10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna

Mangrove ”Facing the Sunset”

I raden av skickliga holländska symfoniska/progressiva band kommer här tredje skivsläppet från gruppen Mangrove. Nästan en timmes konceptalbum indelat i fyra delar, handlingen kretsar kring ”A story about someone, or maybe anyone, who belives he is what others belive he is”. Det går inte att ta miste på inspirationskällan tidiga Genesis, detta hörs speciellt på tredje och instrumentala stycket ”There Must Be Another Way”.

Ett spår som sätter gruppen bland riktigt lovande band i genren. Den längsta låten ”Hiden Dreams” som håller sig över 20 minuters strecket är också det mest händelserika och progressiva, neu- progg låt som håller hög klass. Även de första två delarna har sina bra stunder om ej helgjutna, små brister i produktionen sänker dock helhetsintrycket på skivan.

Sången är okej även om den inte nu kan kallas strålande, med ett lite större bolag i ryggen blir detta med all säkerhet bättre än bra. Jag är ganska övertygad att dessa holländare håller hög klass på livescenen, så om ni får chansen är det bara att spana in gruppen Mangrove.  

7/10

Conny M

Flamborough Head “Tales Of  Imperfection”

Detta holländska band började ta sin form i början av nittiotalet. 1998 såg debutplattan  ”Unspoken Whisper” dagens ljus, vilken mottogs väl i de progressiva kretsarna. Även deras liveframträdande fick bra ryckte och bl.a var de support till gruppen Jadis.

År 2001 fick musikstilen en lite bredare inriktning i och med de nya medlemmarna Margriet Boomsma (sång, flöjt) och Eddie Mulder (gitarr, bakgrundsång). December 2005 kommer nu den fjärde fullängdaren “Tales Of  Imperfection”, ett album som tar taget om en från första lyssningen.

Grunden i musiken ligger i trakterna till de tidiga 70 tals symfoniska banden, även den lite modernare neo-prog stilen är ett återkommande inslag. Det är ändå de lite folkliga tonerna som skiljer bandet från flertalet andra band inom genren.

Många vackra stycken ofta akustiskt framförda vävs samman med mera pompösa ljudslingor av keyboard och gitarr. Skivan består rätt mycket av långa stycken instrumentalt som väl avvägt går över till sköna sångpartier, vilket den kvinnliga gruppmedlemmen Margriet står för. Hennes flöjtspel ger också skivan en harmoni som tillsammans med gitarristens Eddie Mulder ofta långsamma och utdragna toner ger en atmosfärisk ljudbild som exempelvis David Gilmour i Pink Floyd brukar använda sig av.

Ett album som jag varmt rekommenderar för rogivande lyssningar.

8/10

Kan också nämna att det är Flamborough Head som anordnar den årliga och populära holländska festivalen ProgFarm. På gruppens hemsida www.flamboroughhead.nl finns ljudspår från 2002 års skivsläpp "One For The Crow”.

Conny M.

Moon Safari ”A Doorway to Summer”

Vet inte varför, men det verkar gro många bra progressiva frön i de norra delarna av Sverige. Nu kommer ytterligare ett av raden nya unga band som med stor pondus levererar musik med inspiration från 60-70 talet. Dessa ynglingar skickade en demo 2003 till bl.a. Tomas Bodin (The Flower Kings) som också kom att bli producent för debutskivan ”A Doorway to Summer”.

I ett försök till musikalisk beskrivning befinner vi oss i ett harmoniskt symfoniskt landskap, med influenser från Beatles om än i en liten mera progressivare tappning, lägg till 10CC och deras geniala mixning av melodier, stämsång och musikaliska omkastningar. Kanske lite som svenska bandet A.C.T fast då i snällare förpackning. Plattan är en sk. "växare” vilken man med fördel kan avnjuta både som avslappningsmusik eller intensivt lyssnande i lurarna.

Spårens längd varierar från dryga 6 minuter till hela 25, vilket inte är så ovanligt i denna musikaliska genre. Moon Safari känns ändå rätt ”snälla” om man nu talar om progressiv musik, skivan är lättlyssnad men har ändå många små finesser som bara väntar på att bli upptäckta. Jag uppskattar grupper som vågar sig på konsten att sjunga stämsång, och dessutom som här gör det med stor skicklighet.

Om jag nu måste framhäva något spår, känns den harmoniska och nästan filmmusik aktiga alstret ”Beyond the Door” ett bra val. Det är bara att hoppas de nu når ut med sin musik till den stora skaran.

8/10

Conny M.

På hemsidan  www.moonsafari.se kan du höra hela spåret ”Dance Across the Ocean”.

Bad Habit ”hear-say”

Grundades 1986 med inspirationskällor som Toto, Journey och Boston. Dessa kan man fortfarande höra en del av på detta nya släpp.

Musikaliskt befinner vi oss i AOR trakterna med en del sting i gitarriffen från Hal Marabel. Sångaren Bax Fehling ger en lite känsla av Jim Jidhed (Alien) fast ettrigare och tyvärr inte på långa vägar i samma höga klass.

Några tyngre spår får vi i ”Alive” och ”I Can`t Help Myself” med tunga distinkta (synth)takter från den högt respektabla trummisen Jaime Salazar, som förövrigt spelat i den progresssiva gruppen The Flower Kings, en grupp som skivans producent Jonas Reingold även är medlem i. Några spår av den progressiva stilen lyser dock med sin frånvaro på denna produkton.

Det är ändå en av grundarna Hai Marabel på gitarr/keyboard som håller detta album över vattenytan. Skivan känns okej för enstaka genomlyssningar men inget som vill fördjupa sig i.

Aor, melodisk rock som ibland går över till rena schlagern. En del riktiga rockiga stunder återfås ändå där Marabel`s gitarrspel glimrar till.

6/10

Conny M

SHY: REFLECTIONS-THE ANTHOLOGY 1983-2005

Mellan 85 och 88 var Shy ett av de hetaste banden ifrån England och efter comebacken 2002 är de tillbaka glödheta igen. Nu kommer en dubbel samling med de flesta go bitarna och ett par specialare bland de 33 låtarna.

Once Bitten…Twice Shy debuten ifrån 1983 får med 5 låtar där Deep Water och Chained By Desire är fortfarande lysande exempel på vad som komma skulle.

Andra albumet var Brave The Storm och också den får med 5 låtar. De två singel släppen Reflections och Hold On (To Your Love) ihop med Keep The Fires Burning är klassiker.

1987 var året då Excess All Areas släpptes och Shy var i Sverige som förband till Gary Moore och vilken kväll det var! Detta album är i mitt tycke Shy’s Back In Black/Pyromania/Slide It In alltså ett album som inte går att slås. Och det verkar som jag inte är ensam om att tycka detta eftersom på denna samling är 9 av 10 låtar representerade (endast Under Fire saknas).

Misspent Youth får med 1 låt, Welcome To The Madhouse, Unfinished Business och Sunset And Wine får med 2-låtar vardera. Som lite bonus finns här också några b-sidor, demo versioner och en akustisk version av Young Heart.

Detta är en perfekt samling för er som kanske endast har vinylerna ifrån 80-talet och för er som kanske missat detta suveräna Birmingham band.

Mina favorit låtar är When The Love Is Over, Keep The Fires Burning, Breakaway

Betyg: 9/10

Andy Flash 2005-12-01

Prime Mover alias Drivkraft

Ett finländskt band som med sin musik gränsar till många progressiva stilar. Att kalla deras musik för unik är kanske inte helt rätt, men blandningen måste definitivt ses som just det. Att de dessutom sjunger på finlandssvenska gör dem inte mindre originella.

Musikaliska genren som man kan anknyta till är bl.a. den svenska politiska proggen, just den musikstilen tillhör inte min personliga favorit, varken då eller nu. Influenserna från den tidiga progressiva rockmusiken känns desto roligare. Folkmusik, jazz och andra element snickras stundtals ihop till riktigt bra fungerande stycken.

Inledande ”Vykort från södern” är en lättsmält låt med många scenförändringar, från riktigt progressiva takter till enklare melodier med inslag av funkjazz, ja inte är den lätt precis som övriga alster att beskriva men riktigt trivsam att lyssna till och min favorit.

En helt okej platta som kanske kräver den rätta stämningen men då glimtar till, uppskattas med all säkerhet av musiklyssnare till flertalet musikstilar.

6,5 / 10

Conny M.   

SOUL DOCTOR "For A Fisful Of Dollars"
 

Det här är "själsläkarnas" tredje album tillsammans och jag hoppas verkligen
att det kommer fler i framtiden för det är härligt svängig, medryckande,
bluesbaserad rock de spelar! Ronnie James Dio och Alice Cooper vet redan
detta och har låtit dem agera förband till sej själva när de turnerat i
Tyskland.

Sångaren, Tommy Heart, som tidigare varit med i Fair Warning, har en skön
röst som fint smälter in resten av den utmärkta musiken. Tunga gitarriff och
riktigt gamla hederliga gitarrsolon är också ett av de bestående inslagen i
detta skivsläpp. Grunden till all rockmusik finner man allt som oftast i den
bluesorienterande rocken, denna konstellation visar en stor skicklighet i
denna ädla konst som också innebär att kunna prestera det svåra så enkelt
och dessutom här gör det med sådan känsla, vilket många av dagens band
tyvärr saknar.

På några av spåren kan man även finna del vibbar från AC/DC som en extra
krydda till denna härliga "rockmåltid".

Plattan funkar lika bra att sitta och slölyssna till som att höja tempot på
festen med.

Betyg: 8/10

Maria A.

KHYMERA "A NEW PROMISE"

Det har gått 2 år sedan det första albumet ifrån Daniele Liverani’s projekt Khymera. På debuten var det Steve Walsh (Kansas) som var sångare nu är det Dennis Ward (Pink Cream 69).  Samma som på förra albumet är det massor av olika låtskrivare denna gång är det bland andra Jeff Scott Soto och Robin & Judithe Randall som har levererat.

Hårdrock, AOR och ballader varvas igenom ett ganska jämnt album men tyvärr är det för få riktiga kanoner som sticker ut. Dennis Ward har en bra röst men ganska opersonlig sådan. Påminner kanske mest åt den som hade kunnat göra detta album till en riktig höjdare nämligen Jeff Scott Soto. Kanske blir det han som tar hand om micken på album nr:3.

Mina favorit låtar är Alone, Looking For You, The Damage Is Done

Betyg: 6/10

Andy Flash 2005-11-28

RAMMSTEIN ”Rosenrot”

Det är med stor glädje jag utdelar min första tiopoängare till det här albumet! Trodde inte att de skulle kunna åstadkomma något som kunde överträffa förra årets ”Reise Reise”, men oj vad härligt fel jag hade!

Även om jag alltid gillat Rammstein i måttliga mängder, så dröjde det ända till förra albumet innan jag riktigt kunde göra mej kvitt obehagliga visioner av brunklädda män med välputsade stövlar som marscherade i spikraka led om jag lyssnade för länge på dem…. Numera känns de väldigt varierade i sitt musikaliska uttryck, med allt från ljuvaste romantik, som i ”Stirb Nicht Vor Mir/Don’t Die Before I Do”(en duett med Sharleen Spiteri), mäktig pampighet som i ”Feuer Und Wasser” till klassiskt råmangel i ”Zerstoren”. Och, givetvis, finns här också exempel på deras alldeles egna humor; ”Te Quiero Puta!” är en totalvrickad och fullständigt underbar latinolåt som inte liknar nåt annat!

Det finns absolut ingenting som är dåligt eller ens medelmåttigt på denna platta. Alla elva låtarna är kanonbra! Ändå törs jag nog säga att titelspåret ”Rosenrot” är det allra bästa. Helt omöjligt att inte ryckas med i den och börja stampa takten med en gång! Köp!

Betyg: 10/10

Maria A.

Lars Boutrup`s ”Music For Keyboards”

Lars Boutrup en keyboard spelande herre som varit aktiv i såväl filmmusiken, den klassiska dito och rockmusik. Som exempelvis bandet ”Evil Masquerade” på deras debutalbum ”Welcome To The Show” år 2004 (pampig rock av klass J). Nu släpper han sitt första soloalbum och som titeln ”Music For Keyboards” rör det sig om denna musik art. Till sin hjälp har han också Fredrik Sunesen på trummor.

Nio spår med en hel del olika karaktär, ändå går det inte att undgå en del jämförelser med legenden inom synt musiken, Jean-Michel Jarre han med den odödliga plattan Oxygen.  

Ett sådant spår är den nästan nio minuter långa ”Rockall”. Några av låtarna är lite mera åt det symfoniska hållet med en stor dos stämningsfulla partier. ”Emersong” är just en sådan låt med en del tvära kast mellan ackorden, nästan som de progresiva rockgrupperna använder sig av.  Att Lars har skrivit en hel del muik för stumfilmer kan man ana i de lekfulla ”Alla Gypsy”.

Pianot får vara huvudinstrument i det mera klassiskt betonade stycket ”While The City Sleeps”.

Keyboards dominerande plattor som denna kräver nog den rätta sinnestämningen för att riktigt uppskattas fullt ut. Till slölyssnande eller i vilande ställning, djupt försjunken i sina hörlurar passar den bäst. Det är nog så att tyngden i musiken saknas utan hela kittet av instrument, och ibland krävs nog även en del vokala ljud som grädden på moset, för att hålla intresset på topp.

Om man nu inte är en keyboard fantast vill säga!

5/10

Conny M.

www.excessrecords.com

Kate Bush ”Aerial”

Efter ett långt uppehåll kommer så äntligen nytt material från Kate Bush. Ett smakprov fick vi redan i singeln ”King of the Mountain”, stilmässigt ett stycke musik som man kunde förvänta sig Kate. Lite mystisk med afrikanska takter i stil med de som Peter Gabriel så ofta använder sig av.

Skivan en dubbel har indelats i två delar, ”A Sea of Honey” och ”A Sky of Honey” där musiken överlagt är rätt så lågmäld med mängder av små finesser som kräver sina lyssningar. Omslaget kan kanske tolkas som en övärld med solnedgång, öarna är nu i själva verket en koltrast sång avbildat i ljudvågor. Lika tvetydig som omslaget är även jag till detta skivsläpp.

Första intrycket gav en lite oj då känsla, inte så mycket av den så utsvävande och kraftuttömmande Kate som i forna dagar, här betydligt stillsammare och kanske musik i en mognare tappning. Rösten, en av musikens stora, håller fortfarande hög klass och stundtals får vi också den gamla Kate Bush stilen invävd bland den nya.

Av de två skivorna känns den andra ”A Sky of Honey” som den starkaste. Ett helgjutet alster med mängder av små nyanserade och stämningsrika stycken. Det tar lite tid men så småningom känns detta att kunna bli en klassiker.

Första skivan som också innehåller singelsläppet ”A Sea of Honey” även skivans mest kommersiella spår, är lite mer ojämn materialmässigt. Jag förstår att Kate nu har massor av musik att förmedla efter så många års frånvaro, tror nog ändå att Kate skulle ha tjänat på ett enkelsläpp denna gång.

Betygsätta växare som denna dubbel är alltid svårt, att den dessutom har två sidor som förmodligen sitter olika snabbt gör det inte lättare. Gör det nu lätt för mig och delar upp plattan betygsmässigt.

”A Sea of Honey” 6,5/10

”A Sky of Honey”  8/10

Conny M.

The Mob ”The Mob”

Efter sin tid i det melodiska rockbandet Winger lade gitarristen och vokalisten Reb Beach sin energi i bandet Dokken och senare också Whitesnake, detta med en hel del turnerande som resultat.

Sugen på skapandet i studion tog han med sin gamla bandmedlemspartner från Whitesnake, Timothy Drury för bildandet av en ny sk. superkonstellation. Ännu en vän i Kings X sångaren och musikern Doug Pinnick antogs, nu som huvudvokalist. När skrivandet av nya materialet börjat anslut sig också självaste Kip Winger och hans gode vän Kelly Keagy på trummor.

Aor vänner av Winger kanske nu väntar sig en återkomst av deras storhetstid, och visst finns här element av dessa, men utan Kip själv vid huvudmicken finns det nu få av dessa.

Med Doug Pinnick och sitt så karakteristiska sätt att sjunga, går det inte att undgå en del jämförelser med Kings X sångarens egna band. Här dock utan deras speciella ”groove rock”. Nu känns det varken hackat eller malet, och låtmaterialet är jämförelsevis ganska slätt. Som så många gånger förr när det gäller dessa sk. supergrupper blir förväntningarna allt som oftast mindre uppfyllda. Skickliga musiker och en bra produktion gör inte alltid en platta som håller måttet. Kan tänka mig att de rockar bra live men på skiva krävs mera av typen hjärntvätt för att det vill sätta sig. Bästa spåret eller ”hjärnbesittaren” finner jag ändå i spåret ”Never Get Enough” med sitt medryckande refräng (likt en viss Kiss låtJ)och sina instrumentala utsvängningar.

Betyg 5,5 / 10

Conny M.   

Change Of Heart "Truth Or Dare"

Truth Or Dare är det tredje albumet ifrån Engelska AOR bandet Change Of Heart. Två medlemmar ifrån FM medverkar, Pete Jupp bakom trummorna och Steve Overland på bakgrund sång är också även producent ihop med Steve Morris (Shadowman).

Visst märks det att FM grabbarna är med och är stora influenser i musiken. Stilen är väldigt mycket åt deras 2 första album Indiscreet och Tough It Out. Eftersom det verkar att det inte blir några fler nya album med FM så känns Change Of Heart som deras arvtagare. Lite flörtar åt andra Brittiska hjältar som Bad Company & Queen blir det i Taking My Time men där lyckas dom inte alls och med det får låten albumets sista plats.

Den Brittiska AOR traditionen har tagit fram många stora namn i genren som Magnum, Shy, FM och Ten, Change Of Heart har visserligen en bit kvar till dessa band men dom har fått en jävligt bra start.

Mina favorit låtar är Burned, Hold On, Truth Or Dare

Betyg: 7/10

Andy Flash 2005-11-08

Riverside “Second Life Syndrome”

En hel del har skrivits om detta polska progressiva band, där många verkar vara både imponerade och hänförda, detta blev nu ett inköp med en hel del förväntningar.

I ett första intryck gav de mig musikaliska influenser från Porcupine Tree även inslag från Mikael Åkerfeldt och hans Opeth, detta kryddat med en hel del gitarrspel likt John Mitchell (Arena, Kino mm). Deras musik går från det mystiskt flummiga via det symfoniskt pampiga och ibland gränsas den till mera progressiv metal.

Ett relativt nytt band med dessa egenskaper och som dessutom förvaltar det med klass får en bara att ställa sig i ledet av skaran beundrare. Visst finns här säkert en del som både kan finslipas och utvecklas, Riverside känns ändå flygfärdiga att erövra den progressiva världen. Av detta väl genomarbetade album vill jag framhäva några från skivan.

Ett måste är den grymma och i synnerligt Pink Floyd inspirerade stycket ”Second Life Syndrome” tillika titelspår. Att den är dryga femton minuter lång gör den bara mer mäktig. ”Before” med en begynnande enkelhet som efter hand byggs upp till ett allt mer komplex stycke som avslutas med ett rått avgrundsvrål. Här finns med all säkerhet spår som tillgodoser de flestas smaker inom den progressiva musiken

Riverside och Polen finns nu definitivt på den progressiva världskartan.

8/10

Conny M.

SEVENTH KEY: LIVE IN ATLANTA

Efter två studio album så kommer nu Seventh Key’s första liveskiva. Inspelat i Atlanta 2005 och detta är också det första live framträdandet av bandet. Av de tolv livelåtarna så kommer sju stycken från ”The Raging Fire” och fyra från debutalbumet. ”Always From The Heart” och ”Forsaken” är de som sticker ut mest. Bonus blir det när man avslutar konserten med Streets gamla godbit ”Cold Hearted Woman”. Live In Atlanta bjuder även på gästspel ifrån Kansas, Robby Steinhardt och på tre nya studio låtar.

Världens roliga live platta kan man inte kalla detta, för det känns aldrig som en sådan. Stora pluset är ändå att de flesta av livespåren är bättre än studioversionerna. Nej då blir det roligare i de tre nya låtarna som är alldeles utsökta. Kerry Livgren har en hand med i ”Remember You Well” och det låter kanske som sig bör otroligt mycket Kansas om detta verk. Men det är ändå ”The Storm Rages On”som blir min favorit på plattan, dessa bådar gott inför nästa album.

Mina favorit låtar är The Storm Rages On, Cold Hearted Woman, Remember You Well

Betyg: 7/10

Andy Flash 2005-11-02

Divinefire ”Hero”

Det här är en ny grupp som bildades så sent som i våras förra året av finske kompositören och trummisen Jani Stefanovic och sångaren Christian Rivel (Narnia). Sedan tillkom basisten Andreas Olsson (Narnia, Rob Rock & Stormwind).

Efter att gruppen släppt sitt första album, ”Glory Thy Name” i Japan i december 2004 och i Europa en månad senare, började det komma så många önskemål om att få se dem live att man beslöt sej för att utöka bandet med gitarristen Patrik Gardenberg, keyboardspelaren(?) Anders Berlin (Eclipse & Timescape, m fl band) och ännu en trummis, Andreas Johansson (Rob Rock).

Låtarna på det här andra albumet, ”Hero” är alla skrivna av Jani & Christian.

Det finns mycket gott att säga om detta alster! Man skulle kunna likna det vid en påse Gott & Blandat i uttryckets allra positivaste bemärkelse, för här finns det lite av det mesta! Supersoft möter råbrutalt, lugna klassiska toner och speedade gitarrer, ”feta” körer och skir solosång osv. Det allra bästa är dock Christians härliga röst som låter lika bra vare sej han viskar fram orden eller vrålar för full hals! Underbart!

Till en början störde jag mej på det höga tempot som är genomgående i de flesta låtar. Men efter att ha lyssnat lite grann på Narnias låtar som låter väldigt likt Divinefire, men är lite lugnare, så upptäckte jag till min förvåning att låtarna faktiskt tjänade på att speedas upp. Och albumet växer mer och mer för varje gång jag lyssnar på det!

Det kan kanske diskuteras hur pass bra det avslutande spåret, en cover av Queens ”The Show Must Go On”, är. Freddie Mercurys röst var unik och väldigt få sångare kan någonsin mäta sej med honom. Christian klarar sej dock rätt bra tycker jag. Det gör däremot inte Maria Rådström som också sjunger där. Inte så att det är nåt större fel på hennes röst, tvärtom. Men hon har inte alls lika stor bredd på sitt vokala omfång som Christian och det hörs tydligt på flera ställen att hon inte klarar av att hänga med honom ordentligt.

”Hero” är dock på det stora hela ett alldeles utmärkt alster som jag varmt rekommenderar och själv kommer att spela flitigt framöver!

Betyg: 8/10

För den som är intresserad så kan nämnas att Christian är sångare i ett tredje band också, Flagship, som består av honom och Narniakollegan Linus Kåse. De släppte sitt första album ”Maiden Voyage” 17 oktober i år. Det lär innehålla melodistark, progressiv rock av 70-talsmodell, typ Queen, Styx och Kansas.

Maria A.

Radioactive ”Taken”

Album nr 3 ifrån Tommy Denander’s Radioactive project och som vanligt finns det en massa gäster ifrån hela världen. Vad sägs om ett gäng Toto medlemmar, Neal Schon, Yngwie Malmsteen, James Christian, Bruce Kulick, Kelly Keagy och Gary Barden mm.

Några av de höjdpunkter som sticker ut mest i denna underbara låt skara är Bobby Kimball som visar styrka i Taken. Det äkta paret James Christian (House Of Lords) och Robin Beck som bjuder på duett i Easy’s Gettin Harder. Shattered & Sinner tar en tillbaka till Toto’s 80-tals mitt. Den instrumentala avslutningen Never Gonna Let Her Go, är smakfullt värre.

Båda föregångarna Ceremony Of Innocence och Yeah är och förblir AOR klassiker och i denna skara hamnar nu också Taken. En otrolig trippel, Imponerande!

Årets ”Svenska” album och en glödhet favorit till årets AOR album. Mina favorit låtar är Taken, Easy’s Gettin Harder, Shattered

Betyg: 9/10

Andy Flash 2005-11-01

Stream Of Passion "Embrace The Storm"

Ännu en ny grupp med skönsjungande dam samt metal komp ala goth?

Jovisst finns här musikaliska inslag likt Nitghtwish och Within Temptation. Men Arjen`s senaste projekt/grupp med enbart Marcela Bovio på sång, har mer den folkliga musiken som bas. Den liksom de episka tonerna får en stor plats, men det mest framhävande på skivan är ändå Marcela`s röst. Kan kanske jämföras lite som på Mike Oldfields skapelse, med sina sångerskor vid mikrofonen.

Marcela var med på Arjen Lucassen`s senaste och brillianta Aryon-platta ”Human Equaion”. Det var när den platta spelades in som Arjen blev så hänförd av hennes röst att han skrev en hel platta enbart för Marcela. Hon är nu inte enbart sångerska på skivan även alla texterna är hennes verk.

Det finns förvånansvärt lite av typiska Arjen kännetecken, vilket är en bedrift i sig själv. Den mesta av dessa får vi ända i det mäktiga titelspåret ”Embrace The Storm”. En riktig höjdare med taktfast komp och elegant uppbyggnad presenteras med låten ”Haunted”. En annan favorit är ”Passion” med sina ELO liknande violiner och metal komp.  

Marcelas röst är riktigt vacker, speciellt när hon sjunger på det spanska språket, men den kan ändå kännas något enformigt på ett helt album. Skivan skulle förmodligen må bra av några färre spår eller varför inte ett par duetter med en passande manlig vokalist?

Kanske inte Arjens bästa skapelse men en helt okej platta som med all säkerhet kommer att älskas av alla goth folk, och även uppskattas en hel del av dom som föredrar det mera progressiva och folkliga.

7/10

Conny M.

Pallas ”The dreams of men”

Dessa skotska neuprogressiva symfoniska rockarna är inte direkt kända för att massproducera musik. Första skivan ”The Sentinel” gjordes 1984 och här kommer nu den sjätte studioplattan ”The dreams of men”.

Inte att jag vill nervärdera kreativa musiker men ibland släpps det på tok för mycket på kort tid, och resulterar allt som oftast i alltför ojämna utgåvor.

Pallas nya är definitivt ingen skiva med utfyllnadsmaterial men ändå finns en del relativt enkla skapelser, som den vackra ”Northen Star”, stillsam behaglig och rogivande. Det som ändå kännetecknar Pallas är ändå de mera symfoniska och progressiva, inledande titelspåret har det mesta av detta med tempoväxlingar, hårda partier kontra mjuka och sina mäktiga partier som blandas med enkla.

Det långa stycket ”Too Close To The Sun” för en del tankar till gamla Genesis och är minst lika bra som många av Genesis alster. ”Messiah” en av de kortare spåren, här finner vi bl.a. gungande takter som blandas med Steve Howe ”Yes” liknande gitarrsolo och soul körer. Atmosfäriska långköraren ”The Last Angel” avslutar skivan, en symfonisk och majestätisk skapelse som värdigt speglar Pallas kvalitéer bland de stora banden inom denna genre.      

En genomarbetat och jämnt album som kanske kräver en del genomlyssningar, inte för att det är speciellt svårsmält, mera att alstren smyger sig på en och växer liksom fast.

Musikaliska jämförelser kan göras med grupper som Marillion, Arena och Genesis.

8/10

Conny M.

Nexus "Metanoia" (Roadrunner Records 2001)

Från början till slut är detta Argentinska bands andra album en upplevelse som gör mig helt andlös. Jag skulle kunna stapla superlativer för att beskriva talangen hos keyboardisten och bandledaren Lalo Huber och hans brillianta Keith Emerson-inspirerade lir men nöjer mig med konstaterandet "Sjukt bra". Lägg till Carlos Lucena's högst kompetenta hårdrocksgitarr, fint, stödjande baslir från Daniel Ianniruberto och ett fläskigt trummande från Lusi Nakamura och vi har en modern (och tyngre) version av ELP.

Det enda jag inte kan ge högsta betyg är insatsen från sångerskan Mariela Gonzalez som inte når riktigt ända fram. Inte dåligt men det tar heller inte riktigt taget om mig och inte spelar det någon större roll då musiken till 75% är instrumental. Blandningen av melodik och komplexitet hos Hubert's kompositioner är verkligen en fröjd för både hjärta och hjärna vägs upp och balanseras fint av dom ganska tunga gitarrerna.

Rekommenderas till den som saknar ett ELP i högform men även till alla som dras till pompös symfonisk rock.

AKKE WESTERLUND

Johnny Lima”Version 1.2”

Enligt informationsbladet jag fick med den här skivan så låter amerikanen Johnny Lima väldigt likt Jon Bon Jovi och Scorpions och det stämmer verkligen, men tyvärr utan det där lilla extra, som gör att de säljer skivor i några miljonupplagor. Kan aldrig tänka mej att Johnny Lima någonsin kommer i närheten av såna kommersiella framgångar.

Svårt att säga vad det är som inte funkar riktigt med den här plattan för det är snyggt producerat, Johnnys röst påminner, som sagt, väldigt mycket om Jon Bon Jovis och låtarna har det mesta som man kan förvänta sej av melodiös rock, men på något sätt ”lyfter det aldrig”. Blir mest bara ointressant bakgrundsmusik.

5/10

Maria A.

Mark Spiro “Mighty Blue Ocean”

Singer/songwriter artisten Mark Spiro släpper nu ett av sina bästa album någonsin. Han har skrivit musik till många av världens stora, och hans låtar har sålts i mångmiljonupplagor. Ändå är det på sina egna plattor som Mark`s storhet i låtskrivandet visas sig som bäst. Inledande titelspåret “Mighty Blue Ocean” är en klockren Spiro låt i hans så typiska stil, och som min gode vän säkert skulle ha sagt ”det här är det bästa som finns”, han var förövrigt en stor beundrare av Mark Spiro “R. I. P my friend”.

Nästa låt “Band Of Angels” visar prov på Mark`s ypperlighet i textförfattande, en text som ger oss alla en påminnelse om vilka tankar som kan nå människan när hon får beskedet att en svår sjukdom drabbat henne. Som ni kanske förstår så handlar texten om Mark själv.

Det mesta på plattan genomsyras just av tiden runt sjukdomen men också om de ljusa sidorna från nära och kära och inte minst det nya synsättet på livet som kan uppenbarar sig vid sådana här tillfällen, texterna är en 10 poängare som bara de är värda ett köp.

Författandet av texter är ändå inte det som gjort Mark mest känd utan mera som en ibland geniförklarad låtskrivare. En favoritlåt bland många på denna platta finner jag i “Monster”, en njutbar vacker melodislinga med Spiro`s så ofta härliga “halvtonerövergångar”. För er som aldrig hört denna sångare/låtskrivare så kan han kanske beskrivas lite som att Tom Petty möter Eagles i sina bästa stunder blandat med lite Tony Carey. Nja det var ingen klockren beskrivning direkt men rätt så mycket amerikansk melodiskt är det i alla fall, mycket bra sådan.

8/10

Conny M.

Legs Diamond ”Diamonds are Forever”

Formades i Los Angeles 1975 och har turnerat med band som Ted Nugent, Triumph, Rush, Styx och Nazareth bland andra. Redan innan första släppet var de förband till Kiss på deras ”Rock & Roll Over” turne. Med dryga 10 album och tidsmässigt sporadiska skivsläpp är de nu tillbaks med nya ”Diamonds Are Forever”.

Om det mest beror på sångaren vet jag inte men nog känner vi igen Nazareth`s lite raka hårdrock med det raspiga vokala i många av spåren. Go Ac/Dc känsla i både sång och låt presenteras i ”Good Time”, den sanna gungrocken i ett nötskal.

En riktig utstickare från övriga materialet som också är favoriten på detta album är ”This Time”. Underbar trumtakt med lite keys inleder, här känns också sången inte lika ansträngd hos John Levesque. ”Will you Remember” som även den är lite av en utstickare från övriga materialet inkludrat allsångstema, sitter omgående i den melodiska delen av hjärnan.

70-tals hårdrock med många positiva vibbar från de dåtida kända.

7/10

Conny M.

 Bruce Turgon”Outside Looking In”

Bruce Turgon är en skicklig musiker som skrivit, spelat in och turnerat med artister/band som Billy Thorpe, Nick Gilder, Prism & Warrior och även uppträtt med egna band i Los Angelesområdet.

Hans bäste vän är sångaren i Foreigner, Lou Gramm, som han jobbat mycket ihop med. 1992-2002 var han co-writer och basist på deras turnéer.

När han nu släpper sitt första album under eget namn har han tagit med sej flera av sina kända musikervänner; Lou Gramm förekommer både som bakgrundsvokalist och är med som låtskrivare till tre av låtarna. Övriga medverkande är: Denny Carmassi - trummor (Heart/Whitesnake, Foreigner, Montrose), Rocket Richotte – gitarr ((David Lee Roth/Stan Bush/Chér/Rick Springfield), Scott McKinstry – gitarr (Lou Gramm Band), Ronnie Montrose – gitarr, Ricky Phillips (Styx/Bad English), Diana Mills & Tom Gimbel (Foreigner) – bakgrundssång.

Antar att du börjar förstå att det här ett alldeles utmärkt album?! Här finns absolut ingenting att klaga på! Produktion och låtmaterialet låter väldigt bra, inte minst Bruce Turgons röst, som är väldigt behaglig att lyssna på.

En klar höjdare inom genren melodisk rock!

Betyg: 8/10

Maria A.

TRAMPS WHITE LION ”Rocking The USA”

Ja om du gillade White Lion så behöver du inte läsa så mycket längre än hit, för grundaren, sångaren och låtförfattaren Mike Tramp fortsätter här att lira alla deras låtar, men med nya musiker omkring sej.

Det nya, väldigt internationella, bandet består av Mike Tramp - sång, Jamie Law - gitarr(Australien), Claus Longwood - bas (Danmark), Troy P. Farrell – trummor (USA) och Henning Wanner – keyboards (Tyskland)

”Rocking The USA” är ett dubbelalbum inspelat under deras USA-turne i februari och mars 2005. Alla gamla White Lion hits finns med, inklusive ”When The Children Cry” naturligtvis.

Många live-album dras med ganska taskigt ljud och för mycket oväsen från publiken, men inte det här. Sång och instrument låter alldeles utmärkt och det man hör av publiken ökar bara stämningen.

Jag är vanligtvis ganska skeptisk mot band som bara lirar gammalt material och särskilt så när det bara finns en enda ursprunglig bandmedlem kvar, men det här låter väldigt bra och kan varmt rekommenderas! Till exempel sent en kväll efter en fest när gästerna gått hem och man vill slappna av med en stunds lättlyssnad melodisk rock av klassiskt märke.

Betyg: 7/10

Maria A.

Swedish Erotica ”Too Daze Gone”

Tyska bolaget MTM Music gräver i de gamla skivhögarna och finner det svenska bandet Swedish Erotica`s outgivna skattgömmor. Detta bands olika skepnader har sedan starten likt en kameleont setts eller hörts i många tappningar. 1988 kom första embryot av detta band, då med Göran Edman som vokalist och bandnamnet Swedish Beauty. Han lämnade dock denna konstellation för John Norum och sedermera Yngwie Malmsteen.

När första skivsläppet såg dagens ljus var det Mats Leven som stod för det vokala. Musikaliskt kan man nog beskriva det inledande stadiet som att glamrocken möter den 80-tals melodiska rocken. Andra skivsläppet ett flertal år efter 1995 debuten var det helt andra tongångar som gällde. Hård metal med tung sång av Anders Möller som senare fann stora framgångar i konceptet Black Ingvars. Denna upplaga hölls för övrigt med samma bassist som föregångaren till Swedish Erotica nämligen Ken Sandin.

Nu till saken med detta släpp, av olika anledningar gick det inte riktigt som alla ville i den ”Erotica” skivskörden. Efter debutskivan gjordes en rad demospår som aldrig släpptes pga. deras skivbolag, förrän nu. Låtarna till det som skulle bli andra skivan, också med Mats leven på sång består på denna skiva av en rad riktigt bra spår med de dåtida stora banden som bas. Många bra melodiska spår med vibbar från band som Whitsnake. Det som ändå tilltalar mig mest är de helt otroligt bra  demospåren med Göran Edman vid micken, dessa då som extramaterial, förstår att Malmsten och andra drog i denna sångare då det begav sig. Bland dessa demolåtar får vi bl.a höra en gammal favorit till mig, Mott the Hopple`s ”Roll Away Ther Stone”.

Mer extramaterial med demospår från ännu en vokalist i detta band vid namn Anders Allhage (ex King Diamond). På tal om vokalister fanns det ytterligare en i begynnelsen i TNT vokalisten Dag Ingebrektsen. För den invigde var det basisten Ken Sandin som bjöd in sångare Mats Levén att sjunga med som körsångare, vilket senare gav honom en plats som ”lead” vokalist.

Ger betyget 7 för nostalgitripparna och många goa vibbar. Produktionen är och förblir som det då var.

7/10

Conny M.

TNT “All The Eay To The Sun”

Att TNT är Norges bästa band genom tiderna är i mitt tycke inte mycket att snacka om. I Norden tävlar man emot Europe & Candlemass (SWE) och Pretty Maids & King Diamond (DEN). Och vinnare i den striden är TNT. Efter förra årets ”come back” med My Religion är nu bandet klara med nionde fullängdaren All The Way To The Sun.  

I somras fick man första smakprovet på vad som komma skulle i singeln Sometimes med titelspåret som b-sida. En ballad och en hårdare sak, undran var då åt vilket håll blir hela plattan. Svaret blev hårdare och råare än My Religion och bättre. Pang på rödbetan redan i öppningsspåret A Fix och saken är biff.

Helheten på All The Way To The Sun är grym och om man måste plocka ut en låt som sänker betyget så är det Save Your Love och den är ändå inte dålig. Men kritiker kommer nog att kapa grabbarna efter hälarna för att dom gör en cover på Louis Armstrong’s klassiker What A Wonderful World men Tony Harnell visar ingen rädsla och visar som vanligt att han är en av de bästa sångarna i världen.

På min topplista över TNT album så kommer All The Way To The Sun in på en bronsplats och är en klar kandidat till 2005 års bästa album.

Mina favorit låtar är A Fix, Too Late, Black Butterfly

Betyg: 9/10

Andy Flash 2005-10-15

Saga ”The Chapters Live”

Kan man vara såld på en platta innan man hört något från den ?

Hade Freddie Mercury varit i bland oss och deltagit i en ny Queen platta så hade säkert detta varit fallet. Saga har ändå haft en down period albummässigt under några år, men har rest sig med ett knippe kvalitetsmässigt stigande skivsläpp.

På livescenen är de alltjämnt ett gäng som allt som oftast berikar sin publik med välgjorda gig. ”The Chapters Live” är en serie låtar från hela Sagas tid som rockgrupp, spridda på olika skivsläpp, finns inte med på alla dock. De har det gemensamma namnet ”Chapter” plus turordning och ett låtnamn. Exempelvis så kom ”Will It Be You? Chapter IV” och ”Tired World Chapter VI” på debutplattan.

Dubbelskivan är uppdelad i åtta chapters per cd, och med dessa livetolkningar är både musiksjälen och nostalgitripparna med på noterna från första till sista tonen. Inledande ”Images Chapter I” visar Sagas klass från de tidiga skivsläppen, en riktig njutbar skapelse. Andra spåret ”Don`t Be Late Chapter II” var och är alltjämnt en av de bästa livelåtar genom tiderna. Saga har nog spelat den ett bar tusen gånger vid det här laget, ändå verkar det som om att vill publiken höra den varje gång Saga uppträder. ”It`s Time Chapter III” ett spår med lite mer av 80-talets melodiska inriktning. Fjärde kapitlet tung gung i Sagas karateristiska stil. En favorit följer på nästa, som på sina ställen är så Supertramp aktiga ”No Regrets Chapter IV”.

Kapitlerna fortskrider med den ena gobiten efter den andra. Visst här finns stunder som inte är kvalitetsmässigt det bästa från Saga, men jag skulle ändå kunna ge en hel del av mina riksdaler bara att få se hela konceptet ”Chapters live”.

Och ja jag var såld redan från den dagen jag hörde talas om detta skivsläpp .

Betyg 7/10

Conny M.

GYPSY ROSE  “Gypsy Rose”

Gypsy Rose startades redan 1981 av ett gäng skolkompisar från Mölnlycke. De hade otur med sin karriär; det belgiska bolag de signade 1984 la av innan de fick gjort någon skiva där. Man kämpade vidare till 1989 då en amerikansk producent intresserade sej för dem och kom över till Sverige för att hitta någon bra studio där de kunde spela in sitt första album. Men även denna gång rann allting ut i sanden. Två år senare bestämde bandet att de fått nog och gick skilda vägar.

Alla, utom trummisen, fortsatte dock med olika musikprojekt och 2004 började man snacka om att spela ihop igen. Imre Daun (Don Patrol) tillfrågades om han hade lust att överta trumpallen, det hade han och därmed var Gypsy Rose återfött!

Äntligen har de nu lyckats få gett ut ett album, det första på 24 år! Var det värt att vänta så många år på att få höra dem på skiva? Ja, det tycker jag nog. Det låter i och för sej väldigt mycket 80-tal om det hela och väldigt mycket Scorpions, men i positivast möjliga bemärkelse. Melodisk rock när den är som bäst! Det är bra och ”tight” producerat på det sätt som ofta skiljer små, okända band från ”de stora grabbarna”. Redan i första låten, ”When you leave at night” anges känslan som genomsyrar hela plattan; härligt partyös, som kan höja stämningen på vilken fest som helst! Fjärde låten ”Moonlight” lugnar ner tempot tillfälligt och är en härlig power ballad, men sedan trampas gasen i botten igen med tunggungande ”You are the One”. Min personliga favorit är snabba ”Light up my way”, där de ”fläskiga” trummorna och eldande gitarrerna i inledningen gör det helt omöjligt att sitta still!

Killarna som ingår i bandet år 2005 är; Håkan Gustafssson-sång, Martin Kronlund-gitarrer, Mats Bostedt-bas, Rikard Quist-keyboards och Imre Daun-trummor.

Betyg: 7/10

Maria A.

Alien ”Dark Eyes”

En svensk knall comeback kan man nog kalla att Alien 2005 släpper ett nytt album med Jim Jihed på sång. Det har gått 17 sedan debuten med låtar som Only One Woman, Go Easy & Tears Don’t Put Out The Fire. Albumet blev en succé och Jim slutade i bandet och med det gick det inget vidare för Alien under 90-talet. Nu har Tony Borg och Jim hittat 3 nya aliens och startat om igen.

Likheten med debuten är nog endast band namnet och bra är väl det. På Dark Eyes är det mer 70-tals influenserna som lyser igenom Purple, Rainbow, Lizzy & en nypa Foreigner. Låten Fallen Eagle har kanske lite väl mycket av Gary Moore’s Out In the Fields i sej.

Hoppas att detta är en ny start och inte ett en gångs album, för jag ser redan framemot nästa album. Fan om inte detta är årets svenska album. Europe gjorde det 04 och Treat är på G. Hade varit trevligt med en ishalls turné’ med dessa 3 band under 2006J

Welcome Back!!!

Mina favorit låtar är Dark Eyes, Oh Sarah, Fire (The Game)

Betyg: 7/10

Andy Flash 2005-10-07

Methedras ”Recursive”

Methedras bildades 1996 av Massimiliano Ducati (gitarr) och Andrea Bochi (bas). Numera ingår även Claudio Facheris på sång och Eris Mozzi gitarr, samt, på detta album, trummisen Carlo Radaelli. På bandets hemsida framgår dock att man söker en ny skinndunkare, så signor Radaelli är tydligen borta ur bilden.

Det största sammanhang där man kunnat se och höra bandet hittills var 2004 då de deltog i Wacken Open Air.

Recursive är deras första riktiga studioplatta. Hur låter den då? Väldigt bra, vill jag påstå! Detta är något så till synes motsägelsefullt som underbart melodisk trash metal! Redan i första låten, efter det korta introt, finner jag mej själv dansa och sjunga med! Låten heter L.R.S. Den följs av de minst lika bra Drowning By Torment, Wreck ’N’ Roll, My Iniquity Whirl & Time To Die. Alla tre känns som en påse gott och blandat vad gäller olika känslor, takter och rytmer. Men sedan följer The Denied God & Under, som tyvärr inte övertygar lika mycket. Sista låten, Darkness, börjar kul och gulligt som en ond barnvisa, men lyckas inte riktigt hela vägen; bra inledning och avslutning, men ganska trist i mitten.

Jag ser fram emot att få höra mer av det här gänget i framtiden!

Hemsida: http://www.methedras.com

Maria A.

Jaded Heart “Helluva Time”

Tyska Jaded Heart har hållit på sedan början av 90-talet och efter 6 album och flera medlems byten under färden så kommer nu Helluva Time. Ny sångare är svenske Johan Fahlberg . Stilen känns igen och visst är det mycket 80-tals Bonfire vibbar även om Johan ej påminner om när Bonfire var som bäst. Mycket Winger blir det i Love & Desire och där är det både musik & sång som är rejält likt. Fans av 80-tals hårdrock i stil med Bonfire & Treat borde gilla Helluva Time.

Låtarna är ganska medel utan rejäla toppar och förutom ett botten napp med en cover som jag inte ens vill nämna och ej vill höra en förklaring till varför man valt att göra den. Mitt råd är att helt enkelt hoppa över låt nr: 6. 

I press releasen nämns Michael Bormann som ex: Bonfire men efter att ha gått igenom alla deras plattor så kan jag inte finna något om detta alls. Någon vet något om detta?

Mina favorit låtar är Shores Of Paradise, Tomorrow Comes, Somewhere

Betyg: 5/10

Andy Flash 2005-10-06

Twilight Odyssey “Twilight Odyssey”

Det här amerikanska bandet påstås spela en blandning av klassisk metal och prog, vilket borde tilltala mej, men det gör de inte inte alls!

Gillar först och främst inte alls sångerskan, Pamela J. Berlinghof! Inte så att hon sjunger illa på nåt sätt, men det där lilla extra som krävs för att skilja sej från den stora massan, finns inte. Dessutom tycker jag plattan är mesigt producerad. Inget av instrumenten och troligen inte Pamela heller, kommer riktigt till sin rätt. Det blir mest en kompakt, ointressant ljudmatta av det hela.

Bästa låten kommer näst sist på plattan (nr 9), om man nu lyckas hålla sej vaken så länge…. ”Gettysburg” heter den. Där leker man med lite arabiska rytmer, vilket funkar väldigt bra (även om man kan undra vad araber har med Gettysburg att göra?…) För den som är intresserad så spelar Ben Asaro gitarr och syntesizer, Gennady Khirich bas och Sal Pellerito trummor.

Man gjorde sin debut som öppningsakt för Angra i november 2002. Sedan dess har de uppträtt tillsammans med flera välkända band som Savatage och Nightwish och förekommit ganska flitigt i olika media i USA, men även spelats på radiostationer i över 25 olika länder.

Hemsida: www.twilight-odyssey.com

Maria A.

Stillbirth ”Trauma” (EP)

Italienska Stillbirth bildades 1996, men hette då Cloning Technology. Mauro Dell’ Oro (bas) och Lorenzo Corti ”rhythm guitar) har varit med ända från början, medans diverse andra musiker har kommit och gått innan den nuvarande konstellationen bildades där sångaren Grezzo och trummisen Luca Ciambrone  utgör resten av bandet. De har släppt denna EP med 4 låtar, varav en har förekommit tidigare på en samlingsplatta med andra band (”Deadly Virus” fanns med på tyska skivmärket Hard II Earn’s ”Joining forces”, släppt i mars 2003.)

För mej som i vanliga fall inte gärna lyssnar på så hård metal som death, så var detta en oväntat positiv överraskning! Grezzo, låter givetvis som att han tar i så att han nästan kräks när som helst, men det är ju just precis så en sångare i den här genren ska låta, så det är alltså helt i sin ordning! Resten av musiken utgörs av härliga riff och melodier som jag finner helt oemotståndliga.

Jag struntar helt i att recensera de olika låtarna för sej eftersom jag tycker detta är en så bra skiva att om du är minst nyfiken på den så ska du genast ila iväg till närmaste skivaffär och skaffa ett eget ex!

Hemsida: http://www.stillbirth.it

Maria A.

Winterfell “The Veil of Summer”

2002 släpptes 4-spårs demo Ep “Winter is Coming” och efter några framträdande med positiva reaktioner från publik och Usa Magazine satsar gruppen fullt ut med en självfinansierad fullängdare 2005. Inspelningen ägde rum i Trax East Studio / New Jersey med Eric Rachel och Eric Kvortek samt Winterfell vid rodret, det snygga omslaget är gjort av Robert Graves.

På infolappen står det att musiken är power/progressive/metal och visst finns det mycket av varan power metal men de mera progressiva tonerna får man leta med lupp för att finna. En del taktändringar som man kanske kan förknippa med det progressiva hittar jag ändå på skapelsen ”Once and Again” där sången påminner en del om Dave Hill i Demon. Spåret sträcker sig mellan akustiska och tyngre melodisk rockiga med en nypa av power metal som då är befriad från alltför mycket dubbeltramp. Just dubbeltramp är annars ett bestående element på denna skiva men som oftast stjälper det mera en hjälper, även om musiken nu skall vara power metal liknande grupper som Manowar och kanske Rhapsody, här dock utan deras tyngd i sången.

Inspirationen i texter finns som brukligt i fantasilitteraturen och sångerna är överlag modell längre (5-7 minuter). Plattan innehåller ändå en del bra vibbar som den tungt riffbetonande och starkaste i power metal alstret ”The Beggar King”.

Känns som Winterfell skulle tjäna på en mera progressive inriktning, där det instrumentala får mera utrymme och sången skulle komma bättre till sin rätt. Som Power Metal grupp når dessa gentlemen tyvärr inte riktigt de högre trakterna, för mycket är stöpt i den standardiserade mallen. Satsa mer på musik som skivans bästa spår ”Once and Again”.

Conny M.  

Place Vendome “Place Vendome”

12 år har nu gått sedan Michael Kiske lämnade tyska metallarna Helloween och har sedan dess även vänt hårdrocken ryggen. Med sej i Place Vendome har han med sej bland annat Dennis Ward & Kosta Zafiriou ifrån Pink Cream 69. Pink Cream 69 är bandet som nuvarande Helloween sångaren lämnade bakom sej när Kiske kastade in handduken.

Ska vara ärlig och säga att efter ha sett Helloween som förband till Iron Maiden 88 så tappade jag allt som har med det bandet att göra. Kan inte komma på något som var bra med den spelningen alls. Så jag har missat det mesta Kiske gjort efter Keeper Of The Seven Keys part 2. Men lustigt nog så gjorde Pink Cream 69 ett så pass bra framträdande året efter som förband till White Lion att jag köpte deras första album.

Att Kiske hade en bra röst på Helloween plattorna har jag inte glömt men att det ibland kunde balla ut lite här och där. Mycket på grund av dåliga låtar, bland annat den hemska och oförglömliga Rise And Fall.

Så är nu inte fallet i Place Vendome där hans röst passar som handsken i dessa melodiösa och pampiga låtarna. Enda lilla lågmärket är tyvärr låten Place Vendome som inte alls passar in och inte är något vidare alls. Men nio mycket bra låtar av tio är inte fy skam det heller.

Jag ställer mej härmed till den skaran som hellre vill ha en andra platta med Place Vendome än att Michael Kiske gör en återkomst i Helloween! Mina favorit låtar är Cross The Line, Too Late, The Setting Sun

Betyg: 7/10

Andy Flash 2005-09-27

Philip Bardowell “In the Cut”

Andra solo plattan ifrån Unruly Child sångaren Philip Bardowell och med sej på denna AOR resa har han en mängd fina namn. Tommy Denander tar hand om gitarrerna, bas och keyboards & Daniel Flores (Mind’s Eye) trummorna. Bland låtskrivarna till In The Cut hittar man Mark Spiro, Stan Bush, Bobby Barth, Tommy Denander och Jim Peterik bland andra.

Mäktiga ballader varvas med snygga melodiösa nummer. Philip’s röst kommer att göra han till en av de stora inom kort i AOR svängarna. Tankarna går mest till Bobby Kimball, Mark Free & Lou Gramm. Axe/Blackfoot medlemmen Bobby Barth’s It’s Long Road är ett lysande exempel på detta.

Jämn platta, inga djupdyk men också lite för få riktiga toppar. Men helt klart köpvärd. Mina favorit låtar är It’s A Long Road, In The Cut, Never Too Late

Betyg: 7/10

Andy Flash 2005-09-23

Bon Jovi ”Have A Nice Day” J

Nionde studio plattan ifrån New Jersey rockarna.

Have A Nice Day: Bästa första singeln sedan “Bad Name”. Klockren!
I Want To Be Loved: Tunga verser och melodiös refräng. Talk box.
Welcome To Wherever You Are: Kommande andra singeln.
Who Says You Can’t Go Home: Åt Mellencamp country rock hållet.
Last Man Standing: Fanns med på boxen. Nu i ny version. Nästan tysk metalJ
Bells Of Freedom: Acoustic rocker ala’ Goo Goo Dolls.
Wildflower: Mix av Stones & Elton John. Läckra stråkar.
Last Cigarette: Lite MTV punk vibbar med ett stänk av Beach Boys.
I Am: Verserna är världsklass. Refräng i lokomotiv takt.
Complicated: 1: a gången blev det It’s My Life för Max Martin nu blev det Complicated.
Novocaine: Lite svart humor.
Story Of My Life: Kommer att bli en live favorit.
Dirty Little Secret: Bonus spår för Europa. Borde ha varit bland de 12 .
 

Hur lyder då summering av Have A Nice Day: Borta sedan Bounce är de mörka texterna som blev efter 9/11. Nu är det mer positivt och om det inte passar så blir det fingret J. 

Som ett stort Bon Jovi fan sedan 1984 så ställer man så klart höga krav på varje släpp. Produktionen är som vanligt kanon (John Shanks). Helheten av Have A Nice Day är bättre än Bounce, Crush & These Days. Kanske är helheten till och med bättre än Keep The Faith men KTF har mer och högre höjder. Och som vanligt blir man lite pissed när bonus spåret är bland de 5 bästa och att Japan får 2 till. Men visst fan är detta en konkurrent för Årets album.

På limited edition versionen medföljer en dvd innehållande 5 live låtar ifrån Atlantic City 2004 varav 4 är ifrån förra årets box (The radio Saved My Life Tonight, Miss Forth Of July, I Get A Rush & These Arms Are Open All Night) och låt 5 är Everyday ifrån Bounce plattan. Lite intervjuer finns här också med alla medlemmarna. 

Favorit låtar: The Last Man Standing, Have A Nice Day, Story Of My Life

Betyg: 9/10

Andy Flash 2005-09-20

Carptree ”Man Made Machine”(Fosfor/Inside Out/Progress, 2005)

Denna duo upphör inte att förvåna. Efter två splendida plattor kommer ännu ett starkt släpp. Jag gillade verkligen deras andra album "Superhero" med dess Gabrielistiska känsla (utan att vara en karbonkopia). Denna gång har dom inkluderat stråkar och körer på flera av låtarna och tagit sin musik flera steg längre. Å ena sidan så hittar vi fortfarande ett flertal element som ingick på förra plattan, men å andra sidan har dom lagt till ytterligare progressiva bitar jämfört med tidigare.

Den har också en större tyngd och en mörkare atmosfär än förut. Niclas röst passar perfekt till Carls keyboard harmonier och dom utnyttjar på bästa sätt dom gästande kompmusikerna. Dom har också jobbat lite mer på soundet, tydligast är att basen verkligen känns, vilket är en detalj jag verkligen gillar. Denna duo förtjänar att upptäckas och alla deras album är värda att ha. Dom har nu hittat sin egen stil och låter på detta album inte som något du hört förut.

Om dom fortsätter vidareutveckla sig kommer dom garanterat bli ett av dom absoluta toppnamnen i denna genre för flera år framåt. Jag rekommenderar verkligen, verkligen detta album.

GÖRAN JOHNSSON

Carptree ”Man Made Machine”

Symfonisk, atmosfärisk och ibland nästan hypnotisk musik presenteras här av Nicklas flink och Carl Westholm, männen bakom Carptree. Med små enkla nyanser bygger de ofta upp sina stycken. Dessa fylls sedan på och intar en mera pompös form utan att överdrivas och återgår oftast åter till det genialt enkla.

Kanske inte världens bästa beskrivning men Carptree håller en bra nyans på denna deras tredje produktion. Flinck`s sång passar också ypperligt in på denna typ av musik. En musik som bottnar i Peter Gabriels tid med Genesis, en del Gentle Giant stuk och med vibbar från symfonirockens kanske största band Pink Floyd.

”The Weakening Sound” har det geniala enkla som 10cc ibland åstadkom, även om nu 10cc höll på i veckor och ibland månader för att hitta dit. Låten är rena själavården och avnjutes som förövrigt hela plattan bäst med hörlurar och i viloläge. ”The Man I Just Became” får nog hamna i facket atmosfäriska alster, och är en av favoriterna på skivan. Till dessa hör även ”In The Centre Of Empty Space” lite mer progressive och med härligt tunga taktpartier.

Ett kort och enkelt spår ”The Recipe” innehar en sång där man bara väntar på att resten av City Boy gänget skall fylla på med sina klassiska stämmor, ännu en association. Lite av City boy liknande stämmor kan man däremot höras på plattans sista och längsta spår ”This Is Home”. Albumet skulle kanske må bra av några flera ”väckningar” där annars den så hypnotiska musiken lätt försätter en i djup men underbar koma. Bland dagens produktioner känns denna både unik och håller hög klass. Heja Sverige

Conny M.

Xcarnation “Grounded”

Cenk Eroglu är nog mest känd i hemlandet Turkiet där han verkar som både låtskrivare, producent och artist. Släppte sitt första soloalbum 1991 och fem år senare var det dags för nummer två, det var vid den här tiden som han började arbetet med ett nytt projekt. Ett projekt som skulle föra samman hårdrock med mera syntbaserat sound och influenser från både öst och väst. I början av 2002 kom han i kontakt med namn som Kip Winger och Pat Mastellotto (King Crimson). Med flera medlemmar från Kip Winger`s grupp (Winger) och en hel del Turkiska musiker som handhar mera folkligt baserade instrument släpps här projektet som bär namnet Xcarnation.

Enligt infolappen rör sig musiken i den progressiva rockens tecken. Och visst är detta ett rätt så nytt sätt att presentera rock, även om jag normal inte skulle förknippa albumet med så mycket progressiv rock.

Ett album med en hel del lyckade kompositioner är det i vilket fall som helst, och med kombinationen öst kontra väst, där också hårdrocks låtar berikas med tungt elektroniskt komp. ”Reason To Belive” har just alla dessa ingredienser i en melodisk rock tappning. Hårdare tag med råare gitarriff och en härlig tung basgång presenteras i en annan av favoriterna ”Everlasting”. Det avslutande femminutersspåret ”Pictures” med sin monotona återkommande takt ältar sig fast som en igel och spelas med fördel om och om igen. 

Flertalet av skivans låtar är lite mera av experimentell karaktär men består ändå av en traditionell röd tråd. Skivan öppnar verkligen ögonen för ett fräscht sätt att se eller höra på rockmusiken. Ett lyckat projekt även om allt nu inte håller samma höga klass.

Conny M. 

Sin “Equilibrium”

S.I.N. (Somewhere Into Nowhere) släpper nu sitt andra album Equilibrium.

Ifrån första till sista tonen levererar dom högklassig melodic metal. Fantasifulla gitarrslingor och riff passar som handsken med sångaren Jason Marks varierade sång. Om man vill leka lite kock för att få fram S.I.N. receptet så kan man samla ihop lite Dream Theater, Pretty Maids & Royal Hunt för denna superba gryta.

På en av de bästa låtarna It’s Forever så gästas bandet av Michael Voss (Silver, Casanova) och de två sångarna bjuder på en kanon bra duett. Enda riktiga bakslaget på detta album är den tråkiga och lite onödiga balladen For Getting Over Us.

Fight For My Life kommer alldeles säkert att bli en live favorit och kan man hoppas på ett besök i Sverige och Sweden Rock Festival 2006? Favorit låtar: Fight For My Life, Nailed It To The Wall, It’s Forever

Betyg: 8/10

Andy Flash 2005-09-12

Opeth ”Ghost Reveries”

Det finns nog inget band som så naturligt sträcker sig från den mörkaste metal rocken till det mest finstämda progressiva musiken. Opeths två ytterligheter inom musikstilarna är som en musikalisk port mellan de olika lägren, fans av de ena genren får säkert också upp ögonen för den andra, dito det omvända.

Det tidigare underbara släppet ”Damnation” med så många härliga Porcupine Tree vibbar kommer igen i många avseende på denna platta, likaså de nästan sjukt bra mörka growl/metal partierna som bara Åkerfeldt klarar av. Känner inte till någon bättre ”growlare” och som dessutom gör det så att man klart hör texterna, att han dessutom har en mjukare”vanlig” sång förstärker bara spannet i Opeth`s register.

Många spår på ”Ghost Reveries” känns både unika och tillfredställande med sina olika arrangemang och vändningar. Åkerfeldt och co ger oss musikstycken som direkt hamnar i musikhjärnans fack (det här gillar jag), ett exempel är ”Reverie/Harlequin Forest” som har allt det där som är så bra med Opeth och deras sätt att framföra sin musik. Den sträcker sig genom ”dödsgrowlmetalen” till det njutbara enkla och på ett sådant sätt som bara ger en gåshud.

Inledande ”Ghost Of Perdition” platsar även den i det förutnämnda hjärnpartiet och som sig bör hamnar efter några genomlyssningar flera av spåren bland kategorin favoriter. Jag är säkert inte den mest invigde Opeth fantasten men kombinationen i deras musik känns både unikt och uppfriskande bra och denna platta har en gott om detta.

Skall bli riktigt kul att snart få se dessa herrar på livescenenJ

Conny M. 

Rolling Stones “A Bigger Bang”

Ja då var den här Stones första studio album sedan 1997’s Bridges To Babylon. Redan kritiker rosad i de flesta tidningar och det har till och med sagts att den är bättre än Tattoo You ifrån 1981.Vissa har faktiskt gått så långt att A Bigger Bang är bättre än Exile On Main St ifrån 72.

J Önsketänkande.

A Bigger Bang är mer rock n roll än vad Bridges To Babylon och Voodoo Lounge var men den slår ändå inte Steel Wheels som är en mycket jämnare platta. 3 riktiga Rolling Stones klassiker finns här i Biggest Mistake, Rough Justice, Oh No Not You Again. Men 3 kanoner av 16 är inte jättebra. Keith Richards bjuder på 2 sång nummer och som det varit de senaste 3 albumen så är dom sämst på plattan. Första singeln Streets Of Love kommer inte bli någon större hit men Biggest Mistake har stor potential att bli det om den släpps.

Plockar man ut 10 låtar ifrån de 3 senaste plattorna så kan kanske tävla med Tattoo You men A Bigger Bang på egna ben är chanslös.

Mitt förslag: Titel: A Voodoo Babylon Bang

1. Flip The Switch 2. Rough Justice 3.Sparks Will Fly 4. Too Tight5Biggest Mistake 6. Love Is Strong 7. Saint Of Me8You Got Me Rocking 9. Oh No Not You Again 10. Blinded By Rainbows

Mina favorit låtar är Biggest Mistake, Rough Justice, Oh No Not You Again

Betyg: 7/10

Andy Flash 2005-09-09

Allen – Lande ”The Battle”

Russen Allen från det amerikanska progressiva bandet Symphony X, och i våra breddgrader så välkända vokalisten Jorn Lande från bl.a. Masterplan slår här ihop sina ljuva stämmor i ett högintressant skivsläpp.

Lägg där till gitarristen och låtskrivaren Magnus Karlsson från Last Tribe och en grym trumslagare i Jaime Salazar som spelat med band som the Flower Kings. Detta toppas med den svenska producenten Anders ”Theo” Thenander (Pain of Salvation, Urbane Tale, Cloudscape mm). Även skivomslaget har en av de stora bakom sig, nämligen en viss Rodney Matthews.

”Another Battle” intro i filmmusikens tecken övergår till tyngre metal komp i medeltempo och en melodisk slinga med båda sångarna bakom micken inleder detta album. Den lite tyngre och rakare ”Hunter`s Night” med Russel tar sedan vid.

Snygga ljudbilder, bra melodier/refränger underbar sång men inte förrän femte spåret kommer första utstickaren ”Come Alive” med en grym inledande gitarrslinga och refrängen sitter med omedalbar verkan. Just refrängerna är genomgående starka och skulle säker platsa i de flesta radiokanalerna, för variationens skull vore ändå det önskvärt med stundtals lite mera ”udda” toner. Är på Ballardhumör måste ändå "Reach A Little Longer" nämnas, rysningsvarning här för Lande`s sång.

Som melodisk rock/metal håller plattan världsklass men med detta manskap som producerat så många klassiker i olika musikgenrer, är mina förväntningar högre och kanske fel inställda? När dessa herrar spelar som på ”Where have the Angels gone”och Truth of Our Time" blir jag ändå nästan omvänd till en av melodiska rockens största fan J. 

Ett tungt producerat album med gudabenådad sång, giftiga gitarriff och väl fungerade melodier. Vill ändå ha mer;)

Conny M

Pendragon ”Believe”

Skivsläppen duggar inte direkt tätt när det gäller denna i mitt tycke underbara grupp. De har oftast fått bra kritik men ibland beskyllts för en alltför liksidig musik. På denna cd kommer svar på tal med en hel del nya infallsvinklar, experimenterande och inslag av diverse folkliga toner.

De inledande spåren som har lite mer av de nya inslagen sitter helt okej som ”Wisdom of Solomon”, känns här som Nolan har inspirerat en del med sitt Arena. Sedan kommer de verkliga pärlorna med ”The Wishing well” partierna, ”For Your Journey” med en berättarröst och himmelsk bakgrundsång inleder och övergår sedan med ”sou`by sou`west” till pompös symfonisk rock i typisk Pendragon stil. Partiet fortsätter med mera experimentellt inriktad musik som också den är en fullträff.

Pendragon och Pink Floyd eller kanske mera Nick Barett och David Gilmour har ett underbart gitarrspel som gemensam nämnare, båda med långsamma släpande men träffsäkra gitarrslingor som sätter sig rakt in i musiksjälen. Och just gitarrspelet på de senare spåren på plattan är bara en fröjd att höra.

Nicholas sätt att sjunga med dialekt är också en av anledningarna att jag bara vill ha allt som producerats med denna grupp till skivsamlingen. Fyra mycket skickliga musiker presterar musik som borde nå ut till många fler dyrkare av progressive, atmosfärisk och symfonisk musik. Vill även rekommendera den nyligen släppta remastrade och första plattan The Jewel.

Conny M

Richard Andersson ”The Ultimate Andersson Collection”

Richard Andersson samlar här en del av sina verk i nytappning, även inkluderat några tidigare alster där produktionen kanske inta alltid varit den bästa. De musikaliska influenserna som Yngwie Malmsteen går det inte att ta miste på, har här dessutom anlitat en av Malmsteen`s tidigare vokalister nämligen Göran Edman.

Neu klassisk metal med alla dess typiska skalor och ofta i ett tempo som är brukligt på autobahn är nog ett bra kännetecken för Anderssons musik. Skillnaden mellan Yngwie och Richard är att materialet här känns mera starkt än vad herr Malmsten presterat på sina senaste skivor, och att de snabba skalorna här då mestadels spelas på Keyboards.

En av mina favoriter är ”The Rapture of Canaan” med sina Foreigner vibbar. Ett riktigt progressivt metal stycke i Dream Theaters tecken är ”Vision of New Dawn” vilken även är en av plattans bästa låtar. Det pompösa stycket ”Emposium” hör också till favoritstyckena. Mr Andersson (inte han i Matrix nu  J) kanske inte direkt sticker ut hakan inom genren, håller kvalitetsmässigt ändå gott och väl, och med en sångare som Edman känns detta album som ett utöver mängden.

Conny M.

Glass Hammer “The Inconsolable Secret”  (Arion Records 2005)

Detta är Glass Hammers åttonde studio album sedan debuten med Journey of the Dunadan 1993, ett koncept album baserat på delar av "Härskarringen". Just detta, att skapa koncept album, är något bandledarna Steve Babb och Fred Schendel ständigt utvecklat sedan dess.

Det är alltså två i allra högsta grad kompetenta och, framför allt, flitiga grabbar vi har att göra med. På tolv år har de, utöver dom åtta studioalbumen, även hunnit med två stycken live album och en konsert DVD. Man har allt sedan starten hållit en genomgående hög kvalité på sina alster där den enda egentliga invändningen ibland kan ha varit att låtarna emellanåt har varit lite väl influerade av hjältarna i Yes och ELP. Här och där, när Schendel och Babb bestämts sig för att ta lead vokalen själva, har sången tenderat att kännas en smula oengagerad. Dom är bägge kompetenta sångare som fungerar perfekt när det kommer till stämsång och kör arrangemang, men ingen av dom har utvecklat ett personligt uttryck och har därför ofta använt sig av olika sångare med lyckat resultat. Här, på dubbel CD:n The Inconsolable Secret har man låtit den ständigt återkommande Walter Moore tagit hand om huvudparten av leadsången tillsammans med den förtjusande Susie Bogdanowicz. På trummor har vi Matt Mendians, som även hörs på på live albumet Live at NEARfest och DVD:n Lex Live. Tidigare var det multimusikern Mr Schendel som stod för trummandet, utöver trakterandet av klaviaturer (a la Keith Emerson & Rick Wakeman), gitarrer och sång, och har gjort det "med den äran" men det känns ändå som ett lyckat drag att ta in en annan trummis då det, på något vis, har breddat känslan och djupet i framförandet. Det är som keyboardist han lyser starkast. Mr Babb spelar, som vanligt, både keyboards och utmärkt bas i Chris Squires anda.

The Inconsolable Secret är, även det, ett konceptalbum, denna gång baserat på ett episkt poem av Steve Babb betitlad "The lay of Lirazel". Albumet är uppdelat i två sektioner där CD 1 är döpt till The Knights och CD 2 heter The Lady och det är ett fantastiskt album i traditionell symfonirock stil. Om man, som jag, tidigare haft vissa invändningar mot dom allt för uppenbara stölderna från ELP och framför allt Yes, så kan dessa äntligen läggas åt sidan. Musiken låter, som sagt, väldigt traditionell men har ändå, vad det gäller kompositionerna, en viss egensinnighet som gör att det – äntligen! – låter Glass Hammer om Glass Hammer. Om du är ett fan av 70-talets symfonirock, och då i synnerhet Yes, ELP och Greenslade, så bör du inte missa detta album. Detta är ett väl sammansatt och mycket starkt album influerat av 70-talets giganter men också med en egen prägel, eller, för att uttrycka det konkret, ett mästerverk.

AKKE WESTERLUND

Journey ”Generations”

När Journey släpper nytt kan man förvänta sig bra kvalitet både gällande låtmaterial och produktion. Detta presenteras även denna gång med lite förbehåll av låtarna. Inte att de är så mycket sämre än vanligt utan mer att en del inte är så Journey aktiga.

Detta beror nog en del på att alla fem ansvarar för ”lead” sången. Spåren som inte sjöngs av Steve Augeri känns att gå mer åt deras egna soloprojekt. Undantaget är den i helt-Journey-stil låten ”A Better Life” med överraskande bra sång av trummisen Deen Castronova. Alla Journey fans blir nog ändå nöjda, för av de tretton spåren på plattan är flertalet riktigt starka som inledande ”Faith In The Heartland” och efterföljande ”The Place In Your Heart”, som också kanske är plattans starkaste.

Ett exempel på typisk Journey stycke i lugnets tecken är ”Knowing That You Love Me”, där det lika gärna kunde ha varit en viss herr Steve Perry som var anstiftare. Ett lite råare spår som också tillhör kategorin bättre är ”Out Of Harms Way” med ett härligt gitarrspel som grädden på moset.

Ett sundhetstecken från Journey med lite nya infallsvinklar, en del spår mera skräniga, andra rakare och rockigare än vad gruppen vanligtvis gör. Ibland tappar de dock sitt unika Journey sound. Jag skulle också  föredra Augeri som ständig lead sångare med en del instick av de övriga.

En liten annorlunda Journey platta som är klart godkänd men borde kunna vara flera snäpp bättre.  

Conny M

K2 - "Book of the dead" ( ProgRock Records 2005)

Ett projekt med bl a Allan Holdsworth (UK, Bruford) på gitarr, Ryo Okumoto (Spock's Beard) på piano och moog och den nyligen hädangångne (R.I.P.) Shaun Guerin som lead vokalist är definitivt något som skapar höga förväntningar hos stora delar av prog publiken. Alla spår är skrivna av Ken Jaquess (Atlantis) som också står för bas, diverse keyboards och 10-strängad akustisk gitarr. Också involverade är violinisten Yvette Devereaux och trummisen Doug Sanborn.

Vi erbjuds fem spår av tidlös symfonisk, progressiv rock av halvkomplex, melodisk karaktär. Albumet inleds med det 23 ½ minuter långa öppningsspåret "Infinite voyage". Ett verk som, naturligtvis, består av ett flertal partier som håller sig inom en i huvudsak melodiös stil med rinnande Holdsworth-solon som ett av dess huvudsakliga kännetecken. Shaun Guerins ganska softa Gabriel influerade sångstil passar mycket bra in bland dom ljusa, atmosfäriska syntmattorna som på ett utmärkt vis backas upp bas/trummor sektionen, och tillfälliga framträdanden av violin breddar ljudpaletten på ett sätt som för tankarna till UK. Herr Okumoto bidrar med ett par fina moogsolon. Mycket trevligt på min ära!

 Vi får också fyra kortare, I genomsnitt 6 -7 minuter långa, spår. Allt som allt bildar dom 5 låtarna ett högst njutbart album fyllt av melodisk symfonirock med rötterna i 70-talet med i huvudsak Genesis influenser i förgrunden, men också ekon från UK, som trots en viss förutsägbarhet känns fräsch.

Så, lever den upp till dom högt ställda förväntningarna? Jo, med tanke på att jag njutit av den flera dagar I streck så måste svaret på den frågan otvivelaktigt vara "Ja!".

Hansi Cross

Terra Nova ”Escape”

Escape är holländska bandet Terra Nova’s fjärde album. På detta bjuder dom på klockrena AOR låtar i bästa 80-tals stil. Vid första ögonkastet på låttitlarna så trodde jag nästan att detta var en cover platta men fel hade jag där och tur är väl det.

Sångaren Fred Hendrix håller hög klass och refrängerna sitter som en smäck. Detta album hade nog blivit en jättesuccé i USA mitten av 80-talet men många fina ”radio” låtar finns här så det är upp till Frontiers Records att börja skicka runt till europiska radiostationer. Det är dags att börja konkurrera bort plast banden/artisterna. Long Live Rock ’N’ Roll!!!

Det stora minus tecknet tycker jag är låttitlarna, där 7 av 12 känns lite väl fantasilösa och tagna. (Rainbow: Long Live Rock ’N’ Roll, Kiss: Rock Bottom, Toto: Hold The Line, Journey: Escape, Robert Plant: Heaven Knows, Asia: Sole Survivor, Beatles: Yesterday). Lite petigt kan tyckas men nej jag kräver mer, hoppas på bättring med det till nästa gång.

Favorit låtar: Long Live Rock ‘N’ Roll, War On War, Rock Bottom

Betyg: 7/10

Andy Flash 2005-08-18

Forty Deuce ”Nothing to lose”

Gitarristen Ritchie Kotzen från bl.a. Mr Big och Poison kommer här med en ny konstellation vilken tog form 2003 i en av de mer berömda festlokalerna i Hollywood. Musikaliskt känns detta helt fräscht med sin raka gitarrorienterade rock utan några onödiga krusiduller. Melodierna radas upp med längder runt 3-4 minuter och sitter med sina enkla men effektiva slingor ganska omgående, detta toppas med en helt underbar rockröst av Ritchie Kotzen som här visar riktigt bra vokala kvalitéer.

Lite åt Billy Squire hållet med en hel dos av Hess i Harem Scarem, många likheter i detta album finner man just i de tidiga Harem Scarem skivorna. Lyssna på spåret ”Complicated” så förstår ni. Aggressivt gitarriff är också ett stående inslag vilket utgör styrkan förutom den riviga och rockiga sången på skivan. Ett bra exempel på detta är låten ”I Still”, ett spår liksom flertalet på skivan skulle platsa i radioetern, då den mer rockiga delen.

Överlagt känns detta som ett tight band med ett friskt sound, ett bra köp till beundrare av gitarrbaserad rak rock.

Conny M.

The Grand Trick "The Decadent Session"

Verkar som det är riktigt på gång med ett knippe retroband i det svenska musiklivet, och här kommer nu ytterligare ett band att lägga på minnet :)

Record Heaven`s bolag Transubstans har nu tagit The Grand Trick under sina vingar och en fullängdare kommer snart ut för allmän förtäring. Förra demosläppet gav en del hopp och nog har gruppen förfinat sin 70-talsorienterande musikstil, men det är ändå alla härliga riff och de riktigt goa gitarrsolona som fortfarande är själen i musiken.

Det grundläggande receptet med sin raka enkelhet är kanske på mode just nu men viktigast är nog känslan som kännetecknar det goda 70-talsseklets musik, och den finner vi definitivt här. Lyssna bara på gitarrspelet i låten ”Late Morning Daze”, dagens supersnabba gitarrister har en del att lära.

Spåret med samma namn som gruppen för tankarna ända tillbaks till flower rörelsen på sena 60-talet eller kanske Woodstock, inga konstigheter här utan rakt in i rocksjälen. Nya sångaren Johan Dahlberg passar bra in i detta Linköpingsgäng med både känsla och variation.

Här finns en hel del guldkorn vilka några gärna sätter sig på hjärnan, detta är absolut ett album för alla som tycker om grunderna inom rocken.

Conny M

Robin Beck ”Do You Miss Me”

Den här tjejen har egentligen ingen som helst uppväxt med musik, förutom sitt eget brinnande intresse. Som hon själv citerar så växte hon upp i ett ganska så ”musikfattigt” hem. Däremot så tillbringade hon mycket av sina dagar att sjunga på gator runtomkring med sina vänner, och blev så också upptäckt av Alex London, en lokal musiker i New York. Hennes första album, ”Sweet Talk” släpptes så tidigt som -79, så hon är ju inte helt ny i musikbranschen.

Hon har jobbat ihop med en hel rad av kända musiker och låtskrivare som bl.a Michael Bolton, David Bowie, Mark Spiro, Jonathan Cain och Tina Turner, för att endast nämna några. Robins andra soloplatta, ”Human Instinct”, släpptes -92 med hjälp av några av ovannämnda namn. 1994 släpps albumet ”Can´t Get Off” men sedan är det rätt så tyst.

Så efter en lång tids väntan kommer nu fullängden ”Do You Miss Me”. Ni som gillar gruppen Heart´s tidigare alster kommer säkert att gilla denna platta som går under genren melodisk rock, och med en hel del sound av AOR.

Titelspåret, ”Do You Miss Me”, är cd´s första spår och sätter väl även en direkt prägel på hur skivan låter rätt igenom. Trallvänlig rock med bra refräng.

Tillsamman med sista låten ”Bring It back” så är nog dessa låtar de som ger mig mest. Däremellan låter det mest likadant. Alltså, inte ”my cup of te”, men dåligt är det inte.

/ Catarina

Steve Walsh ”Shadowman”

Skivan släpptes för ett tag sedan och har ältjämnt snurrat i den portabla cd-spelaren. Efter Kansas Sweden Rock konsert i år var detta släpp mer än aktuellt, för en ny skapelse av Kansas lär väl dröja? Senast vi hörde från Walsh måste vara från Khymera skivan år 2003. Denna platta är definitivt mycket bättre, slår även senaste Kansas skapelsen "Somewhere to elsewhere" från 2000.  Och om vi nu skall jämföra så blir betyget även högre än föregångaren till gruppen Kansas kallad Proto Kaw vilka släppte sitt ”comeback” album "Before Became After" 2003.

”Shadowman” är ett välproducerat album där Steve sjunger bättre än jag hört honom på länge. Musikstilen är rätt så varierad men konceptet är överlag lite rakare och råare än vad vi brukar höra från Steve Walsh. Gitarrerna får en förvånansvärt stor plats med mängder av sköna riff, visst kommer en hel del inslag från keys, då oftast i form av mäktiga symfoniska ljudmattor.

Naturligtvis får vi även en hel del progressiva inslag men det är ändå den lite mera raka rocken som är huvudingrediensen. Jag har nu hört detta album ett stort antal gånger men ändå är det lite svårt att sätta en direkt etikett på skivan. En kompott av musik som går hem i detta hem är det i vilket fall som helst.

Conny M.

Diving For Pearls “Texas”

De som gillade debuten ifrån Diving For Pearls har fått vänta länge på album nummer två. Nummer 1 kom nämligen redan 1989. En platta som visst skall vara svår att idag få tag på. Denna fanns tyvärr inte i min samling men efter lite letande så hittade jag en video ifrån debuten på ett gammalt band ifrån MTV’s Headbangers Ball. Låten var Gimme Your Good Loving och var en klockren melodiös rock låt som i tiden det begavs slogs med band som Warrant, Firehouse & House Of Lords mm.

Hur låter Diving For Pearls nu då 16 år senare. Jodå inte illa alls, Danny Malone har en mycket bra rock röst och musiken är lite mer åt tyngre modern rock än 80-tals AOR.

Lite lugnare tongångar blir det även i The Truth Is som redan nu känns som en klassiker bland 2000-talets ballader. Ett tips till Atenzia Records är att satsa på denna låt som en radio singel.

Mina favorit låtar är The Truth Is, Thinking About Things That Will Never Be, Heaven Only Knows

 Betyg: 7/10

Andy Flash 2005-07-10

Blanc Faces ”Blanc Faces”

Amerikanska bröderna Robbie & Brian La Blanc har varit verksamma i olika sammanhang sedan 80-talet. Mest som kör sångare och studio musiker åt Bobby Kimball & Michael Bolton mm.

Debuten under namnet Blanc Faces är en riktig höjdare och är en platta fylld med härliga AOR låtar i stil med Night Ranger (Robbie påminner lite i rösten om Kelly Keagy), Bad English/John Waite och Giant. Avslutande We Will Rise hade passat in perfekt på Dare’s debut album Out Of The Silence ifrån 88. Härliga stämmor!!!!

Melodiös rock var som bäst på 80-talet och på senare tid är det få som lyckats med att få till det ordentligt men hatten av till Blanc Faces som verkligen slår ner spiken helt.

Mina favorit låtar är It’s A Little Too Late, Here’s To You, We Will Rise.

Betyg: 8/10

Andy Flash 2005-07-07

Demon ”Better The Devil You Know ! ”

Lite av comeback plattan “Spaced Out Monkey” från 2001 hade sina ljusglimtar. Nu kommer här uppföljaren som känns mera jämn och genomarbetad. Stilen går lite mer åt den raka rocken utan att för den sakens skull tappa det karakteristiska Demon soundet, det är ju ändå Dave Hill som håller i tåtarna inklusive de vokala insatserna.

Titelspåret som även inleder plattan är förvånansvärt tung, nästa metal. Flertalet om inte alla spår passar ypperligt som livelåtar som den tungt gungande ”Live Again”. Avslutande och lugnaste låten ”Change” är kanske den vilken har det mesta av det gamla Demon soundet på skivan, då med det pompösa teaterristiska som på undertecknads Demon favoritskiva ”The Plague”.

Fler exempel som innehar mycket av den typiska Demon andan är "Dead Of The Night", ändå är det den övergripliga live känslan som är styrkan på denna skiva.

Vi får verkligen hoppas att Demon ger sig ut på Europas scener och då gärna till Sverige, materialet på plattan ger mersmak att ytterligare få beskåda denna grupp på fler framträdanden. 

Conny M.

Dream Theater ”Octavarium”

DT`s metal inriktade sida får denna gång stå tillbaka för den mera melodiskt orienterade rocken, naturligtvis med progressiva inslag men också en del symfoniska där Jordan Rudess lämnas lite mer utrymme än vanligt. James LaBrie stämma är riktigt bra och även om han behärskar de flesta tekniker så passar det lite mera melodiska honom bäst.

För den DT inbitne kan plattan beskrivas gå stilmässigt åt ” Metropolis PT 2: Scenes From A Memory”. Det som ändå är det slående intrycket är att många av låtarnas är rätt så enkelt uppbyggda, för att vara DT producerade. Instrumentalt är det nog ändå svårt för de flesta musiker att hänga med i svängarna, tänkte framförallt på Portnoy`s helt fantastiska trumspel.

Några influenser har DT förmodligen tagit upp som på ”I Walk Beside You” med en släpande sång och takter liknande U2, eller som vi svenskar skulle kunna likna vid Kent. Plattans lugnaste ”The Answer Lies Within” börjar med ett intro av kyrkklockor med mellantakt av musiktoner precis som på Pink Floyd`s sista fullängdare. Mesta Pink Floyd vibbarna finns jag ändå på introt i det inledande spåret ”The Root Of Evil”.

Vibbar eller ej, att detta är en Dt produktion går det inte att ta miste på, en helgjuten sådan. ”Panic Attack” är just ett typiskt DT spår vilken jag håller som en av de bästa på skivan. En som också sitter direkt är ”These Walls”.

”Octavarium” titelspåret vilket även är det längsta (24 min) innehåller allt från det lugnaste symfoniska till det mest tyngsta och progressiva. Kräver sitt tålamod av lyssnaren och även om den kanske inte den bästa långköraren de gjort är det bara så härligt att DT gör precis det som dom känner för. Pressen lär ju ändå aldrig lovorda deras skapelser förutom ” Images And Words” plattan.

Ett köp som rekommenderas.

/Conny M

Brazen Abbot ”My Resurrection”

Gitarristen Nikolo Kotzev, som ursprungligen kommer från Bulgarien, är mannen bakom denna grupp. Han började redan som femåring att ta fiollektioner för att i tidig tonår intressera sig för rocken. Nu med gitarren i sin hand blev han som femtonåring medlem i sitt första rockband.

Efter att ha både turnerat i europa, och då speciellt i skandinavien, samt bosatt sin i Finland anslöt han sig till det svenska rockbandet Baltimoore, lett av sångare Björn Lodin. De hann spela in två plattor innan de bröt upp p.g.a både personligt och musikaliskt oliktänkande.

Ett soloprojekt blev nästa stora satsning och Brazen Abbot såg till slut dagens ljus. Hittills har bandet spelat in fyra album, ”Live and Learn”-95, ”Eye of the Storm”-96, ”Bad Religion”-97 och ”Guilty As Sin”-03. Med sig då har han haft välkända musiker som bl.a Joe Lynn Turner och Glenn Hughes. Även medlemmar från Europe som John Levén, Mic Michaeli och Ian Haugland har medverkat på tidigare plattor.

Här emellan har Kotzev även skapat den kritikerrosade rockoperan ”Nostradamus”.

Här hör vi alltså Brazen Abbots femte skivsläpp. En platta som engagerar fyra sångare, Joe Lynn Turner(Rainbow, Deep Purple, Malmsteen), Göran Edman (Malmsteen), Tony Harnell( TNT, Starbreaker) och Erik Mårtensson (Eclipse).På bas hörs Wayne Banks, Mattias Knutas på trummor och Nelko Kolarov på keyboard, piano och orgel. Gitarren sköter Kotzev om själv.

I titelspåret, ”My Resurrection”, sätter Joe L Turner nivån på plattan. Fullt ös redan från början alltså.

”Bad Madman” är en riktig höjdare med influenser från Rainbow. Göran Edman är så fruktansvärt bra och man blir bara så imponerad på den mannens röstresurs. Min absoluta favorit på detta album.

Erik Mårtesson ger oss i ”The Shadows” en bluesinspirerad ballad.”Beggar´s Lane” är ett annat spår som ger mig lite goa ELO vibbar.

Sammanfattningsvis är ”My Resurrection” en väl balanserad skiva, med influenser allt från Rainbow och Harlan Cage till tvättäkta klubbrock. Att musikerna backas upp av en 31 personers stråkorkester gör ju inte saken sämre. Tempot är genomgående högt med få ballader. Ett album som jag starkt vill rekommendera.

/ Catarina.

Saidian"For Those Who Walk The Path Forlon"

En Tysk konstalation från Esslingen grundad av Markus Bohr först under namnet ARIA för att senare bytas till Saidian.

Musiken kan väl beskrivas som en sorts neoklassisk hårdrock a'la Yngwie Malmsten fast kanske inte riktigt med samma frenesi som Rising Force.

Skivan består av 9 spår av lite olika kaliber,dock finns det ett par tre låtar som inte riktigt platsar enligt min mening, dom låter så hopplöst "gamla" men inte på ett bra sätt. (tysk schlagermetall !!)

Sångaren Markus Engelfried har "tokhög" stämma som blir lite för mycket i längden,det märks att han inte riktigt behärskar lägre stämmor och att det begrännsar hans insatser på låtarna. Markus medmusikanter ger ett helt ok intryck,dom verkar vara tekniskt kunniga samt att dom spelar med känsla.

Jag tror att Saidian skulle vinna på att hårdträna eller byta ut Markus Engelfried då skulle jag kunna tänka mig att göra ett inköp av deras kommande skivor !!

Skivan ska finnas att köpa 27 juni 2005 på AOR Heavens etikett.

DudePekka

Shadow Gallery ”Room V”

Dessa amerikanare har verkligen lyckats med sin nya skapelse, plattan är ett konceptalbum vilken är uppdelad i två akter (III och IV). De två första delarna återfinns på albumet ”Tyranny” från 1998. Musiken är trollbindande från första lyssningen och liksom så många andra plattor växer den med antalet spelningar.

Efter ett hårdare metal intro kommer den härliga ”Comfort”, ett spår i mellantempo där Mike Baker sjunger duett med sångerskan Laura Jager. Nästa spår "The Andromeda Strain" visar hårdare takter som blandas med lite mjukare avsnitt även en del tunga progressiva. Ja Shadow Gallery blandar verkligen de olika stilarna med fingertoppkänsla.

Skivan innehåller även några är instrumentala delar som exempelvis ”Seven Years” där musiken går tillbaks till det typiska 70-talets Genesis.

Vill också nämna den fantastiska låten ”Torn” med sitt dryga åtta minuters symfoniska och atmosfäriska musikstycke som likt yoga för bort lyssnaren till ett helt annat tidsplan.

Här finns många njutbara stunder för fans av IQ, It Bites och liknande grupper. Många kommer med all säkerhet att bli bitna av detta skivsläpp, även musikälskare till lite tyngre band som Dream Theater bör ge ”Room V” en chans. Ett måste till skivsamlingen för det progressivt rockälskande folket.     

Conny M.

Kaipa ”Mindrevolutions”

Datarenderade skapelser är ju numera en regel än undantag när det gäller denna typ av musikaliska ”albumcover”, musiken har trots allt sina rötter i 70-talets nyfikna experimentella. Denna kombination känns helt på sin plats både musikaliskt och layout- mässigt. Vi pratar kult och Kaipa är just detta, men ändå så mycket mer. Mannen som håller ihop detta band, keybordisten Hans Lundin håller likt ett vattenpass en lagom (rätt) nivå mellan det gamla och nyinfluerande.

Om jag inte är helt fel ute så är detta det tredje släppet efter återkomsten. På sång finner vi den numera ordinarie vokalisten från ”Ritual” Patrik Lundström och den kvinnliga stämman Aleena.

Guldkorn ? jo visst finns här sådana men det är ändå helheten som är styrkan i detta album. Skivan håller helt klart en hög klass dock utan att berika oss med så mycket nyskapande, Kaipa fortsätter sin utstakade bana så att säga. Vissa utsvängningar fås ändå i titelspåret med sina jazzinfluenser och taktändringar. Denna skiva får bedömningen som en del musiksidor brukar skriva ”RECOMMENDED”.

Conny M.

Royal Hunt ”Paper Blood”

Efter en del turer är det nu dags för ännu ett släpp av danska Royal Hunt. Åter bakom micken finns den starka rösten från John West och naturligtvis hjärnan bakom det mesta André Andersen. Ny medlem är svenska gitarristen Marcus Jidell och med trumspelande Kenneth Ohlsen är 2005 års line-up fullbordad. Ett år i studion och ett antal gästmusiker bådar för ett gott stycke hantverk.

Och visst är detta ett väl genomarbetat album. Redan efter några genomlyssningar känns detta som det bästa gruppen presterat sedan ”The Mission”. Vi får massor av melodiska/symfoniska stycken med inslag av progressiv/metal som toppas av keyboardens ”Yngwie Malmsten” André Andersen. 

Ett bra exempel på detta är den instrumentala ”Memory Lane” och titelspåret ”Paper Blood”. West visar sina vokala kvalitéer ”Seanson`s Change” som också är spåret vilket hamnar bland favoriterna på skivan.

Till dessa hör även sista låten ”Twice Around The World” med härlig känsla från Jidells gitarrspel och Royal Hunt`s typiska pampiga produktion.

Om man nu måste ge lite negativ kritik kanske det blir lite för mycket av varan instrumentala solon i skalornas tecken. Å andra sidan är det nog det som är grejen med Royal Hunt. Vilket fall som helst så väntar vi på några Sverigebesök och för min del gärna till Göteborg.

Conny M.

Cannon “Back In Buisness”

Tyska Cannon gjorde en platta på 80-talet och sedan försvann dom tills någon lyckades att släppa en cd med outgivet material 2004. Och nu är dom Back In Business, varför då kan man undra?

Lama Accept kopior är nog det snällaste man kan säga om detta band. Kan inte komma på att jag hörde dom på 80-talet och om så var fallet har jag förträngt det ordentligt.

Efter att ha lyssnat igenom denna återkomst så är detta ingen tid jag vill ha tillbaka. Vet inte om man ska skratta eller gråta, inte ens skivomslaget var fräckt. Nej, nu sätter jag på Metal Heart

Mina favoritlåtar J (Även de sämsta Accept låtarna ”typ Monsterman” är höjdare om man jämför med dessa tretton hemska låtar)

Betyg: 1/10

Andy Flash 2005-06-04

 Frameshift “An Absence Of Empathy”

 Projektet Frameshift är tillbaka med den andra cd:n. James LaBrie (Dream Theater) var sångare på den första, nu är det Sebastian Bach som håller i micken. Sebastian ”lämnade” Skid Row 1996 och sedan dess har han inte gjort något studio album förutom den rejäla djupdykningen med The Last Hard Men. Musikaler, Tv serier och lite solo gigs har hållit han i nyheterna i 10 år. Men nu är han alltså tillbaka (kommer även med ett solo album senare i år).

An Absence Of Empathy är en salig blandning av stilar och kanske Metal Industry Theatre är vad man kanske kan kalla det hela. Mr. Bach använder sitt register fullt ut och i många låtar så är det han som räddar detta ifrån ett fiasko.

Tyvärr så känns det ibland åt helvete för mycket med en massa körer, effekter och andra knepiga utspel. Guld korn finns det men dom är lite för få.

Mina favorit låtar är Just One More, Miseducation, Human Grain

Betyg: 5/10

Andy Flash 2005-05-31

Black Shark Said ”a(e)ffective structures drift”

Ett Tyskt band med musikalisk mix av syntbaserad progressive rock. Förutom de programmerade och synth baserade avsnitten används piano, gitarr (akustisk och el) samt diverse blåsinstrument, sången är på engelska.

Ett nytt koncept för mig som fungerar alldeles utmärkt för det mesta, lite jazzpartier blandas med mera symfoniska. Sången med stämmor går lite åt den legendariska gruppen America. Låtarna är ofta i de lägre tempona med inslag av diverse ljud från verkliga livet, ni vet sådana som Pink Floyd brukade använda sig av.

De inledande spåren är med den lite rakare stilen är riktigt bra, efter halva skivan går det mera åt det psykedelisk och experimentella vilket kräver åtskilligt mer av lyssnaren, några skulle nog kalla det bra flummigt. 

Det blir nu lite för mycket av den varan och man tappar konceptet eller den röda tråden. Killarna är skickliga på sina instrument som på de akustiska gitarravsnitten, i mina öron en skolad gitarrist. Skivan är egenproducerad och skulle tjäna på en riktig studioproduktion, då med en tredje part som håller ihop musiken även om den skall vara flummig.

 www.blacksharksaid.com

Conny M

XsavioR ”Caleidoscope”

Inte sedan svenska gruppen A.C.T kom med sin debut har jag fallit så pladask vid första lyssningen. Kanske för att det finns en hel del paralleller musikaliskt, de är fullkomligt respektlösa mot de oskrivna reglerna som vanligtvis gäller vid olika musikaliska genren. Skivan tog två år att göra och spelades in från åtskilda studios där de inblandade var som sångaren Göran Edman sa ovetande vad de andra pysslade med. Mot bakgrund av detta så är nog denna skiva en rätt unik skapelse. Tolv spår med idel högklassiga insatser både låt, sång och instrumentalt.

Progressivt eller nyskapande som kanske är en bättre benämning på musiken finns det många exempel på i detta album. För att förstå någorlunda vad det handlar om så får det bli de sedvanliga jämförelserna med andra grupper. Min husgrupp Queen får sin beskärda del genom alla sköna harmonier och stämsång, Saga, City Boy och Sparks är andra grupper som dyker upp när man hör skivan.

Lekfullheten och även produktionen kan kännas igen från Big Money med den legendariske svenska producenten Michael B Tretow vid spakarna, XsavioR`s produktion är i samma klass, alltså grymt bra. Bland dagens progressiva band finns en del vibbar från både The Flower Kings och Karmacanic där också XsavioR`s vokalist gör sånginsatser.

Finns säkert lika många liknelser att tillstå som det finns lyssnare. En sak är säkert, här finns mycket att upptäcka för en lång tid och i många lyssningar framöver.

XsavioR består av fem starkt band med Göran Edman (Sång), Daniel Flores (Trummor), Mathias Garnås (Bas), Benny Jansson (Gitarr, sång) och Matt Norberg (Keyboard) och rekommenderas starkt för lyssnaren som vill uppleva mer en bara en sorts musik.

Conny M.

Styx ”Big Bang Theory”

Nja det är väl kanske inte det Styx som man minns från förr, visst finns sången från Tommy Shaw kvar men ändå. Att nya skivan även är en coverskiva känns inte som det roligaste man hoppats på. Det går ändå inte att sticka under stolen att många av de gamla låtarna är bra framförda och en del minnen återfås. Vad sägs som The Who`s ” I Can See For Miles”, Jimi Hendrix`s “Manic Depression”(får lite King`s X vibbar här) eller varför inte Jethro Tull´s ”Locomotiv Breath”. Ett spår är i alla fall en Styx komposition, en nyinspelad version av 1978 års hit ”Blue Collar Man @ 2120”.

Styx kommer som de flesta vet till årets upplaga av Sweden Rock Festival och då får vi säkert massor av Styx-godis att förtära, och kanske ett gästbesök av gamle bassisten Chuck Panozzo (vi hoppas)

En skiva som är okej att smålyssna till men inte mer.

Conny M.

Wetton/Downes ”Icon”

För er som inte känner till dessa killar så har både Wetton och Downes lång erfarenhet inom musiken, var och en för sig och tillsammans.

Wetton med King Crimson, Roxy Music, UK och Wishbone Ash. Downes med bl.a. Buggles, Yes och som frontfigur i Asia. Men det är nog som radarparet i Asia under första halvan av 80-talet som de är mest kända. Under denna tid levererades den ena hiten efter den andra.

1985 bröt Wetton upp från gruppen och gick sin egen väg, under tiden som Downes jobbade vidare med Asia.

Nu har dom alltså strålat samman igen för ett nytt album. Till sin hjälp har dom bl.a tagit John Mitchell (Arena, Kino) på gitarr. Wetton hanterar bas och sång. Downes står naturligtvis bakom sin keyboard. Andra namn som också återfinns på plattan är Ian McDonald (Foreigner, King Crimson) och Hugh McDowell ( ELO).

Även om det säkert inte är meningen, så är det näst intill omöjligt att inte jämföra denna platta med Wettons tid i Asia.Första spåret, ”Let Me Go”, är en riktig hästspark tillbaka till Alpha -83, med ett typiskt Asiasound. Bra tempo och en refräng som sitter som handen i handsken.

”God Walks With Us” är en annan av mina favoriter. En pampig ballad med inslag av akustisk gitarr. ”Please Change Your Mind” och ”Spread Your Wings” är också två spår som ger det där lilla extra.

Downes är ju lysande på sin keyboard och visst känner jag igen Wetton trots att han låter lite trött emellanåt. Dock är den stora behållningen John Mitchell på gitarr.

Det är ett snällt album med många ballader och tempot är snålt. Inga överraskningar direkt, alltså.

Kul att ha men inget måste i skivsamlingen.

/ Catarina.

StoneLake ”Reincarnation”

Svenskt tvåmannaband som efter femton år återförenats. Alla instrument spelas av Jan Åkesson förutom trummorna som görs av inlånad Jeremy Child. Peter Grundström som med sin ganska ljusa stämma sätter sin prägel på StoneLake soundet. Många av spåren har grunden i 80-talets melodiösa rock som i många fall toppats med ett gitarrspel och takter från dagens metal. En del progressiva inslag finns mest då från ett tungt gitarrspel.

Ett spår av de elva skiljer sig lite mer från de andra ”All i need”, där Peters röst riktigt kommer till sin rätt. Inledande "Reincarmation" och "Saint or evil" tillhör plattans kanske starkaste alster. ”Wonderland” är ett pampigt stycke vilken också faller mig i smaken. Det som imponerar mest är nog ändå det bländande gitarrspelet från Jan Åkesson.

Denna självproducerade skiva är såpass stark att den borde ges ut som en riktig Cd skiva, möjligen skulle gitarr mixningen tonas ner något gentemot sången om man nu ska klaga på något. www.stonelake.se

 Conny M.

Circus Maximus ”The 1st chapter”

Norge har fått fram ännu ett intressant band inom den progressiva musiken. I detta fall rör det sig i huvudsak om progressiv metal med inslag av mera melodisk rock.

Några spår är riktigt tunga som ”Biosfear” andra går mer åt det pampiga. Produktionen från danska Jailhouse Studios och producenten Tommy Hansen är som vanligt riktigt bra. Det som också bör framhävas är sången från Michael Eriksen, kan nog jämföras med sångare som Göran Edman.

Titelspåret ”The 1st chapter” är kanske det bästa av flertalet riktigt starka låtar, en läckerhet för alla älskare av långa innehållsrika alster. Vi snackar Dream Theater skolan med tunga riff, instrumentala sektioner och taktändringar, det vokala med dito stämmor förgyller denna mastodont på nästan tjugo minuter. Bonus spåret "Haunted dreams" går inte av för hackor heller med bl.a ett ypperligt gitarrspel av hög klass.

Gruppen fick sin slutliga line-up redan 2000 så detta är inget snabbjobb utan en riktig bra genomarbetad debutskiva. Ett album för alla vilka tycker om grupper som Dream Theater, Symphony X och Shadow Gallery, och ännu ett skivomslag av mästaren Mattias Noren.

Conny M.

Johan Randen ”Version 2.0”

Startade sin musikaliska resa som gitarrist vid nio års ålder, år 2001 släpptes Randen sitt fösta album med Freak Kitchen`s gitarrist Mattias "IA" Eklundh som sin mentor, låtskrivare och producent, då var Johan tretton. Nu kommer andra skivsläppet, denna gång är det Christian Alsing som står vid Johans sida, herr Eklundh håller sig lite i bakgrunden och övervakar framstegen.

För framsteg har denna unga begåvande gitarrist såklart gjort. Tekniken, tonsäkerheten och experimentlustan från debuten finns där, det är nog ändå känslan som fått större plats. Det som kanske var lite mera inövat på debuten känns här spontant. Flertalet av spåren har också Johan som kompositör eller medkompositör.

När det gäller en instrumental skiva av en ung gitarrist skulle det lätt kunna bli ett album där det enbart visades upp snabbhet i metal tappning. Här presenteras många olika musikaliska genren med skilda tempo och lekfullhet som t.ex. i ”Taco Fever” med ett imponerande akustiskt gitarrspel och heta latino takter.

Fler exempel på variationen är ”Glued” där tungt komp blandas med gungande riff och ett ”lead” som lekande lätt hittar fram genom skalorna. Min personliga favorit är nog ändå den lite softare ”layback” spåret ”Steel Sea”, underbara gitarrslingor som lik sammet smyger ut genom högtalarna.

De fjorton relativt korta spåren när det gäller instrumentalt (runt treminuter) kommer säkert att tilltala fler än bara gitarristfreak Vi får med all säkerhet höra åtskilligt mer framledes i olika tappningar av denna talang.

Conny M.

Mostly Autumn ”Storms Over Still Water”

Efter flera kritikerrosade album och live framträdanden släpper Mostly Autumn nya skivan ”Still Over Still Water”. Får medge att förväntningarna på denna skiva var rätt stora, tiden för inspelning tog också dryga året och nu hade man även tillgång till den senaste tekniken i studion inför nya släppet. För er som inte hört denna grupp tidigare kan musiken beskrivas som om Pink Floyd möter Lana Lane. Det visuella är också ett bestående inslag i denna grupps musik vilket kan ses på deras liveframträdanden.   

Nu till skivan:

Gruppen har lagt en hel del tid på så låta live-mässig, vilket har lyckats fullt ut. Så här kommer det att låta vid scenkanten. Lite besviken blir man ändå vid de inledande spåren men ganska snart växer skivan till de större inom genren. Som så många andra när det gäller musik utöver radioskvalet krävs en del lyssningar innan det sitter. De stämningsfyllda partierna varieras med mera episkt pampiga, och sången både manlig och kvinnlig gör det inte mindre intressant som i ”The End of the World”.

För oss som älskar Pink Floyd får våra lystmäten mättade i spåret ”Candle to the Sky” med en del vibbar från ”Wish You Where Here”. En favorit är ”Cape Diem” med sin vackra sång av Heather Findlay och återkommande pianoslinga som genomsyrar hela spåret, ett symfoniskt stycke som man någon gång måste få uppleva live. Det suveräna titelspåret ”Storms over Still Water” kommer att förgylla tillvaron för många lyssnare, helst med hörlurar och kroppen i viloläge. Skivan avslutas med den instrumentala “Tomorrow” som säkert tilltalar fans av Arena/Marillion.

Ett köp som rekommenderas.

Conny M.

Magic Pie ”Motions Of Desire”

Denna norska grupp vilken helt nyligen var helt okänd för mig har släppt ett av kanske årets starkaste progressive album. Man kan beskriva dom lite som Norges svar på The Flower Kings, men då får allt TFK lägga manken till så det inte snart blir det omvända. Musiken har ett stort omfång från 70-talets progressiva rock till dagens aktörer.

Lägg där till nästan helt symfoniska stycken som den helt underbara ”Motions Of Desire”. Här blandas det bästa av grupper som Pendragon och lägg där till en del tidiga Genesis komp, en stor favoritlåt  redan från första lyssningen (De bara måste ta med denna  när MP spelar på årets upplaga av Slottsskogen Goes Progressive).

Med ett temastycke i tre delar vid namn ”Illusion & Reality” 1,3 och 4 visar de upp hela spektrat med 70-tals retro, en hel portion tempoväxlingar, symfoniska och progressiva delar som ibland går över till mera metal.

Inte bara det instrumentala är tilltalande med tre vokalister vid mikrofonen blir det bra med variation även på sången då inkluderat harmonierna. Magic Pie vågar ta ut svängarna utan att för den sakens skull överdriva, grundslingan eller melodin är ända det som alltid styr.

Är väl nu bara en tidsfråga innan något större skivbolag lägger vantarna på Magic Pie. En mycket bra debut som rekommenderas från detta sex man starka och skickliga band.

(Kan nu köpas via www.progrock.no)

Conny M

Destiny ”Beyond All Sense 2005”

Destiny`s debutskiva ”Beyond All Sense” släpptes 1985 och då i endast 2000 exemplar. Jag tillhör inte skaran som innehar denna originalskiva men skulle ändå vilja påstå att känslan från den tidens sound och musik återfinns på denna nyinspelning. En anledning till att Destiny ville återge skivan i ny tappning var det starka låtmaterialet, produktionskvalitén var som det står på info-delen kanske inte den bästa. Två låtar från originalet har utgått, en instrumental och introt, istället tillkommer två bonusspår som av några anledningar inte fick plats när första skivan släpptes.

Ett par låtar har fått ny text av vokalisten Kristoffer Göbels därav de två bonusspåren. En av dessa ”No Way Out” handlar om Black Sabbath sångaren Ozzy Osbourne, detta spår är inte bara textmässigt en Ozzy låt, Kristoffer sjunger ju även som en herr Ozzy gör. Detta är ett  av mina favoritspår som bara är så härlig och vibbarna från 70-talet bara strömmar ut i högtalarna.

Skivan och framförallt sången från Göbel ger en många minnen från de dåtida storheterna inom rocken, Man hör både Iron Maiden, Guns N' Roses och Black Sabbath i en och samma stämma. Guns.. gjorde ju sitt intrång lite senare men visst hörs dom.

Andra bonus låten ”Ode To You” får här också en favoritstämpel av mig, är textmässigt en tribute till den avlidne Dimebag Darrel, låten en rå brötigt stycke rock med 80-talets melodiösa bakgrundstämning.   

Dagens Destiny är flera snäpp mörkare än dåtidens men här finns ändå en del av den varan, exempelvis spökrösten på sina ställen som liknar en viss ”Vincent Price” mörkrets härskare.

Ännu en av favoriterna finner jag i ”Rest In Peace”, här får verkligen herr Göbel hålla tungan rätt i mun på sina ställen, gitarriffen och det tunga kompet gungar på så att man bara vill stå vid scenkanten och uppleva. 

Det som ändå är den spontana känslan av skivan är just livekänslan, och rock skall upplevas live.

Skivan innehåller även en dvd med video och annat extramaterial.

Conny M.

Bloden Wedd ”Eye Of Hours”

Från Chile kommer detta band som grundades året 1994. 2005 är det dags för tredje skivsläppet där Heavy Power Metal är grunden enligt infolappen, och visst här finns hela konceptet med dubbla kaggar, falsettsång och tunga metal riff.

De har delat scen med band som ”power metal” bandet Rhapsody, musikstilen känns ändå snarare som en råare variant av Iron Maiden, man kanske skulle kunna kalla dom för metal Maiden. Sången slår inte herr Dickinsons men är ända rätt stark. Det finns en del spår som är riktigt bra som ”Through the Heaven`s eyes” och Eye of Horus, där melodierna och arrangemanget står i centrum.

Bloden Wedd blandar standard-mall-upp-tempo låtar med mera originella och varierande, här finns en hel del bra men som helhet når inte denna skiva riktigt ända fram i det här hemmet.    

Conny M

Hartmann “Out In The Cold”

Solo debut ifrån sångaren Oliver Hartmann rösten ifrån Centers, At Vance & Avantasia mm.

Han bjuder med sin lite hesa röst på stilfull AOR med som sej bör klockrena refränger och många läckra orkester arrangemang. Oliver påminner om en blandning mellan Lou Gramm (Foreigner), Eric Martin (Mr. Big) & James Christian (House Of Lords) och det är inte fy skam.

Albumet innehåller ganska många ballader (5/12) och i normala fall skulle jag säga att det är tråkigt men Oliver Hartmann kan det som många band och artister har glömt. Hur man gör bra & mäktiga ballader som känns att dom ska vara med för att dom är jävligt bra låtar och inte för att ”Öhh, vi måste ju ha med minst två ballader på plattan” som alltför många tvingar på oss. Stor applåd.

Skulle tippa på att detta album kommer att hamna på top 5 när AOR webzinen summerar 2005. Mina favorit låtar är Out In The Cold, Brazen, Alive Again

Betyg: 8/10

Andy Flash 2005-04-21

Gitarristen Ralf Heyne har under band namnet BISS gjort 3 album med lika många olika sångare. Denna gång har han vänt sej till Krokus sångaren Marc Storace och det måste sägas att det var väldigt lyckat.

För Krokus fans är denna platta ett måste för Marc sjunger mer varierande i Biss melodiösa hårdrockstil än i sitt Ac/Dc rockande Krokus. Om man skall nämna någon Krokus platta som Face-Off påminner mest om så är det kanske ett av bandets mest förbisedda album-Change Of Address som i mitt tycke är Krokus bästa album ihop med Headhunter. Kanske detta är ett tecken vart nästa Krokus platta lutar åt.   

Face-Off innehåller 10 låtar varav alla utom Raise The Hammer och Big Life är riktigt kanon bra. Ett annat litet minus är trummorna. Både liret och produktionen känns alltför ofta ganska tråkigt, märks att man lagt mest tid på gitarr och sång som för övrigt håller mycket hög klass. 

Mina favorit låtar är Breathless, Calling, Rejected

Betyg: 7/10

Andy Flash 2005-04-19

Athanator “Earth Of Blood”

Detta är den tredje fullängdaren ?  ifrån trash metal bandet Athanator. Detta är det första jag hört av detta band som kommer från Columbia och visst fan är det elakt, men ska man försöka att tävla med band som Slayer, Morbid Angel & Arch Enemy så måste först och främst produktionen bli mycket bättre. För i mitt tycke så är Earth of Blood en samling demos.

Bandet har stor potential att bli ett etablerat band inom genren så förhoppningsvis så hittar de en passande producent till nästa album som kan visa vad skåpet ska stå.

Mina favorit låtar är Children Of Darkness, Even The Angels Fall, Earth Of Blood

Betyg: 4/10

Andy Flash 2005-04-18

Lana Lane ”Lady Macbeth”

I symfonisk rock sammanhang är det inte direkt ovanligt med konceptalbum, så är det också med denna. Skivan bygger på Shakespeares berömda skapelse ”Lady Macbeth”. En behaglig platta som mest håller sig till lite lugnare tempona, där också Lanas röst är som starkast.

Finns en del tidiga Alan Parson vibbar, mera influenser kan höras från Pink Floyd men när Lana Lane tar ton finns det inga betänkligheter vem som levererar musiken, hon bär på en av rockens mest säregna röster. Erik Norlander producent och keyboardist är hjärna bakom de mesta och har delat upp inspelningen av denna skiva i två delar, en gjord i Europa och en i USA. En hel rad av medmusiker har också deltagit inklusive den svenska bassisten Kristoffer Gildenlöw (Pain of Salvation).

Ett litet guldkorn är den instrumentala ”The Vision” med sin återupprepande pianoslinga, finner en hel del likheter på denna slinga med Evergreys dito i deras akustiska live version av Dilbas I`m Sorry. Annars är det just Lana`s röst som är den stora njutningen som i ”We Had the World”. I den annars rätt lugna symfoniska platta finns även några i mer progressive metal stil.

I 10 år har hon varit en av de ledande kvinnliga vokalisterna inom den progressiva och symfoniska rocken och med denna skiva håller hon klart den ställningen.  

Conny M.

Evil Masquerade ”Theatrical Madness”

Och visst tar danska EM vid där debuten startade som också titeln säger. Flyman och co har dock gått lite mera åt det progressiva metal hantverket. Titelspåret är också så tokigt underbart som namnet det bär. Ta lite av det svenska projektet Karma, blanda in lite khan (Kamelot) sång och typiska Queen lekar med skalor så hamnar vi ganska rätt.

Tommy Hansen som är mannen bakom spakarna verkar vara ett lyckat val, har även arbetat grupper som TNT, Hellowen och Pretty Maids.

Power metal influenser finns här en del av, då i lagom dos, det är ändå harmonierna kontra metal konceptet som är grundstommen i EM. Här finns en hel del dubbeltramp men ändå befogade sådana vilka går över till hårdrockskomp när det så behövs som i spåret ”The Demolition Army”.

Barock - dosen med medföljande musikalvibb hör vi i kortaste låten (1,40 lång), spåret följs av ett tungt nästan operalikt och snudd på goth metal alster. Ja det finns många liknelser inom olika genre, att detta är en tung och genomarbetad produktion kan ändå ingen ta ifrån dessa danska musiker.

Detta är liksom debuten för oss som tycker om mycket …….. av allt. Och vi får säkert höra mer.......... J

Conny M.

James Labrie ”Elements Of Persuasion”

Nu släpper mannen med den gyllene rösten sitt nya soloalbum, har ibland fått lite kritik för sina liveframträdande men i studion finns få som slår Labrie. Förr släpptes skivorna med projektnamnet Mullmuzzler men nu kommer ett i eget namn.

Första gången jag hörde denna ”Elements Of Persuasion” förvånades jag hur hård den var. Stora delar framförallt inledningsvis är mera rak metal än som vi vanligtvis hör av James Labrie. Han har ju gjort en hel del framträdande de senaste åren utanför Dream Theater och de mesta har gått mer åt det progressiva och ibland symfoniska.

Hela produktionen är tung men allt som oftast rätt rak, där ibland tankarna går åt grupper som Metallica. Han använder sig rätt ofta av elektronisk förvrängning även om det då är under kortare stunder, som när han gör en form av growl variant. Det finns också plats för lugnare låtar som ”Lost”, som för övrigt är den kortaste av de tolv spåren 3,41 minuter. Låt längderna håller sig annars runt 5,5-6,5 minuter.

Labrie behärskar de flesta sångteknikerna från nästan viskning till de höga mer skrikiga sången, och använder hela registret på detta album. De mer progressiva Dream Theater liknande spåren kanske inte är så stort representerade men även dessa finns med, tänkte då på låtar som ”Pretender”. Medmusikerna gör också ett gott hantverk, Matt Guillory på keyboard som även är medkompositör ihop med Labrie på de flesta av låtarna, är han som minst hörs. Där han framträder gör han det med stor finess utan att påverka den raka produktionen för mycket.

Ett starkt skivsläpp av James Labrie som kommer att tilltala fler än dom som älskar progressive metal.

Conny M.

Porcupine Tree ”Deadwing"

Kan beskrivas spela en sorts space psykedelisk progressive experimentell musik med inslag av en hel del tunga gitarriff. Kanske låter komplicerat för många men dessa herrar gör det så bra att skivan t.o.m. kan anses lättlyssnad, inte för att den då snart blir tråkig tvärtom, här finns mängder att upptäcka för en lång tid framöver.

Porcupine Tree startade som enmans projekt tiden runt 1987 av Steve Wilson sångare, gitarrist och låtskrivare. Allteftersom livespelningar efterfrågades blev tillslut projektet gruppen Porcupine Tree. Det dröjde till 1997 innan det större internationella genombrottet då med skivan ”Signify”.

Titelspåret ”Deadwing” har allt det där som jag försökte beskriva inledningsvis. Sedan kastas vi in i den betydligt hårdare ”Shallow” med sina tunga gitarrer som får självaste Metallica att se veka ut ;)

En närmast sammetslen och själavårdande alster ”Lazarus” berikar oss med sitt enkla och stiliga utförande. ”Halo” är kanske den mest experimentella av låtarna, binds ändå ihop som en fungerande enhet. ”Arriving Somewhere But Not Here” en dryg 12 minuters symfoniskt stycke i Pink Floyd anda som tar med en på en flygande resa över de musikaliska landskapen. Låter det flummigt, japp det är precis var det är också J

”Mellotron Scratch” ett något tillbakadraget spår, lyssna speciellt på de SPELANDE trummorna i andra delen av låten. Albumet innehåller ytterligare tre spår plus bonuslåt.

Några eminenta gästspel har vi i Mikael Åkerfeldt ”Opeth”, och Adrian Belew ”King Crimson”. Det måste nu vara dags att även Sverige upptäcker detta välspelande och skickliga band.

Låtlistan:
1. Deadwing (9.46)
2. Shallow (4.17)
3. Lazarus (4.18)
4. Halo (4.38)
5. Arriving Somewhere But Not Here (12.02)
6. Mellotron Scratch (6.57)
7. Open Car (3.46)
8. The Start of Something Beautiful (7.39)
9. Glass Arm Shattering (6.12)
Bonus. She`s moved on

Mitt 2003 års stora misstag var nog när jag missade deras spelning på Musikens Hus i Göteborg.

Conny M.

Headrush ”Headrush”

Headrush är gitarristen Alex De Rosso (ex: Dokken) och sångaren Roberto Tiranti (Labyrinth) nya band/projekt. Hårdrock med AOR nyanser levereras på debut albumet.

Alex med sin fräcka gitarrstil och Roberto med sin varierande sångstil lever varje spår sitt eget lilla liv. Enda låg märket är nog den avslutande balladen ’Til I Know. Känns mest som att –Vi måste ju ha med en ballad. Synd. Men 12 av 11 är inte fel det heller.

En mycket stark debut som lovar gott om/när nästa platta kommer. Headrush är det bästa band jag hört ifrån Italien någonsin. Om det säger mycket om plattan eller att jag har dålig koll på musik ifrån Italien det är upp till var och en att avgöra J

Mina favorit låtar är My World, Fooling Myself Again, What’s Yours Is Mine

Betyg: 7/10

Andy Flash 2005-03-30

Starbreaker ”Starbreaker”

En av årets mest produktiva sångare är Tony Harnell som nu kommer med nytt band och årets första platta. Senare under året kommer även Brazen Abbot (3 låtar), nytt album med TNT och det skall vara en solo platta på G också. I Starbreaker har Tony med sig gamle polaren ifrån TNT trummisen John Macaluso, italienske basisten och producenten Fabrizio Grossi och den svenske gitarristen Magnus Karlsson ifrån Last Tribe.

Tony Harnell har haft en av världens bästa hårdrocks röster och varit en av favorit sångarna sedan TNT’s Knights Of The New Thunder (och jag gillade han inte mindre efter Tell No Tales plattan!) Under tiden i TNT så har han även hunnit med ett album med Morning Wood & 4 stycken med Westworld. Starbreaker påminner mest om Westworld fast tyngre och lite TNT finns det ju också mest ifrån Transistor perioden. Har ej hört Last Tribe så kanske där finns lite av deras stil i blandningen också eftersom Magnus Karlsson har skrivit musiken.13 låtar innehållande Tony i högform på alla utom en låt som är instrumental.

Låt 13 är ett ”gömt” bonus spår, en akustisk version av Days Of Confusion. Mycket stilfull avslutning.

Det blir vanligare och vanligare med ”Project” eller ”Supergroups” istället för ”vanliga” band. Redan på 80-talet så hade vi ju t.ex. Badlands, Blue Murder, Damn Yankees & Bad English och inget av dessa gjorde mer än 2-3 album. Hoppas att Starbreaker kan kombinera sina vanliga jobb med detta ”Project” och göra mer plattor och framförallt turnera.

Starbreaker har börjat bra-Hoppas på en fortsättning. En liten bonus får man videon till Lies & en kort intervju med bandet. Mina favorit låtar är Lies, Die For You, Days Of Confusion

Betyg: 8/10 (10 till Tony Harnell som vanligt)

Andy Flash 2005-03-28

Talisman ”Five men live”

Förstärkta med gitarristen Howie Simon gjordes en rad av spelningar 2003. Två av dessa dokumenterades som cd och dvd släpp, cd1 ”Live at club Mondo Stockholm” och cd2 ”Live at Sweden Rock Festival”. Båda skivorna börjar liksom första släppet med ”Break Your Chains”, den kortare 10 spårs srf konserten avslutas med Talisman kanske största framgång ”I`ll Be Waiting”. Just denna cd2 känns mest som en bonus, uppskattas nog mest av dom som var där eller för den inbitne Talisman fansen.

Mondo spelningen fungerar bättre och tar som oftast när det gäller liveskivor fart efter några låtar. Dessa herrar har ju varit med ett tag nu och kan det här med att framföra sina alster, den karismatiske Jeff Scott Soto bakom micken gör som alltid ett bra dagsverk. Sjutton låtar presenteras från hela karriären inkluderat covern ”Crazy” och bassolo från kapellmästaren Marcel Jacob.   

Undantag finns men live skivor fungerar sällan så bra som de upplevs på plats, bra mycket bättre blir känslan på dvd släppen, detta gäller även dessa Talisman konserter och då främst Mondo spelningen som också är mer påkostad av de två.

Jag skulle hellre satsa mina slantar på dvd`n ”World`s best kept secret” med allt extra material videos etc.

Conny M.

Ozzy Osbourne “Prince of Darkness”

Box dax för Ozzy Osbourne. 4 cd’s och 52 låtar.

Disc 1: (13 låtar)

Cd 1 innehåller låtar ifrån 80-84 och är inte speciellt rolig alls. 4 live versioner ifrån Tribute och ett par ifrån Blizzard, Diary och Bark albumen.Tyvärr så är det inte original versionerna på Blizzard & Diary låtarna, utan de nya som finns på remaster plattorna. Enda kul spåret på denna disc är live versionen av Bark At The Moon ifrån 1984 som tidigare endast varit med på So Tired singeln.

Disc 2: (16 låtar)

Yes, nu börjar det likna nått. Cd 2 börjar med 3st live låtar ifrån 1986 (Alla är ifrån The Ultimate Sin plattan). 7st demo versioner av låtar som Desire och Mama I’m Coming Home. Bäst bland demo versionerna är Walk On Water och Bang Bang (You’re Dead) som senare blev Facing Hell. Perry Mason är live ifrån 1996.

4st ”vanliga” album spår finns här också ifrån 89-01 plus Gets Me Through ifrån Live At Budokan.

Disc 3: (13 låtar)

Ozzy som gäst är väl hur man kan summera 10 av de 13 låtarna på disc 13. Bland ”huvudakterna” finns Type o Negative, Motörhead & Miss Piggy. Att Ozzy sjunger Bee Gee’s låten Stayin’ Alive kanske man kan förlåta men inte introt (All aboard the disco train!) De övriga tre är Purple Haze, Psycho Man med Black Sabbath och den nya låten Dog, The Bounty Hunter ifrån tv-serien med samma namn som tyvärr är bara 53 sekunder lång.

Inte mycket på denna cd som är speciellt bra, kul kanske men inte bra. 

Disc 4: (10 låtar)

9st nya cover låtar och låt nummer 10 är den katastrofalt hemska och oförlåtliga duetten med dottern Kelly. Har någon inte hört deras version av Sabbath klassikern Changes så för fan stäng av efter låt 9 på denna cd då slipper ni mardrömmar.Gitarrist på de 9 låtarna är Jerry Cantrell (Alice In Chains). All The Young Dudes & Mississippi Queen är mycket bra.

Plus: Snygg box och booklet med många fräcka bilder. Demo versionerna och 86 live låtarna. Många av de nya cover låtarna på disc 4 är mycket bra. Minus: Synd att man inte har lagt på lite outgivna låtar istället för de vanliga album låtarna. Mina favorit låtar är In My Life, Working Class Hero, Fire.

Betyg: *Disc1: 6/10 *Disc2: 8/10 *Disc3: 5/10 *Disc4: 8/10 *Box 7/10

Andy Flash 2005-03-23

Final Frontier “ High Tension Wire”

Detta är Final Frontier’s 3:e album och bandet innehåller bland annat Rob Moratti & Mladen. Sångaren Rob Moriatti låter mycket som om man skulle lira Steve Perry på 45 och det blir ganska jobbigt i längden.

Visst gör grabbarna bra AOR låtar men rösten, trummorna och produktionen sänker betyget rejält.

Mina favorit låtar är Two Different Worlds, High Tension Wire, Listen To Your Heart

Betyg: 3/10

Andy Flash 2005-03-23

Enuff Z”Nuff  ”?”

Enuff Z'Nuff började ta form 1983 då Donnie Vie och Cip Znuff träffades som 15 åringar. Efter några år med diverse lokala spelningar och demos fick de äntligen ett kontrakt. Den självbetitlade debuten släpptes 1989.

Detta är den 13è produktionen och åter med originaluppsättningen som ger oss en härlig samling goa rocklåtar. Likt Cheap Trick ger de den raka gitarrbaserade rocken ett ansikte som också borde få mer plats i dagens eter. Musiken kan beskrivas som Cheap Trick möter Beatles vilka också är några av inspirationskällorna för Enuff Z'Nuff, här finns även en hel del The Knack och Tom Petty känsla.

Finns naturligtvis spår som trillar in lättare än andra som ”No Place Like Home” med sina gungande gitarrer, den vackra balladen ”How are You”, lite extra bultar hjärtat när de ger sig på Queen`s ”Stone Cold Crazy” bästa versionen jag hört efter originalet.

Trots den sorgliga bortgången av gitarristen Derek Frigo (RIP) planeras spelningar 2005 bl.a med White Lion.

Skivan har en bra blandning av låtmaterial, de ofta okomplicerade alstren gör sig perfekt till förfesten eller den tunga dagen efter.

Conny M

Heartland ”Move On”

Move On är det nionde albumet ifrån Brittiska AOR bandet  Heartland och det skall erkännas att jag endast hört talas om bandet innan jag nu hört dom för första gången.

Gitarristen Steve Morris har ett par Ian Gillan plattor och den suveräna debut plattan ifrån Shadowman som kom förra året på meritförteckningen.

Om man måste nämna något som Heartland påminner om så tycker jag att Bad Company under tiden med Brian Howe som sångare ligger närmast. Sångaren Chris Ousey påminner ibland om Mark Free (King Kobra, Signal & Unruly Child).

Fun Fact: På låten I’m Getting Ready gästas bandet av trummisen Bjarne T. Holm (Mercyful Fate & Force of Evil).

Hög kvalitet i låtarna och i produktionen är något som uppfylls med bravur. Move On är inte bara ett mycket bra album utan för ovanlighetens skull i dessa kräsna dagar ett mycket jämt och varierande album. 12 kanon låtar utan svackor hör inte till vanligheten. Ett smart drag ifrån skivbolaget Escape Music vore att släppa låten One Fine Day som singel för den har jätte potential att bli en gigantisk radiohit.

Heartland är ett band som bör kollas upp mer för er som inte gjort detta innan och själv ska jag börja inhandla de 7 första albumen. Mina favorit låtar är Where Do We Go From Here, How Was I To Know & Too Sad To Cry.

Betyg: 8/10

 Andy Flash 2005-03-18

Heartbreak Radio ”Heartbreak Radio”

Ett svenskt projekt som grundlades 2004 Torbjörn Wassenius och Claes Andreasson. Dessa herrar drog till sig en hel hög erfarna svenska rockare. Sången delas av Mikael Erlandsson och Pierre Weinsberg. Gitarrerna sköts av herrarna T`bell, Sayit och Tommy Dennander. Bakom taktkompet återfinns det tyngre gardet Magnus Rose`n och Mikkey Dee.

Melodisk musik med en del inslag av lite rakare rock känns som en bra beskrivning av musiken. Med en sångare som låter en hel del Steve Perry och en annan med vissa likheter med Eric Martin, känns jämförelse med Journey och Mr Big inte helt fel.

Det som ändå sticker ut i mina öron är de lite rockigare alstren som exempelvis den nästan Kiss liknande låten ”Rockin`the night”.

Aor fans kommer bara att älska denna platta, många starka spår om än något förutsägbara. HR nämner inspirationskällor som Journey, Airplay och Whitsnake, nog hörs det en del Toto också. Bland gästmusikerna kan nämnas Max Abbey, Jim Jidhed och Joel Starander.

Ett album med många kvalitéer utan att direkt vara originell.

Conny M.

Kamelot ”The Black Halo”

Denna grupp var för mig helt okänd fram till 2001. Fick nys om en låt på nätet (ja nätet är inte alltid till ondo för skivförsäljningen). Vad jag hörde gjorde mig riktigt intresserad och jag införskaffade den nyss släppta Karma-skivan. Kände då att detta var en bra variant av Dream Theater`s musikaliska inriktning. Och denna norska sångare med vad jag antar bär artistnamnet Khan är ju bara så rätt i denna genre. Har nu köpt upp en hel rad skivor av Kamelot.

Nu till ”The Black Halo”, den håller hög klass och detta band blir bara bättre och bättre, möjligen försvinner en del spontanitet i allt det professionella, men detta faller ändå helt i min smak. Deras blandning av metall kontra progressive rock och episka influenser gör detta Us band + heja Norge till ett favoritband i moa-hemmet. Början på skivan med den mörka marschen ”March Of Mephisto” får mig att tänka på ”Lords of the rings” när de onda anfaller borgen med de goda.

En låt som helt klart skulle passa som inledning på en konsert (eller som filmmusik). Några andra väl avvägda detaljer på skivan är den skönsjungande damen, growlen (elektroniska?) och lite mindre av dubbeltrampande kaggar. Måste också få lovorda vokalisten Khan som visar prov på kvalitéer och personlig framtoning som få inom metal genren (Lyssna bara på ”Abandoned”).

Finner på denna platta många goda spår med en del vibbar som i ”Soul Society” med sina Iron Maiden gitarrsolo-partier, bara så härligt. Titelspåret är ett typiskt Kamelot-spår med det karakteristiskt metal kompet och en lite släpande sång. Längsta spåret ”Memento Mori” nästan nio minuter har allt som detta album är bra på, en riktig höjdare. Japp ibland kanske man är lite överilad men skulle dessa herrar besöka Sverige och helst Göteborg finner ni mig längst fram vid scenkantenJ.

Conny M  

Judas Priest “Angel Of Retribution”

The priest is back!!!!

Efter två sådär album med Tim “Ripper” Owens på sång så är Rob Halford tillbaka i bandet.Det har gått 15 sedan Painkiller kom ut men ändå känns Angel of Retribution som en perfekt efterföljare.

Angel Of Retribution öppnar med heavy metal monstret Judas Rising och den alla redan nu Priest klassikern Deal With The Devil. Första singeln Revolution följer i lite Killing Machine anda. I den halvlunga Worth Fighting For visar Rob sitt Out In The Cold register. Demonizer är den låt som påminner mest om Ripper åren och innehåller gott om dubbel kaggar ifrån Scott Travis. Wheels Of Fire har lite Fight feeling, mest är den lik Laid To Rest.

Ballader har Priest gjort ett par genom åren men få är så lyckade som Angel. Den låt som är mest lik någon ifrån Painkiller är helt klart Hellrider. Stämfullt värre blir det på albumets kortaste spår Eulogy där Rob och ett piano har huvudrollerna och därefter kommer Judas Priest längsta låt någonsin. Över 13 minuter är Loch Ness, men tyvärr är den ihop med Wheels Of Fire de två svagaste spåren, de enda svaga spåren.

Angel Of Retribution har blickarna bakåt mot 70-talet och 80-talets storhet men även åt 90-talet och vad som komma skall i framtiden. Förhoppningsvis är detta bara början på något ännu större.

Favorit låtar: Deal With The Devil, Worth Fighting For och Judas Rising

Betyg: 8/10

Andy Flash 2005-02-24

Liesegang / White "Visual Surveillance Of Extremities"

Mer och mer projekt album har släppts de senaste åren och här är ett till. Gitarristen Bill Liesegang ifrån Rod Stewart, 101 South & John Wetton har slagit sej ihop med sångaren Doogie White. Doogie har sedan 1995 varit en av mina favorit sångare när han var med på Rainbow albumet Stranger in Us All. Som vanligt när det gäller sångare och Rainbow så brukar det inte ta lång tid innan Yngwie Malmsteen är framme och fixar ett nytt jobb.

Sedan 2001 är Doogie rösten bakom Malmsteen och under de senaste 5 åren har han även gjort 3 album med Cornerstone. Han har även varit med på ett par tribute album inc: till Iron Maiden, ett band som han var nära att bli anställd av 1994 men det jobbet gick ju till Blaze.

På Visual Surveillance Of Extremities finns lite Rainbow, Malmsteen, & Blackmore kryddor men tyvärr så kan inte Doogie White’s sång rädda helheten av detta album som är väldigt ojämnt med få höjdpunkter. Rekommenderar starkt de 3 Cornerstone plattorna i stället.

Favorit Låtar: A Prayer For The Dying, Snake Eyes, Worlds Collide

Betyg: 5/10

Andy Flash 2005-02-23

Alan Williamson ”Across Angry Skies”

Multimusikern Alan Williamson to upp gitarrspelandet vid elva års ålder och har nu spelat och framfört musik i snart sexton år. Han framför här på denna drygt 42 minuters långa Ep ett knippe alster i varierande musikstilar. Skivan är förövrigt instrumental och allt spelas av Alan själv. Åtta spår från melodisk rock, via mer vackra och symfoniska stycken, en del med folkmusik inslag och en hel del med tyngre progressive power metal.

Det som mest imponerar är helheten, inte en massa uppvisande (se hur duktig jag är) utan det är själva låtarna som står i centrum. Ett minus är att han använder sig av programmerade trummor, vilket görs sig mest påmind i första stycket ”Sundance”, man liksom lyssnar mer på detta en själva låten.

Helt klart bättre ställt med den saken är det i de mer progressiva styckena ”Entity” och ”Across Angry Skies”, vilka också är lite av favoriter. Att Alan är en duktig gitarrist går inte att sticka under stolen med, han har också snickrat ihop en hel rad av bra komponerade musikstycken.  

Detta är min första bekantskap med denna gitarrist, vilken jag också kommer att hålla ett öga på framöver. Om vi undantar trummaskinen så kändes denna skiva rätt redan från början.

En fullängds Cd av denna Ep kommer att släppas senare i år, och då får vi hoppas att riktiga trummor används, för det är den värd.

Conny M

Diamond Head "All Will Be Revealed"

Under februari och mars 2005 turnerar Diamond Head som special guests till Megadeth i Europa. Speciellt för denna turné har bandet gjort en cd att sälja på konserterna och via sin hemsida.

All Will Be Revealed är den första plattan med nya sångaren Nick Tart och den första studio plattan sedan 1993’s Death And Progress. Visst saknar man Sean Harris bakom miken men Nick Tart gör ett klart godkänt jobb med en blanding av Phil Lewis (L.A. Guns), Brian Howe (Bad Company) och Phil Mogg (Ufo) i rösten.

Produktionen är ganska rå och lämnar mer att önska om/när detta album skall släppas officiellt. Gitarristen Brian Tatler är den enda original medlemmen som är kvar och han har fortfarande många härliga riff och solos att bjuda på.

Det mest positiva med All Will Be Revealed är låt antalet. Många sådana här turné’ specialer brukar vara ganska snåla och innehålla någon remix plus live låtar mm. Men här är det 12 helt nya låtar och det är bara att önska Diamond Head lycka till i framtiden för detta är en bra början på deras nya kapitel.

Favorit Låtar: Give It To Me, Mine All Mine, Broken Pieces

Betyg: 6/10

Andy Flash 2005-02-21

Thunder "The Magnificent Seventh"

15 år sedan debuten Backstreet Symphony.

15 år sedan Monsters Of Rock på Donington Park då jag och Thunder hade en oförglömlig dag. Efter den dagen var jag fast och har med hög förväntan sett framemot varje skivsläpp.

Magin ifrån Donington 1990 kommer jag nog aldrig att upplevas igen men att Thunder skulle göra ett album som var bättre än Backstreet Symphony är något jag alltid hoppats på. Ett par har varit nära, ett par lite längre ifrån och The Magnificent Seventh är förbannat nära. Och vara nummer två är inte alls dumt i detta fallet.

Som vanligt bjuds man på högklassiga rock låtar och själfulla ballader. Influenser ifrån Free, Bad Company och Led Zeppelin finns i låtar som första singeln I Love You More Than Rock n Roll, Monkey See, Monkey Do och The Pride. Ac/Dc vibbar finns det gått om i One Foot In The Grave. Luke Morley har skrivit One Fatal Kiss ihop med Russ Ballard, ett mycket lyckat samarbete.

Danny Bowes imponerar än med sin otroligt starka röst. The Magnificent Seventh är mer brittisk 70-tals rock än något Thunder har gjort innan och albumet har en mycket hög nivå, inga dalar alls. En het party platta helt enkelt.

Favorit låtar: Fade Into The Sun, I’m Dreaming Again & The Gods of Love

Betyg: 9/10

Andy Flash 2005-02-20

The New Grove Project ”Brill”

Detta projekt kommer nu ut med sitt tredje album. Åtta år har gått sedan förra släppet och snart finns nya ”Brill” att införskaffas hos bl.a  Record Heaven. Musiken hamnar om man nu måste katalogisera den i de mer progressiva och symfoniska facket. Vi får här uppleva många olika inslag inom genren, The Flower Kings möter gamla Genesis som blandas med en hel del lekfullhet och experimentlusta.

The New Grove Project består av en åtta man stark uppställning, bland de mer välkända återfinns Pär Lindh och Hasse Bruniusson, de flesta av texterna är skrivna av Mikke Syväjärvi.

Ingemar Hjertqist och John BoBo Bollenberg står för det vokala som i den drygt tjugo minuters långa titelspåret ”Brill”. Ett spår som innehåller allt från vackra melodislingor till tunga symfoniska, många tempoväxlande stycken ibland akustiska blandas med mer lekfulla, får en del Yes vibbar här. Denna musikaliska orgie avslutas helt överraskande med ett stycke likt cirkus-musik, kan det möjligen vara hjärnan bakom ”Flying Food Circus” som är pappan till detta?

Fler exempel på god progressiv musik är ”Thoughts sui Generis”, ett spår med en del asiatiska influenser och en rejäl portion av det 70-tals symfoniska.

Ett spår ”Laughternoon Dream” går mer åt Beatles hållet, en liten pärla som kanske hamnar lite utanför de övriga musikaliskt.

Dessa skickliga musiker har gjort ett väl balanserat album med många njutbara musikstycken . Ett album som med all säkerhet kommer att tilltala de flesta som lyssnar på genren progressiv rock.

Conny M

Dark Sky "Living & Dying

Det tyska bandet Dark Sky kommer här med sitt tredje album Living & Dying. Detta var min första bekantskap med Dark Sky och ärligt talat så är det nog något jag hade varit utan.

Tråkig AOR/hårdrock i stil med Bonfire & Treat fast mycket, mycket sämre. Riktigt patetiskt blir det i balladen You Are My Life där man nästa får spy känslor och värre blir det i Sha-Boom liknade Back Again. Nej, nu när de 13 låtarna äntligen tagit slut så kan jag konstatera att denna plattan kommer jag nog aldrig spela igen. Det ända positiva jag kan komma på är att även band som Dark Sky kan få skivkontrakt (Aor Heaven). Grattis.

Favorit Låt: När sista låten Tonight börjar gå mot sitt slut och jag kan ta ut cd: n ur stereon.

Betyg: 2/10

Andy Flash 2005-02-18

Mötley Crue “Red,White and Crue"

1991 kom den första samlingsplattan med Mötley Crue och 1998 kom den andra. Under 1999 kom alla albumen remastrade med lite bonus låtar instoppade. Den enda som inte kom ut var Decade of Decadence samlingen ifrån 1991 istället kom en annan konstig samling Supersonic & Demonic Relics. Som Mötley fan tyckte jag nu att det fick vara nog men inte då Music To Crash Your Car To boxar och dubbel albumet Loud As Fuck kom också.

Nu är ju Mötley tillbaka i original form och det skall ju firas med en …just det –en best of dubbel innehållande 37 låtar. Hur kul är denna dubbel cd då i mina ögon som så många andra fans i världen, har en ganska hyfsad Mötley samling.

Alla hitsen och andra klassiker är samlade självklart. Efter att tagit bort dom är jag nere på 10 låtar och då är jag ändå ganska snäll. Bland dessa 11 låtar finns nämligen 3 singel edit versioner (Hooligan’s Holiday, Misunderstood & New Tattooo) och 3 remixer (Afraid & Too Young To Fall In Love & 91’ versionen av Home Sweet Home).

Då var det 4 låtar kvar varav 3 är nya. Men först till ”Black Widow”, en låt som inte kom med på Shout At The Devil. Kul att äntligen få på cd (finns även på Music To Crash Your Car 2). Påminner mest om en blanding av On With The Show & Danger, en hyfsad låt inte mer.

If I Die Tomorrow: Första singeln. Bästa låten sen 1989, Vince sång likaså (imponerar även på hans ”nät” solo singel ”Promise Me”)

Sick Love Song: Lite råare toner på denna låt men hade nog passat Brides of Destruction bättre. Växer nog live.

Street Fighting Man: Rolling Stones cover som Tommy Lee inte ens spelar på, mer punk än rock. Någon bra version är det inte heller.

Dessa fyra sistnämnda låtar ihop, med det som kanske retar mig mest, Japan bonusspåret: I’m A Liar (That’s The Truth) (Kunde dom inte ha fått en karaoke version av någon annan låt istället): hade i mitt tycke varit perfekt för en EP.

Favorit låt (av de nya): If I Die Tomorrow
Favorit låtar (de andra): Wild Side, Kickstart My Heart och Live Wire
Betyg: 9/10 (Visst fan är det bra men saknar mest Red Hot, Punched In The Teeth By Love och Till Death Do Us Part annars en bra platta att ha med till Sweden Rock Festival i sommar)

Andy Flash 2005-02-17

Joe Lynn Turner ”The Usual Suspects”

Den gode Joe släpper här ett nytt soloalbum med de musikaliska rötterna i 70-talets era med inslag av 80-talets mjukare rock. Det är nog också här som Joe Lynn Turner`s vokala färdigheter gör sig bäst. Det finns en hel del goa vippar från Turner`s forna grupper som Rainbow och Deep Purple, skulle ändå vilja önska en och annan låt i en lite mer modernare tappning

Några av spåren som bör framhävas är "Devil`s Door", är genomgående bra framfört och med idel härliga gitarriff, grym sång och en melodi som sitter.              

En annan av dessa låtar är den helt klart ”Deep Purple” inspirerande "Jack Knife", här kunde det lika gärna ha varit en viss herr Blackmore som lirat på guran, är förövrigt en go låt som värmer den gamla rocksjälen.

Spår i lite halvlugnt tempo finns det en hel del av, kanske för många för att plattan skall få det riktiga lyftet, även om herr Turner sjunger förträffligt skivan igenom. "All Alone" är just ett sådant spår med en hel del Foreigner ala 80-tals stuk. Skivan avslutas ändå med ett hederligt rockspår med dess typiska gitarrspel, hammondorgel och dunka trummor. 

Conny M

John Sykes “Bad Boy Live !”

John Sykes släpper sin första platta sedan Nuclear Cowboy (2000) och det är ett live album som är inspelat i Japan april 2004. Bandet består av John Sykes (sång/gitarr), Marco Mendoza (bas), Derek Sherinian (keyboards) och Tommy Aldridge (trummor).

Cd: n innehåller 11 låtar och tyvärr är 4 låtar borttagna ifrån setlistan som spelades under turnén i Japan (Billy, Cautionary Warning, Defcon 1, She Knows). Men den stora missen tycker jag är att Sykes inte lagt ner mer jobb på att mixa ihop låtarna så att det känns som en konsert. Där är jag färdig med minus sakerna. Bagateller kanske men ändå inteJ

Bara medlemmarna i bandet får att rysa och versionerna dom lirar är riktigt bra.Vi bjuds på låtar ifrån Sykes karriär genom: 
Thin Lizzy: Cold Sweat och Thunder And Lightning.Whitesnake: Bad Boys, Crying In The Rain, Is This Love och Still of The Night. Blue Murder: Jelly Roll och We All Fall Down.

Och man får också John’s första solo singel Please Don’t Leave Me, I Don’t Wanna Live My Life Like You ifrån Out Of My Tree och Look In His Eyes ifrån 20^th Century.

Hade varit kul om han hade lirat någon Tygers Of Pan Tang låt typ Hellbound eller Don’t Stop By.

Mycket trevligt att äntligen få höra Is This Love live med John Sykes. Kan man hoppas att han hamnar i Whitesnake igen. (”Thin Lizzy” kan väl inte vara så länge till) Favorit låtar: Is This Love, Cold Sweat och Thunder And Lightning.

Betyg: 8/10 (För att få en 10 skulle detta album behövt vara en dubbel och lite minus ovannämnda bagateller)

Andy Flash 2005-02-11

Let Me Dream ”Soulshine”

Ännu en finsk grupp som håller sig till den hårdare musikstilen. Grunden lades redan 1989 med ett skivsläpp sex år senare. På senare år har gruppen även nått en del framgångar österut. Musiken är Dark Metal med influenser från Goth. Mörk metal med den numer standardgrowlen inkluderad.

Det som skiljer denna grupp från de flesta banden inom genren är nog inblandningen av andra influenser. Här finner vi t.o.m. en del symfoniska inslag, mest då via ljudmattan från keyboards. Att mer traditionell sång tar rätt stor plats gör det hela en hel del intressantare, även om den inte är den starkaste.

När jag hör den får jag en känsla av predikan, fast inte så snäll textmässigt då. Starkast är det när gruppen blandar alla stilar på samma låt. Av de mera death spåren känns den growl dominerande ”Babel” starkast. Power metal låten ”Autumn Twilight” är annars favoriten om vi bortser från engelskan på sina ställen.

Sammanslaget ett album med rätt många inslag som faller moa i smaken även om det  krävs en starkare sång för att nå upp till de större banden inom genren.

Conny.M

Glenn Hughes "Soul Mover"

Glenn Hughes har tillsammans med Dave Navarro och Chad Smith(Red Hot Chili Peppers) spelat in en liveskiva i Los Angeles. Det första som slår mig är Glenns suveräna stämma, genom åren har han presterat lite skiftande alster men med den här skivan träffar han rätt.

Det är en blandning av soul funk och rock med influenser av 60 och 70-talet,lite tillbaka till rötterna så att säga.

Det känns som en stark platta som jag gillar mer och mer ju flera gånger den snurrar i min cd-spelare. Några låtar sitter direkt medan andra spår växer men tiden.Chad Smith som vanligtvis trummar med Red Hot Chili Peppers spelar med bra driv och ”tajthet”

Tyvärr så vet jag mycket lite on Dave Navarro, jag har sett hans bild i min sambos ”skvallertidningar” men kan inte påminna mig i skrivande stund om vilka konstellationer han har ingått i (borde kolla i webben kanske !!).

Jag kan inte säga så mycket mer då det inte handlar om så mycket nyskapande utan snarare handlar om kunnande och proffsigt framförande dock utan att det blir tråkigt som det kan bli emellanåt med proffs musiker.

Föresten en sak glömde jag !!!

Skivan finns att köpa sedan 24 januari –05..

DudePekka

Glenn Hughes "Soul Mover"

Glenn Hughes har de senaste 10 åren varit otroligt produktiv och öst ut album. 2005 börjar med en ny solo platta och mer kommer det senare under året t.ex. Tony Iommi och HTP.Med sej på Soul Mover har Glenn återigen lånat in polaren Chad Smith ifrån Red Hot Chili Peppers på trummor.

Soul Mover är den helt klart bästa av hans solo album och är redan nu en kandidat till årets platta. Stilmässigt en blandning mellan Trapeze, Deep Purple och Red Hot Chili Peppers.

Hela plattan igenom lyser det spelglädje och live känsla. Glenn Hughes i toppform är = Världsklass!!!!

En kul bonus är videon till titelspåret. Favorit Låtar: Soul Mover, She Moves Ghostly och Miss Little Insane.

Betyg: 9/10

Andy Flash 2005-02-02

Soul Sirkus “World Play”

Att den karismatiske herr Jeff Scott Soto kan hantera det vokala instrumentet vet väl de flesta vid det här laget. Nu verkar det som att det till slut finns ett band bakom som kan bära upp hans sång. Inte för att Talisman och en del andra inte gjort detta, men aldrig med en sådan här tyngd.

Vad sägs som Journey - medlemmarna Neal Shon och Deen Castronovo (som  tyvärr fick lämna gruppen, tog på sig alltför många uppdrag,  vilket till slut gav en del hälsoproblem). Soul Sirkus trummis ersätts nu av Virgil Donati på kommande spelningar. Basen håller Marco Mendoza ett stadigt grepp om.

Att placera denna skiva i ett musikaliskt fack känns inte så viktigt, detta är idel högklassigt framfört. Här finner vi diverse musikaliska stilar allt från melodisk "Aor" till råare rak hårdrock. Journey fansen får sitt i låten ”Coming Home”. I den raka ”Peephole” visar både Scoto och Shon upp sin hårdare sida. På inledningsspåret ”Highest Ground” gungar det bara så bra. ”Another World” med sitt släpande sång myntar så småningom upp i ett gitarrspel som bara bör höras.

Här finns många riktigt bra alster vilket bör tillgodose både recensenter och köpare.

Conny M

Masterplan ”Aeronautics”

Efter den kritikerrosade debutskivan kommer här nu den så efterlängtade efterföljaren. Hade själv lite svårt att tro att denna skulle kunna nå liknande höjder, en orsak kanske var Jorn Lande`s senaste soloalbum som inte riktigt höll för mina förväntningar. Jag förstår nu var den mesta energin lagts ner det sista året.

Må så vara att de mera progressiva takterna som utlovats till detta släpp nästan uteblir och att Masterplan lite gått ifrån den så lyckade blandningen av 70-tals influenser och dagens metal, här presenteras ändå ett album som slår det mesta inom genen på mycket länge.

Produktionen har blivit åtskilligt mycket tyngre och Jorn`s sång går från klarhet till klarhet, en av de absolut främsta rocksångarna av idag.

Första stycket ”Crimson Rider” har vi visserligen redan hört från Ep-släppet ”Back for my life”, är ett spår som går ut stenhårt och sätter direkt ut den nya musikaliska kursen, det är bara att ta på bältet och åka med.

”Wounds” är ett massivt gitarriffbaserat stycke med lite av Jorn`s så typiskt släpande sång. Två mäktigt tunga alster ”I`m Not Afraid”och ”Headbanger`s Ballroom” efterföljs av den mera melodisk och lugnare ”After This War”, sen är det pang på rödbetan igen.

Nu till favoritspåret ”Dark From The Dying”, har alla Masterplan`s ingredienser som moa uppskattar. Tungt hårt, ibland lugnare och mäktigt med härliga riff som backar upp en stämma i världsklass, nu kanske jag tog i lite ;) men den sitter som en smäck.

Och inte att förglömma ”Black In The Burn” en sjöng-med-i-metal-variant fast där i mellan skall det förstås headbangas som bara den J.

Ja det är svårt att hålla igen superlativen, möjligen får vi lite för mycket av det (tunga) goda. Det är i alla fall nu dags för Masterplan att inta de större scenerna, och då som headliner.

Conny M

Cloudscape "Cloudscape"

Äntligen så kom den!! Plattan där i stort sett alla spår är rena fullträffar. Att bandet dessutom kommer från Sverige gör ju bara att man sträcker lite extra på rockryggraden.

Styrkan sitter helt klart i den breda variationen på låtar med refränger som sitter direkt, tillsammans med en fantastisk röstinsats från Micael Andersson och med tunga gitarrer.

Kan man låta som Geoff Tate (Queensrÿche), Joey Tempest (Europe) och Glenn Hughes (Phenomena/Deep Purple) på en och samma gång, för att sedan leverera detta i ett härligt tungt rockpaket a´la Dream Theater?

Låter som ”Mission Impossible” men Cloudscape genomför detta med en imponerande säkerhet. Och med musiker som Patrik Svärd (gitarr), Björn Eliasson (gitarr, keyboard), Hans Persson (bas) och Roger Landin (trummor), kan ju uppgiften inte vara särskilt betungande.

Känns nästan som en omöjlighet att plocka ut ett par, tre låtar som utmärker sig från ett sådant här komplett album men, för att citera Mr Coverdale,..Here I Go Again:

”Aqua 275” ger en långvarig och mycket behaglig rysning genom kroppen på oss gitarrälskare. En låt som sätter sig direkt i själen.”In These Walls” för mig tillbaka till Dream Theaters ”Images and Words” och ”Pull Me Under”.”Everyday Is Up ToYou”..är en något lugnare låt med grymt go takt.

”Under Fire” sätter stämpeln på gruppens eget sound, en given hit i dessa sammanhang. Tillsammans med ”Losing Faith”, vars sång här är klockren, ser jag nog dessa som plattans absoluta höjdare.

Sammanfattningsvis vill jag hävda att Cloudscape, inom denna genre, helt klart här konkurrerar om titeln till årets bästa platta.

/ Catarina

Cloudscape  ”Cloudscape”

Ibland kommer det plattor som känns rätt redan från första lyssningen, och här är just en sådan.

Cloudscape bildades år 2002 ur resterna från Doctor Weird” och består idag av Micael Andersson (sång, keyboard), Björn Eliasson (gitarr, keyboard), Patrik Svärd (gitarr), Hans Persson (bas) och Roger Landin (trummor).

Musiken kan beskrivas som tung melodisk metal med progressiva inslag. Tankarna går till bandnamn som Dream Theater, Ark och Queensrÿche. Gitarrerna genomsyrar hela produktionen med tungt komp och mycket stark sång. Just sången och bra låtmaterial gör detta till en grupp som klart sticker ut från mängden.    

Plattan består av tolv jämna alster där några känns extra starka som ”Aqua 275”, ett spår med en härlig melodislinga som direkt sätter sig. Gitarriffen i början på låten plogar djupa spår i musiksjälen. Känner en del vibbar från ARK med Jorn Lande på sång.

”Everyday Is Up To You” med sitt taktfasta komp som för tankarna till en tågresa, tung gung gitarrer som blandas med lite softare vokala tongångar. ”Slave” är ett av de mer progressiva spåren med sina taktbyten, giftiga gitarrer och pampig produktion. För alla som tycker om musik i stil med Dream Theater.

Som sagt det finns gott om starka insatser på detta album inte minst produktionsmässigt, Anders "Theo" Theander och Pontus Lindmark “Roasting house” har producerat skivan.

Väntar redan på nästa skapelse ……

/Conny M.

Tommy Funderburk "Anything For You"

Solo debut för ex Boston och King Of Hearts sångaren Tommy Funderburk. Ett namn som kanske känns okänt för många men hans namn finns på väldigt många klassiker där han varit med som körsångare (Mötley Crue: Girls, Girls, Girls, Whitesnake: Slip Of the Tongue, Coverdale Page: Coverdale Page och Steve Lukather: Lukather)

På plattan bjuds vi på 10 jämn starka AOR låtar. Bra melodier och utsökta refränger. Om någon hade spelat upp en låt ifrån denna cd och låtit mej gissa på vem det är som sjunger så hade jag utan tvekan gissat på James Christian (House Of Lords). Otroligt likt och absolut lika bra.

Om man nu skall klaga på något så kanske omslaget inte är det roligaste, men vad fan gör det när innehållet håller så här hög klass.

För älskare av AOR i House Of Lords och Richard Marx (Rush Street) klass är denna cd att rekommendera. Mina favorit låtar är Remember Our Love, Learning How To Love och Anything For You.

Betyg: 7/10

Andy Flash 2005-01-04

Arena “Pepper`s Ghost”

Ett av de ledande progressiva symfoniska banden med Clive Nolan i spetsen har här skapat ett mäktigt album. Sjätte skivan har fått namnet “Pepper`s Ghost” efter en illusion skapat av Henry Pepper 1862, med hjälp av glas skapades en spöklig reflektion på teaterscenen.

Denna gång har också Karl Groom (Threshold, Pendragon mm) deltagit vid mixerbordet. Arena har utvecklats till ett riktigt homogent band och producerat kanske deras totala sätt starkaste album.

Gruppen har lyckats att blanda in både gamla influenser och nya idéer till ett fungerande helhet som t.ex. i ”The Shattered Room” där klara tidiga Genesis tongångar blandas med det där progressivt pampiga och symfoniska som kännetecknar Arena`s speciella sound. Här kommer bland alla taktbyten t.o.m. något så ovanligt som ett dubbeltramp från Mick Pointer.

Albumet har sju jämnstarka spår med den avslutande och magnifika ”Opera Fanatica” som också är skivans kanske mest utstickande alster. Första gången jag hörde den inledande operasektionen började jag faktiskt undra lite hur det stod till med herr Nolan, det visade sig vara ett fantastiskt stycke musik, att spåret också är tretton minuter långt gör ju inget J.

En av mina favoritgrupper har med råge motsvarat förväntningarna.

Conny M.

Last Autumn`s Dream "II"

Efter debuten har nu tre medlemmar lämnat för att ge sin tid till sitt gamla band Europé. Inför att hjälpa sångaren Mikael Erlandsson och gitarristen Andy Malecek har Talisman grabbarna Marcel Jacobs (bas) & Jamie Borger (trummor) kommit ihop med keyboardisten Thomas Lassar.

Albumet som släpps den 24 januari 2005 påminner mest om två svenska debuter ifrån 80-talet, nämligen Alien och Dalton. Finns även lite Asia influenser i ett par låtar och en ballad som är lite väl lik Eric Clapton’s Tears In Heaven.

Favorit låtar? Nej, tyvärr finns det ingen som sticker ut. En stor orsak till varför denna platta inte håller måttet är produktionen som gör helheten ganska tråkig.

Vill man höra den svenska trion i bandet i sina bästa jag så rekommenderar jag Radioactive och Talisman.

Betyg: 3/10

Andy Flash 2005-01-02

Kill The Romance ”Kill The Romance”

Denna mini cd innehåller fyra spår med en varierande hop av musikstilar som helt suveränt blandas till en fungerande helhet. Kill The Romance grundades början 2004 av Mika Tanttu och Ville Hovi och består nu av fem man starkt band av finsk härkomst.

Denna första självbetitlade skiva spelades sommaren 2004 och visar att Finland kommer starkt på många musikaliska fronter. Grunden är melodisk Death Metal med influenser från hårdrocken.

Två grupper som återkommande hörs vibbar från är Black Sabbath och Metallica, detta blandat med growl och vanlig sång som i ”My Savior” fungerar riktigt bra. Skulle förvåna mig om inte skivbolagen nappar på detta och en fullängdare snart når skivdiskarna

Ett finskt gäng som imponerar med låtar som överlag gungar på bra, bör passa att framföras på livescenen.

Conny M