- Foto: © Artrock.se / Sweden Rock Festival
- Intervju med Mick Box, Uriah Heep.
av Daniel Reichberg
Gitarrist, låtskrivare, levande legend och – filmstjärna. ArtRock samtalar med Mick Box, Uriah Heep
Förra gången fick vi vänta hela tio år, nu räckte det med tre. Det är ett energiskt Uriah Heep vi har att göra med, mer än fyra decennier efter starten. Den genomklassiska orgelhårdrocken med de så välbekanta körstämmorna och stundom mystikfyllda stämningarna – ”Into the Wild” är Uriah Heep så som gruppens anhängare lärt sig älska dem. Inspelningarna skedde så som på förra ”Wake the Sleeper” med de fem musikerna livs levande live i studion; läs vidare vad bandgrundaren och blivande filmstjärnan Mick Box har att förtälja.
Hahaha, du vet att det var aldrig vårt fel i bandet att “Wake the Sleeper” tog sån tid, utan allt hade att göra med branschen som befann sig i fritt fall. Skivbolagen visste inte vad de skulle göra åt all fildelning, vissa bolag bara försvann. Den här gången var det annorlunda, vi började skriva bara två och en halv månad innan vi gick in i studion, och ett par av låtarna skrev vi i själva studion, jag och Phil Lanzon, över en flaska vin, när de andra gått hem.
Vilka av låtarna?
“I’m Ready” och “Into the Wild”. Grabbarna kom in i studion vid trettontiden, vi visade upp låtarna tryckte in inspelningsknappen och så PANG! Det ger en stor fräschör att göra så. Man hinner inte hålla på och sjåpa sig om att “ska jag göra si eller så”.
När jag pratade med dig i samband med “Wake the Sleeper” sammanfattade du inspelningarna med ordet smile.
Samma nu. Det går inte att undvika leenden när man jobbar med en så entusiastisk producent som Mike Paxman. Han verkligen drar det bästa ur en. Vi har redan funderingar kring nästa skiva.
Jaså, en ny på gång redan nu?
Ja, det finns inte en tanke på att vi INTE skulle göra en till. Men det är klart, på måndag åker vi till Australien, sedan blir det två månader på europeiska kontinenten, sex veckor i Nordamerika och så tillbaka till Europa i september, då vi hoppas få in ett gäng datum i Norden, så det dröjer nog ett tag innan vi hinner in i studion.
Är jätteturnerandet lika kul nu som när du var yngre?
Absolut. Det enda tråkiga är att inte kunna vara hemma när familjen blir sjuk. Men min fru håller samman familjen på ett underbart sätt, vid sidan om sitt jobb som advokat. Min fru är en riktig klippa. Och så hinner vi faktiskt vara hemma en hel del mellan varven. Jag tar av rock n rollhatten och sätter på pappahatten!
Några ord om låtarna på ”Into the Wild”. ”Nail on the Head” är en effektiv öppning.
Ja, vi tror låten kommer att passa ypperligt för allsång.
Vad handlar ”Into the Wild” om?
Temat kommer från en bok som blev film, om en kille som stack ut i djungeln och förverkligade sitt drömliv. Det är vår ambition att sprida ett positivt budskap.
”I Can See You” låter som ”So Tired” del två.
Det kan man säga. Låten är som en bugning inför vårt förflutna, med en text om hur vi kan känna närvaron av de döda.
Som i ”Between Two Worlds” alltså?
På sätt och vis, men där var det mer att två världar möts; här handlar det om känslan av de dödas närvaro. Idén fick jag när min mamma dog, och sedan min svärmor.
”Trail of Diamonds” är ett riktigt epos.
Det var inte tanken från början. Låten skulle haft normallängd, men sen antog den sitt eget liv och började dra åt alla möjliga håll. Texten beskriver en dröm om kärlek och godhet, och hur man inte vill vakna så länge drömmen ännu pågår.
Sedan finns en låt som nästan kan kallas pop – ”T-Bird Angel”.
Ja, den är lite ovanlig för att vara vi. Kan nog tilltala AOR-fansen.
Jag hörde att du spelar på John Wettons kommande soloalbum.
Riktigt! Uriah Heep och Asia har samma management, så det var enkelt för John att få tag i mig. Plattan spelade han in i Los Angeles, men jag gjorde mitt solo i Heeps vanliga studio. Det sägs att John ville ha mig för att jag kan spela solon i dur, medan alla andra bara spelar i moll!
Vad heter låten?
Å gud…vad heter den nu igen? “New Star Rising” eller något i den stilen.
Apropå ex-medlemmar, har du någon kontakt med John Lawton?
John Lawton är den ex medlem jag träffar oftast. Senast skulle han spela med i en film där de ville ha en riktig karaktär och så ringde de mig. Jag och han spelar två personer som var med i samma band på 70-talet.
Alltså som i verkligheten…
Ja, fast fel band, hahaha! Det är Miramar som gör filmen som får premiär 1:a april. Den heter ”love.net” och du kan kolla YouTube efter trailers. Jag spelar riktigt dåligt. John har förresten blivit kändis i Bulgarien där han är värd för reseprogram. Vi spelade ihop där på nyårsafton.
Och Pete Goalby?
Pete är kvar i branschen, men har slutat sjunga. Vi pratar i telefon ibland, men sedan har han en tendens att försvinna igen. Jag respekterar hans privatliv.
Ken Hensley?
Något mail då och då, i affärsangelägenheter. Han känns rätt fjärran från Uriah Heep nuförtiden, och sanningen är att vi inte var särskilt bra vänner heller när han var med. Ken brukade ha sitt eget lag omkring sig med egna managers och ja-sägare.
Vilken har varit Uriah Heep-karriärens höjdpunkt hittills?
Det måste ha varit första gången jag hörde ”Gypsy” i bilstereon. Jag blev så upphetsad att jag kunde ha orsakat en trafikolycka. Ville berätta för alla jag kände! Sedan får jag nämna spelningarna i Sovjetunionen 1987, då vi var det första västband att göra stora gig där borta. Vi var pionjärer i Bulgarien och Syd-Korea också.
…och lågvattenmärket?
Att David Byron och Gary Thain dog. Alla andra bekymmer vi haft har man kunnat handskas med, men deras frånfällen är något som gör mig bedrövad fortfarande, efter alla dessa år. Man får vara glad att det fortfarande finns unga musiker som låter sig inspireras av David och Gary.
Kommer du att skriva dina memoarer?
Faktum är att förlag tjatar på mig att göra det, och så blir det kanske också. Men jag kommer INTE att skriva en massa om supande och knarkande, för sånt är jag fruktansvärt less på. Det verkar som om artister vill bikta sig genom att berätta om sina grisiga liv. Ska jag skriva, blir det en lättsam och kul bok, även om väl förlaget vill ha sensationer.
Slutligen – hur känner du när du ser den knasiga ödlan på omslaget till ”Innocent Victim”?
Hahaha – varken oskyldig eller som ett offer! Något många inte vet är att tanken från början var att placera vår scen i ödlans mun och sedan ha ljusshowen uppe i hans gröna ansikte. Nu blev det inte så, men ögonen är Lee Kerslakes.
Daniel Reichberg ”2011”.
