Transatlantic, med några av de främsta musikerna inom modern progressiv rock (Neal Morse, Mike Portnoy, Roine Stolt och Pete Trewavas), har i dagarna släppt en monumental live-inspelning från sin allra sista konsert på den senaste turnén. Den är inspelad i Paris på anrika arenan L’Olympia som invigdes redan 1893 (men som naturligtvis renoverats sedan dess). Här måste jag också tillägga att bandet också supportades av Ted Leonard på diverse instrument och bakgrundssång (och även lite solosång på låten ”We All Need Some Light”).
Den entusiastiska publiken fick åtnjuta hela 3 timmar musik från bandet, inklusive en paus. Man spelade hela det senaste verket ”The Absolute Universe” (eller snarare den fjärde versionen – The Ultimate edition”) plus stora delar av det tidigare albumet ”The Whirlwind”. Inte nog med det! De spelade även ett långt medley på låtar från de tidigaste albumen. Alltså, i princip täckte man mer eller mindre in bandets hela karriär.
Ja, vad skall man säga om det här? Efter att ha lyssnat igenom hela materialet (3 CD-skivor!) känner jag mig alldeles matt. Det här är musik som räcker för veckor och månader och därför är det svårt att ge någon djupare analys låt för låt. Men jag måste säga att jag häpnar över kvaliteten på musikernas framförande av låtarna. Man har varit på många konserter där band eller soloartister haft svårt att komma i närheten av studioinspelningarna men man har ändå förstått att just detta är svårt att åstadkomma och man har på något sätt haft överseende med det. Men här gör man versioner av låtarna som både är extremt nära studioversionerna men som även innehåller mycket attraktiva variationer och tillägg. Min slutsats är: Detta är extremt professionella musiker med otroligt höga ambitioner. Här tillåts verkligen inget slarv.
Det är intressant att läsa deras egen beskrivning av vägen fram mot denna final på turnén. Pete berättar att efter varje konsert satte sig bandet ner och diskuterade vad som var bra och vad som var dåligt. Sen gjorde man förslag på förbättringar och praktiserade detta på varje nytt steg på turnén. Det här gjorde att man till slut kom till Paris med ett näst intill perfekt koncept. Ännu mer imponerande (och kanske lite turligt) var att man också lyckades prestera på topp på denna deras sista konsert. Jag menar, bara det faktum att alla höll sig friska och på topp till just detta datum är ju tämligen anmärkningsvärt. Ja, alla spelar verkligen på topp på denna konsert. Genom åren så har vi berömt Neal för hans komponerande och skicklighet på diverse keyboards. På samma sätt har vi hyllat Mike för hans energiska och tekniskt mycket skickliga spel på trummorna. Allt detta är sant även för deras framträdande i Paris. Men den här gången vill jag lyfta fram Roine och Pete som jag tycker spelar helt fantastiskt här. Pete håller sig ju rätt så mycket i bakgrunden när han spelar med Marillion men jag tycker att han lever upp rejält när han spelar i Transatlantic. Här får han ett härligt driv på basen och han räds inte att göra lite egna turer och solon. Men Roine då! På denna konsert sjunger han ju helt makalöst bra samtidigt som gitarrtonerna sitter perfekt under hela konserten. Kan det här vara hans bästa konsert någonsin? Bara att lyfta på hatten åt denne fantastiske musiker!
Som sagt, det mesta är bra framfört här och oftast nära originaluppförandet på studioalbumen men det är några låtar som jag tycker sticker ut speciellt under konserten. Och det är faktiskt några av de kortare låtarna. Jag gillar speciellt låtarna ”The Darkness In The Light” och ”Owl Howl”. Den sistnämnda finns tillgänglig som en härlig video från konserten för den som vill kolla in den. På dessa låtar sjunger och spelar Roine helt fantastiskt. Sen gillar jag också introt till ”We All Need Some Light” och naturligtvis också själva framförandet av låten. Här gör man en variant med väldigt snyggt spel på akustiska gitarrer av Roine (och med bidrag från fler bandmedlemmar). En mycket vacker variant av denna låt (gåshudsframkallande!) som även textmässigt känns mer aktuell än någonsin. Vi hör också fin allsång med publiken här.
Frågan är nu: Är det här det sista vi hört från denna supergrupp? Mike ställer själv frågan på konserten och på hans ord låter det verkligen som att det är slut nu. Ett tungt argument är att ifall det tar nästan tio år till för nästa album så är det knappast troligt att musikerna rent tekniskt kan prestera på den här nivån. Man skall sluta när man är på topp, säger en del och det ligger väl något i det. Mitt hopp är väl ändå att de här musikerna har trivts så bra tillsammans att de i alla fall skulle kunna tänka sig om några år att spela in lite nytt material för ännu ett studioalbum.
Ja, om bandet lägger av nu så måste jag då säga att de slutar på topp. Även om jag själv inte riktigt tände till på allt innehåll på senaste albumet så visar den här konserten att när man så lägger till det bästa av även tidigare album i en enda mastodontkonsert så blir det verkligen fantastiskt. Det finns enbart en negativ sak att säga om det hela: Jag var inte där!
Transatlantic – The Final Flight: Live At L’Olympia”
InsideOut Music
CD 1:
- The Absolute Universe Intro
- Overture
- Reaching For The Sky
- Higher Than The Morning
- The Darkness In The Light
- Take Now My Soul
- Bully
- Rainbow Sky
- Looking For The Light
- The World We Used To Know
CD 2:
- Mike Portnoy Intro
- The Sun Comes Up Today
- Love Made A Way
- Owl Howl
- Solitude
- Belong
- Lonesome Rebel
- Can You Feel It
- Looking For The Light (reprise)
- The Greatest Story Never Ends
- Love Made A Way
CD 3:
- The Whirlwind Suite
- Neal Morse and Roine Stolt Intro
- We All Need Some Light
- The FINAL Medley
https://www.transatlanticweb.com/
https://www.facebook.com/TransatlanticMusic/
https://www.instagram.com/transatlanticofficial/
Betyg: 10/10
Karl-Göran Karlsson