Kamelot Us bandet som har blivit en av mina favoriter. Med deras blandning av progressiv  metall och melodisk rock blandat med pompösa symfoniska toner. Deras Norske vokalist Khan nu i sitt tredje studioalbum med K har lyft soundet ytterligare ett snäpp. Skivan "Epica" fortsätter i stil med de två föregående men nu med lite större tyngd. Snygga övergångar mellan låtarna ( ljudmattor bla. med gatuliv från tiden då det begav sig med king Arthur, kamelot, pendragon.) En skönsjungande dam (i Kate Bush anda) förstärker känslan av dåtid ytterligare. "Descent Of The Archangel" är en av favoriterna på denna cd. Att K vågar blanda in tangotakter visar på ett gott självförtroende och de skall dom ha.

Ur resterna av bandet Halloween, Roland Grapow ,Uli Kusch och norske vokalisten Jorn Lande bildades detta band. Stilen kan beskrivas som melodiös metall. Första låten "Spirit never die" visar vägen på en förhoppningsvis lång musikalisk resa. I "Enlighten me" sitter refrängen direkt (en hel del Ark). Nästa stycke "Kind hearted light" förs tankarna inledningsvis till Phli Lynnot/Gary More`s "Over the hills...". Ännu en bra låt är det lite lugnare "In to the light". Det går att rada upp flertalet kanonlåtar. En debutskiva som bådar gott.

Nu är den här skivan som varit färdig nästan för ett halvår sedan. Men som det heter (Den som väntar.......). Arena får väl anses som ett av de  bästa nutida symfoniska grupperna. Inledningsspåret visar på ett lite tyngre sound lite åt Pink Floyd hållet. Även om det inte finns någon "Butterfly Man" eller "Crying for help" så är detta den mest genomarbetade cd. Mitchell`s gitarrspel har fått större plats och man vågar blanda in en hel del instrumentala stycken. Ian Salmon på sång har funnit sig tillrätta, visar oss ett säkert och varierande sångregister. Att ta ut några speciella låter blir svårt för jag tycker hela cd`n hör ihop till en enhet (lyssna på hela cd`n rakt av). Ett måste till alla som vill ha en skiva som håller att spela om och om igen i många år framåt.

Efter en debut cd som slog knock på de flesta kommer här andra skivan. Den Journey inspirerande musiken fortsätter men nu kanske med lite mer progressiv rock (svårare). Vilket kräver mera genomlyssningar en deras första. Hade nog väntad mig lite mer men det är ändå en bra AOR skiva. "Open your heart" och "Beggar and Thief" är två som sitter ganska snart. Cd`s Steve Perry låt är nog "Still Strong" en ballad naturligtvis med allt som där hör till.

Symfonisk metall kanske är den bästa beskrivningen på denna Finska grupp. Det bästa förutom starka låtar är variationen i dessa. Inte bara ett tempo även om man försöker slå nytt världsrekord i låten "Stratofortress"( kanske skulle kallats Stratoforstress) så blandas det in lite Finska (Ryska?) takter. I "Papillon" får vi höra den nu mer så populära damen med de höga tonerna (naturligtvis olika sångerskor), låten innehåller dessutom damen  pompösa och härliga toner. Första stycket "Eagleheart" är en helt kanonbra melodisk rocklåt. Skivans allsångsstycke är nog "Fantasia" även här med flera tempoväxlingar. Höga toner håller även sångaren Timo Kotipelto oss med, men när han spräcker glasen saknas styrkan en del. Håller han sig lite lägre är sången i klass med vokalister som Göran Edman. Ett bra köp till alla som gillar variationsrik rock. Efter en tids uppehåll önskar vi detta gäng välkommen tillbaks. (spana gärna in deras nya hemsida)

Första var gjord mest som en plojgrej, men blev riktigt bra och slog väl ut bland rockfolket. Som förband till Hammerfalls vårturné ville skivbolaget ha fram ett nytt album. Öppningsspåret "Break the chains" en bra början med melodisk rocklåt i lite snabbare tempo (i typiska metallstil). Nästa uppstickare "Evilized" går i lugnare tempo med tunga gitarrer och trummor. I "Invisible" och "Bad dreams" hittar man det speciella som gjorde att Dream Evil fastnade i mitt musiköra. "Forever" en bra ballad med härliga sånginsatser (gäller skivan rakt igenom). En helt okey skiva även utan en "The Chosen Ones", om denna var gjord i en hast och den första på skoj, då väntar jag med spänning på nästa med gott om tid för låtskriveri och studiotid.

Nu släpps tredje skivan ,denna gång ett konceptalbum om ett hyreshus och dess boende . Influenserna från 70-80 talet är kvar, många inslag av ELO, City Boy,10cc och inte minst deras turnepartner Saga. Med den unika blandningen blir det A.C.T (påminner lite om Big Money) "Mr. Landlord" är den första låten som sätter sig på hjärnan. Sedan blir man mer och mer fäst vid skivan ju mer den snurrar i spelaren. (köpte samtidigt en gammal 10cc skiva "How dare you "(nu på cd) en av de bättre skivor som gjorts. Upptäcker än i dag saker när jag lyssnar på den. Känns redan som att "Last Epic" kan åstadkomma samma upptäcktsresa. Produktionen är tätare och soundet något tyngre än tidigare (kanske har att göra med nye trummisen Thomas Lejon). Humöret blir på topp när man avlyssnar denna cd. Det är bara att köpa och njuta.

Tiden då det begavs med "Alien" fanns det krafter som emotsatte sig att gruppen musikaliskt liknade "Journey". Nu gör Jim det med bravur (med hjälp av Tommy Denander). Att Jim Jidhed har en av Sveriges bästa röster visste vi, att han dessutom kan skriva bra melodier som titellåten "Full Circle" och "I`ll be ready then" kommer på pluskontot. Bland övriga låtskrivare finns det en herre vid namn Steve Perry. Tycker nog att Jidhed har tagit över manteln efter "Urban Tale" som årets AOR artist. Måhända det blir en återförening med Alien om en bara för en spelning?

Nya släppet för kommande turnén "Marathon" går i samma stil som de två senaste skivorna. Dock inte lika stark som "House of Cards". Innehåller  11 jämna spår, det är kanske det som är problemet med denna platta. En av få låtar som skiljer sig något från övriga "Worlds apart (chapter 16)" sätter sig redan efter någon genomlyssning. Även den lugna "Blind side of the heart" är en av de starkare på denna cd. Med 25 år i branschen visar Saga att dom fortfarande håller men dom kan bättre . Ser fram emot att få se gubbarna live (där är det inte många som slår dom).

Mike Portnoy`s (Dream Theater) nya projekt efter Transatlantic O.S.I  med Jim Matheos och Kevin Moore. Skall enligt reklamen vara en hårdare variant av Transatlantic och en del Pink Floyd. Det ända jag kan hålla med om är en del vibbar av Pink Floyd (en experimentell flummig variant). Smaken är ju inte lika hos oss alla men denna cd tycker jag bara är underlig och tråkig (orkar inte lyssna igenom hela cd`n på en och samma gång). Till er som förstår er på denna musik finns det en ltd version med extra mycket av varan.

Efter många timmar i studion kommer nu "Recreation Day" känns lite hårdare och mörkare än förra fullpoängaren "In Search Of Truth". Sveriges svar på Dreamtheater kan man kanske beskriva detta band. Lite mera metall dock.  Sången lite vemodig liksom melodierna. Det finns många starka låtar som tex. den helt suveräna titellåten "Recreation day", "Darkest Hour" en tempovarierat stycke med bla (Pink Floyd-dark side of the Moon) sjungande dam. Och som pricken över it en Dilba cover I`m Sorry. Det är en hård  men ändå avslappnade skiva. Upptäck ni som ännu ej gjort det.

Styx består numer av James Young, Tommy Shaw, Todd Sucherman, Glen Burtnik och Lawrence Gowan. Musikstilen är nu i mindre rock och mera AOR stil. Alla medlemmarna är med i låtskrivandet fast Tommy Shaw`s anda lyser igenom hela cd`n. Styx stämmorna finns där men saknar tyngden från Dennis DeYoung. En hel del trallvänligt som "Fields of the brave" och den Beatles inspirerande låten "More love for the money". Av det lite mera rockiga slaget återfinns "Kiss your ass goodbye" en låt i gammal hederlig Cheap Trick rock. Det är som sagt en trallvänlig platta i AOR stil. (På kommande turne`n kommer den gamle styx bassisten  Chuck Panozzo att göra några gästspel.)
 

Senaste från "Andromeda" lovar gott. Förmodligen är jag nog lite patriot men svenska bra progmetall band växer tydligen på träd. Saknar dock en röd tråd genom skivan. Grabbarna visar att dom kan spela många musikstilar men det känns lite splittrat. En  del alster har A dock fått riktigt bra sammansatta som tex. Arena stuk låten "Castaway". Titellåten "I=II" börjar med en härlig slinga i lugnt tempo som övergår i tyngre progressiva takter (sitter ganska omgående). Bästa progmetall spåret tycker jag är öppningsspåret "Encuciopedia" , över sju minuters njutning. "Mirages" här hittar vi influenser både från Queen ,Pink floyd och Dream Theater. (Vad mer kan man begära?) Hittar dom den röda tråden blir det ett toppbetyg.

(I inledningen av låten "Two is one" är bara så mycket Led Zeppelin vippar)

Detta kan man kalla total omkastning, ett progressivt metall band som gör en platta i gränslandet till "Transatlantic", en cd med akustiska instrument som bas. Den har dessutom spelats in parallellt med föregångaren "Deliverance". Denna platta går i samma stuk som Evergrey`s cover av Dilba. Först ut "Windowpane" en lugn låt som också resten av låtmaterialet är, Här finns många vibbar, bla av  Pink Floyd`s långsamma gitarrspel, Alan Parson kör i form av en syntar och inte minst mängder av takt/tonarts byten. Nästa en av de starkaste låtarna "In my time of need" med härliga akustiska gitarr komp. Skivan fortsätter i samma anda . Det är kanske det som är den svaga länken. Samma problem som de flesta AOR skivorna har, för mycket samma låtar på en cd. Förstår att iden är att göra ngt helt olikt vad man bruka göra, men det skulle lyfta hela plattan om Opeth bara tog in en eller annan lite tyngre/hårdare alster. Bra är det i ändå både instrumentalt och sångmässigt. (Tänk vad man kan åstadkomma utan dubbeltramp)

På sång finns inte mindre än Steve Walsh. Han och Daniele Liverani (rock operan Genius upphovsman) har slagit sina påsar ihop. Till hjälp med låtskrivandet har de bla fått hjälp av Neil Schon, Russ Ballard och Mark Spiro. Det hela har producerats av Mike Slamer. Stilen går i AOR men med en del progressiva tongångar. Några favoriter "Who`s Gonna Love You Tonight" en grym ballad, "Written in the Wind" och Love Leads the Way" lite rockigare. Annars en helt ok AOR-platta utan att för den skull sticka ut hakan. Sången av Mr.Walsh kanon.
 

Måste medge att jag hade tappat intresset för denna grupp. Men får bara önska dem välkomna tillbaks. Denna nya skiva med hela 18 alster har allt vad jag minns var bra med Fleetwood. Den mesta radiorocken är borta och med mängder av experimentella inslag. Många starka låtar. "Red rover" ett gitarrbaserad stycke där Lindsey Buckingham visar var skåpet skall stå. I den suveräna låten "Running through the garden" är samarbetet mellan Stevie Nicks/Lindsey bara rätt. Steve Nicks sjunger med sin speciella röst "Say you will" som bara hon kan. Till alla som gillar tidiga Fleetwood här är ett måste

Fleetwood årgång 2003 Lindsey Buckingham, Stevie Nicks, Mick Fleetwood och John McVie

Dessa britter nu med originaluppsättning släpper här sitt femte studioalbum. Musikstilen kan klassas som symfonisk/progressive rock. Blandar du Marillion och Arena hamnar man ganska rätt. Skivan sticker kanske inte ut hakan vid första lyssningarna, men den biter sig snart fast. Favoritlåtarna "Yourself alone" och "Take these words" två starka stycken med det bästa från tidigare nämnda (Marillion / Arena). Titelstycket "Fanatic" en instrumental vacker lite flummig låt, bara att avnjuta. Medlemmarna spelar även med andra band. John Jowitt, Martin Orford (IQ). Gary Chandler, Steve Christey (John Wetton Band)

Magnum sångaren släpper här sitt fjärde soloalbum. Nu med Paul Hodson (Ten) som producent och låtskrivare. Efter filmmusikinspirerat intro kommer "Children Of The Circle" en typisk Catley låt,  melodisk rock i bästa Magnum klass. Fler i samma stil "The Prophecy" och titellåten "When Empires Burn". Av de mera AOR betonade låtar finns "Ill Be Your Fool" (typ Heart) och "Every Beat Of My Heart". Rockigare toner representeras av "This Is The Day" och i "Someday Utopia rockar herr Catley loss ordentligt. Plattan avrundas med Irländska toner is stil med Dare`s senaste skiva.

Skivan en riktigt bra melodisk rock platta. Lite hårdare än föregångarna och kanske närmare Magnum. Sången är förträfflig rakt igenom.  Finns även en liten lugn pärla på ltd versionen "When The Earth Lies Still". 

Tillbaka i god form med en härlig platta i den melodiska rockens skola. Inledningsspåret "Skin on skin" får jag Aerosmith i tankarna, rak gungande rock. Samarbetet Soto-Marcels fungerar perfekt (Talisman för mig). Plattan visar prov på många stilar men är ändå typiskt Talisman. Tex "Sorry" Aor låt, "Trapped" rock ala Van Halen eller "Outta my way" med en hel del Deep Purple vibbar. Kan räkna upp en hel hög starka låtar. Gjorde en bra spelning på Sweden Rock festival som filmades (kanske släpps det ngt?)

Efter en längre tids uppehåll kommer ett nytt album. Hade en hel del förväntningar på denna, enligt en del rykten skulle stilen åter bli mer lik " The black album" som numer kan kallas klassiskt. Även "S&M 2-CD 1999 (Live/San Fr.S.O.)" gav gåshud. Senare skriverier antydde att dom blivit arga igen och ville göra en skiva med livekänsla. Ja livekänsla kan man nog säga om denna skiva, från ett garage med ett punkband som försöker spela som Red Hot Chili Peppers eller nåt, och arga blir nog bara de som köpt skivan. Inte min kopp te eller vad man nu säger:(

"The Voice of Rock" som denna veteran ibland kallas, har gjort ett mycket starkt album. Genomgående bra recensioner i pressen, och det är bara att hålla med. Efter en hel del musikaliska utflykter är Glenn nu tillbaks till sina hårdrocksrötter. Första låten "In my blood" genomsyras av Hammondorgeln och ett härligt pumpande gitarrspel. Nästa titel "Lost in the zone" sänder vi oss tillbaks till Deep Purple tiden, både med den gungande gitarriffet och Glenns sång. Fler starka låtar finns bla. i den Matrix influerade alstret "Higher places (song for Bonzo)" och i den lite mer AOR betonade "Courageous". Hela plattan är välkomponerad både med material och instrument/sång. En skiva som håller länge............

Ep-skivan med material som ej fick plats på Contagion, plus en del multimedia godis bla. video. Första stycket en instrumental låt med härliga gitarriff från John Mitchell. Nästa "The Houer Glass" en typisk Arena låt inom den symfoniska stilen. Titellåten "Contagious" även denna instrumental med klar inspiration från Pink Floyd. Favoritlåten på denna cd är "I Spy", en  nästan helt akustisk låt med en melodi som sätter sig direkt. Finns även en remix av "Witch Hunt" skall väl vara en popigare variant för att passa listorna kanske, originalet helt suverän men denna variant kan man leva utan.

Den forne Genesis gitarristen har alltid gått sin egen väg, och har gjort så även denna gång. Blandar sina symfoniska, progressiva stilar med jazzigare och ibland lite åt folkmusik. Inledningsspåret "Strutton ground" en blandning av Genesis och tidig Alan Parson. Nästa "Circus of becoming" kastas vi till 60-tal med glada toner som blandas med tyngre symfoniska partier. Tredje spåret är mera åt det experimentella hållet. Steve låter oss kastas mellan stilar skivan igenom. Bland  favoriterna kan nämnas "This World" och "Serpentine song" lite lugnare finstämda låtar, och den tunga progressiva låten med lite jazz influenser "Mechanical bride". Har man bara lite tålamod så hamnar skivan ganska bra på skalan.

Det skall bli mycket intressant att se Mr Hacket senare i höst.

Anhängare av gamla King`s X lär inte bli besvikna på denna skiva. Materialet är taget från tiden innan första släppet, fast naturligtvis i en modern tappning. Tex "Tanger Zone" enkel men ändå rå. En favorit måste "Working man" bli klassad som, vilka gitarriff. I "Dreams" visas hur en tungt gungande bas skall spelas. Gammal hederlig hårdrock får vi höra i låten "Black like Sunday". Hela cd`n har inte samma klass men klart köpvärd för gamla x are och nyare.

Om denna produktion är bevis för brist av kreativitet vet jag inte, vi får hoppas att nästa med nytt material håller likvärdig klass som de 8-9 bästa låtarna från denna, (förra cd`n var ju  en riktig besvikelse)

Nya alstret efter förra fullpoängaren "The Mission". Nu lite hårdare men med all RH`s blandning av klassiska toner, melodiös rock och lite hårdare progressiva rock. Plattan en tema cd om all media som ständigt finns runt om kring oss. Andre Andersen är mannen bakom låtarna. Här finner vi bla en härlig duell mellan gitarr och keyboard i låten "Burning the Sun", i "Hunted" visas prov på det lite hårdare gitarriff och kanonsång av amerikanen John West. West som hållit  i mikrofonen de senaste skivorna gör återigen ett helgjutet intryck. "Wicked Lounge" här bjuds vi in på en rökig jazzklubb med lite lättare toner.

Slår inte förra "The Mission" i låtmaterial men klart en cd som kommer att snurra många gånger på cd-spelaren.

Trodde ett tag att den sk. AOR rocken hade somnat in för gott. Men här levereras en riktigt bra platta. I grunden ligger ett Chicago sound men med många utsvävningar mot både symfonisk och mera melodisk rock. I tex."In the shadows of angels" finns många drag av Kansas. "Out of time" förs tankarna till Foreigners storhetstid. Favoriter "Normandy",  "In a world made for you" med lite tyngre gitarrspel och kanonproduktion. Välproducerad och bra sång/körsång genomsyrar hela skivan. Den tilltalar säkert många även ej AOR fantaster.

Med sångare som Joe Lynn Turner, Jörn Lande och Göran Edman blir man nyfiken på vad denna gitarrman Kikolo Kotzev åstadkommit. Musikstilen för onekligen tankarna till Deep Purple. Tung rock med mycket gitarr och hammond/synth som ljudmatta. Kompet består av Europe medlemmarna Bas : John Leven Keyboards : Mic Michaeli Trummor : Ian Haugland. Spår som sticker ut "Eyes On the Horizon" DP rock med lite Lande/Ark touch. Den lugna låten "I´ll be free" där visar Nikolo Kotzev att även han är en god sångare. "Mr Earthman" med go gungande rock.

Skivan har många ljusglimtar det som drar ner helhetsintrycket är nog lite brist på variation i låtmaterial, även med två lugna låtar känns det lite för enformigt.

 

En ny Kiss Alive platta kan det va nåt? När öppningsspåret drar igång med den helt råa "Deuce" fick jag nästan den där pirrande känslan som man fick första gången  "Destroyer" snurrade på tallriken. Sen följer fem raka rocklåtar i högt tempo. Publiken är nu tillräckligt uppvärmt för en lugn akustisk akt (hjälpt av en mindre del av Melbourne Symphony Orchestra), den börjar med låten "Beth". Det är ju nästan som man tycker att Herr Simons sjunger vackert. Sektionen slutar med hiten "Sandy". Kiss och hela ensemblen rockar nu loss med "Detroit rock city" sedan följer en rad kända kiss nummer där publiken riktigt är med inklusive den härligt tunga "God of Thunder". De hela avslutas med "Rock n`roll all night". Det var nog en kväll att minnas för de närvarande. Vi andra får nöja oss med Dvd släppet i september.

Kiss Alive igen, ja även med massor av nostalgikänslor tycker jag att Kiss raka rock fungerar bra ihop med den pampiga symfoniorkestern.

Här är gruppen som alltid blir jämförda med sina klassiska album "Operation Mindcrime" och "Empire". Detta nya alster kräver sina genomlyssningar. Första låten "Open" fastnar efter ett tag, känns tung med bra sång, till skillnad från Sweden Rock festival där sången från Tate inledningsvis enligt mitt tycke nästan var svag (togs sig dock rejält en bit in på spelningen). Skivan fortsätter med blandade bottennapp och toppar. Toppar i form av "Falling behind" en bra melodisk låt typ Bowie 70-tal. "The great divine" i mera Def Leppard stil. Skivans sångprestation nr 1 får vi höra i låten "Rythm of Hope" verkar som Tates stämma passar bäst i de lite högre tonerna.
Som sagt skivan fastnar efter ett tag men är lite för ojämn och några bottennapp.
 

Autograph/Buzz

 Autograph grundades 1983 av gitarristen Steve Plunkett. Debutalbumet ”Sign In Please” fick stora framgångar i US, med 700 000 sålda exemplar. Singeln ”Turn Up The Radio” placerade sig på top 30 (billboard). De tre nästkommande skivorna kom inte i närheten av debutskivan framgång, Splittringen var nu ett faktum.

2003 startar en ny Autograph era kallad 2,03. Steve med nya bandmedlemmar levererar här en stark comeback skiva. Stilen kan beskrivas som melodisk gitarrbaserad rock. Låter otroligt mycket Def Leppard (eller kanske tvärtom) på den tiden då dom rockade.

Inledningsspåret ”Break a sweat” är en fet gitarrock låt med härligt gung. I ”Party Like We Did” finner man klara Ac/Dc vibbar. Titellåten ”Buzz” en AOR betonat stycke som för tankarna till Tom Petty. Lugnaste alstret ”That” sätter sig melodislingan ganska omgående. "Like it Hot" oj så mycket def.

Alla älskare av gitarrock och fan av Def Leppard (photograph tiden) kommer inte att bli besvikna vid köp av denna skiva.

Att spela in en liveplatta efter endast ett skivsläpp brukar inte bli bra, ej  heller denna gången. Dessutom  att  byta gitarrist strax innan turnen gör det inte lättare.

Inspelningen verkar var på en modell mindre arena eller pub, möjligen därför det känns så tunt.  Samspelet  fungerar inte riktigt bra, nästan så att de fem gör varsin konsert (samtidigt). Sången känns lite krystat och alla dessa solon blandat  med duellerna mellan keyboard och gitarr "puh". Regeln att göra minst tre släpp innan liveskiva borde gälla även "Ring of roses"

Lägg pengarna på andra albumet  "Dreamtower" istället. Bra produktion med en hel del bra vibbar.

Lineup: Mark Boals (ex Malmsteen) Sång, Tony MacAlpine gitarr,  Vitalij Kuprij keyboard (Artension),  Virgil Donati (Planet X) trummor  Philip Bynoe (Steve Vai)  bas.

Mark Spiro har nu släppt sitt sjätte egna alster. Ett tidlöst starkt album om än något nertonad. Denna låtskrivande mästare kan verkligen göra starka melodislingor. Titellåten ”King of the crows” en typisk Mark låt som sitter direkt. ”One horse town” och ”Always” tillhör också favoritsångerna på skivan.

Som helhet är detta en skiva att slappa och njuta till. Westcoust / AOR fantaster kommer att älska denna cd. Själv tycker jag fortfarande bäst om ”Now is then, then is now”, lite rockigare. Är man på lite slappa humör är detta ett givet köp.

Deep Purple / Bananas

Med en uppsättning Ian Gillan, Roger Glover, Ian Paice och Steve Morse, Don Airey var förväntningarna på detta cd släpp rätt stora.

Första stycket ”House of Pain” går i typisk Deep Purple stil med Glover`s karakteristiska basgång.

Cd`n kan förövrigt delas in i två musikstilar, DP stil och låtar med inspiration från andra grupper. Till DP stilen räknas den helt suveräna ”Silver Tongue” till favoriterna, måste fungera perfekt live. ”I`ve got your number” gungar rätt bra, med dessa två och inledningsspåret slutar tyvärr  DP godbitarna som vi väntat på.

Nu till de andra låtstilarna ”Haunted” sitter direkt, precis som inspelningen av den tydligen gjorde. ”Walk On” går i rätt mycket i  ”Dire Straits” anda. ”Never a Word ”oj så mycket Ian Andersen (Yes). I sista ”Contact lost” med sin tragiska bakgrund börjar Morse i typisk Gary  Moore stil. Är ingen Morse expert men har hört livelåten ”The Well- Dressed Guitar”  med Deep Purple, där visar han vilken otroligt bra och säregen gitarrist Steve är. Borde nog få mer utrymme på denna skiva.

Slutintrycket av skivan blir efter ett otal lyssningar okej men ingen DP-klassiker. Det bör finnas mycket mera att ge från denna konstellation. Kanske på Sverige turnén i höst ?

Enchant visar här upp en imponerande spännvidd med Ed Platt`s genomgående tunga basspel och Ted Leonard karakteristiska sång. Första stycket "Sinking Sand" i en nästan amerikansk radiorockstil (Survivor). "Living in a movie" med mängder av gitarrer. "Long way home" fokuseras mer på sång och stämmor. Vackert blir det i den lugna ja just det "Beautiful".  Akustiska gitarrer dominerar i "See no Evil". I "Progtology" får vi  ett härligt instrumentalt stycke med typiska progressiva tempoväxlingar (en hel del gitarriff ala Saga ). Underbart gitarrsolo presenteras av Douglas Allan Ott i avslutande "Comatose"

Variationen är nästan total. Det finns vibbar från både Marillion /Genesis/ Kansas / Dream Theater till lite lättare band som Loverboy.

Ur resterna av "Fair Warning" kommer här andra cd`n från Tyska Dreamtide. Stilen kan beskrivas som melodisk rock med betoning på melodierna och arrangemangen. Helge Hengelke gitarrist och låtskrivare får till ett knippe bra melodier. Den som tilltalar mig mest "Eden" med bra blandning mellan gitarrerna, keyboards och sång/stämsång. Öppningsspåret "Dream Real" med massor av goa gitarrer. På "I`m not with you" får vi lite tyngre gitarriff.

Trots bra melodier, arrangemang och sånginsatser, känns det som om något saknas. Kanske tyngden i Olaf Senkbell`s röst. Det verkar som att han gärna vill sjunga i de lite högre tonerna (lite som Steve Perry i Journey). Där veknar styrkan lite tyvärr.

Som helhet hör jag en hel del "Ten" framförallt i låten "Eden". där förövrigt sången sitter som smeck. "Eden" + två låtar finns också med alternativ mixning på promoskivan ( vilka jag föredrar) .

(Skulle va kul att få höra Bob Catley på sång)

Nya skivan från det nästan kultförklarade svenska bandet är en bra fortsättning från förra släppet. Sången har fått lite större plats inte minst med Aleena. Lundin är hjärnan bakom de många härliga melodislingorna som satts samman av olika tempoväxlingar och oktavbyten. Ett exempel "A complex work of art " nästa 12 minuter av otroligt vackra stycken som blandas med spännande övergångar. I "Sonic Pearls " tar Kaipa med oss in till de svenska urskogarnas förtrollade land.

Med "End of the rope" blåser det en del gamla Genesis vindar  och några ekon från Queen , låten genomsyras dessutom av stilla Flower gitarrer. Sista alstret "Otherworldly brights" hörs toner om än lite långsammare från Skånebandet A.C.T , får bli min favorit på denna platta.

Hela skivan kan beskrivas som en målad tavla, som bara skall  betraktas och och avnjutas. Och den där underbara stämman från Aleena får vi säkert höra mer av.

Line Up: Hans Lundi, Roine Stolt, Morgan Ågren, Jonas Reingold, Patrik Lundström, Aleena.

Den forne Toto sångaren Joseph Williams är nu tillbaks med nytt projekt "Vertico". Och visst låter det mycket Toto. Inledningsspåret "Not Enough Hours in the night" har klara Mike & the Mechanics influenser. Andra låtar som tilltalar mig "Sarah" och titellåten "Vertico", den sistnämnda är klart låten som sticker ut från mängden med sina tempoväxlingar (mer sånt). Produktionen  och sången håller hög klass. Plattans låtmaterial är av  jämn hög kvalitet men brister något i variation som så ofta med AOR banden. Känns ändå som ett  positivt album och når högre höjder än vad sin forna vapenslagare gjort på många år.

Kombinationen rockveteranen Jim Peterik (bla.Survivor, Sammy Hagar) och den 25 år unge vokalisten Toby Hitchcock gör här ett intressant skivsläpp. Musikstilen i melodisk 80-tals rock. Sången delas mellan Jim och Toby,

Med ett knippe starka låtar från Jim Peterik och Tobys stämma som spänner över flera oktaver bör denna skiva gillas av alla fans i denna musikgenen. Några låtar som kan nämnas, den lite snabbare "Turn To Me" och "Love Is On The Rocks" med sina lite lugna men tunga trumtakter. Den kanske mest genomarbetade låten "Madness Of Love" innehåller både grym sång med takt och oktavbyten och progressiva instrumentala delar. (Min favorit)

Det finns en hel del "Survivor" takter i skivan som man inte minst hör i låten "Unbreakable" (många" Rocky"vibbar där). Men också mer tyngre alster som förut nämnda "Madness Of Love" och "Music And Me".

En lättlyssnad cd med starka melodier som även håller i längden. En av de bättre skivorna i denna musikgenre på länge.

Perfect World:

Vokalisten Kelly Hansen (Hurricane, Unruly Child) och Basisten/producenten Fabrizio V.Zee Grossi presenterar här ett album med inslag från många grupper inom melodisk radiovänlig rock. På låten ”Here With Me” låter det kusligt likt ”Manic Street Preachers”.

Med ”I Believe in You” ändras både stämma och melodi mer åt ”Dare” hållet.

Annat stycke som tilltalar mig ”Overnight Sensation” lite längre än radiomallen samt gitarr solo och sång som tämjer lite på de melodiska rockgränserna.

Övriga låtar  mera slentrian, krävs mer för att hålla  intresset uppe. Ok som radiomusik dock.

Sun Caged:

Detta holländska band bildades redan 1999. Efter några medlemsbyten och demos fick gruppen napp på skivbolaget "Lion Music". Sun Caged har fått goda recensioner i press, och jämförts med band som ´"Dream Theater".

Nja i klass med Dream Theater har dom inte nått än men klart en grupp med stor potential.  I det progressiva metallfacket är denna cd en av de bättre debutskivorna på länge. De behärskar både de mera raka hårdare partierna som de mera symfoniskt lugna. Låtar som "Home" och "Hollow" innehåller alla beståndsdelar som bra progressiva låtar bör ha (enligt mig). "Closing In" är en annan låt som går varm i spelaren. Gillar det råa gitarriffet i "Soil" där jag även finner lite Black Sabbath influenser ( en duett med herr Ozzy skulle sitta fint).

Med lite mer variation i de hårdare partierna kommer Sun Caged att nå höga höjder inom denna musikgenre. Skivan är förövrigt mixad av allkonstnären Arjen Lucassen.

Part 2  tar vid där den första slutade med "Alpha & Omega". Lite mindre pompöst och rakare blir det i "I Walk To my Own Song. Några lugna stycken presenteras denna gång med låtarna "Season Of Faith`s Perfection" (riktigt bra), "Luminous" (vacker men lite seg) och slutligen "Liberty" ( alla hålla hand i hand låt). Mycket rappare blir det i "Know The Difference" med gitarr och keyboard-samordnade skalor plus en  Michael som åter försöker slå världsrekord i trumslag .

Timo Kotipelto lyckas hålla sången bättre än förra, som i den tunga härliga "Dreamweaver". Känns som det ändå skulle varit en dubbel cd och inte två släpp. Alla powermetal diggare kommer i alla fall inte att bli missnöjda med part 2 heller.

När DT med nytt vet man aldrig vad dom hittat på. Denna gång får vi det rakaste och tyngsta släppet på länge. Sju låtar och lika många starka melodier.

Öppningsspåret "As I Am" riktigt hårt med massivt tunga gitarrer. Andra spåret "This Dying Soul"11,5 minuter lång. Här blandas det toner åt Metallica-hållet med snabbare gitarriff och lite rapp i metallisk form. "Endless Sacrifice" börjar i ett  lugnare tempo som sedan går över till instrumentala hårda dueller och solon.  

Hårt blir det igen med "Honor Thy Father", ännu en långkörare ala 10 minuter i den tyngre stilen. Lugnaste alstret får vi på skivans kortaste spår "Vacant". Ett instrumentalt stycke med tvära kast presenteras  i låten "Stream Of Consciousness" (grym). Sista spåret "In The Name Of God" är den med mest symfoniska inslag och med typiska DT tempoväxlingar. Min favorit på detta skivsläpp.

Kan tänka mig att det kan bli två olika läger angående denna skiva. De som föredrar mera progressivt och de som gillar den rakare stilen. Det finns naturligtvis en hel del progressiva inslag på denna platta också. Det är bara att öppna sinnena så växer denna skiva omgående.

Tredje släppet för en musikgrupp brukar ofta vara den mest avgörande . Det är nu man förmodligen har hittat sin egen stil och börjat etablera sig inom sin musikstil. Det är nu kraven från skivbolagen som satsat pengar riktigt börjar kännas.

Med denna skiva bör alla va nöjda. Det känns som detta kan bli det stora genombrottet för Last Tribe. Gitarrist Magnus Karlson  låtskrivare och ankaret i bandet har producerat med hjälp av Anders Theo Theander ett helgjutet album. Skivbolaget Empire klassar stilen som melodisk metall, där har dom slagit huvudet på spiken. Metall med betoning på melodierna är just vad det är.

Börjar med låten "Healer" tungt intro med gitarriff som jag inte hört på länge, melodisk refräng och sångprestation som skulle göra de flesta avundsjuka (Rickard Bengtsson). Låt två "The Chosen One" går tankarna till en tyngre variant av Journey. En annan favorit är den lite mer progressive "Otherworld".

Att ta ut någon låt framför någon annan är svårt för hela skivan består av en hög med bra melodiska alster framförda med  tungt artilleri i Jaime Salazar (trummor) och Dick Lövgren (Bas), en sång som skulle platsa i de flesta band och gitarrer som absolut mer en en mamma skulle älska.

Johnny Lima ”Made In California”

Spelstilen kan beskrivas som gitarrbetonad rock med influenser från Bon Jovi. Första låten också titelspåret ”Made In California” drar rätt mycket åt Def Leppard hållet, inte minst produktionsmässigt. ”Where Are You Now” är en låt med bra refräng och gitarriff som sticker ut från mängden i en annars ganska slät skiva.

Medellängden på melodierna är radiovänliga 3,20 och kanske går hem hemma i USA. I Europa har Johnny haft en del framgångar med framträdande i ”the Gods Show” England, men förutom de nämnda låtarna tror jag inte på någon större framgång på denna sida atlanten.

En rolig variant av Beatles ”Help” höjer helhetsintrycket några snäpp.

De forna medlemmarna i gruppen ”Mystery Bloom” David Garcia och Bob Gilmartin har här gjort ett album med influenser från många 70-80 tals grupper, med bitvis progressiv metal rock som krydda. Första korta stycket ”Going Home” börjar akustiskt och lugnt med klara John Lennon toner, byggs sedan upp i hårdare tempo och går snyggt över till nästa spår ”New Horozon”. Lite tidig City Boy hör jag i låten ”Blood in the Ocean” både med dess harmonier och Mike Slamer Gitarrer. Hårdare tag hörs i den gitarrbaserade rocklåten ”In The Wake”.

Progressivare metal spelas i nästa två spår ”Gold” och ”Forgotton Man”, lite åt Dream Theater hållet. Mera pampig Aor blir det i ”A Thousand Lies” med en synthmatta och sångharmonier. Skivans längsta spår ”Waterfront” börjar i god Saga stil som senare går över till rena Pink Floyd orgien. En riktig nostalgitripp på runt 10 minuter.

Dom spelar alla instrument plus sång. Melodierna är överlag starka men det hela känns lite splittrat ibland. Kanske för David/Bob blandar lite väl många stilar. Med vibbar från förut nämnda plus Alan Parson Project, Styx och lite Queen får debuten ändå klart godkänt.

Wolverine ”Cold light of Monday”

 Bandet kallar sig själva ett metalband, skulle nog betrakta gruppen mera åt det progressiva hållet. Kanske kan beskrivas som om The Flower Kings möter Evergrey.

Skivan ett konceptalbum, handlar om Sara och hennes inte alltid så trevliga livsöde. Efter intro börjar berättelsen med spåret ”Sara”, ett vemodig tungt stycke med snygga övergångar mellan de lugna och det tyngre partierna. Här har man i bakgrunden mästerligt smugit in ett growl.

Låten fortsätter obemärkt in i nästa stycke ”New best friend”. Hör här klara Evergrey vibbar i de hårdare delarna. ”Tightrope” helt obeskrivligt stycke med baktakter och många minuters rattande på Europas mellanvågskanaler, Sara är nog rätt hög här. ”Carousel” en härlig melodiös metal låt. Skivan fortsätter med flera mer progressiva spår. Och hur går det för Sara? (Den som har cd`n får veta)

 Wolverine är för övrigt från Sverige, har producerat ett bra album. Goda sång och instrumentala insatser, kräver några genomlyssningar dock. Ni som gillar musik typ Pain Of  Salvation kan lugnt inhandla denna cd.

Imponerande truminsatser av Marcus Losbjer, en sann progressiv sådan.

Chris Catena ”Freak Out”

Denna Italienska sångare har efter många års musicerande i diverse band/projekt nu samlat ihop en imponerande skara musiker till sitt solosläpp. Vad sägs med gäster som Glenn Hughes, Bruce Kulick, Tony Franklin och Jeff Scott Soto bland flera. Mera känd är förmodligen hans far tenoren Renato Francesconi med 30 år i operabranschen.

Gillar du bluesrock blandat med en del funk, lite soul och hårdare rock. Då finns det en hel del att hämta här.Några spår som bör nämnas, ”Crazy Man” med klar Deep Purple känsla, den lite lugnare balladen ”To s Friend” och låten med det Goa gunget ”Gimme Your Love”.

Gitarriffen plus sång är annars den genomgående blues tråden. Mr Catena`s egen sång påminner lite om King X, men med ljusare stämma (kanske inte så konstigt med en tenor till far).

Skivan består av 15 spår vilket känns lite mycket, låtarna går ofta i samma stil och det blir lite enformigt i längden.

I en lite rökig bluesbar med några öl (för dom som gillar det) skulle man säkert kunna avnjuta hela paketet. På skiva mår detta släpp bättre av färre spår.