hur samhället kan satsa hur mycket som helst på insatser vid trafikolyckor på vägarna men i princip ignorera de nödlägen som de hemlösa representerar. Gör samhället rätt prioriteringar här? Vad är egentligen ett nödläge? Han ber oss betänka att steget från ett normalt liv till att hamna som hemlös faktiskt kan vara förfärande kort.
Andy är ju på intet sätt ensam om att skriva en låt om hemlösa och deras situation. Vi minns ju alla Phil Collins enorma genomslag i låten ”Another day in paradise” som tog upp samma tema. Men Andy går längre här i att han försöker tränga djupare i problematiken och inte bara utrycker medlidande. Det tycker jag hedrar honom stort. Sen är ju själva musiken bakom låten så väldigt bra. Efter den sorgsna inledningen ökar tempot på och strax svänger musiken på ett underbart sätt. Lyssna exempelvis strax efter 6 minuter in i låten där intensiteten ökar rejält och där Jonas får tillfälle till att briljera med sin bas. Det här partiet är verkligen härligt att lyssna på. Sen följer massor med olika variationer och olika teman i resten av låten. Jag tycker också att Theo Travis bidrag på just denna låt är särskilt bra.
Låt nummer 4 är återigen något helt annat. Närmast ett försökt till en gammal hit med Tamla Motown sound. Påfallande positiv och optimistisk i texten.
Sen måste man till slut även nämna att man har kryddat albumet med en alldeles fantastisk bonuslåt på slutet. Det är ingen mindre än den klassiska hiten ”In The Dead Of Night” från supergruppen UK. Jag brukar inte vara så förtjust i covers men här är jag beredd att göra ett rejält undantag. Kan tänka mig att det var frestande för Andy att ge sig på denna låt som ju har väldigt mycket innovativt keyboard-spel från virtuosen Eddie Jobson. Även John Wetton’s basgång var nog något för Jonas att testa liksom för Steve det inspirerande trumspelet från Bill Bruford. Och här gör bandet faktiskt ett alldeles utmärkt jobb. Första delen är i princip rätt så troget originalet men det som jag gillar speciellt är deras sätt att utvidga låten från cirka 6 minuter och 10 minuter framåt under resten av låten. Bitvis riktigt psykedeliskt och utflippat men ändå på ett riktigt njutbart sätt. En fröjd att lyssna på, faktiskt.
Alltså, ni som gillar The Tangent och Andy Tillison bör absolut skaffa detta album. Det kan bli sommarens bästa musikupplevelse.
The Tangent – Songs From The Hard Shoulder
INSIDEOUT Music
- The Changes
- The GPS Vultures
- The Lady Tied To The Lamp Post
- Wasted Soul
Bonus spår: In The Dead Of Night
Betyg: 8,5/10
Karl-Göran Karlsson