Polska Riverside med frontfiguren Mariusz Duda jobbar oförtrutet på med både nya studioalbum och väldigt omfattande turnéer. Bandet har hållit prog-fanan högt under många år och har samlat mängder av fans internationellt. Nu är det så dags för deras 12:e release (om man räknar både fullängdsalbum och EP). Som så många andra band som hållit på länge så kommer oundvikligen krav på förnyelse och förändring. Dessa krav kommer kanske bara delvis från den egna fanskaran utan faktiskt mest från musikerna själva. Att en viss trötthet kommer är förståeligt men att ändra stil är också riskfullt. Kommer de gamla fansen att gilla det och vinner man några nya fans?
Uppenbarligen har detta sysselsatt Mariusz och de andra i bandet för på det nya albumet bjuder de på något som vi aldrig hört tidigare ifrån bandet – en poplåt med stil från 1980-talets syntpop. Om man inte visste det (och kände igen Mariusz röst) kunde man faktiskt tro att låten ”Friend or Foe?” framförs av ett syntpopband typ Depeche Mode. Inte för att jag i grunden ogillar denna musik men jag blir ändå överraskad och undrar vart Riverside är på väg. Nu är väl jämförelsen inte helt rättvis då det lite mer typiska soundet från Riverside får lite uttryck senare i låten och framför allt i slutet. Men det här närmandet mot s a s hitlåterock finns på fler ställen på albumet. Även slutlåten ”Self-Aware” känns som en poplåt som man hört förr (även om själva det avslutande instrumentala partiet är mycket fint). Men låten kunde rent av ha spelats av vilket svensk populärt rockband som helst de senaste decennierna. Nåja, ni hör lite indignation över min respons här. Visst, en viss oro över vart bandet är på väg finns helt klart. Är bandets själ i fara?
Jag blir dessutom inte direkt lugnare av att läsa Mariusz’ kommentarer om albumet:
”We really wanted to say goodbye to the decade of sadness and melancholy, which dominated our recent releases”.
Men vad tusan! Det är ju det här som fått mig att älska bandet genom alla år? Inte minst genom avknoppningen Lunatic Soul med sitt mörka och mystiska sound som ofta givit gåshud vid lyssningen. Är det slut med detta nu? Är det samma typ av svek (hm, kanske för starkt ord?) som jag kände för Steven Wilsons senaste alster, eller kanske Hakens flört med 80-talsmusiken för några album sedan?
Nåväl, vidare lyssning på albumet ger vid handen att det även finns låtar av det ’gamla’ snittet så färdriktningen har inte ändrats så radikalt som man först kunde tro. Inte minst låten ”Landmine Blast” är av gammalt gott Riverside-snitt. Lyssna också på min favoritlåt på albumet ”I’m Done With You” där man i början känner lite folkmusikkänsla men överfört till tunga rockriff senare i låten och med underbart spel på orgel av Michal Lapaj. Och här visar nya gitarristen Maciej Meller att han faktiskt är ett mycket fint tillskott till bandet. Lyssna också på hans fina solo i slutet av låten ”Post-Truth” (samt även i låten kommenterad härnast).
Den långa ”The Place Where I Belong” måste också nämnas där den andra halvan har mycket av Lunatic Soul-känslan som jag gillar så skarpt. Men låten har också flera olika ansikten där vi också har ett parti i mitten där bandet spelar mer blues-likt med mycket spelglädje.
Man måste också nämna att en hel del jobb har lagts ner på texterna som handlar mycket om identitet på olika plan. Inte minst finns en hel del kritik mot all kartläggning av våra identiteter som vi möts av från Facebook och Google och andra aktörer inom mediebranschen.
Alltså, till slut så får man väl ändå säga att albumet är helt klart godkänt men att den kanske inte gav den euforiska känsla som många av deras tidigare alster har givit. Det blev lite för mycket av blandad kompott den här gången.
Riverside: ID.Entity
INSIDEOUT Music
- Friend or Foe?
- Landmine Blast
- Big Tech Brother
- Post-Truth
- The Place Where I Belong
- I’m Done with You
- Self-Aware
http://www.facebook.com/Riversidepl
https://www.instagram.com/riversideband.pl
Betyg: 7.5/10
Karl-Göran Karlsson
Jo, håller med det du skriver, ganska spretig skiva med några højdpunkter.
Just med førsta låten undrade jag vad detta skall sluta, kanske som Steven W’s pop-platta som jag totalt dissade.
Tackolov är det några bra nummer och jag ser fram emot konsert #6 snart i Køpenhamn.
Du skriver bra Karl-Göran, men nu har jag lyssnat på denna platta i snart 4 månader, och jag tycker, den bara växer och växer och är för mig den bästa de släppt, och det tack vare variationen, att våga göra något nytt, den är så spännande och så har den så fina låtar! Ett band som verkligen vågar utveckla sig!
En klar 10/10 ger jag den efter att den varit ute i 4 månader!