”remembrance of bygone days” p. II

(Till Jörgen, varän du månde vara)

Jag tillhör en brokig skara människor som enligt gemene man lider av en fruktansvärd åkomma. I ämnet Deep Purple anser jag nämligen två saker å det strängaste:

1. Made in Japan är en av världens mest överskattade liveskivor, Stockholm 1970 visar på ett betydligt bättre och hungrigare Purple.

2. Den bästa sättningen av Purple totalt sett är Mark IV. Tommy Bolin-Purple. (Nu tappade jag väl ungefär 76 % av läsarna - det kan inte hjälpas. Jag är envis också.)

Det är punkt två som är anledningen till denna krönika. Eftersom jag tidigt visade mighysa sådan respekt för denna kortlivade Purple-sättning så föll det sig naturligt att djupare undersöka den utlösande faktorn till att just denna sättning är en sådan favorit : Tommy Bolin.

För några år sedan, ganska många förresten, så sade jag en dag till min skivmånglare och vän Jörgen ”skaffa fram vad Tommy spelat på när du hittar det”. Det skulle jag inte gjort. Inte bara är de skivorna ovanliga och ofta ovanligt dyra, Jörgen hade dessutom dunderkoll på vilka skivor det var eftersom han också gillade Tommy Bolin, bara någon vecka senare (något förskönat kanske...) hade han fått in bl.a. Moxy, en av Zephyr-skivorna samt den då klart coolaste : Billy Cobhams Spectrum. Dyrt blev det också för en fattig student som gick på alldeles för många konserter redan då.

En skiva höll sig dock länge undan mina vantar, och det var inte förrän en sen natt i hans butik när vi precis kommit hem från en skivmässa i Malmö som han plockade fram den. ”Varsågod, och tack för hjälpen idag” sade han. Han stack åt mig ett ex. av Alphonse Mouzon´s Mind Transplant på vilken Tommy jammade loss med en fenomenal och nästan bortglömd trummis. På anrika Blue Note dessutom. Ja jösses. Musik var något helt annat förr..... Men nog om det.

Mind Transplant spelades in på fem dagar i Hollywood i december 1974 och släpptes 1975, alltså samma år som Bolin skulle gå med i Purple. Skivan är nog den i efterhand minst omtalade av alla Bolin spelade på innan Purple. Cobham anses väl ”viktigast”, Moxy och James Gang talas det om med respekt men sen är det mest Purple och soloskivorna som verkar vara de intressanta. Utan att verka veta om det har världen alltså i princip hoppat över en helt fenomenal skiva som i mina öron dessutom råkar vara ett av Bolins absoluta mästerverk. Kanske för att bandet var så fulländat, det existerar inte en tråkig sekund på skivan.

Inledande Mind Transplant tar ett fast grepp om lyssnaren och håller ett repetitivt riff igång halva låten. Den efterföljande Snow bound funkar sig igenom vad som ändå får anses plattans ”svagaste” låt (som i : ah, kan du bara lyfta 1000 kilo, du är ”svag”). Carbon dioxine tuffar sen igång och är nästan hård som hårdrock, trummorna driver på låten som attans medan Tommy visar exakt vem som ställt skåpet där det nu står. Även denna avslutas med ett repetitivt riff som det solas en masse över. Jag tillåter mig en försiktig glädjeyttring här eftersom plattan just nu spelas HÖGT i Småland : TJO-JÄVLA-HO så bra det är. Ehum.

Ascorbic acid avslutar sida ett (Sida ett. Känn på det igen. Sida ett. Som det borde vara.) där Alphonse visar vilken fantomtrummis han är. I denna får för övrigt plattans andra gitarrister visa sig, Jay Graydon och Lee Ritenour. Det tackar vi för, de driver nämligen på så man blir kissnödig. Vilken tur att det då är dags att byta sida.

Sida två inleder med den sköna Happiness is loving you. Lee Ritenour kör temat i denna och basen håller ett skönt groove courtesy of Henry Davis. Nästa låt, Some of the things people do, låter oss höra Alphonse sjunga också! Schysst. Efter denna kommer dock skivans absoluta två-i-topp, Golden rainbows samt den avslutande Nitroglycerin. Tommy är sologitarrist på båda och skiner verkligen igenom med sitt ouppnåbara spelande. Golden rainbows är en lugn sak som visar upp den souliga sidan av Tommy. Solot i denna påmminer stundtals om de underbara Pirate Studios-repetitonerna han genomförde med Purple inför ”Come taste the band”-inspelningarna. Nitroglycerin gör skäl för namnet med Alphonse´ grymma spelande. Tommy och Alphonse kämpar nästan mot varandra om vem som skall höras mest, en slags avslutande fight som lämnar lyssnaren längtandes efter mer.. Men skivan tar tyvärr slut. Skivans crescendo lämnar dig förvisso övergiven, men icke desto mindre lycklig.

Skivan finns återutgiven på cd med en extralåt (RPM, 1993). Denna cd har jag dock länge lyckats undvika eftersom jag vill att plattan skall låta exakt som den gör när jag spelar min lp. Varken mer eller mindre. En cd som däremot ligger högt på listan är Tommy Bolin Archives-släppet ”Bolin/Mouzon fusion jam” vilket är repetitioner inför skivinspelningen. Denna skiva lovar många saker, men främst innehåller den extranumret från ordinariecd´n i förbättrad ljudkvalitet vilket enligt hemsidan (www.tbolin.com) är ”Tommy at his improvisational best”. Jag vågar nog påstå att det inte är falsk reklam.

/Alex Bergdahl, 050715

"remembrance of bygone days" p. I

"Tankar kring "The lamb lies down on Broadway"". Så tänkte jag först döpa denna krönika, men eftersom jag sedermera tänkte att denna skrivelse kan få vara del ett i en serie så ändrade jag mig. Däremot passar meningen utmärkt som introduktion till vad du ska få läsa om. Jag är ingen doktor i ämnet Genesis, jag har inte 140 högskolepoäng i frågeställningen "Nursery cryme´s inverkan på skönlitteraturen i högstadiet". Jag är bara ett Genesis-fan som ivrigt och öppet hävdar att The lamb lies down on Broadway (förtkortat Lamb från och med nu) är en av världens bästa och framförallt mest genomtänkta skivor. Och, i egenskap av konsertsamlare, har jag därutöver fått en inblick i världen kring skivan som många andra saknar.

Jag gillar Genesis. Jag tycker att alla skivsläpp från Trespass 1970 till Second´s out 1977 är genomgående fulländade mästerverk, alla skivor från 1978 års And then there were three till 1983 års sjävbetitlade Genesis (ofta kallad Mama) är kanonbra. Skivorna efter 1983 är även de ok men på en helt annan och betydligt tråkigare nivå än dess föregångare. Jag hävdade länge att Nursery cryme var bandets Piece de resistance, men efter ett idogt samlande och lyssnande till framförallt konsertupptagningar har jag på senare dar ändrat mig och håller nu Lamb som den lilla marsipanrosen på princesstårtan. Den kanske godaste biten på ett även i övrigt smarrigt bakverk.

Otroligt kort Genesis-historik författad av petite moi: Efter Selling England-turnén 1973/74 fanns det friktion i bandet mellan Peter Gabriel och de andra. Bandet tyckte att det teatraliska hade tagit överhanden, det gjorde inte Peter utan såg det eteatraliska som ett komplement. Peter hoppade av för att pyssla med ett filmprojekt, men detta gick åt pipsvängen varpå han återvände till bandet igen. Friktionen var fortfarande stor, men på något sätt visade bandet ändå vad de kunde åstadkomma genom en 2-LP kallad Lamb. En stund in på turnén berättade Peter att han tänkte lämna bandet för gott. Detta gillade inte de andra, men turnén fortskred. Här kunde historien tagit en direkt Nasty vändning med usla oinspirerade konserter av rent kontraktuella skäl. Det har hänt förr med andra band.

Men ICKE med Genesis. Istället genomförde man en turné som måste vara alla bands stora dröm - konstant musikalisk fulländning, en storartad visuell föreställning och konserter som ideligen höjde ribban för alla andra band. Det måste ha varit fantastiskt kul för bandet att sina tidigare fem skivsläpp till trots hålla fokus på den nya skivan! Det måste likaledes ha varit otroligt skumt att se dem live, speciellt om man var amerikan. Amerika fick sin första dos Genesis under sen-höst/tidig vinter 1972, följt av lite Selling England-turnerande 1973/74, men bandet stora genomslag "over där" kom faktiskt EFTER turnén på våren 1974. Och när bandet så återvänder med en ny skiva och massor av folk vill höra gamla hits så får de hela jäkla nya skivan RAKT i nyllet! Utan omsvep! Utan krusiduller! Och, på spelningar som förtjänade det av en eller annan anledning, fick man ett (kanske två) extranummer. The musical box var vanligast, även om Watcher of the skies också spelades ibland. Mot slutet av turnén fick några svettiga engländare The Knife som specialextranummer, men det räknas inte för då måste jag åka över och döda de asen som var med.

Som sagt, en spelning med Genesis i USA med början på hösten 1974 och sedermera i Europa 1975 var en föreställning av hela Lamb-skivan rakt av. Visserligen fyllde man i lite på vissa ställe med förlängda instrumentala sektioner, och Peter hade som vanligt lite att berätta på vissa ställen för att förklara historien, men i princip var det skivan rakt av. Och vilken föreställning! Peter var klädd som han föreställde sig att historiens huvudperson, en ung spansk kille vid namn Rael, såg ut. Men vid ett par ställen i showen bytte han kläder till något helt annat, där den groteskt bubbliga Slippermen-kostymen verkligen vinner årets "Arja Saijonmaa-look-alike-contest". Som en utveckling av tidigare turnéers bakgrundsprojektioner fanns det nu tre stora skärmar i bakgrunden som projekterade bilder vilka följde och förstärkte historien under hela showen. Ett par bomber smälldes av vid vissa nyckelpunkter, bl.a. i Back in NYC. Och dessutom hade man, såklart, en ljusshow modell grande. Vad finns då att säga om musiken månne? Är den så bra som man kan tro, är den så genialisk att Da Vincis målande förefaller vara tämligen ointressant klotter? Det går att dryfta spörsmålet fram och tillbaka, men svaret för den initierade måste ändå alltid bli ett rungande JA! Jag erkänner dock öppet att endast studioskivan inte är tillräckligt, eller var det inte för mig åtminstone. Jag är som sagt konsertsamlare, och jag har ofta innan jag lyssnar in mig på studioskivor lyssnat in mig på bandet ifråga via konserter för att höra hur de verkligen låter. I fallet Lamb var det tvärtom, jag hade länge endast några få inspelningar och brydde mig inte så mycket eftersom jag tyckte att studioskivan bara var sådär. Men så plötsligt fick jag några FANTASTISKA soundboardinspelningar varpå poletten äntligen trillade ner. Jag är nu fast i Lamb-träsket, och detta med glädje! Det finns så mycket att lyssna på och tala om på denna skivan; tyngden i In the cage, den lättsamma Counting out time, skönheten i Carpet Crawl´s stegande, Hackett´s underbara toner i Hairless heart eller den stora ödsligheten i The lamb dies down on Broadway. Musik som är så stor och som ger så mycket. Till detta har vi sedan herr Gabriels texter. Usel textanalytiker som jag dock tyvärr är tänker jag inte nämna mer än att både Lamb lies down och Lamb dies down tillhör den episka lyrikens stora mästerverk i min lilla värld.

Det går att återuppleva denna turné på några olika sätt. Officiellt så släppte Genesis en hel konsert ifrån Los Angeles i sin Archive-box för några år sedan, men jag utför här en varning å det grövsta för detta falsarium. Peter gick in och sjöng om en hel del och både gitarrer och keyboards har också blivit omdonade i efterhand. Nej, sannerligen, vill man VERKLIGEN veta hur ett band låter (eller i detta fall lät) så är det gamla hederliga bootlegs som gäller. Det finns en hel del publikljudupptagningar som håller tämligen otrolig kvalitet där första kvällen i Birmingham i maj 1975 är en av i särklass bästa. Dessutom är vi lite bortskämda med soundboards ifrån denna turné, Providence i december 1974 är en klassiker, likaså de båda fantastiska Florida-spelningarna i januari 1975. Även en fullkomligen underbar radioinspelning från London är värd att nämna. Videomässigt är det lite tråkigare (eller? vänta lite bara!). Det finns fyra 8mm-filmer, alltså privatfilmade gamla filurer utan eget ljud. Dessa håller tack vare låga generationer ganska god kvalitet efter förutsättningarna, men tre minuter Chicago utan ljud är ju ändå inget man hoppar jämfota över. Eller, jo, jag gör. Men inte så många andra. Tyvärr så är vi inte befrämjade med en massa fina tv-filmade inspelningar på kompletta konserter, det närmaste vi kommer är två stackars låtar inspelade i Los Angeles (japp, samma gig som i boxen, dock utan överdubbningar!) som visades i samband med en kort dokumentär om managern.

Så har vi dock gått och blivit 2005 och för bara några veckor sedan dök det upp en grej på en fildelningssida som påstod sig vara en dvd med Lamb live. Jag fick en god vän att ladda ner denna till mig, bränna dvd´n och skicka hit den. Sen blev det Televinken i byxorna må jag säga. Fyra kalsongbyten senare förstod jag. En bekant till mig (som jag dock inte haft kontakt med på en del år) hade använt sig av de fyra 8mm-filmerna, de två tv-filmade snuttarna och en hel uppsjö fotografier och lyckats sammanställa en videoupptagning ifrån Lamb! På riktigt! Ljudet kommer ifrån en av soundboardinspelningarna, till denna har han synkat bilder från alla kamerorna vilket verkligen ger en enorm känsla för hur det såg ut. Visst, det blir lite upprepande i vissa lägen när han bara har en enda bra sekvens till t.ex. refrängen i titelspåret, det blir lite foto som fadear in och ut där det inte finns filmbilder att tillgå, men som helhet är det ett jobb så välgjort att jag skrev ett låångt brev till min vän där jag framförde min önskan om att få bli mamma till hans barn (en för närvarande biologisk utmaning dock). Vilket kärleksarbete! Vilket engagemang! Vilken full tvättkorg jag fick tampas med efter bara några låtar...

Och sitter det nu någon och tycker att "jaja, lätt för dig att säga som hört inspelningarna och sett filmerna" - köp en påse kanelbullar och bege dig till de smålänska skogarna där kaffekokaren ständigt är på. Svårare än så är det inte. Jag är inte omöjlig, speciellt inte när det vankas kanelbullar!

 /Alex Bergdahl 050416 (ja, det skall vara ett litet r i början av remembrance - det är estetiskt och dessutom symboliskt korrekt)

Jon Lord & The Gemini Orchestra - Hamburg, GER - Musikhalle, Grosser Saal 050212

När man ser så många konserter som jag gör händer det ibland att man hamnar på en spelning som efteråt är fullständigt omöjlig att recensera, i ordets rätta bemärkelse. Detta var en sådan konsert. Att bara plita ner setlisten och nämna lite om hur glad Jon verkade samt att ta upp tekniska detaljer såsom ljudbild, ljusshow, eld och rök vore att fullständigt ha missat poängen. Sånt går bra med band som Iron Maiden eller The Pinks, men i detta fallet var jag inte bara på konsert. Jag var på KONSERT!

I höstas fick jag nys om herr Lords nya skiva Beyond the notes, samt att han skulle turnera lite i tyskland. Svordomarna haglade då det visade sig att jag inte hade möjlighet att se någon spelning då. Dock blev nästan hela turnén inställd av en för mig okänd anledning, varpå jag när de nya turnédatumen presenterades blev desto gladare! Inte nog med att han spelade i Hamburg i FEBRUARI istället, det var nu dessutom en lördag! "Mumma" skrek jag och flickvännen och jag ystade mig snabbt på telefonen till en kvinnlig bekant i Helsingborg som genast nappade. Vips så satt vi där med tre biljetter på rad fem (tack Danny!), femstjärnigt hotell (tack igen Danny!) och bara väntan kvar att....eh...vänta på? Utvänta?

En liten miss i planeringen var att vi i ett tidigt skede hade tänkt oss köra ner till det arla Deutschland, men en koppling som gick åt pipsvängen omöjliggjorde detta (vad ÄR det med mig och bilar??). Snabb koll (tack igen igen Danny!) och tåg blev ett bra alternativ, detta skulle dessutom visa sig vara ett oerhört klokt val då en liten snöstorm ämnade gästa våra breddgrader just denna helg. Veckorna kom och gick, som sig bör, och till slut stod vi där på färjan mellan Rödby och Puttgarden och jag valde ut vilken Cognac (vuxensprit eller?) jag skulle köpa med mig på hemresan. Inga förseningar, vi var var framme i Hamburg på utsatt tid och började så smått promenera till hotell Atlantic. En promenad på tre minuter från die Hamburger Hauptbahnhof, det tog dock lite längre tid då vinden hade bestämt sig för att leka orkan under lördagen i Hamburg. Detta fick vi bittert erfara då vi ämnade ge oss ut och inmundiga en bit mat. Vi tog således taxi till Musikhalle, en promenad hade tagit någonstans mellan ett år och evigheten.

Musikhalle i Hamburg är ett gammalt fint konserthus. Etablissemanget håller väl i runda tal kanske 1200-1500 personer, de flesta på parkett men en liten läktare likt Stora Vega i Köpenhamn fanns också. Det var nästintill fullt, endast enstaka platser hade blivit över, och vi hade som sagt platser på rad fem. Ja jösses. Hade jag sträckt mig lite framåt hade jag nog kunna peta den rara cellospelerskan (cellisten?) i näsan med min penna. Men varför skulle jag vilja göra det?

Det var en hel orkester som intog sina platser endast ett par minuter efter utsatt tid, och alla möttes av hövliga applåder. Sen kom Jon. Vrål, skrik och visslingar. Och kanske en och annan tår, vad vet jag? Här kommer dock det som jag fortfarande finner anmärkningsvärt: När applåderna slutat och första stycket började, då satt alla knäpptysta! Det hade ALDRIG hänt i t.ex. Sverige. När Deep Purple spelade i Scandinavium 2000 och körde hela Concerto-grejen då satt det ett par idioter bakom mig som ylade "Highway star" eller "Smoke on the water" vid varje tillfälle som de tyckte passade. Detta existerade inte här, alla var här för att lyssna på Jon Lord, och lyssna det gjorde vi!

Konserten inleddes med Pictured within från skivan med samma namn, helt komplett med Sunrise-introt. Miller Anderson antog den manliga vokalistens roll denna gång som så många gånger förr, och han gjorde det som vanligt med bravur. Efter Pictured within började "köksavdelningen", som Jon kallade trumslagaren och percussionisten, att banka i någon slags takt som fick min väninna att storflina och ryckas med. Stycket hette, och heter fortfarande, Sarabande. Jösses. Om ett tak i en konsertsal någonsin varit på väg att lyfta så var det nu! Och detta skulle visa sig hända flera gånger. Efter Sarabande steg Jon så äntligen fram i rampljuset och önskade oss välkomna (det hade ju trots allt gått nästan en halvtimme!). Han verkade nervös, men inte NERVÖS-nervös utan ett lite mildare, vänligare behag-nervös. Han gick fram och tillbaka på scenen och talade till oss i publiken som vänner. Inget "AAAALRIGHT!! YOU ARE THE GREATEST AUDIENCE YEAH!!!!", utan mer ett lågmält "Good evening Hamburg, how are you, would you like some tea?". En stämningsfull  känsla av ro, välbefinnande och allmän lycka infann sig och behölls hela vägen. Lite snack om hans avhopp från Purple efterföljdes av hyllningen till sig själv och Purple, De Profundis från Beyond the notes. Jösses. Bara hammondorgeln i början fick åtminstone mig att blunda och ändå se, se Purple på scenen i just denna sal 1970, se min första Purplekonsert i Köpenhamn 93, se hotellet i Karlshamn 96 där jag, två vänner och Jon satt ner i all lugn och ro och bara talade med varandra. Som vänner, fast ändå inte. Och det är väl egentligen precis den känslan Jon utsände, en lugn vän mitt i allt annat kaos som kallas verklighet. Skillnaden mellan just Jon och andra kändisar är att han inte spelar.

Som grädde i princesstårtan följs denna hyllning av den fantastiskt vackra Out from the meadow som sjungs av en tös med holländskt namn. Jag uppfattade aldrig namnet helt, men det finns säkert någonstans på internet. Hon sjöng bra och myset var konstant! Efter detta fick vi en liten treat som var lite speciell, Pavana från Sarabande. Jon sade att han velat spela den länge men aldrig hittat en gitarrist som fixade det förrän nu. Paul Shigihara hette gitarristen, och brännmanet så bra han klarade uppgiften! Gigue från samma skiva följde, och sedan blev det paus. Detta hade alla utom jag uppfattat, så när allt hände på en gång blev jag lite konfys. Scenen släcktes, hallen tändes, Jon gick ut, bandet gick ut och publiken gick ut. Flickvännen och väninnan skrattade åt mig då jag tydligen såg väldigt förvirrad ut i detta läge. Så kan det bli när man glömmer tid och rum.

Pausen varade väl runt en kvart eller så, varpå andra akten började. Och vilken öppning! A smile when i shook his hand från Beyond the notes, hyllningen till George Harrison. Saktmodigt gled den över i Here comes the sun också, en fulländad hyllning till en hädangången men icke bortglömd legend. Vi skulle stanna kvar vid Beyond the notes, och efter Cologne again kom så äntligen I´ll send you a postcard. Flickvännen mumlade om att den vill hon ha på sin begravning en gång. Ett inte alls oävet val, och jag är oerhört tacksam för att det inte var Ringhals Brinner med Asta Kask som låg överst på den dagordningen.

Några låtar till från Beyond the notes och även en Dave Brubeck-låt stod härnäst i setlisten. Stämningen var hela tiden på topp, och framförandet av låtarna också. Det var nästan otroligt vilken soloviolinist Jon hittat, ibland spelade hon så fingrarna glödde och ibland var det bara en melodislinga, men det stod hela tiden klart att det var hennes hjärta som var roten till hennes spelande. Hon hade en passion, en inlevelse och en känsla för musiken denna kväll i klass endast med maestron själv. Även cello-tjejen besatt en osedvanlig känsla för exakt hennes roll i orkestern. Jon lyckades under ett mellansnack förirra sig långt ut på högerkanten och stod då bakom denna cellist, varpå han frågade "do I make you nervous standing behind you?". Hon svarade skrattande nej, varpå Jon såg lite moloken ut och sade "I used to make people nervous when standing behind them...". Underhållande!

Konserten tog slut med The Telemann experience, varefter första extranumret var en blueslåt komponerad av Miller Anderson kallad Fog on the highway. Miller och den holländska tjejen delade på sången, riktigt coolt! Och alla instrumentalisterna fick leka lite i denna öppen-för-jam-låt. Hela tillställningen avslutades med den smått genialiska Bouree från Sarabande, och när Jon och gänget gått av scenen kändes det plötsligt som om man stuckit hål på en lyckoballong och all glädje bara pyste ut. Jag visste att det inte blev fler låtar, men Jon kom efter publikens vrålande på igen och bad om ursäkt för att bandet inte kunde fler låtar, varpå han spelade en ack så kort men trevlig hyllning till "the street outside" i form av Brahm´s Lullaby. I det ögonblicket kom glädjen tillbaka, och lämnade mig inte igen. Jag förstod nämligen då att detta inte var sista gången jag såg Jon, jag kommer att göra fler sådana här resor och Jon Lord kommer alltid att få ta större plats än de flesta andra. Lätträknade äro de konserter jag sett som lämnat mig med en sådan här otrolig och närmast obeskrivbar känsla, Rikard Wolff lyckades i Helsingborg 2000, Dream Theater och Spock´s Beard i Köpenhamn 2000, och Marillion i Malmö 2004. Fler är det nog inte.

För redovisningens skull, och för den intresserades skull , skriver jag ner den fullständiga setlisten här. Och jag råder varje människa som är det minsta intresserad av hur musik skall låta och framföras att dels köpa Beyond the notes, dels rota fram en konsertinspelning från denna turné. Jag får nog aldrig se något liknande igen. Åtminstone inte förrän nästa gång!

Setlist:
Sunrise / Pictured within
Sarabande
De Profundis
One from the meadow
Pavana
Gigue
------ (paus)
A smile when i shook his hand / Here comes the sun
Cologne again
I´ll send you a postcard
Unsquare dance
November calls
The Telemann experience
Fog on the highway
Bouree
Brahm´s lullabye (kort utdrag)

/Alex Bergdahl 050215

Christine`s sista färd med Queensrÿche".

Queensrÿche i Sverige. Smaka på det. Queensrÿche i Sverige. För de flesta betyder detta inte mycket, om ens något. För mig är det jämförbart med om Jesus skulle komma ner ifrån himlen för att frälsa alla rättrogna. Queensrÿche (QR) är inga superfrekventa Sverigebesökare, de har varit här som förband 1984, 1986 samt 1988, de gjorde sin dittills enda headlinespelning i Stockholm 1995 och de gjorde en mestadels hyllad spelning på Sweden Rock Festival 2003. Mer än så är det inte. Jag personligen såg dem i Köpenhamn 1995 (då geografiskt försvarbart), i Hamburg 2000 (likaledes) samt på Sweden Rock 2003. Därför var det inget svårt val att jag på denna deras första egna Sverige-turné någonsin ämnade se alla tre Sverige-gigen. Dessutom fick jag med mig en god vän i form av Johan Wall, som i egenskap av QR-orakel får mig att framstå som Sveriges regering i sjukvårdsfrågan - fullständigt okunnig. Vi två bestämde oss för att spendera 4 dagar i en vit Opel vid namn Christine (efter Stephen King´s bok) och se stora delar av Sveriges land i kölvattnet av ett av världens fem bästa band.

Jag är smålänning numera, och dessutom den enda av oss två i besittning av körkort. Dessa två faktorer kan summeras i följande term : MYCKET BILKÖRNING FÖR BERGDAHL. Men det gör inget, vad gör man inte för konsten... Den första konserten skulle äga rum på KB i Malmö onsdagen den 8/7. Därför såg vi till att parkera oss utanför det eminenta KB redan strax efter kl. 14 på onsdagen. Varför?, undrar gemene man. Därför att QR´s soundcheck ofta är ganska skojiga svarar jag. Och när vi satt utanför och pillade naveln i solskenet som bäst så dök bandet upp och begav sig kvickt in på KB. Vi satt kvar utanför och när soundchecket drog igång fick vi höra tre låtar varav en (The Mission) inte spelades på konserten på kvällen, eller på hela turnén för den delen. Coolt! Vi fick även god kontakt med delar av bandets crew, speciellt deras garderobsansvarige filur Etienne som gärna satt ner och pratade bort timmar med mig och tant Wall. Dessutom kom Mike Stone ut och pratade hur länge som helst, en i sanning mycket trevlig filur. Vi påpekade att vi även skulle ses i Göteborg och Stockholm vilket han tyckte var kul.

Både jag och Wallsingen är medlemmar i QR´s fanclub vilket har en trevlig fördel, vi fick Meet & Greet-pass till Malmö-giget vilket betyder att vi fick träffa bandet efteråt. Dessutom fick vi 2 pass var vilket gjorde att två andra vänner till mig också kunde delta i denna träff. Men nu går vi händelserna i förväg. Väl inne på KB träffade jag massor av polare (ex-skåning som jag är) och hade trevligt. Förbandet var ett Malmö-band som heter Debase som jag inte hade några egentliga förväntningar på, alltför många timmar av mitt liv har gått åt att vänta ut förband i väntan på huvudbandet. Märk därför min stora förvåning när jag faktiskt tyckte att Debase var bra! En helt ok halvtimme, något jag dessutom var tvungen att påpeka för sångaren efter giget eftersom detta verkligen är något att uppmärksamma.

Efter Debase var det så dags för QR. Äntligen som headline i Sverige igen, därför blev jag lite förvånad när de bara hade 90 minuter på sig. Det allra värsta med KB i Malmö är dessa hemska curfews (Fish fick t.ex. korta sitt set i Malmö i mars för att han skulle vara ute fort som fan - respektlöst för oss som betalar, ELLER HUR KB???). QR gjorde iallafall sitt yttersta på sina 90 minuter, och här blir det väl dags att påpeka att jag INTE tillhör de som anser att QR´s bästa är Operation: Mindcrime, eller att det enda de skall köra är låtar ifrån den och Empire. Jag personligen gillar alla skivor de släppt som enskilda väsen, men givetvis vissa mer än andra. Promised land är i mitt tycke en av VÄRLDENS absolut bästa skivor. QR spelade en hygglig blandning av låtar (se fullständig setlist i slutet av recensionen) ifrån alla skivor utom EP´n (1983) och Promised land (1994). Det var dessutom första gången de körde någon låt ifrån Hear in the now frontier (1997) på svensk mark, på tok för lång väntan om någon frågar mig. Bandet spelade i korta drag inledningsvis 45 minuter ifrån blandade skivor, följde upp med 35 minuter Mindcrime och avslutade med två låtar ifrån 1990 resp. 1984. Bra val men några alltför säkra kort ifrån ett band som under förra årets höst-turné spelade över 130 minuter och blandade friskt bland nya, gamla och ovanliga låtar. Setet i Malmö innehöll dessutom endast två nya låtar vilket jag tyckte var synd då fjolårets Tribe tillhör det starkaste bandet presterat.

Efter spelningen begav vi oss så upp tillsammans med managern Eric till bandets omklädningsrum, eller snarare ett rum bredvid, där vi fick träffa hela bandet som var på strålande humör. Mycket snack, foton och autografer alltså. Johan fick för sig att be gitarristen Michael Wilton om att de skulle köra Anybody listening? men Wilton svarade lite ursäktande att det var en lång låt och, nja, vet inte... Nåja, man måste ju försöka. Jag passade på att byta ett par ord med managern också, alltid bra att ha vänner överallt. En (mot mig) trevlig om något hispig filur. Efter träffen började det bli dags att bege sig till Helsingborg där jag bokat sovplats för mig och Wall hos min mamma (billigt!). Strax innan avfärden kom dock Stefan från Scandinavian Entertainment, bokningsbolaget som tog hit QR, och frågade om han fick åka med mig och Johan till Göteborg dagen efter. Stefan och Niklas på Scandinavian Entertainment är vänner till mig sedan många år tack vare KISS och den svenska fancluben KISS Army Sweden varför svaret givetvis blev ett glatt Ja. Jag hade sedan innan åtagit mig att vara den som skulle köra QR mellan hotellet och Klubben när vi väl var på plats i Stockholm, allt för att hjälpa mina vänner. Vistelsen i Helsingborg blev kort men trevlig, frukost ingick hos morsan och efter att ha fikat med några vänner jag inte sett på ett tag blev det dags att hämta Stefan för att åka till Göteborg.

Väl på plats i Göteborg fixade Stefan så att vi fick se QR´s soundcheck, bandet anlände dessutom till Trädgår´n precis när vi gjorde det. QR gick på och vi satt snällt och lyssnade till The Thin Line (inklusive omstart!). Efter detta skulle bandet bestämma sig för en låt till att köra då de hade längre speltid i Göteborg än i Malmö, till en början verkade det bli Silent Lucidity men plötsligt sade Michael Wilton "jag vill köra Anybody listening?". Då svimmade först Johan sen jag. Sedan spelade de igenom låten två gånger. Då svimmade vi igen. Det är helt enkelt förbannat underbart med band som lyssnar på sina fans, Anybody listening? var aldrig tidigare körd live någonstans i Europa, men nu säger facit att låten är körd en enda gång (hittills), i Göteborg, tack vare en påpasslig kommentar ifrån tant Wall. Ja jösses.

Lite käk på en multinationell hamburgerkedja och lite mer snack med delar ur crewet och bandet, sedan var det dags för magi igen. Inget förband i Göteborg (tacktacktack) utan QR kunde bara vråla på direkt utan omsvep och krusiduller. Denna konsert blev den i särklass bästa av de tre jag såg, lite tack vare Anybody Listening? men även arenan och stämningen i övrigt var på topp. En kanonkonsert helt enkelt.

Efter konserten blev det snabbt tack och hej då till Stefan, vi hade en låååång resa framför oss eftersom vi skulle ända till Sollentuna. Någonstans kring halv fem rullade vi pigga och glada in i denna norra förort till den Kungliga Huvudstaden. Fredagen då QR spelade i Oslo var således en "ledig dag" för mig och Johan vilken vi spenderade i tv-soffan med pizza och dvd´s som våra bästa vänner. En kort tripp in till STH ingick också för att jag skulle lära mig att köra rutten mellan hotellet och Klubben. Att köra bil i Stockholm kan väl jämföras med att försöka få ner en luftmadrass i sin kartong igen : trångt, omöjligt och fullständigt meningslöst. Stockholm verkar ha haft ett knippe alkoholister till stadsarkitekter som placerat ut gator och korsningar lite hur som helst, kanske medelst lottning eller pilkastning. Stryk skulle de ha iallafall, arkitekterna.

Nåväl, den stora turnéavslutningsdagen kom och efter lite olika förseningar så var jag och Johan på plats på hotellet för att hämta crewet och köra dem till Klubben. Detta gick bra, snuskiga historier berättades i bilen, och Scoobie (QR´s typ road-tour-eller annat-manager) var världens trevligaste prick som undrade om jag och Johan kunde hjälpa till att rodda lite. Inga problem sade vi, och vips så har man både lyft in Scott Rockenfields trumset och dessutom stått bakom det på scenen! Hihi! Lite mer körhjälp och snart var det soundchecksdags igen. Soundchecket inleddes med att Geoff Tate och Michael Wilton körde lite ur My empty room (kinky!), men efter detta blev det The thin line och Operation: Mindcrime igen. Mycket trevligt ännu en gång. När dörrarna öppnades var det plötsligt JAG som stod och rev biljetterna på Niklas och Stefans förfrågan, så nu vet jag alltså efter alla dessa år ståendes utanför och tittandes in PRECIS vad som försiggår minuterna innan dörrarna öppnas. Kaos. Det enda ord som passar in.

Jag hörde förbandet Zan Clan men såg inte mycket av dem, Zinny Zan sjöng bra och bandet lät på det hela taget ok. Lite fel musik för att värma upp QR kan tyckas, men det bekom inte mig mer än vanligt iallafall. QR gick sedan på scenen till ett välfyllt Klubben, och det sista giget på Europaturnén blev även det längsta på Skandinavienturnén. Anybody listening? var borta, men två andra låtar hade lagts till: Right side of my mind (den bästa ifrån Q2K i mitt tycke) samt Desert dance ifrån Tribe (äntligen en till!). Spelningen var bra, Open och Desert dance var kvällens stora höjdpunkter enligt mig, men giget var ändå det minst bästa av de tre jag såg. Publiken i STH var inte lika intensiva som i Malmö eller lika uppskattande som i Göteborg.

Så rang tonerna i Take hold of the flame ut och detta konsertäventyret hade nått sitt slut. Jag och Johan stack hem till Sollentuna för att sova då jag skulle upp tidigt på morgonen för att köra till Karlskrona (jag kom dock inte så långt - bilen dog i Västervik. Men det är en helt annan och betydligt mer tragisk och framförallt dyr historia).

Skandinavienturnén med QR var en dröm jag länge haft, som nu äntligen gick i uppfyllelse. Det kanske är tur att bandet inte kom år 2000 (då de var på Europaturné minus Skandinavien), för det QR som var här 2004 slår den turnén på fingrarna med hästlängder, mycket tack vare Tribe, Mike Stone och en allmän nytändning tror jag. Nu fick jag äntligen möjlighet att se detta för mig MAGNIFIKA band igen, flera gånger på rad dessutom. Jag fick se soundcheck och uppleva saker som jag tidigare knappt vågat drömma om (när Mike Stone igenkännande kom fram och hälsade på MIG istället för tvärtom i STH då var det inte långt till Televinken i byxorna kan jag säga!!), jag fick se ett av mina favoritband göra tre olika gigs med olika förutsättningar, och de gjorde det magnifikt.

Mina varmaste tack till Johan Wall (nästa gång åker vi SAAB!), Niklas och Stefan på Scandinavian Entertainment samt till min gamla Opel Christine (tack för dessa åren och tack för att du orkade med hela QR-turnén, vi ses i bil-himlen).

Setlistor för Sverigekonserterna : Malmö 040707, Göteborg 040708, Stockholm 040710

Tribe
Sign Of The Times
Hit The Black
NM 156
Screaming In Digital
Open
Jet City Woman
The Thin Line
Right Side Of My Mind (endast Stockholm)
Desert Dance (endast Stockholm)
Empire
Anybody Listening? (endast Göteborg)
Operation: Mindcrime
Speak
The Needle Lies
Breaking The Silence
I Don't Believe In Love
Eyes Of A Stranger
Best I Can
Take Hold Of The Flame

Alex Bergdahl, Växjö 040720

Marillion - Köpenhamn, Amager Bio 040508

Marillion har så äntligen åter anlänt till våra breddgrader. Senast de
turnerade i skandinavien var 1994, efter det har det blivit två enskilda
spelningar häruppe (Göteborg 1998, Oslo 2000) men därefter har vi nordbor
fått ta oss till Tyskland eller England för att kunna se bandet. Konserten i
Köpenhamn i lördags visade dock att det var helt värt väntan. Efter
Marillions senaste tre skivor har jag sänkt kraven på mitt tidigare
favoritband ganska rejält, jag tycker inte att någon av Radiation, .com
eller Anoraknophobia når upp till något de gjort tidigare (även om alla
plattorna innehåller några riktiga kanonlåtar!), men med den nya plattan
Marbles visar de att de minsann inte tänker nöja sig med något mindre än en KANON-platta! Det var många år sedan jag blev så glad för en skiva av
Marillion!

Konserten inleds med HELA Marblesskivan. Mycket intressant val av bandet och ett artistiskt helt korrekt sådant. The invisible man som är första låten är bland det mörkaste bandet gjort, en fantastisk öppningslåt som sätter stämning för hela kvällen. Amager Bio i Köpenhamn är verkligen ett perfekt ställe för ett band som Marillion, inte för litet, inte för stort. Det finns en gigantisk videoskärm på vilken man visar bilder för att höja stämningen i hallen, men även direkt-live-bilder visas emellanåt (dock i suddig oklar bild, lite sådär mystiskt...).

Bandet avverkar som sagt hela Marbles där egentligen bara den rockiga men sega The Damage inte riktigt når upp till de andra låtarnas glans. Mellanspelen Marbles I, II, III och IV funkar ok, men jag hade nog inte trott att dessa skulle framföras live. Det är inga låtar per se, utan mer som lustiga kupletter mellan de andra låtarna. Favoriter i setet hittills är The invisible man, Don´t hurt yourself, Fantastic place samt den nya tidens Script for a jester´s tear : Neverland. Troligen en av bandets allra bästa låtar genom alla tider! Och de gör den så bra live så tårarna är aldrig långt borta!

Efter Marbles-setet säger Steve Hogarth att de tar en kort paus men lovar
att de kommer tillbaks efter fem minuter för att spela gamla låtar. Tacksamt
nog höll de tiden, redan efter fyra och en halv minut står Mark Kelly på
plats och startar samplingen till vad som blir This is the 21st century. Det
står nu helt klart för de allra flesta att Marillion 2004 inte tänker leva
på forna tillgångar såsom Misplaced childhood, Clutching at straws eller
Season´s end. Marillion ÄR ett annorlunda band idag än när de skivorna
spelades in, och avståndet mellan då och nu har vuxit sig enormt stort. Synd
tycker jag, jag är inte den som skriker Grendel så fort det blir tyst, jag
finner ingen anledning till det, men bandet borde ändå ta tillvara på sin
låtskatt.

Det märks i andra setet att en del människor faktiskt lämnar
konserten, troligen för att de inte är helt familjära med bandets senare
alster. Lite synd. Men tillbaks till konserten, efter 21st century kommer
kvällens enda bottennapp, Quartz ifrån Anoraknophobia. Jag har ända sedan Oslo 2000 tyckt det var en tråkig låt, och den var tyvärr inte bättre i
Köpenhamn. Konstigt att den överlevt i setet, en av hela TRE låtar ifrån
Anoraknophobia.Varför inte variera sig mer?

Jaja. Efter Quartz hörs det välbekanta dova introt ifrån Brave-skivan, varpå Bridge och Living with the big lie avverkas. Och herre jösses så bra det är!! Jag rös över hela kroppen!! The party följer, en bra version förutom den grisfulla dansk som stod några centimeter ifrån mig och som utmanades av sina polare att skråla så fort det blev det minsta tyst... Stanna hemma nästa gång! Vi som betalar pengar vill höra bandet, INTE fulla idioter! Between you and me avslutar det andra setet, och en liten känsla av "blev det inte mer" infinner sig. Jag hade läst setlistor ifrån tidigare gig på internet och hade förväntat mig åtminstone någon låt till innan eventuella extranummer.

Det första extranumret blev Estonia. Plötsligt var jag sådär överlycklig
igen, en riktig kanonversion endast störd av att Mark Kelly´s keyboard
började leva ett eget liv och använda ljud som ingen förväntade sig. Ganska
intressant, men det visar bara på att bandet är mänskligt och att det inte
är Britney Spears med helt förinspelad musik som står på scenen. Vi som
märkte det (vi var väl ungefär tre som hörde detta) skrattade MED bandet,
inte åt det. Nästa extranummer (som om det skulle behövas fler) blev The
uninvited guest. En klassiker men som med sitt poppiga sound tyvärr blev
lite av ett antiklimax efter den underbara Estonia. Den lät dock bra, som
sig bör. Sista låten för kvällen blev Cover my eyes (Pain & heaven), vilken
publiken sjöng för full hals. Inklusive den fulla dansken bredvid mig, men
här passade det iallafall in.

Marillion 2004 är således ett band att räkna med, jag insåg efter endast tre
låtar att jag blir tvungen att köra ner till Malmö och se sista
skandinaviengiget också. So be it. Vem är jag att neka när Hogarth skriker
"You get used to it!!"?

Setlist:
The Invisible Man
Marbles I
You're Gone
Angelina
Marbles II
Don't Hurt Yourself
Fantastic Place
Marbles III
The Damage
Marbles IV
Neverland
-paus 5 minuter-
This is the 21st Century
Quartz
Bridge
Living with the Big Lie
The Party
Between You and Me
Estonia
Uninvited Guest
Cover My Eyes

/Alex Bergdahl, Växjö 040510

Trettioåriga Kriget - Stockholm, Nalen (Alcazar) 040501

När jag kom hem ifrån en utlandsresa i januari såg jag något skumt i
skivbackarna hos den lokala månglaren, Trettioåriga Kriget, mitt största
svenska favoritband någonsin, hade spelat in och släppt en NY skiva! Elden
av år hette den, jag blev lyrisk och sprang hem fortare än kungen kan köra
bil för att lyssna. Faran med nya plattor av gamla band är ofta
förväntningarna innan, men då jag alldeles nyss fick veta att den fanns så
hade jag inte hunnit fundera. Och visst var den precis lika bra som jag
ville!! En ny klassiker i tiden! När jag sedan fick reda på att bandet
dessutom hade för avsikt att genomföra några spelningar under året stod det klart att 2004 skulle komma att bli ett mycket intressant år.

Den första av årets spelningar ägde rum den 1/5 på Nalens minsta scen,
Alcazar i Stockholm, och detta var gruppens fjärde spelning tillsammans
sammanlagt sedan de lade av 1982 (av de tre tidigare spelades två 1996 och den tredje i höstas på Silja Line).

Jag anlände tillsammans med flickvännen
och några vänner för att beskåda det som för mig var årtusendets största
konserthändelse. Scenen var väldigt liten, och endast några centimeter hög.
Det gällde därför att placera sig längst fram, annars hade det blivit svårt
att se något.

Bandet gick hårt igång med Lång Historia, en låt som man spelade redan 1996 och som tidigare varit outgiven, men som nu återfinns på Elden av år. Bandet lät snorbra, det märktes knappt att de var väldigt nervösa då spelglädjen och framförallt musikaliteten gick fram direkt. I introt till Mina löjen fick vi ett bra bevis på att bandet inte tänkte nöja sig med något mindre än perfekt spelande. Det var så tight så man blev mörkrädd!

Flera klassiker avverkades, och under Andra sidan var det lätt att blundande drömma sig bort till en annan tid, en annan plats. Den lät så fantastiskt bra med Mats Lindberg på klaviatur läggandes de vackraste av ljudmattor. Sångaren Robert Zima hade problem med några texter, men för den oinitierade (läs: bl.a. min flickvän) så märktes detta inte alls. Det var väl endast såna som jag som höll reda på det kan jag tro...

Efter Andra sidan följde två nya låtar. Ljuset och Möte, två stora låtar som såklart stärktes av Olle Thörnvalls helt magnifika texter! Sällan har jag läst/hört något som så enkelt fångar den sociala vardagen, han har verkligen sinne för texter den mannen!

Flera äldre låtar följde, en intressant grej att påpeka är att även om
Robert Zima hoppade av 1980 och således inte medverkade på Krigets sista skiva 1981, så både spelade och sjöng han med i de låtar som framfördes ifrån denna platta/tid (Om kriget kommer, Som förut). Jäkligt coolt att höra må jag säga. Det ordinarie setet avslutades såklart med En kväll hos X, låten som jag anser i en rättvis värld skulle vara den största svenska hiten någonsin (istället för Sommartider...).

Bandet ropades in igen och ett
bassolo av Stefan Fredin med Dag Lundquist på trumkomp fick inleda
extranumren, och Dag på trummor skojar man verkligen inte bort,  hans
svettigt intensiva trumspel var drivande hela spelningen igenom. Sedan
följde min favorit för kvällen, en helt otrolig version av Ur djupen. Här
visade hela bandet var skåpet skulle stå, vilken färg det skulle ha och hur
det skulle inredas! Herrejösses, om jag bara hade fått ta en av tonerna som
Robert Zima sjunger eller Christer Åkerberg spelar så hade jag varit lycklig i resten av mitt liv.

Konserten avslutades med den tämligen intensiva Dagspress ifrån Hej på
er-skivan, och 110 minuter hade avverkats utan att det känts som mer än en kvart. Nu är det bara att vänta till augusti och Slottsskogen så man får
uppleva detta igen! Och det skall väl gå ganska fort...

Setlist :
Lång historia
Mina löjen
Om kriget kommer
Metamorfoser
Andra sidan
Ljuset
Möte
Moln på marken
Fjärilsattityder
Som förut
Krigssång
Gnistor
Kaledoniska orogenesen
En kväll hos X
Bassolo
Ur djupen
Dagspress

Alex Bergdahl, Växjö