Årsbästalistan 2016 av Jukka Paananen.

theanswersolascdgin-lady-call-the-nationjeff-healey-heal-my-soul

  1. The Answer – Solas

Nordirländska The Answer uppvisar både mod och nyfikenhet när de på sitt sjätte album hittar en ny dimension i sitt musikskapande. De gaeliska rötterna blomstrar ur classic rock-myllan och Solas är en mogen frukt.

  1. Gin Lady – Call the nation

När Gin Lady spelar rock´n´roll befinner de sig i ett oändligt utvidgat nu där klockor och kalendrar inte existerar. Det enda som gäller är hur gruppen rör sig inom ramverket för den rockmusik som skapades under första halvan av 70-talet.

  1. Jeff Healey – Heal my soul

Överblivet studiomaterial som sammanställts till en postum bluesrockpärla.

  1. Joe Bonamassa – Blues of desperation

Album för album förfinar Bonamassa alltid någon aspekt av sitt musicerande. Här det den dånande brittiska bluesrocken som talar starkast.

  1. Kansas – The prelude implicit

Kansas återuppfinner sig själva. Årets comeback!

  1. Raveneye – Nova

Gruppen vandrar ledigt mellan Foo Fighters och Alter Bridge, varvar de förras snärtiga, medryckande driv med de senares melodiösa och gripande refränger med en trollbindande musikalitet.

  1. Spiritual Beggars – Sunrise to sundown

Spiritual Beggars rytmiskt mest intressanta album.

  1. Graham Bonnet Band – The book

Graham Bonnet återuppfinner sig själv. Årets andra stora comeback!

  1. The Dead Daisies – Make some noise

Albumet Aerosmith borde ha gjort för 20 år sedan.

  1. Rival Sons – Hollow bones

Även om det är Jay Buchanans mäktiga stämma som ger Rival Sons dess adelsmärke är det gruppens intuitiva samspel som gör dem till mina kandidater som classic rocks stora namn inom tio år.

  1. Bridge To Mars – Bridge to Mars

Glenn who? Bridge to Mars är plattan Glenn Hughes borde ha gjort men inte kunde.

  1. Ricky Warwick – When Patsy Cline was crazy (and Guy Mitchell sang the blues)/Hearts on trees

En ettrig rockplatta och en begrundande akustisk bildar en dubbel som utgör kulminationen av Ricky Warwicks musikaliska gärning.

  1. Temperance Movement – White bear

Ett brittiskt Rival Sons.

  1. Fates Warning – Theories of flight

Lysande progmetal.

  1. Son of Man – Son of man

Ett Walesiskt Uriah Heep.

  1. The Apocalypse Blues Revue – The apocalypse blues revue

Visst, musiken sorteras i bluesrockfacket, men när Apocalypse Blues Revue sätter sin egen mustiga brygd på jäsning blir resultatet eget.

  1. Magnum – Sacred blood ”divine” lies

Magnum är Magnum.

  1. Blackberry Smoke – Like an arrow

Black Crowes arvtagare.

  1. Dizzy Mizz Lizzy – Forward in reverse

Freak Kitchen och King´s X möts tydligen i Danmark. Årets tredje fina comeback.

  1. Suicide By Tigers – Suicide by tigers

Det är som att höra Free och Taste på deras lössläppta bluesrockdebuter från 1969.

 

Jukka Paananen

Kommentera