Mistheria ”Messenger of the Gods”

Debuten från en av Italiens framstående keyboardister Mistheria har nu släppts efter två års arbete.

Ett trettiotal gästmusiker har medverkat, däribland namn som Tommy Denander,Tony Hernando, Hubi Meisel och Anders Johansson.

När Italienare gör denna typ av powermetal i operatappning går tankarna naturligtvis till Rhapsody, men med alla keyboard kontra gitarrdueller finns här nog fler spår i stil med Yngwie Malmsten. Har lite svårt att ta till mig fösta delen av skivan, giftiga solon kraftfull musik men hittar inte det där som fastnar. En del beror nog på Max Romano`s vokala brister i de högre falsettonerna, som han så envist sjunger. Undantaget ”King Midas” där känns det mera rätt.

På två spår tar Rob Rock över sjungandet och dessa är också riktigt bra, speciellt den helt grymma ”Titans”. Titelspåret en tredelad instrumentalt dryga elvaminuters långt spår, där denna skickliga keyboardist verkligen visar sin bästa sida, progressive pampig metal med klassiska inslag. Även Hubi Meisel gör en sånginsats på sista spåret ”Eternity”, där han även gjort texten. Ett lite annorlunda stycke från det övriga men ett bra sådant.

Ett pretentiöst projekt som har sin svaga punkt på några vokala punkter. Musikaliskt finns det ändå mycket att införsupa.

Conny M

Tony Hernando III

Sällan hör man instrumentala skivor där man inte saknar en vokalist. Detta skivsläpp är just en sådan, med så varierande stilar som hårdaste metal liknande Dream Theater, progressiva spår som skulle göra självaste Roine Stolt avund och symfonisk rock i stil med IQ. Man kan lugnt påstå att plattan är varierad, och ändå känns den inte splittrad.

Som titeln säger är detta Tony`s tredje solosläpp. Medverkar gör också Mike Terrana trummor, Alvaro Tenorio bas,Victor Díez Keyboard, Pepe Bao bas och William Stravato som gästgitarrist.

Ingen ide att rabbla upp bra stycken för här finns det inga dåliga sådana. Elva kvalitets spår med en avslutande på spansk gitarrmaner, spanjor som han är.

Om en vokalist skulle bidra med något får det allt vara en av hög klass.

Conny M

Joop Wolters ”Speed,Trafficc and Guitar-Accidents”

En instrumental gitarrbaserat album med tonvikt på jazz/fusion baserad rock, här finns även en hel del alster med blueskänsla. Skivan är andra soloalbumet från Wolters, som annars har Arabesque som sitt huvudband.

Av de mer kända medverkande på skivan återfinns på trummor Daniel Flores (Xsaviour, Mind's Eye. Övriga medverkande på trummor Nathan v.d. Wouw (fd, Lemur Voice), Patrick Eijdems (SuperGroover). På keyboard Vivien Lalu (Shadrane, LaLu, Hubi Meisel) , Alex Argento, Mike Roelofs (Mike Roelofs Trio, Downsouth) ), Walters själv  spelar all bas, gitarr och en del keyboards.

Och nog har denna gitarrist massor av fingertoppkänsla och skickligt behandlar han såväl elgitarr och akustisk dito. Mycket av musiken går åt det extrema men här finns även en del mycket vackra avsnitt. Av den sjutton spår långa skivan är ”Avenue le Reinscance” den som är bland de mer lättsmälta också en favorit.

En skiva för alla gitarrfreak.

Conny M  

Masterplan ”Back For My life” EP

Masterplan släppte sin debutplatta ”st” 2003, som gav en enorm eftersmak. Jörn Lande, från bl.a Ark, Millenium och naturligtvis då Masterplan, visar återigen att han har en av de absoluta bästa rösterna inom nutidens hårdrock.

Nu släpper dom alltså EP:n ”Back for My Life”, som definitivt placerar gruppen på toppen av rockens världskarta. Lande framför texterna med en sådan genuin känsla att dom nästan känns självupplevda. Ryktet säger att progressiva influenser kommer att återfinnas i kommande skivsläpp, men det är inget som jag direkt upplever här. Det är absolut hårdrocken som dominerar. Albumet ”Aeronautics” släpps i januari.

Plattan börjar med ”Back For My Life” som säkert klassas som en ballad. Men med dessa tunga gitarrer visar de ändå att det är hård rock som gäller. Landes ångestfyllda röst av förtvivlan framförs på ett sätt som ger rysningar.

”Crimson Rider” är plattans spår nummer två. Nu snackar vi fullt ös..medvetslös! Här får allt Uli Kusch slita för brödfödan. Även om tempot är högt lyckas dom hålla melodin och refrängen genom hela låten. Handen tycks självmant närma sig volymknappen, så här varnar jag både för spräckta högtalare och perforerade trumhinnor.

”Love Is A Rock” pryder spår nummer tre. Kommer tydligen inte att återfinnas på fullängdsläppet, vilket jag personligen ser som en mindre katastrof, eftersom det är EP:ns bästa låt. Härlig tempoväxling där trummor och bas får en mer framträdande roll.

”Killing Time” är väl den låt som skulle innehålla mest progressiva inslag på detta släpp. Men inte så att det stör..om ni förstår vad jag menarJ

Det blir en ordentligt melodisk rocklåt på teatralisk nivå = örongodis. (”Killing Time” återkommer även i en instrumental version.)

Nu kan man bara  invänta kommande Masterplan som genom denna EP visar att albumet, inom denna genre, kommer bli väldigt svårslaget. Förutsatt att övriga låtar håller samma höga klass.

*Catarina som tillfälligt klonar sig för att kunna ge fyra tummar upp*

Mister Kite ”Box Of Fear”

Första gången som jag kom i kontakt med detta Malmö baserade metal/hårdrock/progressive band var som förband till Saga, spelningen i Göteborg hösten 2004. Mister Kite gjorde ett gott intryck, fann en hel del intressant bakom ”metal” fasaden. Har nu fått 2004 års släpp i handen och hittar en hel del som tilltalar mig. Skivan innehåller överlag ett gott hantverk låtar, om än stöpta lite i samma mall. Refrängerna sitter allt som oftast och det finns gott om tungt gitarriff.

Plattans starkaste alster:

”How Long On” här blandas både tung metal med god refräng, kort härligt gitarrsolo och taktbyten.

Favoritspåret är ändå ”The Hunger” med sitt Metallica liknande intro som övergår till en helt grym melodislinga, är kanske också den mest progressiva av plattans spår. Skulle vilja se mer av just denna typ av låtar, där just ”metalkompet” tar mindre plats (mindre dominant mixad) och framhäver melodi och MK`s säregna drag, blir annars lätt ett band i ”metal” mängden.

Mister Kite är ett band som jag med spänning kommer att hålla ögonen på J.

Conny M

Mike Tramp ”Songs I left behind”

Mike Tramp kommer ursprungligen från vårt grannland Danmark, men flyttade sedemera till New York där han och gitarristen Vito Bratta startade upp hårdrockbandet White Lion. Fick med det bandet megahiten ”When The Children Cry”.

1998 släpper Mike sitt första soloalbum, ”Capricorn”, där han visar en mer öppen och personlig sida av sig själv.Efter att flitigt ha livespelat runt omkring i USA släpper han så sitt andra soloprojekt ”Recovering The Wasted Years” 2002, och ett tredje ”More To Life Than This” 2003.

Och nu har alltså M T rotat lite bland kartongerna och funnit något äldre material. ”Songs I Left Behind” är alltså en samling låtar som inte riktigt gick hand i hand med övriga soloalster, men som här finner varandra på en egen platta.

Inte helt lätt att hitta något som tilltalar mig det där lilla extra, men har ändå funnit tre som känns rätt, bra och originell röst dock.”One For Anger, Two For Pain” är en låt som sätter sig ganska omgående, med sin starka melodislinga och medryckande komp.”Darkness” är det bästa balladen på denna skiva. ”Falling Down” är ett spår med fart och bra refräng, helt klart bäst av dessa tre.

Denna soloplatta finns under kategorin melodisk rock, men enligt mitt tycke en intetsägande och trist sådan. Det lugna och softa tar alldeles för mycket plats och det händer således inte jättemycket i en 16 låtar lång CD.

 / Catarina.

Bon Jovi "100,000,000 Bon Jovi Fans Can`t Be Wrong"

Dags att fira 20 år och 100 miljoner sålda album. Det är vad Bon Jovi gör med denna 4 cd box och en dvd skiva. Det låter väl kulJ och det är precis vad det är, för att Bon Jovi höll vad dom lovade för ett par år sedan när snacket började om en box.

Detta är ingen grestest hits samling utan 51 låtar som inte blivit släppta innan, med vissa undantag. Efter box floppar som Kiss och Judas Priest som kändes nästan som att man blev rånad och lurad, känns den här boxen att man vill ha en volume 2 helst innan jul.

Lite om dvd:n som följer med i boxen först.

Nya intervjuer varvas med klipp ifrån Excess All Areas och andra nyare klipps.Kommentarer om vissa av låtarna och en ursäkt som många fans har väntat på sedan en låt dök upp på b-sidan av Livin’ On A Prayer maxi singeln 1986. Låten är Edge Of A Broken Heart och att den inte kom med på Slippery When Wet är/var en skandal. Och nu håller Jon med J Dvd:n är ca: 60 min.

Disc 1: Öppnar med 3 låtar som inte kom med på Keep The Faith. Här finns också en demo version på Someday I’ll Be Saturday Night med annorlunda text. Thief Of Hearts och The Last Man Standing som var med live på This Left Feels Right dvd:n är med här i studio form. The Last Man Standing är även aktuell att komma med på nästa Bon Jovi album som kommer våren 2005.

Top 3:
1. The Radio Saved My Life Tonight
2. The Last Man Standing
3. Miss Forth Of July

Disc 2: Original planen var att Keep The Faith skulle ha blivit ett dubbel album och det marks på denna box där många låtar är ifrån den perioden (90-92). Starting All Over Again som fanns på Bed Of Roses singeln och Good Guys Don’t Always Wear White ifrån The Cowboy Way soundtracket här i nya mixar. Även två äldre låtar har tagit sej in här, Outlaws Of Love och We Rule The Night är ifrån 85-86.

Top 3:
1. Good Guys Don’t Always Wear White
2. Maybe Someday
3. The One That Got Way
 

Disc 3: Edge Of A Broken Heart startar denna disc och tanken ifrån 86 när man hörde den första gången är kvar, den hade blivit en större hit än You Give Love A Bad Name!!

Att de andra medlemmarna sjunger bra visste kanske många redan och här får alla varsin låt. Tico Torres tar hand om micken i Only In My Dreams och David Bryan bjuder på en låt ifrån hans musikal Memphis. Richie Sambora har gjort två av världens mest underskattade album och If I Can’t Have Your Love kom inte med på Stranger In This Town. I denna piano ballad visar han att han är den bättre sångaren i Bon Jovi. En remix version av Real Life ifrån film musiken till Ed-Tv är också mycket bra.

Top 3:
1. Edge Of A Broken Heart
2. If I Can’t Have Your Love
3. Real Life

Disc 4: På cd 4 står det att det ska vara 13 låtar, men det är 14. Gömd ligger demo versionen på Livin’ On A Prayer och visst är den mycket bra även utan talkboxen, speciellt mot slutet när Richie & David tar de höga partierna. GåshudJ

Always i original demo är också med på disc 4.

Top 3:
1. Love Ain’t Nothing But A Four Letter Word
2. River Runs Dry
3. Gotta Have A Reason

Summering:

20 år och 100 miljoner sålda album. Denna box är för er som har minst en Bon Jovi platta i er samling. Dyk ner bland dessa låtar och hitta ny/gamla pärlor. Det finns det gott om på denna box.

Andy Flash 2004-11-25

Brazen Abbot ”A Decade Of Brazen Abbot”

Som titeln säger är detta ett utkast från gitarristen Nikolo Kotzev`s 10-åriga resa med sitt band Brazen Abbot. Plattan är liveinspelad från sin första turne i hemlandet Bulgarien. Genom åren har en rad kända artister medverkat i detta band, vad sägs om vokalister som Glenn Hughes, Göran Edman, Thomas Vikström, Joe Lynn Turner och Jorn Lande.

På denna turne stod Joe Lynn Turner för sången, kanske är det därför det låter så mycket Rainbow. Och just Rainbow representeras med två låtar, ”Can´t let you Go” och ”I Surrender”. Antar att man ville ge den del av publiken som inte kunnat få tag på Brazen skivor något igenkännbart. Bästa stycket på skivan är nog ändå ”Supernatural”.

Annars innehåller konserten alla standarddetaljer som trumsolo osv. Bra instrumentala insatser och herr Turner kan ju sjunga som alla vet, någon klassisk liveplatta blir detta ändå inte. Bonusspåret en akustisk version av "Love Is On Our side" är riktigt bra gjord därför ser jag framemot nästa studioplatta.

Finns även en DVD från samma turne med dokumentärinslag mellan låtarna, bl.a. med de förutnämnda vokalisterna. En lite lustig händelse på denna Bulgarien turnen ,vid en av spelningarna var det sk. kravallstaketet placerat runt en yta lika med parkett, man kan lugnt påstå att säkerhetsavståndet till scenen hölls med bred marginal. Efter ett tag när bandet uppmanade publiken att komma fram till scenen, struntade denna i alla vakter och det blev till slut en rockkonsert i vanlig bemärkelse.

Conny M.

The Sign ”The Second Coming”

Efter den kritikerrosade debuten fortsätter Mark Mangold, Terry Brock och Randy Jackson resan med andra släppet från The Sign. Denna gång utan Billy Greer (Kansas) och Bobby Rondinelli (B.O.C Rainbow Black Sabbath), ny på bas och gitarr återfinns Jon Bivona och Mark Hermann.

Ämnet på denna konceptskiva är densamma som på första skivsläppet med ”Aryon” tjejen som räddas från koma.

Hårdrock står det på infolappen, här finns ändå en hel del lugnare låtar som ”Keep On Breathin” där man kan finna typiska spår av Journey. Mer vibbar hörs i ”Shine” med ekon från David Bowie`s 70-tal. Lite råare riff och toner kommer med låtarna ”Motorcycle Messiah” och ”Black Mountain”.

Mera pompöst får vi i den instrumentala Rapture (Ode To Ayron) som är ett av favoritstyckena. Till dessa räknas även den alltför korta ”The Oose” och ”Stained (Gone)” med känsla av Uriah Heep

Låtarna på skivan går mer i stil med melodisk mjukare rock än hårdrock, så alla AOR fans blir säkert nöjda. Med tre namnkunniga herrar som dessutom innehar vokala tillgångar borde The Sign ändå få ut lite mer. Personligen finner jag en hel del bra men som helhet saknas lite av det där som gör att plattan riktigt sticker ut från mängden.

Conny M.   

(Obs omslaget från Vol.1)

Y&T "Unearthed Vol.2"   

Det mest underskattade bandet i världen! Ja vinnare av den titeln är Y&T, inget snack om den saken.

Album som Earthshaker (81), Black Tiger (82), Mean Streak (83) och In Rock We Trust (84) borde ha gjort dom till ett av 80-talets största band. Men tyvärr så blev inte saken…

Också absolut värda att nämna är de två första plattorna under namnet Yesterday & Today som kom 1976 (Yesterday & Today) och 1978 (Struck Down).

När jag väl är på G så måste jag nämna Down For The Count (85), Contagious (87), Ten (90) och de två live albumen Open Fire (85) och Yesterday & Today Live (91). Musically Incorrect (95) och Endangered Species (97) är också mycket bra.

 På senare år så röjer grabbarna hejvilt i källare och garderober för att ge fansen del av vad som aldrig kom med på dessa klassiker. Förra årets Vol. 1 var en riktig höjdare med många pärlor ifrån alla perioderna i Y&T’s 30 åriga karriär.

På Unearthed Vol. 2 så bjuds man på tidigare outgivet material ifrån 1974-1989.

Den stora delen av de 18 låtarna är ifrån 1988-1989. Många av dom var skrivna ihop med Ronnie Montrose som skulle producera efterföljaren till Contagious men han fick sparken och ingen av dessa låtarna hämnade på 1990’s Ten. Ett par som inte fick plats på Contagious finns här också. Dance Dance Dance är original versionen på L.A. Rocks som kom med.

Den äldsta låten är skriven 1974 Take Me, men inspelningen är ifrån Mean Streak tiden 1983. En akustisk version av Down For The Count balladen Hands Of Time finns här också och hör till mina favoriter ihop med Love Has No Cure och Long Time Coming.

Unearthed vol. 1 och Unearthed vol. 2 är väl kanske mest för de gamla inbitna fansen. För er som många andra har missat detta otroligt grymma San Fransisco band försök att hitta någon eller några av ovan nämnda klassiska album eller den mycket bra samlingen Ultimate Collection som kom ut 2001. Efter det så kommer ni ganska säkert vara ett lika stort fan av Y&T som jag J

Andy Flash 2004-11-17

Pride Of Lions "The Destiny Stone"

Detta är den andra cd:n ifrån ex Survivor medlemmen Jim Peterik (sång, gitarr & keyboards) och hans absolut fantasiska sidekick- sångaren Toby Hitchcock.

Med The Destiny Stone i handen innan den åker i cd spelaren. Hoppas man på är en rejäl dos av melodic rock med refränger som sitter som en smäck och låtar som skulle slå sej in på Survivor’s greatest hits.

Och det får man!

Pride of Lions levererar klassiker efter klassiker. The Courage To Love Somebody, Parallel Lines och balladen Back To Camelot är vad jag kallar en knockout öppning på ett album. Och det bara fortsätter i samma anda. WOW!

Visst påminns man av Survivor’s storhet och andra influenser som Journey & Foreigner. Låten Man Behind The Mask är väldigt mycket Styx.

Otroligt svårt var det att välja favorit låtar av dessa 12 guldklimpar men Born To Believe In You, Parallel Lines, Falling Back To Then & titelspåret The Destiny Stone blir mina val.

Jag blir väldigt förvånad om The Destiny Stone inte blir vald till årets AOR album på www.melodicrock.com. Detta album är i mitt tycke i klass med AOR klassiker som Journey: Frontier & Foreigner: Agent Provocateur.

Albumet föregicks av singeln Black Ribbons som inte finns med här, men som jag starkt rekommenderar att man införskaffar sej om man gillar The Destiny Stone. Med på singeln finns även 2 live låtar med (Gone & Survivor låten I Can’t Hold Back)

Andy Flash 2004-11-16

Arena ”Live & Life”

Ännu ett släpp från Arena Contagion turnén, nu i form av en dubbel live cd + dvd dokumentär, låtordning på dubbel skivan är snarlik 2003 års dvd-släpp ”Caught in the Act”.

Är nu detta ett släpp som tillför något till Arena`s produktion, nja den är bra ljudmässigt och som brukligt när det gäller liveskivor ett axplock från hela karriären, lite av en greatest skiva.

Med symfonisk rock krävs det oftast ett intensivt lyssnande (gärna i hörlurar), och på denna dubbel får man ut en hel del av just denna musikgenre. Det som kanske ändå mest tillförs gentemot studioplattorna är John Mitchell`s gitarrspel, här tar John ut svängarna och ger oss massor av underbara gitarrtoner från sin gura, som i t.ex. andra skivans inledande ”Serenity”. Just andra skivan är också den bästa med stycken som Hanging Tree/ The Butterfly Man/ Solomon och Jericho.

Som liveband ger dom ett mycket proffsigt och bra framträdande (inkluderat när jag såg dom på just denna turné), det är ändå i studion som Arena bäst visar sin storhet. Vi får hoppas att kommande plattan ”Pepper's Ghost” som släpps tidigt nästa år blir lika stark som senaste studioplattan ”Contagion”.

Conny M

Tak Matsumoto Group "TMG 1" 

Den japanska gitarrhjälten Tak Matsumoto ifrån B’Z levererar nu sin självproducerade debut cd. Med sej har han Eric Martin sång (Mr. Big), Jack Blades bas & sång (Night Ranger), Brian Tichy trummor (Pride & Glory) och Cindy Blackman trummor (Lenny Kravitz). Ganska imponerande.

Öppningsspåret är tillika första singeln Oh Japan-Our Time Is Now.

I Wish You Were Here & Signs Of Life är de låtarna som påminner om Mr. Big annars tycker jag inte att plattan har mycket av Night Ranger, Damn Yankees eller Mr. Big som många kanske hade väntat sej. De flesta låtarna är mycket hårdare men My Alibi låter lite som Richie Kotzen.

Det negativa jag hittar är att tyvärr så får man nästan bara höra Jack Blades sjunga lite lead i Everything Passes Away. Det hade varit kul att höra ett par duetter mellan Jack & Eric.

Och den väldigt japaninfluerade låten The Greatest Show On Earth bär lite kalkon varning.

Av de 14 låtarna så är det Oh Japan-Our Time Is Now, Everything Passes Away och Trapped som sticker ut mest på det annars jämna albumet.

Andy Flash 2004-11-13

Skivan ger en "positiv" känsla även om materialet bitvis känns lite gammalt och passé, jag dissar inte skivan helt då det finns
en del snygga/fräcka arr som lyfter, några låtar har ganska snygga körer och gitarr riff.

Jag ger nog skivan 3 repor av 5 möjliga,då jag tycker att helheten är OK !!
Skivan finns att köpa sedan 26 oktober i år

DudePekka

The Ladder "Future Miracles" 

The Ladder är Steve Overland & Pete Jupp (FM, So!),Vinny Burns (Dare, Ten) och Bob Skeat (So!). Vid närmare koll på låtarna så hittar man ett par intressanta detaljer:

Like Lovers Do, Closer To Your Heart, Say It Like It Is och When Tomorrow Comes är outgivna FM låtar. Dangerous är även den en FM låt. En live version av den finns på Frozen Heart singeln som kom redan 1985.

Efter FM hade lagts på is så bildades SO! och släppte ett album Brass Monkey 1998. Ifrån den plattan så finns nu Baby Blue här i ny version. Även All I Ever Wanted är SO! relaterad, den var tänkt att vara med på deras andra album som aldrig blev av men låten blev spelad på Englands turnén 1998.

Kanske är de 3 resterande låtarna också ifrån FM eller SO! ? Om man ska se detta som ett svaghets tecken eller en styrka, det är upp till var och en att avgöra, men kvalitet håller även om dom varit gömda/glömda i många år. Mer band kanske skulle gå igenom sina arkiv och hitta skatter. Tack Steve & Co.!

Låtarna Like Lovers Do & Dangerous är mina absoluta favoriter.

Gillar man FM’s album Indiscreet och Tough It Out så är denna platta för er, alltså AOR i allra högsta klass

 Andy Flash 2004-11-07

Tyvärr fortsätter inte skivan i samma klass, verkar som herr Manfred tappat stinget en del. De flesta spåren är helt okej men verkar ändå som ofärdiga, slutar allt som oftast med en snabb nertoning. Flertalet av spåren är baserade på klassiska verk, okej ide men verkar lite idéfattigt med så många av just den varianten.

Två av spåren härstammar från förra albumet, helt omgjorda och med ny titel (skulle ändå vara önskvärt med lite helt nytt material). Nu kanske jag låter lite som en klagomur, skivan snurrar alltjämnt som oftast och jag bara älskar denne Manfred men hade ändå väntat mig så mycket mer efter så många år….. helt okej skiva dock.

En sak som jag inte riktigt förstår, varför sjunger inte herr Manfred på flera av låtarna, en sådan säregen och bra röst borde förgylla tillvaron på de flesta?

Nja får nog ge både ris och ros till detta album, proffsigt men här borde det ändå finnas så mycket mer att tillge oss hängivna lyssnare.
 

Higher Ground "A Thousand Pieces"   

Higher Ground ett svenskt band som nu släpper sin andra fullängdare.Och som tur är så låter det inte svensktJ (=svensk rock: det har väl nästan blivit en svordom typ The Hives, Soundtrack Of Our Lives & andra tråkiga band).

Higher Ground som var en ny bekantskap för mej överraskar stort med en härlig amerikansk rock med bra produktion och sångaren Peter Lindberg är mycket bra.

Till favoriterna hör Inside Me & I Feel Alive som påminner om band som Live & Goo Goo Dolls. Speechless är lite åt Nuclear Valdez (kommer ni ihåg dom!) .The Genius avslutar albumet i Toto klass.

Efter att ha njutit av denna platta så kan man nöjt känna sej stolt att vara svenskJ

Ps. Undrar när Z-Tv och Radio Rix börjar spela Higher Ground? Svar: När kvalitet vinner över dagsländorna. (Den dagen kan inte komma fort nog!)

Andy Flash 2004-11-04

Shadows Fade

Kevin Schalfant som är sångare i "gruppen" Shadows Fade är ingen nybörjare precis,han slog igenom med gruppen 707 som hamnade på plats 11 på billboardlistan med låten Megaforce året 1981. Han har också spelat i andra konstallationer med medlemmar ur grupper så som Journey,The Who Alice Cooper och Tubes.

Shadows Fade är ett studioprojekt tillsammans med Alex De Rosso som tidigare spelade gitarr i gruppen Dokken, Alex har lagt musikspåren i sin Italien baserade studio och har bytt filer med Kevin via internet.

Hur låter då denna platta? jo jag tycker att skivan som helhet är ganska intetsägande, hyffsad produktion men med lite halvdan ljudbild.Vet inte varför den inte berör på något sätt, kanske för att texterna och musiken följer någon sorts standardformulär och nytänkandet har uteblivit.

Ungefär 34 sekunder in på låt nr.3: Run to me så låter den akustiska gitarren riktigt surt och Kevins sång låter ansträngt på gränsen till vad han mäktar med. Kanske hade Kevin inte sjungit upp den dagen han la sången på låten!

Den låt som jag tycker är skojig är låt nr.6 Without you! Samma låt som Anders Johansson fick en hit med 2002 efter hans vinst i Bert Karlssons musiksåpa Fame Factory, jag tycker att Anders version är bättre även om Kevins är helt ok, undrar bara vem som äger rättigheterna?

Antagligen finns det musikätare som uppskattar plattan men det är inget för mig i nuläget! Skivan finns att köpa sedan 18 oktober på Frontiers Records etikett.

Dude Pekka

Delta ”Apollyon is Free”

 Detta Chilenska neoklassiska metalband bildades 2003 och nu släpps första alstret. Med på detta konceptalbum återfinns flertalet i Chile kända artister. Hela sjuttio minuter långt och innehåller inte bara metal utan också en del progressiva inslag.

En del klassiska tongångar presenteras, främst av Nicola`s Quinteros på keyboard. ”Delta” gör en Rhapsody-variant med operettsång, då inkluderat kvinnlig gästvokalist. Ett stående inslag på de tyngre spåren är de Malmstens inspirerande gitarrskalorna och dubbeltrampen.

Ett stort arbete har lagts ner på detta album, tyvärr blir resultatet ändå bara godkänt. Det där extra vill inte infinna sig, kanske mest då pga. alltför klichéaktiga alster. ”Delta” saknar lite av det där säregna som gör att man kommer ihåg just denna grupp.

Jon Oliva`s Pain "Tage Mahal"   

Sångaren, keyboardisten och låt skrivaren Jon Oliva har i väntan på en ny platta med sitt band Savatage ett nytt projekt kallat Jon Oliva’s Pain. Med sej har han 3 medlemmar som lämnade ex Savatage sångaren Zak Stevens band Circle II Circle 2003. Gästar på två spår gör även original trummisen ifrån Savatage Steve Wacholz.

Och visst känner man igen sej. Det är mycket Savatage och Trans-Siberian Orchestra genom hela plattan och andra låten ”People Say-Gimme Some Hell” är textmässigt en ren hyllning till hans Savatage där massor av klassiska låttitlar lindas in i verserna. (Kan bli en kul party tävling hos Savatage fans att komma på hur många det ärJ . Favorit låtarna heter ”The Dark” ,”Pain” & ”Outside The Door” .

Savatage har alltid varit ett band med klass och medlemmar (Al Pitrelli, Alex Skolnick, Jack Frost & Zak Stevens mm) har genom åren kommit och gått, men alla har varit på samma nivå.

Så gillar man Savatage, Seven Witches, Trans-Siberian Orchestra och Circle II Circle så kommer man att gilla Jon Oliva’s Pain garanterat.

Efter att ha sett Savatage i Malmö 2002 på Poets And Madmen turnén så ser jag framemot nästa platta med sångaren Damond Jiniya den kan nog bli elak värre den J

Andy Flash 2004-11-01  

Trioxia ”Flames Of Propohecy”

Trioxia bildades 2003 i Milano av fem unga musiker. Musikstilen är enligt dom själva ”Heavy Metal”, här finns ändå rätt blandat materialmässigt. Intro med symfoniska inslag, snabba låtar med dubbeltramp som i ”Hand Of Revenge”, akustiskt i den lugna ”In The Eyes Of The End”.

Ja nog försöker Trioxia sig på det mesta, skulle tro att man sneglar på grupper som Iron Maiden, Blind Guardien och kanske lite på sina landsmän Rhapsody.

Resultatet är tyvärr inte på långa vägar i klass med dessa. Finns en del bra vibbar som kan leda till något bra men ännu räcker inte bandet riktigt till. Sångaren skall absolut låta bli att sjunga i falsett, och kanske även hålla sig till modersspråket. Albumet är runt 30 minuter och självproducerat, känns  mera som en demo än ett färdigt album. Med en bra producent kan säkert Trioxia ändå styra skutan till högre höjder.   

Def Leppard "Best Of"

 Ja, vad kan man som Def Leppard fan tycka om den dubbel best of cd med en “ny” låt ?

Cd 1 är samma låtar och låt ordning som på Vault som kom ut 1995 med en extra låt ifrån ”X” Long, Long Way To Go”.

Cd 2 är den jag kommer att välja av dessa två att smälla i stereon vid fest. ”Rock, Rock (Till You Drop) öppnar och efter kommer den ”nya” låten som är en The Kinks cover. ”Waterloo Sunset” heter den och är kanon bra. Denna låt är en försmak av vad som komma skall nästa år. Def Leppard har spelat in en cover platta med 70-tals klassiker av t ex Bowie, Sweet och Queen.

Mer på cd 2 är låtar som Foolin’, Now, Rock Brigade, Women, Let It Go, Another Hit And Run och Die Hard The Hunter med. Och mina två personliga favoriter Wasted och Billy’s Got A Gun.

Några låtar saknas ju förstås, det är ju som vanligt med samlings plattor. För att nämna några som absolut borde ha varit med så är Stagefright, Hello America och All I Want Is Everything dom låtarna jag saknar mest.Och de jag helst skulle vilja ta bort är Make Love Like A Man & Heaven Is (dom var inte bra 92 och är det fortfarande inte).

Hoppas att det blir en 25-års jubileums turné med mycket av cd 2 i setlistan nästa år innan nästa studio platta kommer ut. Sweden Rock Festival? J

Andy Flash 2004-10-31

Ten "Return To Evermore"

Gary Hughes och Ten är tillbaka med ett nytt album efter ett par års tystnad.Medlemmarna har sedan förra plattan Far Beyond The World varit upptagna med Bob Catley’s When Empires Burn och Once And Future King story plattorna (2003).

Gitarristen Vinny Burns har hoppat av sen senast och är självklart en stor förlust men han kommer med sitt nya band The Ladder med sin debut i november. Bandet innehåller även FM medlemmarna Steve Overland och Pete Jupp.

 ”Return To Evermore” känns mest lik ”Spellbound” ifrån 1999 och är även den bästa sedan denna platta.

 Till favoriterna hör ”Dreamtide”, ”Even the Ghosts Cry”, ”Evermore” ,den mäktiga balladen ”Sail Away” och den avslutande tunga ”Tearing My Heart Out”

Andy Flash 2004-10-29

Millenium ”The Best Of…And More”

En dubbel cd med tio outgivna alster, både covers, demo och låtar som inte kom med på ordinarie album. Skivorna som detta albums låtar är tagna från är Millenium/Angelfire och Hourglass. Är nu detta ett album bara för inbitna fans? Nja både ja och nej, här finns en mängd riktigt bra spår som passar i de flesta rocksamlingar. För de som inte har några skivor med Millenium innan är denna platta ett bra sätt att bekanta sig med gruppen.

De tio extraspåren är nog ändå mest för de riktigt stora beundrarna. Albumet har fyra coverspår med bl.a Rainbow`s ”I Surrender” där Todd Plant låter mycket snarlikt den forne Rainbow sångaren Joe Lynn Turner. En rolig variant görs av Sweet`s ”Love is like Oxygen”, låter väldigt mycket 70-tal med många 10cc influenser. Bäst av de nyutgivna låtarna är klart ”Anybody” där Jorn Lande är i sitt esse, en låt som borde ha fått plats på den härligt tunga ”Hourglass” skivan.

De fyra demo spåren är något lättare i stil med grupper som ”Talisman”.

Denna best of platta har sina bästa stunder från ”Hourglass” albumet, för er som inte har eller har hört Millenium innan så rekommenderar jag därför ett köp av just den plattan framför en best of variant.

James Christian ”Meet The Man”

 J C, som ursprungligen kommer från Connecticut, startade sin karriär med en mer progressiv rock. Det är dock inget som återfinns på detta soloalster. Han har också genom åren gjort sig känd som både låtskrivare och producent.

Ett tidigare solosläpp, ”Rude Awakening”, gavs ut 1994 och ses som en första klassens AOR i just dessa kretsar. (den har jag dock inte lyssnat på).

”Meet The Man” är en typiskt melodisk rockplatta som ger vibrationer till 80-talets arena rock. Mycket som påminner om både Def Leppard och Bon Jovi, även om rena hitar från just nämnda grupper saknas på denna cd.

 För att plocka ut ett par låtar som ger något extra hittar jag ”After The Love Has Gone” som är inledningslåten på plattan, en bra AOR låt med härligt gitarrspel.

Titelspåret ”Meet The Man” har en lite mer hårdare framtoning. Där har J C lyckats hitta lite av Steven Taylors (Aerosmith) karaktäristiska röst. ”Leave Well Enough Alone” ser jag som skivans bästa spår. Riktigt bra sång och en refräng som sitter som handen i handsken. Michael Boltons ”You Wouldn`t Know Love” hör jag en hel del av i denna låt.

Lite mer fart på plattan hade jag nog önskat och den ter sig rätt så seg emellanåt. Men för ett inbitet AOR fan så hittar den säkert sin rätta plats i skivsamlingen.

/ Catarina  

Second Heat ”St”

Second Heat är en svensk grupp med medlemmar från Alyson Avenue och Cloudscape.

Musikstilen är melodisk rock med en hel del tyngre inslag, då främst från Patrik Svärds gitarrspel. Niclas Olsson har snickrat ihop ett knippe starka låtar, inledningsspåret ”Anything But Love” för tankarna till grupper som Harlan Cage och Harem Scarem.

Lite av favorit är ”Breath Of Gold” med sina inledande halvtoners övergångar som en viss Jorn Lande brukar använda sig av. Vokalisten Thomas Bursell visar här också sitt stora register som sångare, vilket också är en av styrkan i Second Heat. Tunga artilleriet med vassa gitarrer spelas i den härliga powerlåten ”Chained”.

Ett album helt klart över mängden, med tio jämnstarka spår ger detta mersmak inför framtiden, skivan har producerats av Mats Edström (Shiva).    

Kontrakt för ytterligare två album har tecknats för Aor Heaven.

Black Bonzo ”Lady Of The Light”

Debuten från detta norrländska band är ett stycke musik långt från dagens kommersiella radiorock. Man tar här upp musiken från slutet av 60-talet till början av 70-tal, både gällande låtmaterial, layout och sound.

Titelspåret får säkert alla Uriah Heep älskare att höja på ögonbrynet. Backar vi ännu lite i tiden då Beatles dominerade musikbranschen kommer vi rätt nära Black Bonzo`s ”Fantasyworld”. En del vibbar från både ELO och första Queen plattan hörs i låten ”Freedom”, både från sångaren Joachim Karlsson och i melodin. Jo det hörs att inspirationen kommer från många av dåtidens grupper, Uriah Heep måste ändå vara deras största inspiration. Innan namnbyte hette gruppen t.ex så UH-aktigt som ”Gypsy Sons Of Magic”.

Totalt levereras tio stycken musikaliska upplevelser inom genren sent 60-tal tidigt 70-tal. Stark att våga satsa på denna typ av musik, att det görs med stor skicklighet och pondus är ett stort plus i kanten.  

Skivan ligger på det svenska skivbolaget B&B Records. www.blackbonzo.com/

Suspekt Aspekt ”Minnet sviker”

Nu ett medelålders gäng som började spela ihop på 70-talet. Efter tjugo år går de åter ihop som grupp, det roliga att komponera och spela är drivkraften bakom comebacken enlig dom själva. Skivan är instrumental förutom på den lite mer bluesorienterade sången ”en sorts Blues” där sångerskan Ulla Ankerdal är inlånad. Inledningsspåret ”Första Flukten” går åt det symfoniska och progressiva som t.ex. tidiga Genesis.

En låt som är rena själavården finner vi med titeln ”Mötet”, en vacker melodi i långsamt tempo. Favoritspåret på skivan är ändå det underbart symfoniska stycket ”Före detta”. På albumet återfinns även mera typiskt svensk progg från tiden då Suspekt Aspekt började sin musikaliska karriär, exempelvis ”Ett Under”.

En självproducerad skiva där allt är komponerat och arrangerat av gruppen själv. Med ett lite större bolag i ryggen skulle säkert produktionen kunna bli flera gånger starkare, men vad gör det, dessa herrar gör det ju bara för att det är kulJ

www.suspektaspekt.se

TOYZ ”House Of Cards”

Här har vi ett franskt band som gärna vill säga sitt inom genren hårdrock, även om jag anser det vara mer av den lättsamma varianten. När bandet grundades 1997 hade de flesta av medlemmarna redan spelat i andra band, allt från tidigt 80-tal till mitten av 90-talet. Så helt gröna är dom inte. Efter ett par ombyten står den slutliga banduppsättningen klar 2001 med Luke Marcheciel på sång, Olivier Maug med gitarremmen runt halsen, Jean-Christophe Perrin bland baskaggar och cymbaler, Jérôme Perdu på bas och sist men inte minst Chris Mornac bakom keyboarden.  

TOYZ musik är baserad på melodisk power rock där influenser från bl.a Foreigner, Toto, Van Halen och Bon Jovi slår igenom. Även om bandet levererar sin musik i en mer avskalad och något tunnare form än namngivna förebilder, så låter det helt okej. Luke Marcheciel är tonsäker och hans röst påminner en hel del om både Jon Anderson (Yes) och Geddy Lee (Rush) vilket inte vill säga lite om kvalitén.

Han får t.o.m till den berömda Stevie Nicksdarren emellanåtJ

”Castle Of Cards” är ett av plattans säkraste kort. Påminner om just Jon Anderson och Yes. ”Thrill Of Flesh” är ett annat spår som sitter rätt snabbt. ”One Step To Hell”, nu händer det lite saker. Här blir det mer taktändringar och keyboarden får lite extra utrymme och det börjar låta lite mer intressant. ”New Love Is Blind” utmärker sig väl inte mer än att det är en typisk rak 80-talsrocklåt, och det kan jag faktiskt sakna emellanåt.

 Jag finner dock skivan ganska så intetsägande som helhet, även om jag som sagt har hittat en och annan godbit.

/ Catarina

Lunatica ”Fables & Dreams”

Denna grupp grundlades 1998 av Alex Seiberl och Sandro D`Incau, sökandet efter en vokalist gav till slut resultat 2001 med sångerskan Andrea Dätwyler. Samma år släppte Lunatica första skivan ”Atlantis”.

Nu till andra skivsläppet tog man hjälp av producenten Sascha Paeth (Kamelot, Rhapsody, Angra mm). Musiken kan nog beskrivas som symfonisk metal och med en kvinnlig sångerska inom denna genre känns jämförelser med Nightwish inte direkt fel. Pampigt, symfoniskt och med en hel del epica influenser hamnar detta band under samma tak.

Sångerskan Andrea vokala insatser går dock mera åt Evanescence hållet. På det hela ett helgjutet album med flera utstickare som ”Still Believe”, en låt som i grunden är symfonisk metal med härliga tonartsövergångar. I ”The Spell” blandas originalreceptet med mera rappsångbetonade inslag (även inkluderat growl). ”The Search Goes On” ett stycke filmmusik som skulle passa de flesta inom genren fantasy filmer.

 Detta är en klart köpvärd platta inom genren.

Ring Of Fire ”Lapse Of Reality”

Marc Boals och co släpper här sitt tredje studioalbum under namnet ”Ring Of Fire”, alltjämnt är det en skara namnkunniga och skickliga herrar som agerar på plattorna, ändå känns denna skiva en smula tvetydig.

Här blandas flertalet stilar, ibland ren melodisk hårdrock för att sedan gå åt det progressiva metal hållet. En del spår riktigt bra andra ganska mediokra. Även Boals vokala prestationer varierar mellan starka och ibland nästan svaga (mest då i de allt för mycket ”falsettlägesstunderna”).

Nu till godbitarna, i bästa klassisk powermetal stil spelas ”Perfect World”. Bra sångprestationerna kommer med den lugnare ”You Were There”, där även melodin sitter rätt från första lyssningen. Neo classic rock i typisk Malmsten stil får vi med låten ”The Key”, men varför envisas Marc med de ideliga högsta tonerna, instrumentalt är annars detta den bästa på skivan. Lite av favorit med tempoväxlingar, körsång och pampiga inslag är ”Faithfully”, detta spår har det mesta.

Av det jag hört från Ring Of Fire är detta det bästa hittills, tyvärr finns det alltför många svackor för att kännas som ett helgjutet album. I sina bästa stunder håller gruppen ändå hög klass.

Europe ”Start from the dark”

Då var den här, comebackplattan med ett av Sveriges framgångsrikaste rockband.

Tog tydligen 40 dagar att spela in och ändå känns detta släpp som en liveinspelad variant, albumet är rätt avskalad rak rock med en hel del vibbar från 70-talets gitarrbaserade riffrock. Norum och co har helt klart gett Europé ett modernare sound. Tempest sång är likaså avskalad men ändå stark som i forna dagar.

Får bara önska Europe välkommen till 2000 talets scen, och just scenen känns som rätta stället att beskåda denna grupp. Srf spelningen kändes helt klart positiv, med mer lite rakare och råare varianter av äldre hits kommer säkert Europe nå både gamla och nya fans på kommande spelningar.

Nu till låtarna: Melodierna finns kvar men utan att ha den där hitkänslan finner sig . ”Start from the dark” är ändå låten om känns mest rätt i radiokretsar, sitter omgående och är ändå tidlös. Till skaran bra melodier hör också ”Flames”, lite lugnare men med tung produktion och åter massor av gitarriff.

80-talets förespråkare kanske inte hyllar comebacken till skyarna, men nog känns detta som ett steg till nutidens rockarena.

Saga ”Network”

Här kommer ett nytt intressant skivsläpp från kanadensarna. Efter förra det ganska så mediokra albumet ”Maraton” är Saga åter på rätt spår. Skivan inleds i typisk Saga stil med titlarna ”On The Air” och ”Keep It Reel”. Härligt gitarrspel presenteras av Ian Crichton på den lite tyngre ”Don`t Look Now”, känns förövrigt som en bra livelåt.

Den för Saga något annorlunda låten ”Belive”, börjar med mestadels piano och sång, övergår sedan till ett symfoniskt stycke toppat med gitarrer likt Gilmour (Pink Floyd), inte helt fel J. Plattan avslutas med det kanske mest progressiva spåret ”Don`t Make A Sound”, ett alster med alla de ingredienser som tillhör progressiva grupper av rang, lite av ett favoritspår.

Finns en hel del gobitar att insupa på detta album, både för fans och ej redan inbitna.

Sadler och co. kan fortfarande leverera musik av god klass.

Zero Nine ”N.E.Files”

De finska veteranrockarna Zero Nine levererar rak rock med giftiga gitarriff. Sången låter ibland som en manlig motsvarighet till Hanne Boel, men då lite råare eller mer ärrig sådan, kanske lite åt Nazareth hållet. I kör/stämsången finns likheter med en annan veterangrupp nämligen Smokie.

Gitarrspelet är grunden som blandas med väl avvägda arrangemang, stämmor och synt/keyboard spel. Bra exempel på det är den lite lugna ”Northbound” en liten pärla mellan alla de mera rockigare spåren. ”Quiet Men (Shouting)” är en låt med just Hanne Boel känsla och helt underbart gitarrspel, en favorit.

Ett annat spår som jag tycker bör omnämnas är ”Here I Am” med en melodislinga och text som förnämligt etsar sig fast. Och bara deras variant av Pink Floyd covern "Wish You Were Here" är värt ett skivköp.

Tror säkert de rockar som få på livescenen, där musiken borde passa som handsken.

Lite svensk medverkan återfinns med det melodiösa spåret ”Wounded Heart Still Bleeding” textförfattare Andy Flash J

Glenn Hughes ”Soulfully live in the city of angels”

Liveskivor finns det många åsikter om, en del älskar dom andra inte. Vilket läger man än står i så har det onekligen gjorts en del klassiska livealbum. Ibland överträffar liveversionen sin studio dito, men tyvärr så används livesläppen allt för ofta som utfyllnad till nästa studioskiva.

Detta skivsläpp skall nog mera ses som en greatest livevariant av Glenn Hughes framgångsrika år inom rockmusiken, från de tidigare åren med ”Trapeze” via ”Deep Purple”, solosläppen till de olika projekten som t.ex. Hughes/Thrall. Inför inbjudna gäster och vänner spelar Glenn och sina medmusiker med stor skicklighet och känsla.

Några alster som ”Mistreated” får en ny tolkning i Hughes version. Blues och soulkänsla är den röda tråden under hela giget. En av de tidiga låtarna från Trapeze är ”Seafull”, bluesrock som avnjutes med stort välbehag. Ja den gode Hughes med band presterar här ett gott dagsverke. Kan ändå inte hjälpas att albumet bara känns som ett mellansläpp i väntan på nästa skiva.

En Dvd har också gjorts från denna kväll, inte så påkostad utan som någon sa rätt Tv-mässig. En dvd bara för de stora fansen av Glenn Hughes.

Jeff Scott Soto”Lost In The Translation”

Frontsångaren från Talisman/Eyes har snickrat ihop ett album många bra kvalitéer. Musiken sträcker sig från det riktigt hårt tunga till melodiös lugnare rock. Som medmusiker återfinns Glen Sobel bakom trummorna, Howie Simon, Gary Schutt och ingen mindre än Neal Schon står för gitarrspelet.

Och nog finns här flera Journey influenser, då framförallt i flera av de lite lugnare låtarna. ”Belive In Me” som släpptes som Ep i somras spelar just herr Schon, en låt med bra go och melodislinga. Man kan ibland höra att Jeff är ett stort Queen fan, som på det pampiga spåret ”Beginning 2 End” där Brian May liknande gitarrspel bryter igenom. Riktigt tunga gitarriff spelas på ”On My Own” och ”Lost In Translation”

Jeff Scott Soto behärskar både de hårda och mjukare stilarna, är ju också en karismatisk scenperson. Många skulle säkert vilja ha denna frontman i sitt band. Som soloartist verkar han vilja visa alla sina talanger, och denna platta är också den starkaste jag hört från honom som soloartist. För att få den där fullträffen kanske det behövs ett varaktig band bakom Jeff. Några som styr denna talangfyllda artist åt ett håll.

Plattan har producerats av Jeff själv, han står också för bas spelandet. Med som låtskrivare är Neal Schon.

För alla Journey fan och AOR diggare kan jag även rekommendera den förut nämnda Ep`n ”Belive In Me”, en platta som håller sig till en stil, melodisk rock ala Aor. Består förutom ”Belive In Me” av fyra spår som ej är med på ”Lost In The Translation”.

Dio ”Master Of The Moon”

Den “gamle” klenoden återvänder till rötterna som då kallades hårdrock. Känslan av tidiga Rainbow sitter ganska omgående vid första lyssningen. Allt vad som då var bra ligger som grund men den där toppenlåten saknas tyvärr.

Rösten känns lika gedigen som förr, få av dagens  sångare i  rockvärlden kommer ens i närheten. Produktionen som Mr James själv står för är genomgående av hög kvalitet. Den gode Dio är tillbaka med ett gott hantverk.

Ett spår som är härligt tungt och lite av en utstickare är ”The Eyes”, riktigt bra live enligt moa (andra sk vetare i dagspressen gjorde tummen ner på senaste Sverige-turnen) obegripligt. ”In Dreams” är också den ett tungt härligt alster.

Med några toppar skulle detta album kunna bli en höjdare, nu blir det "bara"ett steg framåt med mersmak. Live... är det få vilka kan slå denna  man, han som började med det där speciella V-tecknet .

Asia ”Silent Nation”

Just ”Silent Nation” fick mig att ana att detta inte var någon vanlig Asia platta. Jag menar, den heter ju inget på A. Och alla som anser att gruppen är förutsägbar får allt tänka om nu. Dom har inte bara bytt dimension, de verkar ha flyttat till en helt annan galax.

Radarparet Geoff Downes (keyboard) och John Payne (sång, bas och gitarr) tog på denna resa med sig Guthrie Govan på gitarr och Chris Slade på trummor. Dessa killar fanns även med på den tidigare plattan Aura. Den ”röda tråden” som brukar finnas genom deras plattor hittar jag inte riktigt här. Samtliga låtar har nästan ett eget liv. Här blandar dom allt från prog till soft Pink Floyd mystik.

Plattan saknar dock helt den där riktiga fullträffen som jag kan hitta på alla deras föregångare. Albumet kräver således en hel del genomlyssningar innan den sitter. Kan till en början verka rätt så flat, men växer sig stark med tiden.

Bland de låtar som känns bäst är första spåret ”What About Love”. Go takt med en refräng som sitter snabbt. ”Midnight” återvänder jag gärna till, en lite annorlunda Asia med de progressiva inslagen. Titelspåret ”Silent Nation” ser jag nog som ett av plattans starkaste, här tillbaka i den gamla andan. ”Gone Too Far” är en riktig cigarettändarlåt. Här stjäl John Payne allt utrymme som finns, en helt underbar röst. Även ”Darkness Day” bör framhävas, börjar dock med en munkmässa som känns lite malplacerad.

Ni som tänker bekanta er med Asia för första gången bör nog välja ett tidigare alster som Aria (1994), Arena (1996) eller Aura (2000) vilka jag varmt kan rekommendera. Sedan är man fast. Är man ett inbitet Asiafan så platsar definitivt denna cd i samlingen, även om den är långt ifrån deras bästa.

 /Catarina.

Innuendo ”Half Empty”

Ett amerikanskt band som här släpper sitt fjärde studioalbum, självproducerade ”Half Empty” kommer att behaga alla fans av amerikansk radiorock. Innuendo vars enda likhet med gruppen Queen är de härliga harmonierna. Musiken har inom genren olika influenser. Stundtals finns likheter med J Geils Band som i låten ”Best Thing I Never Had”, annars finns här rätt mycket i stil med Tom Petty och Tommy Shaw, takter ala Toto kan höras på ”If It`s All The Same To You”.

13 välproducerade spår varav en cover ”Oh Darling” (Lennon McCartney), i en härlig gung gung variantJ.

Resten av låtmaterialet är skrivet av Brett Richey, dessa känns genomgående jämnstarka och med Andy Watts behagliga vokala insatser är detta en platta jag gärna slappar till.

www.innuendorocks.com

Kingdom Come ”Perpetual”

Åter ett album där Lenny Wolf spelar,sjunger och producerar allt, förutom sologitarrspelet som görs av Eric Foerster . Efter Sweden Rock spelningen 2004 kändes det som detta skivsläpp skulle kunna nå riktigt höga höjder.

Visst det finns som sig bör många Page/Plant relaterade stunder när Kindome Come ljuder i högtalarna . Ändå är det plattans röda tråd med vemodig sång och ett taktkomp likt industrirock som framhävs mest. Vet inte men just det enformiga industriliknande soundet är nog det som sänker skivan flera klasser.

Till de bättre låtarna hör ”Silhouette Paintings” med en melodi som lätt vill sätta sig. Ett spår som får de gamla Led Zep ådrorna att pulsera bär namnet ”Watch the Dragon Fly”, där både sång och musik ljuder likt sirenerna vid ett flyganfall. Ett riktigt bra alster är den akustiska ”Inhaling the Silense”, lite Beatles känsla här eller möjligen tidig ELO.

Tillhör inte kategorin Kingdom Come fanatiker, vilka säkert kommer att uppskatta hela skivan, själv finner jag den ojämn med tre kanske fyra spår av klass.

Magnum "Brand New Morning"

Det har gått två år sedan comeback plattan ”Breath Of Life”. Nu är Magnum tillbaka med ”Brand New Morning” och den har inte mycket gemensamt med sin föregångare. Stannat ifrån förra turnén har trummisen Harry James (Thunder) gjort och det har satt sina spår. Brand New Morning har en mycket mer live känsla och är mycket råare i sitt sound. Albumet påminner mest om ”Rock Art” och ”The 11th Hour” .

Öppningen med titelspåret ”Brand New Morning” är också den bästa på plattan. Andra låtar som sticker ut är ”I’d Breathe For You” & ”The Last Goodbye”.

Tony Clarkin har som vanligt gjort alla låtarna själv och Bob Catley låter lika bra som alltid, fast någon ”On A Storyteller’s Night” eller ”Vigilante” är inte ”Brand New Morning”. Att Magnum skulle göra en lika bra platta igen som någon av dessa två otroliga klassiker är jag inte så säker på, men guldkorn på varje platta har det alltid funnits så även denna gång.

Andy Flash 2004-09-03

Burning Engines ”And A Good Time Was Had By All”

Från resterna ur det mörka gothmetal bandet “Embraced” grundlades detta band. Medan de andra medlemmarna gick till grupper som Evergrey och Soilwork, startade Kalle Johansson det sena 70 och tidigt 80-tals inspirerade ”Burning Engines”. 2001 gjordes scendebuten på en festival i Malmö. Fick gott rykte som liveband och blev senare förband åt både Saxon och Entombed. Första albumet släpps 2002. Nu kommer här andra fullängdaren ”And A Good Time Was Had By All”. Bandet består av just förutnämnda Kalle Johanson (sång), Mikael Fässberg (gitarr), Martin Wezowski (bas) och på trummor Carl-Michael Hildesjö.

Musikaliskt kan bandet beskrivas som en opolerad variant av Metallica kontra Motörhead, med massor av energi.

En coverlåt får vi i ”Shoot You In The Black” av just Motörhead. Låtmaterialet och produktionen är annars rak och okomplicerad, nästan som punken var men nu i hårdrockvariant. Musiken gör sig nog bäst på scen som t.ex. låten ”Rock N Roll” med sina Thin Lizzy liknande gitarriff.

Richie Kotzen ”Get Up”

Den amerikanska gitarristen Ritchie Kotzen (ex-Mr.Big/ex-Poison) levererar ett gitarrbaserat album med influenser från 70-talets raka rock modell lätt, blandat med lite soul och blues.

Sångmässigt påminner han stundtals om Billy Squire. De flesta av spåren går lite åt "layback" hållet. ”Special” är en låt med en hel del soulkänsla och skulle lika gärna kunnat ha framförts av Hall and Oates. Mera rockigare stil inleder annars plattan med sången ”Losin My Mind”.

Gitarrspelet är det som håller intresset uppe på detta album, där förövrigt Richie spelar och sjunger allt själv. Ingen dålig platta men inte en som man direkt höjer ögonbrynen över heller.

Medusa`s Child ”Immortal”

Tyska power metal rockare släppte detta album förgående år på skivbolaget STF- Records. Och nog finns här mycket power både sång och musikmässigt. De vokala insatserna från D.C Crown känns väldigt tyskt, förutom en del tyska accentinslag finns det råa lite opolerade som så många av deras landsmän har.

Skivan börjar annars i en metal variant av Enigma med inledning ”Mind Cohesion” som över går till nio minuters långa ”Mother Earth”. Okej kanske inte det bästa jag hört men tillräckt för att bli intresserad, följs sedan upp av några kanske inte så upphetsande inslag. Sedan händer något likt många konserter gör efter några låtar, sjätte spåret ”Tears of the wolf” plus de nästföljande känns som flera klasser bättre. Den lite lugnare ”Lionheart” och sista spåret ”Medusas Child” ger got mod om framtida alster.

Aesthesia ”Drawn to the Flame”

Kommer från Ohio (Usa) och spelar klassisk 70-tals rock med influenser från grupper som AC/DC och Rush. Sången för ibland tankarna till Rush/ Geddy Lee då speciellt i de högre tonerna.

I låten ”Born To Rock” låter det däremot bara AC/DC för hela slanten, då både musikaliskt och vokalt. Ja på detta album bara det sprudlar av 70 tal, det finns många fler band som ploppar upp när man lyssnar på detta album, Triumph, Alice Cooper osv. Man kan nog utan att överdriva kalla denna skiva för 70-talets greatest hits vibbaralbum.

Goa vibbar dessutom.

Bonrud "Bonrud"

Album debut ifrån amerikanska Bonrud. Melodic rock är stilen och inte alls så pjåkigt är denna 11 spårs cd. Paul Bonrud är mannen bakom nästan allt utom lead sång (Dave Hendricks) och trummor (Paul Higgins).

Öppnings spåret ”Leap of Faith” och ”I’ve Changed” är lite åt Rick Springfield/Bryan Adams hållet. Sedan varvas albumet med tunga låtar (”The Phoenix”), ballader (”Desperate Heart” & ”Take Me Home”) och andra pärlor som ”Give Me A Chance” som hade passat John Waite på 80-talet.

Albumet är jämt men favoriter hittar man ju alltid ganska direkt och ”Date With Destiny” och ”Leap of Faith” är mina två. Det negativa man kan ta fram är nog att produktionen ibland känns lite mycket demo, men vad fan allt kan inte låta som Hysteria! En klart godkänd debut är det i alla fall.

Omslaget och loggan påminner väldigt mycket om Journey, men det bjuder dom säkert påJ

Andy Flash 2004-08-25

From the Inside "Frome The Inside"

Nytt projekt ifrån Waysted/Tyketto sångaren Danny Vaughn. From The Inside är en hög klassig AOR platta, kanske till och med ett av de bästa melodiska albumen de senaste 10-15 åren. Och det säger inte lite!!!!

11 kanon låtar med klockrena refränger och Danny visar klass med sin otroligt bra röst.

Desmond Child (Bon Jovi, Kiss, Alice Cooper & Aerosmith mm) har skrivit en av låtarna ”Suddenly” och i en ”rättvis” värld hade blivit en jättehit. ”Nothing At All” och ”Fight For Love” är två andra super låtar. Det är bara att gratulera Mr. Vaughn och önska lycka till.

 Andy Flash 2004-08-25

Jean Beauvoir ”Chameleon”

Vokalisten i ”Crown of Thorns” släpper här sitt fjärde soloalbum. Som låtskrivare och producent har han arbetat med artister som Lionel Richie, N-Sync, Kiss, Ramones mm.

Med tanke på ”Crown of Thorns” kanske många hade förväntat sig en platta i hårdrockens tecken, men här levererar Jean snarare en popplatta. Känns som den mestadels är inriktad till radiokanalernas mainstream rock. Även om detta inte är något som jag skulle lägga mina inarbetade slantar på så återfinns det en hel del låtar som klart är klassen över radioskvalet av idag.

Duktig som producent, bra röst och dessutom spelar allt själv gör detta album till ett gediget hantverk. Fans av aor och radiomusik kommer att få valuta för sina slantar. Spelades mer musik av denna klass om än mainstream rock, skulle radiolyssnandet vara lite mer njutbar än vad som erbjuds i dagens reklamfinansierade radiokanaler.

Threshold ”Subsurface”

Den brittiska progressiva metal bandet Threshold släpper här åter ett högkvalitativt album. Deras sätt att blanda olika musikstilar är en av deras styrka. Hårdare progressivt metal är kanske stommen men det blandas med både symfonisk rock och mjukare nästa aor liknande stycken.

Sångaren Andrew 'Mac' McDermott röst är inte direkt typisk för progressiva metal band, mera då aor stil vilket ger en motvikt mot det hårdare instrumentala soundet. Kanske är det just det som gör Threshold till ett band som sticker ut från mängden av alla inom genren.

”Subsurface” är bandets sjunde skivsläpp med ett jämnt och starkt material. Stora variationen på låtarna, både stilmässigt och musikaliskt och ända känns det hela så väl sammansatt. Vill inte framhäva något spår framför andra utan kan bara rekommendera ”Subsurface” till skivsamlingen.

1.  Mission Profile  (8.15)
2.  Ground Control  (7.10)
3.  Opium  (6.47)
4.  Stop Dead  (4.18)
5.  The Art Of Reason  (10.17) 
6.  Pressure  (5.13)
7.  Flags And Footprints  (4.57)
8.  Static  (5.06)
9.  The Destruction Of Words  (6.10)
 
Limited version
Extended booklet
Bonus track: What About Me (4.19)
Video footage and weblink to special internet content  
 

Lana Lane ”Return to Japan”

Den så högt anlitad sångerskan i rockoperor sammanhang släpper här en sorts best of i live version. Tillsammans med sin följeslagare Erik Norlander presenteras ett album med inslag av både metal, symfonisk/progressiv rock och lite rakare tongångar. Första cd`n är inspelad från spelningar 1999 och 2002, och innehåller 75 minuter med massor av bra framförallt progressiva stycken. Det är inte för inte som hon kallas för drottningen av progressive rock.

Efter att en viss Arjen Lucassen inte höll måttet på 2002 års inspelningar lades nya gitarrer på i studion av Peer Verschuren. En som verkligen håller måttet är Lana själv, sjunger likt Heart sångerskan Ann Wilson klockrent på scen, speciellt i de lite lugnare partierna.

Ett bra exempel på det fås i låtarna ”Queen of the Ocean” och ”Athena`s Shadow”. En favorit på plattan som bör nämnas är den taktfasta och lite hårdare ”Secret Of Astrology”.

Cd två består av akustiska låtar både egna och covers, en cover som sitter som handsken är Marillion`s Seasons End”. Speltid runt timmen och perfekt njutningsmusik när man är på det humöret. Det har även släppts en dvd med liknande innehåll blandat med intervjuer, titel på denna dvd är ”Storybook: Tales from Europé and Japan”.

Lana Lane ”Return to Japan” är en bra inkörningsport för alla som inte känner till hennes musik så bra, de redan frälsta kommer inte heller att bli besvikna.

The Flower Kings ”Adam & Eve”

En speltid runt 1,2 timmar är för de flesta grupper ett långt album, i TFK sammanhang är det ändå ett komprimerat sådant. De ibland förekommande utfyllnadsspåren känns nu bortsorterade och ett mera homogent album presenteras. Vi får ändå höra hela TFK`s register även om de jazzigare tongångarna fått stå vika för de lite pampiga och tyngre. Nytt är också att en av mina favoritröster Daniel Gildenlöw nu är officiell medlem i flower-familjen.I en den helt suveräna ”A Wimpires View” sjunger just Daniel ledsången.

Skivan börjar ändå med ett för TFK typiskt 20 minuters långt episkt stycke, nästan ett rent symfoniskt sådant som jag håller till en av skivans bästa.

Den efterföljande ”Cosmic Circus” nästan en ordinär sång, drygt tre minuter och med lite tillbakadragen mjukare känsla som övergår till det instrumentala korta spåret ”Babylon”, hel del Genesis vibbar här.

Titelspåret ”Adam & Eve” släpper man loss lite mer i sann Tfk anda, mera plats för instrumentala progressiva utsvängningar.

Den nästan helt instrumentala ”The Blade Of Cain” avslutar skivan med vackert gitarrspel av herr Stolt och sammanfattar lite av den mer symfoniska stilen på ”Adam & Eve” som The Flower Kings nu presenterar.

För musikälskare av symfonisk rock mig inkluderat, är detta bra och homogent skivsläpp, för Tfk fans som är mera för det experimentella, finns säkert andra favoritalbum i Tfk`s arkiv. Skivan är ändå om än lite mer nertonad än en del tidigare släpp, ett album som kommer att älskas av många fans av progressiv musik.

Gary John Barden “Past and Present”

En av de stora rösterna i Brittisk rock gör här sitt första soloalbum. Första gången som Gary når den bredare publiken är med det nyss startade bandet ”Michael Schenker Group” och skivsläppet med samma namn 1980. Som låtskrivare har han bidragit med alster till rocknamn som Gary Moore. Efter några sessioner i MSG blev nya destinationen ”Statetrooper” med bl.a. Thin Lizzy medlemmen Brian Robertson vilka släppte sitt kritikerrosade och självtitulerade album 1987. Mera band som Barden varit delaktig är ”Company Of Snakes”, som inom kort kommer att släppa sitt fjärde album.

Vad får vi nu på detta den första soloskivan, det finns naturligtvis inspiration från tidiga MSG och sånginsatserna/röst är likt Glenn Hughes fylld med massor av blueskänsla,  ”Lookin`out Nowhere” är ett bra exempel på detta.

Ett spår med lite giftigare gitarrspel på en annan så ganska nertonad och soft skiva om en i bluesrocken tecken är ”Looking To Rock” med fina riff och bra akustiskt gitarrorienterad ljudmatta.

Skivan levererar bra sång och genomarbetad produktion men hittar inget direkt som hittar hem, lite för soft och utan några spår som vill utmärka sig bland mängden. En skiva med rock ala 70-tal och en hel del blueskänsla men utan att ge det där lilla extra.

REVENGIA  "A DECADE IN THE DARK "

Varbergs bandet Revengia med över tio på nacken kommer nu äntligen med sitt debut album. 2004 är det Matti Almsenius (gitarr & sång) som är ensam kvar sen begynnelsen. Med sej har han Martin Karlsson (bas/ex: Livin’ Parazite) och Daniel Erlandsson (trummor/Arch Enemy).

Här blandas snabbt och hårt med tungt och mörkt. Det finns gott om klassiska riff, gitarrslingor och grymma refränger. Texterna är nattsvarta som sej bör. Av de 8 låtarna är ”Revengia”, ”Dying For An Answer” och ”Halloween” mina favoriter.

Ser redan framemot nästa album och att det inte skall ta 10 år innan det kommer. För fans av metal i stil med Candlemass, Mercyful Fate och Motörhead är ”A Decade In The Dark” ett måste i skivsamlingen.

Mer info om Revengia finns på deras hemsida www.revengia.se

Andy Flash 29 juli 2004

Liquid Scarlet

I de norrländska skogarna har Progress Records funnit en ny talangfull svensk grupp som blir att räkna med. Moget, respektlöst och helt emot alla musikaliska mallar.

Liguid har jämförts med grupper som Anekdoten, Änglagård och  med influenser från det tidiga 70-talets King Crimson, Pink Floyd och Genesis. Detta blandat med modernare tongångar så hamnar vi ganska rätt vad Liquid Scarlet handlar om, progressivt mot det symfoniska blandat med en del experimentlusta.

Inledningsspåret ”Greyroom”, och den mer lugna ”Talking In Ashes” är två bra exempel på deras talang. De åtta spåren med spellängd runt fem-åtta minuter innehåller de mesta inom genren. Favoriten är nog ändå sista alstret ”One Last Masqoerade”, en drygt åtta minuters resa i en lite vemodig anda och med en hel del symfoniska inslag.

Skivan kräver dock några lyssningar och gör sig bäst i hörlurarna. En riktigt bra debut som lovar gott för framtiden.

Statetrooper ”The Calling”

Statetrooper gör nu comeback efter några tysta år. På sång återfinns Gary John Barden som också var en av grundarna till bandet. Det var först ett soloprojekt efter Gary´s år som vokalist i ”Michael Scenker Group” vilket senare utvecklades till Statetrooper. Den självtitulerade albumet släpptes 1987 och fick bra respons bland press och fans. Kvar från originaluppsättningen finns också bakom trummorna Bruce Bisland, Jeff Summers på gitarr och som gästmusiker Jeff Brown på bas.

Musiken kan beskrivas som god hederlig rock med influenser från både 70 och 80-tal. Styrkan ligger främst i sången och bra varierade melodier. Tex. ”I`m Alive” med sina feta gitarriff. De underbart gungande ”Twiligt`s Last Gleaming” och ”D.O.A” som får en att tänka på storheter som Deep Purple. Lite annorlunda stil presenteras på det lugnare spåret ”Love Lies Bleeding” lite av samma känsla som i Kiss låten ”Sandy”.

I titellåten ”The Calling” finner jag många associationer i grupper som Whitesnake och Deep Purple vilket får karaktärisera Statetrooper`s musikaliska stil

Eftersom jag är svag för just hederlig rock snurrar skivan friskt i cd-spelaren för tillfället.

Mind Key "Journey of a rough diamond"

Jag har haft lite problem att få en helhetsbild på debutskivan med Mind key titulerad Journey of a rough diamond.

Min första lyssnings session genomfördes på en s.k.gettoblaster med cd funktion på mitt arbete,inte det mest optimala förutsättningarna för att analysera så att säga. Det jag lyckades höra mellan alla telefonsamtal och datorsurr lät dock lovande, Dreamtheater verkar vara en av inspirations källorna för dessa fem Italienska musiker.

Väl hemma stoppade jag skivan i min ”stora” anläggning och ivrig väntade på att cd spelaren skulle dra igång första spåret. Det första jag reagerade på var den dåliga ljudkvalitén på skivan,virveltrumman låter som en pappkartong långt bak i ljudbilden,cymbaler hörs nästan inte alls det finns väldigt lite diskant över huvud taget med i mixen.

Ett par dagar senare lyssnade jag på skivan på nytt i köket hemmavid,på en s.k. gettoblaster igen,då lät skivan helt ok igen! Tydligen så slutmixar en del ljudtekniker skivor medvetet på ett sätt så att optimal ljudkvalité erhålls med en anläggning som dom tror att de flesta har hemma för att spela skivor med.

För att återgå till musiken så kan jag inte riktigt ge en sammanställd bild av mina intryck då jag känner mig lite kluven med den här skivan/gruppen.

Spår nr.1 Secret dream, gillar jag då den påminner om dreamtheater i arrangemanget och spelstilen även sångaren Marco Basile låter lite som James Labrie i Dreamtheater.

Låt nr.3 Deep inside har en sekvens med jazzinfluenser alá Steve Luthaker som även återkommer i senare låtar på skivan, jag vet inte om gitarristen Emanuele Colella har lyssnat mycket på Toto men hans spelstil påminner om Luthakers.

Jag tycker att musikerna är tekniskt och spelmässigt duktiga med undantag av sångaren som försöker lite för mycket emellanåt, det blir lite tröttande att lyssna på honom i längden när han veilar (svengelska) omotiverat.

Kanske är det så som titeln antyder att gruppen är en oslipad sten som behöver lite tid för att utvecklas, på en skala till 5 skulle jag ge 2,8 med undantag för ett par låtar som håller enligt min mening i alla fall!

DudePekka

Hodson ”This Strange World”

Att Paul Hodson kunde skriva bra låtar, producerat skivor och att han spelat keyboard med flertalet artister visste jag, att han dessutom är en hygglig sångare blir ett klart plus på detta album.

Flera riktigt bra spår presenteras på denna skiva, några känns tyvärr lite som utfyllnad. Kanske det bästa krutet gick åt till Bob Catley`s senaste och helt suveräna album ”When Empire Burn”, där Hodson både producerade och skrev låtar.

Positivt är som sagt sången, låter lite som en blandning av John Payne ”Asia” och Graham Bonnet  bl.a ”Rainbow”. Rainbow är just representerade med en helt suverän covertolkning i låten ”Light In The Black”. Av nio alster känns inledningsspåret ”This Foolish World”, det pampiga och episka spåret ”Jelinda” samt avslutningsspåret ”The Swan”, plus den förutnämnda covern som de starkaste på skivan.

De andra är absolut inte dåliga, känns bara lite som alla andra inom denna genre. Med alla kvalitéer som herr Hodson innehar borde han kunna skapa ett lite mera originellt album.

Vill ändå rekommendera ”Ten” keyboardisten Paul Hodson`s solo album till skivsamlingen.   

Magenta ”Seven”

Inte var dag man får höra en kvinnlig vokalist i den mer progressiva rockvärlden, här i form av Christina Booth. Annars är hjärnan bakom Magenta Rob Reed som skriver all musik med klara influenser från 70-talets stora inom genren.

Kan kanske jämföras med nu existerande band som The Flower Kings med sina snara kast mellan olika tempo och stilar, som dessutom ofta är mycket vackra stycken.

Här finns även inslag av lite  jazzigare toner utan att för den delen vara svåra. Symfoniska partierna med bl.a stråkar spelas av ”The Vienna Symphony Orchestra”. Ett nytt band för mig och ett klart positivt sådant.

Albumet består som titeln säger sju spår där de flesta är runt tio minuter.

1. Gluttony
2. Envy
3. Lust
4. Greed
5. Anger
6. Pride
7. Sloth

Ljudspår finns på hemsidan http://www.magenta-web.com/ (med hela första spåret ”Cluttony”)

London Calling ”You’re So Lucky”

London Calling är ett band från trakterna Evansville i Indiana Amerika. Bandet består av fyra killar varav sångaren/gitarristen Jamie Rowe har ett förflutet i bandet Ex Guardian Jon Gilbert på gitarr/piano och Matthew Martin på bas samt trummisen Derek Sorrells  kommer från gruppen The Frantics.

Personligen kommer jag att tänka på band som Foo Fighters,Blink 182 och vissa ”stänk” av grunge gitarr slingor a’la Nirvana på några av spåren samt sista låten påminner om en megahit låt av Oasis. Det är inte menat som någon negativ kritik då jag tycker att London Calling gör en bra insats med skivan You’re So Lucky.

Låtarna ger en positiv känsla och ett par av spåren har hit potential enligt min mening! Produktionen är proffsig och ljudkvalitén är det inget fel på heller.

Om denna typ av musik faller en i smaken så blir man inte besviken på skivan You’re So Lucky !

Dude  JL

IQ ”Dark Matter”

Progressive symfonisk rock kan ibland kräva rätt mycket av lyssnaren, dock inte här. Med endast fyra låtar där den längsta sträcker sig nästan till 25 minuter visar IQ att musik både kan vara som ljuv bomull för öronen och samtidigt underhållande.

Musiken kan beskrivas som en blandning av tidiga Genesis uppblandat med inslag av Yes och toppat med stycken a`la Pink Floyd, här finns speciellt många P-Floyd vibbar på spåret ”Born Brilliant”. För musikintresserade av lite nyare grupper återfinns här en hel del Arena och Pendragon.

Peter Nicholls på sång med brittisk accent och en behaglig stämma ger oss ett rogivande stycke album. Bra produktion och kompetenta musiker med härlig känsla för harmonier och välgjutna stycken. 

Rekommenderar skivan för trötta öron som behöver ladda batterierna för kommande strapatser.

1. Sacret Sound
2. Red Dust Shadow
3. You Never Will
4. Harvest Of Souls

Grand Illusion ”Ordinary just Won`t Do”

Ibland känns ett album bara så rätt redan från första lyssningen, precis som denna. Melodisk rock med vassa gitarrer och en klockren sång/stämsång.

Här finns både Journey stuk, Talisman möter City Boy och en del Toto i sina bästa stunder. Många av låtarna känns lika starka som om Mark Spiro själv skulle ha skrivit dom, och sången kunde lika gärna kommit från Göran Edman`s underbara stämma.

Jag kan bara säga tack för uppvisningen och rekommendera skivan till alla fans av melodisk rock, hårdrock och alla andra som tycker om musik med starka låtar och bra produktion.

Den tolv spår långa cd`n vilka de flesta är utöver det ordinära om man nu vill åberopa till titeln. Gruppen består av Anders Rydholm, Peter Sundell, Per Svensson, Christian Sundell och Ola af Trampe.

Årets hittills starkaste album inom denna genre.

Dare ”Beneath The Shining Water”

Den gamla Thin Lizzy medlemmen Darren Wharton soloprojekt Dare släpper efter ett antal förseningar sitt femte album. Grunden är vemodig melodisk rock med inslag av folkliga Walesiska tongångar. Efter den suveräna debuten ”Out of Silence” har Wharton gett gruppen ett namn bland den melodiösa rockens anhängare.

Skivsläppen kommer med jämna mellanrum om ej i snabb takt, så förväntningarna brukar var rätt stora när det sker. Senaste albumet kändes inte riktigt lika starkt som föregående ”Calm Before The Storm” så nu hoppades vi på en riktig höjdare.

Tyvärr vill det sig inte riktigt, på de första lyssningarna var det t.o.m. svårt att skilja låtarna åt. Vad har hänt med variationen och skaparglädjen. Perfekt produktion, stämningen och rösten från mr Wharton finns där men skivan låter nästan som ett ända långt stycke.

Okej hörlurar på, dröm iväg någonstans och det funkar. Bra musik/produktion men jag tycker ändå man kan kräva mer. Ni som eventuellt backar på Dare så rekommenderar jag ett tidigt alster eller just förutnämnda ”Calm Before The Storm”.

Millenium ”Jericho”

Millenium nu åter med Todd Plant på sång. Norske sångaren Jörn Lande gjorde ett kort inhopp på förra skivan ”Hourglass”. Ett album som enligt många är riktigt bra inklusive mig själv. Hur står sig nu nya mot förgående skivsläpp.

Musikaliskt är detta album mera rakare metal och även om Todd inte har Lande`s tyngd röstmässigt så passar hans sångstil väl in på denna musikriktning. Todd låtar ibland lite som Paul Stanley i Kiss om man nu skall jämföra dom båda. Gitarrspelet har också nu fått lite större plats med många härliga riff.

Låtar som jag vill framhäva: ”Wheel Of Fortune” ett spår med riktigt tunga gitarrriff och en slinga som faller direkt på plats. ”Burning Again” skivans mest melodiska och enligt mitt tycke bästa låten. Det snygga omslaget är förövrigt gjort av Geoff Taylor.

Plattan når inte riktigt samma höjder som sin föregångare ”Hourglass” men står sig ändå väl inom sin genre.

Stan Bush ”Shine”

Ikonen inom AOR kretsar Stan Bush kommer här med sitt nya album ”Shine”. Han har sjungit med på en hel rad artisters skivor, T.ex. Alice Cooper, Jefferson Starship och Rick Springfield. Bush har även bidragit med låtar till grupper som Quiet Riot och House Of Lords.

Bland medmusiker på skivan finns ingen mindre än gitarristen Tim Pierce. Knippet av låtar som här levereras håller en jämn hög kvalitet, till de lite högre topparna får ”Falling”, ”I Turn To You” och titellåten ”Shine” räknas.

Bra röst, hög jämn produktion men skulle ända vilja ha lite mer variation på låtarna. Plattan innehåller mycket av det klassiska inom Aor/melodiska rocken men direkt spännande finner jag den inte.

Helt okej platta vid rätt humör eller kanske som bakgrundsmusik, dock inget för den mer krävande lyssnaren.

Vodoo Hill ”Wild Seed Of Mother Earth”

Andra skivsläppet med denna grupp som leds av låtskrivaren och gitarristen Diario Mollo. På sång återfinns ingen mindre än ”The Voice of Rock” Glenn Hughes.

Musikaliskt är detta en gitarrbaserad tung rock med en del blueskänsla. Just de giftigt tunga gitarrerna och Hughes enorma röst är skivans stöttepelare. Lägg där till en rad vassa låtar, då blir det bara så mycket bra rock att insupa. I låten ”Dying To Live” visar Glenn Hughes en ny sida, en mörkare variant på den berömda slingan i Judas Priest ”Breaking The Law”. Även i låten ”Soul Protector” vidgar herr Hughes sina normalt breda vokala resurser.

Av många bra tunga spår vill jag ändå framhäva det lugnaste av dom ”Wild Seed Of Mother Earth” den satte sig direkt i musiksjälen, för det finns väl en sådan J.

Alla som är fans av underbara gitarriff, bra röstresurser och tung hederlig rockmusik kan jag bara rekommendera ett köp.

Måste medge att förväntningarna inte var direkt stora trots att jag hört delar av skivan på nätet. Desto roligare är det när plattan hittar hem nästan omgående. Okej några lite svagare och mycket är lånat från förutnämnda grupper men vad gör det.

Många av låtarna platsar inom den sk. melodisk rocken, men ack så starka. Bäst gillar jag nog ändå de mer lite progressiva spåren likt Kansas som ”The Wy To Love You More” och ”Vechen Sun” som för övrigt sjungs på Bulgariska (tror jag). Ljudmässigt ingen fullpoängare men det uppvägs klart av dessa begåvade herrars prestationer gällande sång, instrument och låtskrivande.

Clearland består av Nikolay Raikov och Konstantin Jambazov.
www..online.bg/ubp

Glen Burtnik ”Welcome To Hollywood”

Släpper nu en gitarrbaserat melodisk rockplatta med en rad starka låtar. Som just låtskrivare har Glen lämnat låtmaterial till berömdheter som John Waite, Patty Smith, Cyndi Lauper och Don Henley.

De flesta känner nog ändå Glen Burtnik bäst som Tommy Shaw`s ersättare i Styx, om än bara för ett album. Han blandar här in olika musikstilar men ända inom ramen av den melodiska rocken. ”Super Boy” med en stark melodislinga och tunga distinkta gitarriff. Basgången på ”Welcome To Hoolywood” får man vissa associationer med en känd Queen videolåt.

Lite mera soulbetonat alster fås i ”Bam” där slingan vandrar upp och ner mellan ackorden. Nästan punkig eller tidig Cheap Trick-aktig blir det med det rakare skivspåret ”Kiss Your Ass Goodbye”. Glen visar att han även behärskar modern rapp och tyngre rocklåtar. Blandningen är plattans styrka som också gör att den säkert kommer att gillas av beundrare inom flertalet musikstilar.

För egen del gillar jag bäst de lite tyngre sakerna på plattan som t.ex. ”Spiritual War”och den förut nämnda ” Welcome To Hoolywood”

En helt klart stark och variationsrik platta inom den melodiska rocken.

Ayreon ”The Human Equation”

Ett nytt projekt med Arjen Lucassen, om ett med sitt gamla Ayreon. Medmusiker-listan klart imponerande med James Labrie i spetsen. Nu lyssnat en vecka på skivan och den börjar sätta sig in på bara skinnet. Första lyssningarna gjorde stort intryck, sedan växer den tills man blir alldeles salig.

En dubbel cd brukar som oftast ha sina svaga punkter, okej här finns några men i det hela ett heltgjutet dubbelalbum. Rabblar inte upp alla gobitar utan lämnar det till lyssnaren att upptäcka. Vill ändå ge spåret ”Day five” med bl.a. en David Bowie likt stämma som sedan övergår i Pink Floyds liknande musik en stjärna i protokollet. Det finns även svenska musiker bland gästlistan, vad sägs om Mikael Åkerfeldt, Magnus Ekvall. 

Många spår är rena själavården, så jag kan bara lyckoönska er som köpt detta stycke cd som en musikalisk upplevelse utöver det vanliga.

Karmakanic ”Wheel Of Life”

Andra skivan med Jonas Reingold`s projekt ”Karmakanic” når snart skivaffärerna. Gillade första släppet skarpt, även detta skivsläpp hamnar bland mina favoriter. Även om denna cd kräver lite mer från lyssnaren finns en hel del lite lättare spår. ”Alex In Paradise” är ett sådant coolt stycke med en underbar melodisk sång från herr Edman. Titellåten ”Wheel Of Life” får man bara Gunde-hud av. Till det lättare gardet kan man nog även räkna ”Masterplan pt 2”, här jag bara njuter……

Till de mera krävande men inte desto sämre hör det drygt 14 minuters långa inledningsspåret ”Masterplan pt.1”, här finns allt från progg, jazz, symfonisk till experimentell musik. Gästlistan är lång bl.a återfinns vapendragarna Roine Stolt, Tomas Bodin, Hans Bruniusson plus en hel uppsjö av artister.

Karmakanic har med denna platta vidgat sina musikaliska vyer. För er som inte hört denna grupp innan rekommenderar jag ett köp av första skivan "Entering The Spectra" först, sen är ni nog redo att ta er an denna andra skapelse. Skall bli så kul att se dessa herrar på ”Slottsskogen Goes Progressive” senare i sommar.

Jonsas Reingold bas
Göran Edman sång
Zoltan Csörsz trummor
Krister Jonzon gitarr

Kee Marcello`s K2 ”Melon Demon Divine”

Soloprojektet med den forne Europe gitarristen Kee Marcello når snart skivdiskarna. Första tanken skulle detta skulle bli ett Europa plagiat.

Redan efter introt och första skivspåret ”E.M.D” står det helt klart att så inte är fallet. Musikstilen är tyngre melodisk rock, även andra stilar blandas in till ett väl sammansatt album. Några riktigt bra låtar finner jag i t.ex. just förutnämnda  ”E.M.D” tung sak som borde få inleda live-spelningarna efter ett inspelat intro. ”If” med ett gitarriff som för tankarna till Matrix filmerna. Den lite mera lugna ”Blood” med sina tempoväxlingar och feta produktion.

”Enemies” får också räknas till utstickarna där lite rappinslag även är inkluderat. En sak som slår en är de vokala insatserna där Kee klarar sig alldeles utmärkt.

Tretton spår plus en bonuslåt i form av ett instrumentalt alster där färdigheterna i gitarrens ädla konst får sin plats. Kee klara sig utmärkt utan sina forna partners, om Europé klarar sig utan Kee återstår att se.

Tremannabandet består nu officiellt av Kee Marcello, Snowy Shaw och Ken Sandin.

Är snart aktuella i endagars-festivalen "Metaltown" i Göteborg 19/6

Gene Simmons "Asshole"

Förväntningarna var skyhöga inför den första solo plattan ifrån Kiss demonen Gene Simmons sedan 1978. Men dom föll otroligt snabbt.

”Sweet & Dirty Love” och ”Weapons Of Mass Destruction” hade kunnat slå sej in på någon av de senaste Kiss plattorna, men det gjorde dom inte. ”Waiting For The Morning Light” skriven ihop med Bob Dylan och passade inte in i Kiss. Ändå är dessa 3 låtar dom bästa på plattan. Gene gjorde ett gäng riktigt dåliga låtar i Kiss på 80-talet men inte i närheten av låtar som ”Whatever Turns You On” och ”Dog”. Första singeln ”Firestarter” är ett skämt. 

Gene skall ha grävt i sina arkiv med låtar ifrån 70-talet och framåt och kunde inte hitta bättre låtar än så här. Än värre blir det till hösten när han släpper en box med 100 låtar till. Det kanske hade räckt med en cd maxi. Asshole!!!!

Längtar redan till Paul Stanley’s solo platta som är under inspelning. För inte fan kan väl han göra mej lika besviken som Gene. ):

Andy Flash 20/5 2004

Nightwish ”Once”

Man undrade lite hur finländarna skulle kunna följa upp succen ”Century Child”? Skulle dom fortsätta i samma fotspår eller våga gå helt nya vägar. Svaret blir både och, det vinnande konceptet behålls och utvecklas samtidigt både åt det episka och symfoniskt pampiga. Redan i den inledande ”Dark Chest Of Wonder” visar man var skåpet skall stå, mäktiga operakörer blandas med råa metal gitarrer och toppas med den skönsjungande Tarja. ”Wish I Had An Angel” är en helt grym låt, tungt trumspel och en melodislinga som gjuter sig fast direkt. Skall spelas högt….

Lugnare takter får vi med låten ”Creek Mary`s Blood”, episka toner från same eller möjligtvis indianernas värld. Ett spår som bör nämnas är ”The Siren”, mera folkliga toner som blandas med pampig metal i typisk Nightwish stil.

Längsta spåret ”Ghost Love Score” här bjuds vi på en hel 10 minuters symfonisk metal opera. Även ett stycke på finska vilket inte hör till vanligheterna fås med låten ”Kuolema Tekee Taitelilijan”.

Alla som tyckte ”Century Child” kommer att älska denna skiva, hur Nightwish skall överföra denna pampiga och mäktiga skiva live återstår att se. Möjligen kunde finländarna bryta det pompösa med ett rakare spår, går kanske lite för mycket i samma hjulspår. Som helhet är ändå detta ett helgjutet album som kommer att toppa många listor världen över.

Genius episode 2 ”In Search Of The Little Prince”

Det har producerats en hel del rockoperor de senaste åren med varierande resultat. Daniele Liverani`s andra episod tillhör de bättre, inte minst pga. starka sånginsatser av bl.a Mark Boals (som Genius) och Daniel Gilderlöw (Pain Of Salvation).

Konceptet med en spökröst/storyteller Philip Bynoe (Steve Vai) känns igen från kanske alla tiders sk. Rockopera ”War of the Worlds”. Här finns varierande musikstilar från lugn melodisk rock via progressiva stycken till hårdare metal. Till de låtar som faller mig mest i smaken tillhör sista spåret ”Far Away From Here” en låt som innehåller nästan alla de ingredienser som ett bra rockoperastycke skall ha. ”Valley” rak härlig rocklåt som för tankarna till gamla bandet Blue Öyster Cult.

Även den lugna ”Playing In Their Dreams” med Gilderlöw som vokalist och den vackra låten ”To Be Free” med skivans enda kvinnliga sångerska Liv Kristine (ex. Theatre Of Tragedy) tillhör favoriterna.

Förutom de förutnämnda finns även bl.a. Eric Martin (ex.Mr Big), Russel Allen (Symphony X) och Edu Falaschi (Angra) på gästlistan.

En klart godkänd rockopera som sticker ut med flertalet bra rockmelodier.

Marillion ”Marbles”

ag hade efter ett helt koppel mindre bra plattor tappat tilltron till denna grupp, så förväntningarna var inte direkt stora på nya skivan ”Marbles”

Men ack va jag bedrog mig, här får vi ett konceptalbum som heter duga. Stilen lite tillbakadragen med många influenser från Pink Floyd, ett bra exempel på det hör vi på den elva minuters långa ”Neverland”. Låtarna är förövrigt i varierad längd från dryga minuten till över tretton. Med en återkommande melodislinga som väver samman skivan till en helhet. ”Marbles” bör också lyssnas som det vore ett stycke, gärna i hörlurar.

Inledningsspåret ”The Invisible Man” och ”Drilling Holes” är förutom just ”Neverland” skivans starkaste, men som sagt den skall lyssnas från början till slut.

Steve Hogarth`s sång håller möjligen inte riktigt på sina ställen, men de har man överseende med på en platta som denna.

Denna skiva finns också som dubbel-cd (ej ännu i ordinarie handel), enligt Marillion själva släpps den i affärerna som singel pga. att dubbel-cd ogärna säljs i butikerna. (om det nu inte bara är ett försäljningsknep?)

Over The Edge / Mickey Thomas

Starship vokalisten Mickey Thomas släpper ett projektalbum med en gedigen gästlista. Steve Lukather (Toto), Neal Schon och Jonathan Cain (Journey, Jack Blades mm.

Melodisk rock i en blandad stil av Starship, Tom Waits och en del Mark Spiro.

Radiovänlig men några sticker ändå ut, ”Forest for the Trees” med lite rockigare toner och ett härligt gitarrspel av Lukather. På den lugnare ”Eyes Wide Open” finns en del Mark Spiro vibbar. ”Thief” är nog ändå låten som har bästa melodislingan.

Bra melodisk platta men ack så sömnig, förstår inte varför det måste vara så slätt på denna typ av skivor. Med så många excellenta musiker borde det gå att producera ett album full med överraskningar och utstickare.

Jorn Lande ”Out To Every Nation”

Tredje soloplattan är nu släppt från en av nordens och kanske världens starkaste vokalister. Denna gång lite rakare och råare än de två tidigare solosläppen, låtmaterialet är dock svagare än på det mästerliga andra skivsläppet ”Worldchanger”.

Redan efter några genomlyssningar finner jag en del riktigt bra skapelser. Den lugna ”Behind The Clown” i typisk Ark stil med sina halvtoner.

 ”When Angel Wings Were White” lite textmässiga influenser från ”Hair” även om det är i mer religiös anda, toppat med lite Manfred Mann`s keyboard (60-tals variant).

Till favoritspåren får också ”Living With Wolves” tillhöra, är pampig , tung och samtidigt rå.

Sången är exemplarisk, materialet verkar rätt live anpassat/inspelat. Skivan når inte de höjder som jag hoppats på, hör ändå till de bättre produktionerna så här långt. Och Jorn håller ställningarna som  en av världens  bästa vokalister.

Svensk representant på denna skiva är på bas Magnus Rose`n.

White Skull ”The XIII Skull”

Börjar lovande med pampigt intro, efterkommande spår går i så traditionell jag vill sjunga tydligt och enkelt 80-tals rock som möjligt. Lite positivt blir det när man närmar sig Blind Guardian stil, men det blir ändå bara en blek kopia. Försöker hitta något positivt på skivan men hittar tyvärr bara dåliga kopior plus extrem dålig sång.

Inte mycket mer att säga om denna skiva. Andra kanske tycker annorlunda men här finns inga fler kommentarer.

Lionheart ”Abyss”

Finns kvalitéer här som borde ge oss ett starkt comeback album. På sång finns Steve Grimmet med sin vokala korsning mellan Dio och Bonnet (Rainbow). Musiken melodisk rock ala 80-tal håller tyvärr inte riktigt.

Vi har hört det mesta förut och inget som direkt som fastnar. Inledningsspåret ”Screaming” får nog ändå klassas som helt okej, Råa gitarrer och sången som är plattans styrka visas här från sin bästa sida. ”I`m Alive” är ett exempel på skivans tunna musikaliska låtar, texten som sjungs med fler upprepningar än Lasse Berghagens ”Jenny Jenny”, säger nog det mesta om denna produktion.

”Abyss” sista låten börjar som om den är gjord för en konsertinledning, fortsätter tyvärr sedan loka oinspirerat som övriga spåren på skivan.

Melodisk hårdrock eller som skivbolaget skriver ”Melodic Heavy Metal”

Men var är melodierna?

W.A.S.P.  ”THE NEON GOD: PART 1-THE RISE”

1992 kom ”The Crimson Idol” och blev direkt klassat som ett mästerverk både av fans och media (även svensk press!!!!!). Nu 12 år senare kommer Blackie Lawless med ett nytt ”story” album som har blivit uppdelat i 2 delar.

Del 1 har namnet ”The Neon God Part 1-The Rise.” Historien denna gång handlar om en ung pojke (Jesse Slane) som lämnas av sin nerknarkade morsa på ett barnhem. Hans uppväxt blir mycket brutal och hemsk där sadistiska nunnor, knark och mardrömmar blir hans värld tills en dag…

W.A.S.P. är tillbaka i ”The Crimson Idol” stilen men det jag saknar mest ända tills de sista låtarna är de starka utstickarna och refrängerna som ”The Crimson Idol” har. Men del 1 av historien är jämn med ”The Running Man” och ”Raging Storm” som de klart bästa spåren.

Och om del 2 fortsätter som del 1 slutar så kan nog den ge ”The Crimson Idol” en rejäl fight om den bästa plattan bandet gjort så här långt. Till hösten får vi svaret på det och hur det kommer att gå för Jesse Slane-The Neon God.

Andy Flash 21/4 2004

Rick Springfield ”Shock/Denial/Anger/Acceptance”

Att Rick Springfield öser ut studio plattor är en rejäl överdrift. Den senaste Karma kom 1998 och innan den var det Rock Of Life och året var 1988.

År 2004 bjuds vi på 17 låtar och de sex första låtarna är det hårdaste Rick har släppt någonsin. Bland de 6 är det ”Will I?” som för övrigt är singel 1 som mest känns igen ifrån 80-talet.”Will I?” är en modern ”Jessie’s Girl”.

 ”Jesus Saves” är nog det närmaste heavy metal Rick kan komma. Och även den hårdare stilen passar Mr. Springfield för bakom de distade gitarrerna och råa sången så finns ändå de härliga melodierna som alltid har haft.

Den andra delen av cd:n finns där ett par mer basic rock låtar och ett par akustiska nummer. Där är det ”My Depression” som är bäst. Medverkande på plattan finns bl a Matt Bissonette på bas ifrån David Lee Roth och Derek Hilland på keyboards ifrån Whitesnake.

Albumet är en spännande och personlig resa. Hoppas att det inte tar 6 år innan nästa platta släpps.

Favorit Låtar:
Perfect
Will I?
Jesus Saves
My Depression

 Andy Flash 18/4 2004

Evergrey ”The Inner Circle”

Tom lär inte gilla att Evergrey hamnat i det progressiva metal facket, kanske därför nya alstret är mera rak metal. Här finns ändå många inslag av mer symfonisk art, och i grunden ligger alltid den speciella Evergrey powern.

Har alltid varit svag för Toms Starka och speciella röst och nu med egen studio har dessa Göteborgare gjort sin starkaste produktion någonsin.

Skivan innehåller mängder med tunga spår.

”A Touch Of Blessing” och ”Ambassador” slår nästan nock på en direkt. I den pampiga ”Harmless Wishes” varieras både takter och musikstilar till ett gött mos, som man ibland säger i hemstaden Göteborg. Låten vävs sedan in i nästa ”More Than Ever”, ett lugnare och coolare stycke.

För oss som gillar det pampiga presenteras en riktig höjdare i ”The Essence Of Conviction”. Ingen Dilba cover denna gång men med det akustiska spåret ”Faith Restored” behövs ingen. En liten story presenteras i ”When The Walls Go Down”, instrumentalt förutom den berättande rösten. Fyndigt symfoniskt och med tunga inslag gör denna låt till ett passande avslut på ännu ett starkt album (tredje på raken) av Evergrey.    

Eclipse ”Second To None”

Detta Stockholmsbaserade band bildades runt 1999 av vokalist och gitarristen Erik Mårtensson. Fick ett skivkontrakt och släppte debuten 2001. Nu är de aktuella med sitt andra album. Melodisk hårdrock är beskrivningen från skivbolaget, om man vill jämföra Eclipse med något skulle det kunna var en hårdare variant av Europe. En hel del melodislingor och sången är ganska tydligt Europe influerade, kompet och gitarriffen känns klart tyngre.

Något om spåren då:

”Nothing Between Us” tunga gitarrer bra melodislinga och härliga dueller mellan Magnus Henriksson (Gitarr) och på keyboard inlånad Mats Olausson.
”All I Do” mera melodisk karaktär med en slinga som gärna sätter sig.
"Body and Soul" lite tyngre och av mera metal karaktär.
”Light Of Day” en del Def Leppard här.
”I`ll Ask For You” en lugnare låt med pampigare inslag.
 

Plattan har egentligen inga dåliga låtar, kanske inga som direkt sticker ut heller förutom då det kanske bästa spåret ”Nothing Between Us”. Förmodar att det kan bli lite rakare och råare live, vilket skulle va kul att få höra.

Erik Mårtensson: Sång, gitarr
Magnus Henriksson: Gitarr
Magnus Ulfsted: Trummor
Fredrik Folkare: Bas

Crossfade ”White On Blue”

Nytt Svenskt band inom genren ”westcoast”. Bandmedlemmarna är dock inga nybörjare. Vad sägs om följande line-up

Göran Edman sång
Lars Hallbäck gitarr
Per Lindwall trummor
Richard Stenström keyboard 
Sven Lindvall bas
Pablo Cepeda slagverk

Om man skall jämföra bandet så ligger Toto nära till hands. Många starka melodier och en Göran Edman som lätt skulle platsa i Lukathers (Toto) team. Första spåret ”The Day The Music Died” är en blandning av typisk Toto takter mixat med härlig ELO stämsång, att den är över sju minuter lång tillhör inte vanligheterna inom genren. Många av låtarna går annars i lite lugnare tempo som ”Thorns Of Life”, en välproducerat stycke med lite Europé känsla, kanske inte så konstigt med Europés gamla mixare Ronny Lathi vid spakarna. Med George Michael funkstil och kanske lite Hall and Oates fås i låten ”Vanity Fait”. Gillar den finstämda sången "A Deeper Shade Of Love" med den Freddie Mercury inspirerade stämsången.

När man önskar lite lättare musik är detta ett album som rekommenderas. Är dock inget för den som kräver lite tyngre eller mer komplicerad musikstil. Älskare av Toto kommer att placera den högt bland skyarna.   

Proto Kaw "Before Became After"

Proto Kaw är andra uppsättningen på bandet Kansas (nu med nytt namn). Bandet som vi förknippar med Kansas är faktiskt tredje uppsättningen.

Musiken från dessa veteraner kretsar naturligtvis mycket runt stilen som Kansas hade i början av sin karriär. Här finner vi ändå skillnader, mer jazz inslag och en del Jethro Tull vibbar (Ja med flöjtspel och allt).

Denna sexmanna uppsättningen har fått ihop ett progg rockalbum i god klassisk stil. ”Axolotl” heter ett av spåren där en del symfoniska inslag i stil med tidiga Genesis hörs, ett höjdarstycke. Mera åt det lite pampiga spelas i ”Heavenly Man”.

Längsta stycket ”Theophany” en nästan tolv minuter långt spår i klassisk progg ala tidig sjuttiotals, här finner vi lite av de flesta band från den tiden. Borde kanske nämna fler låtar, men lämnar dem till den som vill upptäcka.

Kerry Livgren och co. har gjort ett gott jobb, även om alla spåren inte håller helt igenom (några inslag lite för jazziga för mig). Totalt är skivan ändå ett givet köp för alla diggare av klassisk progg. Vill man minnas 70-talet så finns det gott om detta på denna produktion.  

Tim Donahue ”Madmen + Sinners”

Då har vi detta med jämförelse, alltid när progressive rock/metal  kommer på tal skall det jämföras med Dream Theater. Denna gång går det ju nu ändå inte att undgå, när vokalisten heter James Labrie.

Inspelningen av skivan gjordes runt januari 2003, så alla pålägg och produktion fick sin beskärda del resten av året med gott resultat. Tim skrev också låtarna med James Labrie som vokalist i åtanke. Med förutom Tim och James återfinns Mike Mangini på trummor.

Och hur är skivan nu då. Inledningen en sju minuters lång härlig (Dream Theater inspirerat) stycke med allt vad man vill ha av denna musikaliska stil. På andra spåret sjunger herr Labrie som bara han kan i den lugna ”Let Go”. Lite kontrast från det övriga materialet fås i mellanstycket ”Morte et Dabo” i form av en munk kör . Skivan består inte bara av tunga progressiva spår, även låtar av lättare karaktär får plats. Dream Theater senaste alster "Train Of Thought" får nog se sig besegrad av ännu ett Labrie projekt. Slutligen till er som undrar om detta skivsläpp är något att införskaffa så blir svaret Jaaaaaaaa....

Dream Theater till all ära men denna skiva slår sin föregångare med flera hästlängder.

Evil Masquerade ”Welcome To The Show”

En ny sk. Supergrupp har bildats. Henrik Flyman (ex Moahni Moahna, Zool) slår sig ihop med vokalisten Henrik Brockmann (Royal Hunt), till sättningen ansluter sig också på trummor Dennis Buhl (Sinphonia) och den talangfulle bassisten Kasper Gram.

Namnet bandet tar är ”Evil Masquerade”. Musiken är power metal i filmmusikens och teaterns tecken, eller som skivbolaget beskriver ”Theatrical Metal”

Mycket Rhapsody blandat med Queen och Magnum kanske man kan sammanfatta konceptet. Där Blind Guardian inte riktigt nådde ända fram på deras ”A Night At The Opera” har danskarna här lyckats flera snäpp bättre. Av många bra spår med allt de pampiga, symfoniska powergrytan vill jag nämna den helt underbara låten ”But You Were Smiling..”. En liten härlig klassisk cover får vi i ”Badinerie”, med operett likt sång och tunga gitarrer.

Till denna produktion har man även lånat in fyra musiker på keyboard, Richard Andersson, Andrè Andersen, Lars Boutrup och naturligtvis ja just det Mats Olausson.

Några kan nog tycka att det blir för mycket av det goda på detta album, .........inte jag.

Destiny ”Future Of The Past”

Förr var det enkelt att säga vilken musikstil man diggade, jag gillar hårdrock. Och det är just vad detta är, bra go hårdrock. Så enkelt är det ju nu inte så vi säger väl tung metal i de mörkare skogarnas land. Kristoffer Göbel (Falconer) ny på sång skriver alla texterna inklusive den på sista låten ”Future Of The Past” som handlar om den lille mannen Willow (Filmen). Kanske jag inbillar mig men första spåret ”Holy Man” finns en del Dio vibbar. På andra låten ”Sabotage” finner jag, ja just det lite mer Black Sabbath stil. Riktigt bra tycker jag om ”In The Shadow Of The Rainbow” och den tunga ”Flying Dutchmen”.

Att min favorit på keyboard Mats Olausson gästar på Willow-spåret gör inte skivan sämre. Hårdrock behöver inte vara konstigare än så här. Rocka på grabbar.

Power Quest ”Neverworld”

Som namnet antyder rör sig detta album i landet av power metal. Här finns alla ingredienser som kännetecknar musikstilen, som i exempelvis ”Sacred Land” en kulspruta till gitarriff, trippeltramp och en hel del sång i falsett.

Är detta en skiva i powermetal mängden, nja inte riktigt, finner en del utstickare. ”Edge Of Time” med sitt Van Halen ”Jump” intro, kanske inte direkt powermetal utan snarare melodisk hårdrock. På skivspåret ”For Evermore” finns det pampiga som jag är så barnsligt förtjust i. Mitt favoritspår är ändå den riktigt bra ”Lost Without You” här visar gruppen en bredare sida. Power i grunden men ändå så mycket mer, en blandning en massa musikstilar till en härlig gryta.

Bedömningen från en lyssnare som diggar power blir nästan, med det menar jag att skivan når inte riktigt de högsta höjderna men embryon till dessa finns.  Producent Karl Groom gör som vanligt ett bra jobb.

Brides Of Destruction “Here Come The Brides” (Limited Edition)

Nikki Sixx (Mötley Crue) och Tracii Guns (L.A. Guns) har slagit sina påsar ihop och det fullständigt kokar om denna heta 9 spårs cd.

Första låten (även singel nr.1) är ”Shut The Fuck Up” och den sätter tonen för vad som komma skall. John Corabi (Mötley/Union mm) hoppade av bandet 2003 men medverkar på hela cd`n. Senast Nikki gav sej på ett sidoprojekt hette det '58 men den plattan är chanslös mot ”Here Comes The Brides”. Andra kanon låtar är ”I Got A Gun”, ”Brace Yourself” och ”Life”.

Hur man skall sätta en label på musiken känns enkelt :) Kick-Ass Punk Metal Rock With A Bad F**cking Attitude.Detta är en 100% party platta och jag är säker på att alla låtarna kommer att bli ännu bättre live.Man kan ju alltid hoppas på en klubb turne' i Sverige någon gång i år.

Det är ju modernt att släppa limited edition versioner på nästan alla cd skivor som släpps idag och Brides Of Destruction är inget undantag. På denna får man en dubbelsidig poster och en 13 minuters intervju på cd rom.

 Andy Flash 9/3-04

TNT  “MY RELIGION” (Limited Edition)

Den klassiska Knights/Tales sättningen är tillbaka med en ny full längds album men låtmaterialet känns mer som Intuition/Realized Fantasies. Plattan innehåller 13 låtar och där är det ”Invisible Noise”, ”Lonely Nights” och ”My Religion” som är de som sticker ut mest. Två ballader och två instrumentala spår finns också med.

Ifrån 2003 Ep`n ”Give Me A Sign” är titelspåret med i en 2004 remix och den alla redan klassiska ”Live Today”. Den låt jag gillar minst är ”Everybody's Got A Secret”.

Med Ronnie Le Tekro speciella gitarrstil och dessutom världens absolut bästa sångare Tony Harnell har TNT kommit med en näst intill fullträff. Jag tror att nästa platta kommer att bli en sådan.

Bonus materialet är ”Satellite” och ”Hey Love” från Ep`n och två små hälsningar ifrån Tony och Ronnie. Ett snyggt klister märke hänger också med. Men nog hade det varit bättre om dom hade lagt till ”Magic Little Nightmare” som var Japan bonus på Ep`n eller ”When I'm Away” som är Japan bonus på My Religion.

Andy Flash 8/3-04

Spin Gallery ” Standing Tall”

Denna svenska sångtrio har här gjort ett högkvalitativt pop-rock album.  SP består av Christian Demming, Magnus Weidenmo och Kristoffer  Lagerström.

En imponerande rad av musiker medverkar, Tommy Denander som även är producent och låtskrivare, Marcus Liliequist på trummor, David Foster piano och Michael Thompson gitarr. Även Anders Thenander och Randy Goodrum medverkar. Till sin hjälp på låtskrivar-fronten finns herrar som Cliff Magnus, Steve Porcaro och Richard Page. Musikstilen kan beskrivas som ett mellanting av Toto, Chicago och Journey.

Låtar som jag fastnade för direkt är titellåten ”Standing Tall”, det finns så mycket Mike and the Mechanics känsla här. Dit hör också ”Am I Wrong”, med det härliga Big Money stuket. En annan höjdare finner jag på sista spåret, ”Grace” med en helt grym sånginsats. Sången plus de rakt igenom starka och välproducerade låtarna är det som gör detta till ett köp som jag rekommenderar, även om man nu inte brukar lyssna på denna typ av musik   

House Of Lords "The Power And The Myth"

Grundades redan 1989, släppte då sitt kritikerrosade självbetitlade album. Två album till släpptes men med olika line-up. 2001 återförening och ett nytt album börjar ta form, två år senare blir albumet ”The Power And The Myth” färdig. Når skivdiskarna mars 2004.

Detta är en tungt melodisk hårdrockskiva med många genomarbetade spår. Första hälften av skivan är lite slät utan att för den delen va dålig. Det börjar hända mer från femte spåret, med den instrumentala titellåten ”The Power And The Myth” där har man fått hjälp av Derek Sherinian på keyboard. En kort tung låt lite i progmetal stuk. ”The Rapture” med en del violininslag kontra tunga gitarrer. ”Bitter Sweet Euphoria” lite Ten vibbar här. Bästa sångprestationen fås i den mer lugna ”Child Of Rage”.

Som helhet en helt okej skiva men den skulle må bra av några riktiga utstickare.
James Christian Sång, Lanny Cordola Gitarr, Ken Mary Trummor, Chuck Wright Bas. (Plus div. gästmusiker)

Pain Of Salvation 12:5

I väntan på nästa studioalbum släpps här en akustisk liveskiva inspelad i blå salen Eskilstuna 12/5 2003. Lite annat stuk en Opeth`s variant från förra året, men även denna spelning är en imponerande sådan.

Tonvikten ligger på sången, med alla stämmor och vokala ljud som POS här presterar (om det nu inte är massa pålägg) saknar man inte alla de instrumentala finesserna som görs på studioskivorna, lika grymma sångmässigt som Queen/10CC. Instrumentalt visar gruppen en stor skicklighet vilket kännetecknar många inom denna musikgen.

Många låtar är omgjorda men ändå igenkännbara låtar. Kan ta upp en hel del bra spår men håller mig till några favoriter. ”Dryad Of The Woods” med sin asiatiska slinga (gjorde inte Robert Wells något liknande) mycket bra är den ändå. ”Undertow” kanske deras bästa någonsin, ordinarie versionen från Remedy Lane har snurrat ett otal gånger på cd spelaren. ”Reconciliation” med alla de goa tempoväxlingarna. Att Herr Gildenlöw och co fått influenser från blomsterkungarna är nog ingen hemlighet. De gör ändå sin unika version av musikstilen.

Blanda Marillion /The Flower Kings kryddat med Pink Floyd och Gabriel/Genesis så hamnar man någorlunda rätt musikaliskt.

Nu har dom retat mig tillräckligt länge tycker jag, nästa album     (BE ?) måste bli en höjdare.

Den som väntar…………

Empty Tremor ”The Alien Inside”

Italiensk progressive metall i den högre skolan. Nu med en sättning med bl.a Genius skapare Daniele Liverani på keyboard, vid mikrofonen står den grymme ex At Vance vokalisten Oliver Hartman. De sex medlemmarna visar här sin skicklighet utan att överdriva.

Titelspåret ”The Alien Inside” startar denna musikaliska resa i gränslandet mellan Dream Theater och Rainbow, väl avvägt mellan det melodiska och det mer progressiva.

Nästa spår ”I Found You” med ett härligt intro som följs upp av en gitarrslinga liknande den i Pink Floyds ”Run Like Hell”, sedan följer mera melodisk rock. Nästa låt ”A New World” får också mitt fulla stöd inte minst för den grymma instrumentala avslutningsminuten.

Det går att rabbla upp flertalet bra titlar men de får ni själva upptäcka. En av årets hittills starkaste album med många toppar.

Bowes & Morley ”Mo`s Barbeque”

Herrarna Daniel Bowes och Luke Morley har här gjort ett lättsamt album som inte behöver flertalet genomlyssningar för att nå fram. Stilen varierar från melodisk rock till mera soulbetonad musik  i stil med tidiga Hall & Oates. Man kan även höra en del Joe Cocker på sina håll. Soul är inte riktigt min melodi (förutom Hall & Oates tidiga då) men när dom gör en variant av ”Why Did You Do It” blir man ju nästan frälst. B&M gör också en helt avspänd version av ”Since I Left Here”. Favoritstycket på skivan är ”Come Together In The Morning” med en hel del Pink Floyd influenser, en nästan David Gilmour kopia till gitarrspel därtill en Pink Floyd tjejkör. Mer PK kör finns på spåret "How Could You".

Bra sång av Bowes och en produktion med rent ljud gör detta till en bra skiva att ta till vid tillfällen då man vill känna sig avslappnad.

Panzerpappa ”Farlig vandring”

Denna norska progressiva grupp bildades 1996, först som ett soloprojekt av trummisen Trond Gjellum. 1999 blev projektet ett band. Musikaliskt har dom enligt egen utsago fått sina influenser bl.a. från artister som Zamla Mammas Manna och Frank Zappa.

Hela skivan är instrumental och genomsyras av 70-tals proggen med många jazzinslag. Skivans sex spår inleds av titellåten ”Farlig vandring”, hör rätt mycket The Flower Kings på sina ställen, går annars i en mer experimentellt jazzig stil. Plattans behagligaste låt ”Agraphia” här håller man sig mera inom ramarna av en musikstil håller en röd tråd. Har lite svårt för musik som tenderar till allt för mycket jazzinfluenser. Här finns ända fragment av bra melodislingor i alla låtar, inte minst i sista spåret ”Ompapaomompapa”. Som helhet tilltalar nog denna platta mer den inbitne jazz progg älskaren.

Med en del sånginsatser och mer sammanhållna låtar, skulle kanske detta kunna bli Norges svar på Kaipa.

Ufo ”You Are Here”

Snart Sverige aktuella Ufo släpper här ett nytt rockalbum. Gammal hederlig hårdrock med härligt gitarrspel från Vinnie Moore (vem saknar Schenker?). Phil Mogg sjunger med sin säregna pratsång i typisk Ufo anda. Även nya trummisen Jason Bonham piskar på bra här. En platta som sitter rätt bra redan från början, speciellt ”Call Me” med en del blueskänsla och giftiga riff, ”Sympathy” med sitt släpande gung och ”The Spark That Is Us”

Sen smyger sig ett lite lugnare alster i form av ”Baby Blue” in, väl avvägd låt mellan det akustiska och elektriska. Slutligen kan nämnas sista spåret ”Swallow” härlig med riff ala Matrix (slutscenerna).

Nog skall jag allt försöka tränga mig fram till scenkanten på årets spelning/Sweden Rock Festival.

Frameshift ”Unweaving the Rainbow”

Henning Pauly har här skapat 80 minuters progressive rock baserad på Richard Dawkins böcker om evolutionen.  

Tanken var att låta sången stå i centrum för hela skivan, vilket också kan höras på denna produktion. Att det är sångaren och låtskrivaren James Labrie gör inte saken sämre. Här sjunger han bättre än någonsin.

På denna cd finns det många godbitar för oss som gillar Dream Theaters ”Six Degrees Of Inner Turbulence” koncept sidan. Grunden är progressive rock/metal med inslag av flertalet olika musikstilar som blandas i en härlig gryta, vilken bara väntar på att bli upptäckt och uppäten av oss lyssnare.

Att både Labrie och Pauly är fans av Queen kan höras i alla sångpålägg som i låten ”Walking Through Genetic Space”. Den drygt åtta minuter långa ”Arms Races” är ett typexempel på skivans blandning av olika hårda kontra mjuka partier med tempoväxlingar och stilar. En annan typ av musikblandning spelas i låten "Above the Grass, Pt. 2", pampig symfonisk "filmusik" möter enkel nästan helt akustiska stycken. Allt väl sammansatt.

Arena släpper ännu en Ep med material inspelat i samband med förra fullängdsskivan ”Contagion”. Fyra ljudspår plus multimedia, varav en video ”Painted Man” special. Arena har här producerat en bra skiva och tar ut svängarna lite. För en inbiten fantast som jag är köpet givet. Ni som vill bekanta er med Arena för första gången rekommenderar jag att först köpa 2003 års skivsläpp ”Contagion”

 
1”On the Edge of Despair” Typisk Arena låt i samma anda som senaste cd`n.
2.”The March of Time” Här vävs en hel del Pink Floyd influenser in.
3.”Confrontation” Instrumental låt i en mera symfoniskt stil.
4.Special Remix av ”Salamander”

Ritual “Think Like a Mountain”

En del skivsläpp går en förbi som denna, släpptes redan förra året.

Med lite mer uppmärksamhet från press skulle jag och säkert andra då ha köpt detta alster. Beundrare av The Flower Kings och Kaipa kommer att utan tvivel ta denna skiva till sina hjärtan. Sångare Patrik Lundström (även i senaste två Kaipa skivorna) har en röst som är behaglig men ändå stark. Inledningsspåret ”What Are You Waiting For” med lite Orient vibbar hör till raden av starka låtar. Nästa låt ”Humble Decision” slår en likt vågorna från havet sina harmoniska ljudslingor mot ens musiksjäl (poetiskt värre J).

Är förtjust i den likt 10CC eller kanske A.C.T, lekfulla spåret ”Moomin Took My Head”.  

Lite av lugna James Labrie hörs i den taktfasta ”Infinite Justice”, ja det finns mycket att glädjas åt på denna skiva. Att jag rekommenderar den behöver jag väl inte säga.  

FROZEN RAIN "FROZEN RAIN" (Rough Mix Version)

Frozen Rain är ett AOR project med basen i Aalter, Belgien. Kurt Vereecke heter mannen som är huvudfigur och han har samlat ihop ett gäng kanon killar till detta project. För att nämna några, Tommy Denander (Radioactive mm), Ollie Oldenburg (Zinatra), Guido Priori (Journey Tribute).

Den sångare som utmärker sej mest är för oss utanför Belgien okänd, men i hemlandet var han bland finalisterna i Belgien Pop Idol (typ Fame Factory). Johan Waem heter han och sjunger 4 av de 14 låtarna.

Om man nu tvunget måste jämföra Frozen Rain plattan med något annat så har jag två exempel: Journey "Raised On Radio" & FM "Indiscreet". Gillar ni dessa två klassiker så kommer Frozen Rain att falla er i smaken. Favoritlåtarna heter “Waiting For You” och “Wire Of Love”, även tre härliga ballader finns med.

Förutom Tommy Denander så finns det ett svenskt inslag till på plattan. Andy Flash (Yours Truly) ifrån ”Parallel Universe” har skrivit text till fyra av låtarna (självklart är dom väldigt bra)   :-)

Någon gång under året kommer denna cd ut i handeln, förmodligen på ett bolag som just nu har en hel del att göra med ett norskt band, vilka har gjort en "Reunion". Härliga melodier, fräckt gitarrspel, himmelsk keyboard och grymma sångare. AOR i högklass .

Läs på www.frozenrain.be

Andy Flash 11 feb 2004

Jack Blades

Debutplattan från sångaren och låtskrivaren i bl.a. Damn Yankees når snart diskarna.

Låtskrivare till många kända artister som Aerosmith, Journey, Styx mm var förväntningarna rätt höga. Med som gästmusiker återfinns kända namn som Neal Schon, Tommy Shaw och Kelly Keagy. Borde finnas ett och annat smultron på denna skiva.

Dom som jag hittar är de lite rockiga ”To Touch The Sky” och ”Sea Of Emotions”. För dom som gillar Tom Petty rock finns en klonad variant i låten ”Breaking It Down”. Som melodisk rock platta fungerar den som helhet, utan för den saken skull glänsa. Men med sådana förutsättningar som Mr Blades har borde han kunna sticka ut hakan lite mer.

Seventh Key” The Raging Fire”

Basist Billy Greer från gruppen ”Kansas” har nu släppt andra skivan med sitt soloprojekt Seventh Key. Med sig har han åter på gitarr Mike Slamer (City Boy, Street), som även producerat och varit medkompositör till alla låtarna.

På trummor hör vi Jamie Thompson och med på bakgrundsång återfinns Terry Brock. Som vokalist klarar sig Billy riktigt bra. Tillexempel i låten ”Run”, ett spår med förövrigt många Def Leppard vibbar (på den tiden dom spelade hårdrock). Mera Foreigner-stil presenteras i det mer lugna alstret ”You Cross The Line”. Musik med progressivare toner ala Kansas hörs i låtarna ”Pyramid Princess” och ”Winds Of War”. Lite mer av denna vara skulle inte göra skivan sämre.

Många olika stilar har samlats inom ramen för melodisk rock. Greer/Slamer har producerat en skiva melodisk rock med tyngd och en hel rad starka melodier, kommer säkert högt upp på årets listor inom denna musikgenre. 

Planet P Project (Tony Carey) "1931"

Planet P är tillbaks med första skivan ”1931” i en trilogi (Go out Dancing). Historien kretsar kring ämnen som nationalism, fascism, rasism och andra mindre trevliga saker.

Planet P Project som är det tredje i ordningen, första kom 1983. En platta som snurrade friskt på tallriken. Andra skivan var en ren Pink Floyd/TheWall kopia.

Tony Carey visar här en annan sida (Planet P) än på sina solo plattor som är av mera gitarrbaserad rock     

Musiken går i Pink Floyd eller tidig Alan Parson stil. Första spåret ”My Radio Talks to Me” en läcker låt som väcker minnen från första plattan. Låt två ”Join the Parade” fortsätter i samma goda stil. ”Good Little Soldiers” tung och i mycket Pink Floyd`s anda utan att för den skull va plagiat. Låtarna går sedan lite åt modernare synt/keyboard stil, hör bl.a. en del Enigma.

Som konceptskiva kan jag bara rekommendera en nedladdning (finns att hämta gratis på www.truebeliever.de  ), skivan kanske inte känns helt igenom gjuten men det är ändå gott att få höra den gode Tony igen efter en tids tystnad.

Volume One : Mr Big

En samlings cd med Mr Big influenser, kan det var något?

Ja nog finns det gästartister som duger som t.ex. Paul Rodgers, Joe Lynn Turner och Glenn Hughes mm. I låtarna finner jag dock bara några som sitter direkt. ”Take Cover” med medlemmar från ”king X”, riktigt bra framfört. ”Wild World” med John Waits på sång, en klassisk Mr Big låt. Med fler genomlyssningar kommer de lite mer släta alstren fram som "Daddy, Brother, Lover, Little Boy" här sjunger Joe Lynn Turner i typisk 80-tals anda och ett gitarrsolo som för Yngwie Malmsten är ovanligt tillbakadraget. Paul Rodgers låt "Mr Big” ett  funk inspirerat spår med lite grove gitarriff ala tidigt 70-tal.

Resten känns som en Absolut samlings cd i mängden............tyvärr.

Eric Martin ”Destroy all monsters”

Den forne Mr Big sångaren släpper nu sin femte fulländare. En skiva som är befriad från alla trender. Musikaliskt finns en hel del i stil med ”Cheap Trick”, med sin raka rock.

När jag hör spåret ”Kansas” plus några till tänker jag på gruppen ”The Knack”, ni vet dom med låten ”My Sharona”. Annars är det nog ”Living In Black And White” som fastnar först.

”If” hör också till de bättre på skivan, lite snabbare och rockigare än övriga. Den nästan akustiska ”You`re Too Good For Him” hör också till favoritspåren, en bra lugn gitarrbaserat stycke.    

Sjunger gör den gode Martin med den äran sen tror jag nog han har gjort bättre skivor än denna. Finns ändå en del låtar som är befriande sköna att lyssna till när man snurrat in sig i alltför mycket tung metal.

Last Autumn`s Dream

80-talet är på frammars, denna gång i form av Europe medlemmarna John Levèn, Mic Michaeli och Ian Haughland, på sång återfinns Mikael Erlandsson och slutligen gitarristen Andy Malecek från Tyska bandet ”Fair Warning”. Gillar Mikaels sätt att sjunga, lite Mike Tramp ”White Lion”. ”Last Autumn`s Dream” spelar melodisk rock med bl.a. influenser både från Journey och naturligtvis Europe. Låtar som sticker ut, ”Break The Chains (Of Destiny)” med inledande Gary Moore gitarr och bra melodislinga med gung. ”High Up” där Andy får ta ut svängarna lite om än i genen typisk gitarriff. Bästa balladen ”Going Home” i stil med sista låten för kvällen.

En hel del starka melodier som passar i radioetern. Kräver kanske ingen större koncentration från lyssnaren, med det är väl det som är meningen. Helt okej att slappa till och som sagt en bra sånginsats av Mikael Erlandsson.