10. En blivande klassiker
9. Topp ”inom genren”
8. En av de bättre ”inom genren”
7. Genomgående bra med några toppar
6. Klart godkänd
5. Okej för slölyssnande
4. Vissa delar går an
3. Behöver en hel del uppryckning
2. Inte mycket som klarar sig här
1. Vi glömmer denna

Clive Nolan &  Agnieszka Swita ”Closer” Ep (ATTIC 001)

Clive Nolans senaste projekt Caamora börjar ta form och ett smakprov levereras med denna Ep som presenteras i projektets två medlemmars namn. Förutom två spår från Caamoras kommande album ”She” får vi en omarbetad version av Shadowland`s ”Half Moon Street” (gammal Nolan grupp). En nyversion av låten ”Sacrifice” från Strangers on a Train (ännu en grupp med Clive) plus ett specialskrivet alster ”Closer” just för denna Ep.

Musikalisk kan vi utan att överdriva jämföra dessa titlar med ett annat projekt med Clive Nolan och Wakeman den yngre vilket bär namnet Jabberwocky. Symfonisk rock som gränsar till neuprog och en del vibbar från diverse musikaler. Agnieszka har en röst som speciellt passar in på sistnämnda musikalgenren. Med bakom mixerbordet återfinns bl.a. Nolans ständige följeslagare Karl Groom och med dessa båda herrar bakom blir det nu som oftast kvalitativa produktioner. Saknar här ändå en del nyskapande men är mer än övertygad att konceptet Caamora kommer att inneha allt som jag möjligen saknat på detta smakprov inklusive Clive`S backkatalog.

http://caamora.net

1. Half Moon Street 
2. World Somewhere 
3. Sacrifice 
4. The Bonding 
5. Closer 

6.5/10

Conny Myrberg

RICHIE KOTZEN: INTO THE BLACK (Frontiers Records)

Under sin karriär har han släppt över 25 plattor sedan debuten 1989 och han är bara 36 år. Tyvärr så har han aldrig blivit långvarig i något band. I Poison blev det ett album och i Mr. Big blev det två studio album. Drömmen hade nog varit om han kunde komma med i Whitesnake så man fick lite blues i ormarna igen.

Visst är Kotzen en grym gitarrist på alla sätt och vis men jag har alltid varit mer förtjust i hans sångröst. Att plattan fått ett visst klistermärke märks direkt i öppningslåten You Can’t Save Me där bryggan nästan har mer Fuck än andra ord, detta ord finns även i refrängen. Så visst är detta spår en given radio hit J På detta album så sköter Richie ALLT. Lirar alla instrument, skrivit alla låtarna själv och så klart sitter han även i producent stolen.

Detta album är för förfesten (hög volym och luft gitarr) och bakfyllan (låg volym och liggandes i soffan under tiden man väntar på pizzan). Hög klass på blues rocken än en gång ifrån Mr. Kotzen. Men min önskan står kvar, han borde lira i ett stort band. Kanske då får han den uppskattning han är värd.

Mina favorit låtar är You Can’t Save Me, The Shadow, Sacred Ground.

1. You Can't Save Me 
2. Misunderstood 
3. Fear 
4. Shadow 
5. Doin' What The Devil Says To Do 
6. Till You Put Me down 
7. Sacred Ground 
8. Your Lies 
9. livin' In Bliss 
10. My Angel 
                   

Betyg: 7/10

Andy Flash

Twisted Sister  ”A twisted christmas”  (Demolition Records)

Julskivor öses ut i massor så här strax före jul, och en i raden av alla dessa alster är således Twisted Sisters ” A twisted christmas”.

Marknaden verkar vara omättlig när man konstaterar, att på samma skivhylla samsas Christer Sjögrens senaste”julepos”, med Blackmore´s Nights dito. Alltså handlar det om gränsöverskridande musik som förenar massorna i ett ända stort kollektivt jullyckorus!! Eller hur är det med detta?

Själv är undertecknad allergisk mot allt vad krystade julskivor innebär och i synnerhet mot ”Kända etablerade musikers / Skivbolags” försök att pressa ut en extra slant av fansen. För vad har väl alster av ovan nämnda artister för värde i det stora musikaliska sammanhanget!?

Knappast något alls anser jag!!

Enda undantaget jag känner till är Jethro Tulls – ”Christmas album”, där bandet faktiskt framför mestadels egenkomponerade låtar, vilket ändå tyder på en viss kreativitet, och dessutom framfört på ett som vanligt professionellt sätt!!

Twisted Sisters försök att bidra till julskivekonsumtionen står sig ganska så slätt i sammanhanget. Visst är det glatt och glättigt emellanåt, och visst så rockar det lite ibland, men oftast så känns det bara lite lagom töntigt. Man har gett sig på diverse kända jullåtar och har tagit till sin hjälp Lita Ford, samt Doro Pesch i låten ”White christmas”, med sång på tyska!!

Jag kan erkänna att jag inte är någon större anhängare av TS:s tidigare alster, så min reaktion blev ungefär: Jaha vad ska jag kunna få ihop om en sån här platta då??

Slutomdöme: Är man ett gammalt fan av TS, så kan man kanske finna ett visst värde i plattan, och är man dessutom lite lagom frälst på partyrock / julstämning så är väl plattan inte ett helt bortkastat köp!!

För egen del så gömmer jag nog undan den längst in i skivskåpet och där lär den nog få ligga orörd länge!!

1. Have Yourself A Merry Little Christmas
2. Oh Come All Ye Faitful
3. White Christmas (Featuring Doro Pesch)
4. I'll Be Home For Christmas (Featuring Lita Ford)
5. Silver Bells
6. I Saw Mommy Kissing Santa Claus
7. Let It Snow
8. Deck The Halls
9. The Christmas Song
10. Heavy Metal Christmas
11. Merry Christmas
12. White Christmas (Featuring Eddie Ojeda Sung in Spanish) (bonus track)
 

Slutbetyg: 3/10

Staffan Vässma

ROYAL HUNT ”Live 2006”  dvd (Frontiers Records)

Välkomna damer och herrar, luta er bekvämt tillbaka i fåtöljerna och höj volymen så åker vi till S:t Petersburg, Ryssland för att se konserten som skandinaviska symfonirockarna Royal Hunt gav där, inte 2006, som titeln gör gällande, utan november 2005.

Man kan ju inte känna till alla grupper som finns och den här dvd:n är min allra första bekantskap med detta gäng. Ju mer jag hör desto mer förvånad blir jag dock över att jag missat dem för det är otvivelaktigt världsklass på dem! Låtarna är urstarka och samtliga medlemmar i bandet häpnadsväckande skickliga! Konserten håller ganska genomgående ett högt tempo och det ryska team som ansvarat för ljud och bild har gjort ett mycket bra jobb med att förmedla konserten till oss tittare på bästa sätt.

Royal Hunt skapades 1991 av André Andersen, keyboardspelare och bandets huvudsaklige låtskrivare. Sjunger gör John West och oj, oj, oj så han sjunger! Otroligt bra!

2004 byttes hela tre av de fem medlemmarna ut, vilket dock inte alls märks när man ser bandet på scenen. Alla är ovanligt samspelta och har uppenbarligen väldigt roligt ihop! ”Nykomlingarna” är i alla fall gitarristen Marcus Jidell (Jekyll & Hyde och The Ring) och basisten Per Schelander (House Of Shakira). Trummisen Kenneth Olsen har spelat med bandet till och från under flera år, men är nu medlem på heltid.

Förutom dessa killar kan vi även se och höra bakgrundsångerskan Maria Mc Turk. Även hon mycket skicklig!

De flesta band brukar ofta låta någon eller några av medlemmarna få släppa loss med ett mer eller mindre långt instrumentsolo under konserten för att sångaren ska få vila rösten en stund. Det kan i värsta fall bli rätt tråkigt, men definitivt inte när det är Royal Hunt som briljerar, ”duellerar” och har hur kul som helst. Att det hela verkar gå så lekande lätt bevisar med stor elegans hur fruktansvärt skickliga de är. Otroligt imponerande!

Som extrabonus till framträdandet kan man roa sej med att kika på den ryska publiken som i många fall skiljer sej rätt ordentligt från den man är van vid att se på konserter i väst. Visst finns där de obligatoriska svartklädda, långhåriga killarna iklädda t-shirts med bandtryck, men också en hel del andra som mest förefaller stylade av Stefan & Krister...

Utöver konserten så ingår även lite backstagematerial. Något som till stora delar känns ganska ointressant, särskilt om man ser det direkt efter den mäktiga och imponerande konserten. Mycket ”roliga” grimaser och beröm till den ryska publiken och beröm från ryssarna till bandet, svenskarna i bandet sjunger ”Helan går” under nån privat fest. Korta intervjuer med samtliga medlemmar mixat med inslag från konserten, samt lite insikt i den väldigt oglamorösa vardagen med sunkig övningslokal och turnebuss som ser så liten ut att man det nästan verkar krävas olja och skohorn för att klämma in allihop! (Hoppas verkligen att de inte behövde åka i den från Köpenhamn till St Petersburg!)

Jag rekommenderar absolut ett besök på bandet hemsida; www.roylahunt.com där man dels kan läsa de mycket intressanta presentationerna av bandets medlemmar och dels lyssna på en del låtar och se lite olika videos!

Betyg: 9/10 (för konserten.)

Maria A.

OSI ”re: free”  (InsideOut Music)

Jim Matheos (Fates Warning) och Kevin Moore (ex-Dream Theater & Chroma Key) med projektet OSI släpper remixade versioner från andra albumet Free. Med Mike Portney vid trummorna introducerades projektet som en sk. ”super” konstellation inom den progressiva rocken.

OSI fick också ett rätt så bra gehör från den progressiva delen av pressen. Med Andra skivsläppet framhävdes mer det experimentella som här vidareutvecklas ytterligare till det mer elektroniska dito. Jim och Kevin sträcker sin musik här mer åt synthrock ala Krafteverk och liknande grupper, bäst hör vi detta i spåret ”Kicking”.

Inledande ”Go” kanske kan beskrivas som en variant av typisk Peter Gabriel anda i elektronisk rocktappning. Något mindre elektroniskt och mer musikaliskt åt Porcupine Tree presenteras i ”Home Was Good”. Denna ger med sin mörka lågmälda stil ändå plattan ett visst köpvärde även för en icke älskare av utpräglad elektroniskt musik.

Singelskivans absoluta värdehöjare kommer ändå med videospåret Free, progressive metal i den högre skolan.

Go (Console remix) (10:32)
Kicking (Kevin Moore remix) (8:05)
Home Was Good (Kevin Moore remix) (7:53)
Free (Video)
 

6/10

Conny Myrberg

ZION ”ZION” (Frontiers Records)

Nytt projekt som går under namnet Zion. Sångaren är Freddy Curci och har på sin meritlista bland annat album med Sheriff och Alias. De övriga medlemmarna har varit med i band som Bullet Boys, Coney Hatch och Kim Mitchell. Stilen är AOR.

Ingen speciellt rolig produktion är det som utmärker sig direkt och som tyvärr sänker detta album rejält. Kanon låtar som How Much Longer Is Forever och All It Takes Is A Minute är värda ett mycket bättre öde. Låtarna i sej på hela albumet håller väldigt hög klass och det måste sägas att hade det inte varit nästintill demo produktion så hade detta kunnat vara en kandidat till årets AOR platta. Freddy sjunger lika bra som förr och med sej bland låtskrivarna finns hans gamle Alias polare Steve DeMarchi, Jeff Paris & Bob Marlette.

Hoppas det blir bättring på produktionen nästa gång, då jävlar J

Mina favorit låtar är How Much Longer Is Forever, All It Takes Is A Minute, Who Do You Think You Are

1. All it takes is a minute
2. How much longer is forever
3. One man alone
4. Dangerous
5. I'm running home
6. Everybody's watching
7. No surprise
8. The sky is falling
9. Devil's dance
10. Who do you think you are
11. Crash the mirror
                                                  

Betyg: 7/10

Andy Flash

Winger  ”IV”  (Frontiers Records)

Äntligen har den kommit! Vadå?? En av årets bästa releaser inom melodiös hårdrock!!

Det har hunnit gå 13 år sedan förra plattan släpptes och visst har Kip Winger släppt en och annan solaplatta under tiden,

men det är ändå bandet Winger man minns från 90-talet. Ett band som var högt respekterat inom musikvärlden och hade en stor fanskara men som ständigt fick dålig kritik för sina verk, samt rent av förlöjligades inom vissa kretsar inom den tyngre skolan av metall.

“IV” som nya plattan så logiskt heter, efter 3 tidigare album releaser, tar vid där förra plattan “Pull” slutar , och är en varierad historia med alla de ingredienser som en platta inom genren ska ha. Tyngd, snygga melodier, catchy refränger samt en bra produktion. Denna gång har den även engagerande texter där Kip Winger har skrivit av sig sina tankar om krig och USA:s utrikespolitik i synnerhet.

Bandet består förutom av Kip Winger på sång, bas och keyboards, även av gamle parhästen, den inte helt okände Reb Beach på gitarr (Alice Cooper, Whitesnake mfl.), och bara det borgar för en tyngd och intensitet som jag ofta tycker fattas hos vissa alster inom genren. Original-trummisen Rod Morgenstein (Dixie Dregs, Jelly Jam mfl.) är med även denna gång, och att detta är en mycket meriterad och skicklig musiker visar han med besked.  John Roth på gitarr och Cenk Eroglu på keyboards/gitarr gör sättningen komplett

Plattan består av 11 spår där det är svårt att plocka ut några favoriter, men om man måste välja ett par så är, ösiga “Your great escape”, “M 16”, “Four leaf clover” samt “Right up ahead” låtar som alla sticker ut lite extra.

Stor variation både i låtstruktur, tempo och tyngd ger en mycket bred palett av låtar som tilltalar undertecknad å det gruvligaste. Ska du bara köpa 1 platta inom genren detta år, så måste du köpa Winger – “IV” för så bra är den!!

Tracklist:

Right up ahead
Blue suede shoes
Four leaf clover
M 16
Your great escape
Dissapear
On a day like today
Livin´ just to die
Short flight to Mexico
Generica
Can´t take it back
 

Backkatalog:

Winger:

Winger – 1988
In the heart of the young – 1990
Pull -1993
The very best of winger – 2001
IV - 2006

Kip Winger:

This conversation feels like a dream - 1997
Made by hand / Down incognito – 1998
Songs from the ocean floor - 2000

Slutomdöme: 9/10

Staffan Vässmar

Harmony in Diversity ”Trying” 2006

När denna platta ramlade ner i brevlådan och jag upptäckte att ”gamle” YES-gitarristen Peter Banks medverkade insåg jag genast att detta var nåt extra intressant. Som gammalt Yes-fan så har jag givetvis följt bandets karriär genom åren med stort intresse, dock är jag lite dåligt bevandrad i vad ovannämnde Peter Banks sysslat med sedan han lämnade bandet.

Harmony in Diversity består av:  Peter Banks: Guitars,  Andrew Booker: Drums, Nick Cottam: Bass

Plattan spelades in under hösten 2004 under ganska fria former med mycket improvisationer i studion och är helt instrumental. Femte spåret ”The Klincher” spelades dock in live i juni 2005 på The Klinker Club i London

”No Harm” inleder skönt med lugnt vågskvalp och ger en skön ambient stämning. Ljudet är ganska avskalat utan en massa extra pålägg. Så sakteliga byggs intensiteten upp för att så småningom övergå i rena orgien av musikalisk urladdning. Nick Cottams bas ligger bara och mal på ett tema om 2-3 toner, medan Andrew Booker lirar furiöst på sina trummor.

Peter Banks ger genom sitt spel rena ”Fripp”-känslor, vilket i mina öron klingar underbart. Det är psykedeliskt så att hälften hade varit nog!!

” After you” fortsätter i ett återigen lugnt och avslappnat tempo. Lite sökande och trevande jobbar bandet upp sig i intensitet och här får framförallt Nick och Peter visa vad de går för.

” Mind the doors” startar lugnt men övergår ganska omgående i sköna soloslingor från Peter. Återigen får jag King Crimson-vibbar även om soundet är väldigt avskalat och naket med endast en malande basslinga och Andrews trummor rejält pådrivande.

”Swayed by nothing” plattans kortaste spår och startar lugnt och återigen handlar det om experimentella lite sökande tongångar.

” The Klincher” startar även denna i lugnt tempo med flera lager gitarrer som tillsammans med bas och trummor väver ihop sköna atmosfärsika ljudlandskap.

Totalt sett en ganska lugn och harmonisk platta om ändock ganska experimentell. Det märks att det ingår skickliga musiker i bandet, men det blir ändå lite ”väl” stillsamt och ambient emellanåt. Lite mer rå styrka och ösiga partier hade inte skadat. Slutomdömet blir en ändå en positiv överraskning: Naket och avskalat under väldigt fria former med härliga improvisationer dock inte alltid så lättlyssnat.

1. No Harm (11:22)
2. After You (10:01)
3. Mind The Doors (7:48)
4. Swayed By Nothing (3:05)
5. The Klincher (4:42)

6,5/10

Staffan Vässmar

High Wheel ”Live Before The Storm” (Progress Records)

Gruppen startade 1989 som en progressive rocktrio, året därpå tillkom på keyboard Andres Lobinger som fullbordade gruppens line- up vilken är densamma än i dag. Wolfgang Hierl (gitarr sång, flöjt), Uli Jenne (Trummor), Erich Kogler (Bas, sång) samt nämnda Andres Lobinger (Keyboard,sång). Genom åren har de endast släppt fyra fullängdare, dessa i en jämn ström som nu sammanfattas med detta dubbla livealbum.

Plattorna ger ett rätt så behagligt intryck utan att direkt vara originella, den symfoniska framtoningen känner vi igen från Peter Gabriel eran med en mindre portion Pink Floyd. Neu- progressive inslag liknande Marillion och sentida Richocher finns också bland High Wheels musikaliska stil. Då och då blandar de även in något mera psykedeliska vibbar, detta sammanfattar i stora drag High Wheels ljudbild.

Liveframträdandet från 2005 verkar vara en rätt så gemytlig tillställning med flera partier som imponerar, det överhängande intrycket är ändå att konserten förblir något återhållsam. Visst musiken är oftast av karaktären lyssna och njut men nog borde stämningen från publiken kännas mer. Ibland tänder det riktigt till ändå som när instrumentala ”Gnihton's promise” spelas och det grandiosa gitarrspelet från Wofgang gynnar ut i speakersystemet. På slutspåret för kvällen ”Hate hounds” rockar High Wheel också till det till slut.

Några personliga höjdpunkter som jag vill framhäva: Den långa ”There” med sina olika stycken i varierande tempo stilar och karaktär, ett alster i god typisk progressive anda. ”The four reasons” ett symfoniskt stycke med varierat innehåll som det vackra flöjtpartiet, samt det neu-progressiva spåret av klass ”Void”.

CD 1
1 Open lines 14:52
2 Void 5:51
3 The Screamer 12:35
4 Gear-wheels 4:24
5 Gnihton's promise 4:09
6 There 26:40
 
CD 2
1 Outside the circles 18:57
2 Try an error 5:47
3 High wheel in the sky (part 1) 11:22
4 The four reasons 13:43
5 Into voyage 11:56
6 Hate hounds 6:18

7/10

Conny Myrberg

Michael Harris ”Orchestrate” (Lion Music)

Ännu ett instrumentalt gitarrsläpp från Lars Mattsson och hans bolag Lion Music.  Musiken beskrivs som en blandning mellan klassiska herrarna som Bach, Mozart, Beethoven och dagens hårdare metal.

Vare sig man älskar neuklassiska Yngwie Malmsteen stilen eller inte så går det inte att förneka med vilken stor skicklighet ofta briljanta teknik som utövas på denna produktion.

Riktigt intressant klassiskt blir det med ”Notes from the Kursk” då i metal tappning. Pampigt värre med influenser från folkmusiken är också ett inslag som gestaltas, här representerat med spåret ”Battle at Storm’s Edge”. Ett gitarralbum utan något akustiskt spår tillhör nog undantagen, Michael Harris ger oss också en sådan ”Guiprice”, fast en kort en. Det förekommer även några akustiska delar i övriga spår där jag särskilt vill framhäva de sk. spanska tonerna i sista alstret ”Schizo Forte”.

Plattan innehåller det mesta som nog kan frambringas på gitarr, det kan ibland ändå bli lite väl mycket av varan snabba skalövningar vilket gör den en aningen tröttsam. Vid avlyssningar med tre fyra spår åt gången orkar man mer ta till sig alla finesser. En hel platta i sträck kan nog bli lite mycket för en icke gitarrfreak.

01. Opus Conceptus
02. String Theory
03. The Mad Composer’s Rage
04. Notes from the Kursk
05. Battle at Storm’s Edge
06. Guiprice
07. Mysterioso
08. Octavian II
09. The Anti Shred
10. Schizo Forte

7/10

Conny Myrberg

Book Of Reflections ”Chapter II: Unfold The Future” (Lion Music)

Bandet är ett projekt lett av gitarristen Lars Eric Mattsson. Han bidrar också med bas, keyboards och sång på detta album. Björn Jansson (Tears Of Anger) sjunger på låtarna 1, 5 & 8. Martin LeMar (Tomorrows Eve) sjunger på låtarna 2, 6 & 9. Anand Mahangoe (Sphere Of Souls, Solo) lirar gitarrsolon på låtarna 3, 8 & 11. Mistheria (Bruce Dickinson) kör keyboard-solon på låtarna 5, 6, 7 & 10. Eddie Sledgehammer är trummis på samtliga låtar.

Inte helt oväntat "chapter II"så är det här BOR:s andra album. När jag googlade runt lite på nätet och letade efter information om bandet så läste jag åtminstone en väldigt positiv recension av det första albumet, vilket förvånade mej mycket efter att ha plågat mej igenom det här andra alstret.

Musikerna är säkert jätteduktiga rent tekniskt, men de får på nåt sätt ändå aldrig riktigt till det. En av de största anledningarna till det är det mycket irriterande trumljudet! Låter som billiga leksakstrummor och sabbar helhetsintrycket totalt. Resten är mest tråkprogg av tristaste märke. Undvik!

01. Unfold the Future
02. Bringer of the Torch
03. Free My Soul
04. Heal Me
05. Uncover the Lie
06. Ashes to Ashes
07. Make Sure You Don’t fall
08. Deep Inside
09. Blink of an Eye
10. Got to Get Low
11. Love Conquers All

Betyg: 2,5

Mara A.

COSMO ”ALIEN” (Frontiers Records)

Cosmo innehåller Fran Cosmo (sång) & Antonio Cosmo (gitarr) båda med rötter i det klassiska Amerikanska bandet Boston. Alien är deras debut album och med sig mer i Cosmo har dom Mick Brooks (gitarr), Bill Carman (bas) och Pat Olowski (trummor).

Inledande Communication har lite härliga Zeppelin vibbar. Och efterföljande låtarna är mycket tyngre än vad jag hade förväntat mej. I instrumentala Redemption är det uppvisning av härligt gitarrlir. Låten Helicopter påminner otroligt mycket om Goo Goo Dolls, en skön akustisk rocker.

Svagaste momenten på plattan är de lugnare, tyngre låtarna When I Close My Eyes och Woman. Den avslutande akustiska versionen av Don’t Tell Me Lies är bättre än originalet.

En klart godkänd debut av Cosmo måste sägas fast den andra halvan av plattan är chanslös mot den första. Mer åt det hållet nästa gång. Då blir dom riktigt farliga J

Mina favorit låtar är Communication, No Surprise, Helicopter.

1. Communication
2. Don't tell me your lies
3. No surprise
4. Gravity
5. Redemption
6. Helicopter
7. Alien
8. When I close my eyes
9. Woman
10. Can't run away
11. Creep
12. Don't tell me your lies (Bonus track/Acoustic)

Betyg: 7/10

Andy Flash

Catamount "Public displays of private delusion"

Killarna i bandet är Amerikaner och har hållit på att spela i flertalet egna konstellationer sedan 92, men blev ett band först sommaren år 2003. Nu med intentionen att bli extremare och mer progressiva än dom varit i dom tidigare projekten. 2004 gav dom ut en 4 låtars EP, 9/6-2006 släpptes en fullängdare som bär namnet ”Public display of private delusion”.

Det första som slår mig när jag hör skivan är en del likheter med Sepultura under Roots och Chaos Ad eran, finner även influenser från grupper som Blindside.

Första låten Classic Yellow är i mina öron helt ok. När skivan sen fortsätter med andra spåret väntar man på att den någon gång skall lugnar sig och sången kommer in. Helst då med en melankolisk vacker stämma ala Tool eller liknade, men det händer nu inte. Här radars det bara upp nya riff och stick. Trots den uteblivna sången så kan jag på nåt sett ändå inte låta bli att gilla det.

Den tredje låten Sasquatch är trevligt upplagd, men även här saknar jag vokala inslag. Part I – The high roller years låter snarlikt det andra som jag hört på skivan. Part II – After the operation början med vackert gitarrplockande, som sen blir ännu trevligare med en del distade gitarrer, vilket mynnar ut i ännu ett strängplockande.

Albumet fortsätter sen med instrumentala George Papadapolis där man kan dra lite paralleller till tidigare Paradise lost. Sista alstret på cd´n The Dealbreaker är riktigt bra, äntligen sång eller rättare sagt vrål även om jag nu inte kan uttyda texten.

Slutligen ett album som tilltalar men kunde blivit bra mycket bättre med en sångare som kunde förmedla gruppens budskap. Fler vokala insatser och betygskalan lär höjas några snäpp.  

1. Classic Yellow
2. Reflections of naked people
3. Sasquatch
The legend of tits Mc Gee
4. Part I – The high roller years
5. Part II – After the operation
6. George Papadapolis
7. The Dealbreaker

Betyg: 6,5/10

Niklas Johansson

Gösta Berlings Saga ”Tid Är Ljud” (Transubstans Records)

Efter en titt på gruppens namn och på omslaget så föreställde jag mig direkt hur det skulle låta. Någonstans i Kebnekaise / Grovjobb-land. Och det visade sig stämma ganska bra. Gösta Berlings Saga spelar ett slags instrumental halvfolkig musik med något nordiskt över sig. Kanske inte direkt nåt vemod men hyfsat återhållsamt och, ja, ganska mysigt. Gitarren, som aldrig kör nåt distat mangel, delar utrymme med synth och mellotron. Även lite tvärflöjt dyker upp.

Det låter ibland som nåt som Genesis kunnat slänga in som en kul grej på t ex Duke. Sådan är första låten Helgamarktz med sina nyckfulla och oväntade ackordgångar och Collinskt levande trumspel.

Hela Tid Är Ljud är ett gediget hantverk men efter ett tag tappar jag fokuseringen eftersom man aldrig riktigt rycker tag i lyssnaren utan allt går sin lilla lunk. Nu det krävs förstås mer att bibehålla lyssnarens intresse en längre stund med instrumentalmusik.

Men som sagt, originellt, underfundigt och välspelat. Rekommenderas.

01: Helgamarktz
02: Syrenernas Sång
03: Aniarasviten
04: Ljud Från Stan
05: Tog Du Med Dig Naturen?
06: Knölsvanen
07: Svarta Hål Och Elljusspår

7/10 

Dennis Jacobsson

Spock`s Beard ”Spock`s Beard” (Inside Out Music)

Nionde fullängdaren och tredje utan den forne frontmannen Neal Morse ger både ett gediget och ett litet splittrat intryck.

Ett fullständig ”perfect” inledning sätter ribban högt på albumets återstående titlar, för ”On A Perfect Day” är ett progressivt stycke av klass med allt som man kan förvänta sig av musiken inom denna genre. På nya skivan presenteras också en för Spock`s sida nyare framtoning där rakare och tyngre rock får mer fokus. Elva minuters ”With Your kiss” är en blandning av den nya och Spock´s mera ordinära stil, också en av plattans bättre.

Vad vore ett progressivt skivsläpp utan ett längre konceptstycke, här representerad detta med ”As Far As The Mind Can See”. Blandningen av olika stilar, tempoväxlingar och en instrumental skicklighet är ett typiskt inslag på dessa koncept, detta stycke är inget undantag. En reflektion: på part 3 ”They Know We Know” får jag riktigt goa It Bites vibbar (vilka nyligen återförenades tyvärr utan Francis Dunnery).

Att Spocks Beard klarar sig utmärkt utan Neal Morse är denna platta ett klart bevis på. Den nyare framtoningen på ett par spår vilken ligger en bit från Spocks vanliga stil borde i mitt tycke samlas ihop till en del på skivan. Detta skulle förmodligen ge ett mera homogent album.

01. On A Perfect Day (7:47) - mp3 excerpt
02. Skeletons At The Feast (6:33) - mp3 excerpt
03. Is This Love (2:51)
04. All That's Left (4:45)
05. With Your Kiss (11:46) - mp3 excerpt
06. Sometimes They Stay, Sometimes They Go (4:31)
07. The Slow Crash Landing Man (5:47)
08. Wherever You Stand (5:09)
09. Hereafter - 5:01

As Far As The Mind Can See
10. part 1 - Dreaming In The Age Of Answers - 4:49
11. part 2 - Here's A Man - 3:28 - mp3 excerpt
12. part 3 - They Know We Know - 3:18
13. part 4 - Stream Of Unconsciousness - 5:23

14. Rearranged - 6:07

Sampler från www.spocksbeard.com

7,5/10

Conny Myrberg

BISS  ”X-TENSION” (Aor Heaven)

Fjärde plattan ifrån Biss och den andra med Krokus sångaren Marc Storace.

Klassisk hårdrock levereras i hög klass och produktionen är klart mycket bättre än föregångaren Face-Off ifrån förra året.

Mer med i bandet finns gitarristen Ralf Heyne som imponerar stort med många grymma riff (speciellt i Catch 22), Lars Wilke (bas) och Carsten White (trummor). Marc Storace gör nog sin bästa sång prestation sedan Krokus klassikern Headhunter. En lysande version av Heart’s Barracuda ifrån deras Little Queen (1977) album passar in perfekt bland de andra låtarna. Mat Sinner har även varit med och skrivit den mer melodiösa låten Blood On Sand. Helheten är mycket bra och i det stora hela gör X-Tension till ett mycket bättre album än Face-Off.

Ett måste i varje Krokus fans samling och även för de som gillar en rejäl dos klassisk hårdrock.

Mina favorit låtar är V Card, Barracuda, Eagle

01. Run For Your life
02. V Card
03. Always
04. Shout It Out
05. Barracuda
06. Eagle
07. Born To Ride
08. Blood On Sand
09. Train Of Thoughts
10. Catch 22                                                  

Betyg: 8,5/10

Andy Flash

DA VINCI “BACK IN BU$INESS” (MTM Music)

Re-Release på norska bandet Da Vinci’s andra album Back In Bu$iness ifrån 1989 nu remastrad med ett bonus spår.

Missade bandet när det begav sej stor orsak är ju säkert för att det fanns ju ganska många band ifrån USA under denna period som gjorde grymma album J .Stilen som Da Vinci lirar är åt Alien, Dalton, Treat & Return hållet, Alltså skandinavisk 80 tals AOR. Hyfsade låtar, kanske inga som håller idag men en kul bekantskap speciellt gitarristen som levererar många lysande solon även sångaren gör ett bra jobb.

Mina favorit låtar är Hold Back The Tears, Touchdown, Pink Champagne,

01: Touchdown
02: Call Me A Liar
03: Young Hearts
04: 9 To 10
05: Turn Down The Lights
06: Millions Like Us
07: Pink Champagne
08: Circus Maximus
09: Hold Back The Tears
10: Last Time
11: Blame It On The Radio

Betyg: 4,5/10

Andy Flash

A.C.T - Silence (Inside Out Music)

Fjärde skivan från bandet A.C.T  är kanske inte riktigt vad jag hade väntat mig, men är absolut inte alls sämre för det. Albumet är mindre tekniskt framfört än mina förväntningar men när det väl drar igång räcker det och blir över. Tror att med denna något mindre utpräglade stil kan A.C.T även bygga upp en rejäl dos ny skara fans, och inte mig emot.

Skivan är uppbyggd i två delar, där den andra är en koncepthistoria vilket alltid brukar tilltala mig. Det är också på den delen som dom flesta av favoriterna finns. Några reflektioner från första halvan som också innehåller riktigt sjysta låtar:

”Truth is pain” - Har man inte hört A.C.T innan undrar man nog vad detta är för sorts musik? ”Puppeteers” - Ytterligare en av deras lysande alster. ”This Wonderful world”-  Den låt som tilltalar mig minst på skivan, även om den är okej. Lyssna speciellt på Peters sköna basspel.

”Hope” - Låter nästan som nåt Björn och Benny kunde gjort till Chess eller så (inte helt fel i mina öron). ”Into the unknown” - 2.20 in i detta spår blir det riktigt lekfullt och trevligt. ”No longer touching the ground” - Om A.C.T skall släppa en singel är det nog denna som jag skulle föreslå. ”Useless argument” - En helt fantastiskt underhållande och rolig låt både musikaliskt och textmässigt. ”The voice within” -  Vilken gott gung! Passar utmärkt för den jämfota hoppande publiken.

Andra halvan:

Ja.... vad skall man säga? världsklass?  ja jag vill nog påstå det. Här händer det grejor!

”Silent Screams” - Lite A.C.T i stil med ”Last Epic” skivan, en kort låt men jösses vad grabbarna drar på här. ”Introduction” - Ett akustiskt en minuters spår. ”The Millionare” - Är enligt mitt tyckande en lysande låt. ”Joanna” -  Här är det tekniskt så det står härliga till, också en av mina favoriter. ”A Fathers love” - En finstämd ballad. ”Memory`s to fight” - Ett bra exempel på en lysande låt helt enkelt. ”The Diary" - Ytterligare en spår av klass. ”A wound that wount heal” - Är väldigt vacker med ypperlig stämsång och City Boy influenser. ”The Final silence” - Jösses vilket underbart solo han drar loss här Ola Andersson.

Sammanfattat är detta en skiva som man med fördel kan lyssna på många gånger, en upptäcksfärd där man finner nya saker hela tiden.

1. Truth is pain    
2. Puppeteers    
3. This wonderful world    
4. Out of ideas    
5. Hope    
6. Into the unknown    
7. No longer touching ground    
8. Useless argument    
9. The voice within    
10. Call in dead    
11. Silent screams    
12. Introduction    
13. The millionaire    
14. Joanna     
15. A father's love    
16. Memory to fight    
17. The diary    
18. A wound that won't heal    
19. The final silence

9/10

Niklas Johansson

Styx & The Contemporary Youth Orchestra ”One With Everything” (Frontiers Records)

Alla som såg gruppen på Sweden Rock Festival förgående år vet att de tillhör kategorin proffs som kan det här med liveframträdande. Denna liveplatta är inget undantag, ljudet ypperligt och den riktiga livekänslan finns där.

Denna kväll var ändå lite mer speciell mot en normal konsertkväll då en 115 man stark symfonisk orkester med den ringa åldern av 15-19 år deltog, dessa då ledda av Liza Grossman. Albumet innehåller naturligtvis låtar från Styx rika gömmor, några covers och två helt nya alster ”Just Be” en studiovariant och ”Everything All The Time”.

Med en symfonisk orkester som kompar får också musiken en annan framtoning än i normala fall, här finns det också rätt så många progressiva inslag från Styx storhetstid som ger en känsla liknande musik vilken gruppen Kansas representerar. De nya ”Just Be” är en lugnare låt med vibbar från både Beatles och Pink Floyd. ”Everything All The Time” går mer åt det rockiga hållet i typisk Styx anda.

Den numera enda frontmannen Tommy Shaw driver Styx vidare till en mohända ny storhetstid utanför USA. En konsertkväll som denna skulle i alla fall jag mer än gärna vilja ha upplevt.

1. Blue collar man    
2. One with everything    
3. It don't make sense (you can't make peace)    
4. Everything all the time    
5. I am the walrus    
6. Just be    
7. Fooling yourself (the angry young man)    
8. Boat on the river    
9. I don't need no doctor    
10. Crystal ball    
11. Too much time on my hands    
12. Miss America    
13. Renegade
 

Den kommande dvd`n lär innehålla fler låtar.

8/10

Conny Myrberg

FINAL FRONTIER ”FREELIGHT” (Escape music)

Fjärde plattan ifrån Final Frontier och bandet innehåller bland annat sångaren Rob Moratti.

AOR i högklass är väl vad man hört andra säga men inte ifrån mej denna gången heller. Förra plattan fick en 3:a och nu verkar dom gör det värre.

Rob Moratti är säkert en bra sångare men ibland undrar man om han inte skulle sjunga så in i fan högt. Känns ibland som en borr genom skallen och tur är det nog att man inte har hund för den hade nog fått panik och börjat be om öronskydd. Inte nog med att sången är som sirener i sovrummet en söndagsmorgon är man pitchat rösten och öst över en massa andra effekter. Visst är musiken ganska bra men tyvärr är albumet nästan omöjligt att lyssna på för sångens skull.

Enda gången Rob sjunger normalt och gör det kanon bra är i Delia som är ett bonus spår!

Mina favorit låtar är Delia ,Lion’s Den ,Foolish Pride.

01: Freelight
02: Dynamo
03: Foolish Pride
04: Only The Lonely
05: I Hope You Don't Mind
06: Someone's Watching You
07: All The Way
08: Nothing Is Easy
09: Lion's Den
10: The Witches Mask
11: Half Way Home (bonus Track)
12: Delia (bonus Track)

Betyg: 2,5/10

Andy Flash

Alex Masi ”Late Night At Desert`s Rimrock” (Lion Music)

Den inom gitarrkretsar så välkända Alex Masi som tillsammans med ännu en väl anlitad musiker John Macaluso på trummor, har här producerat ett instrumentalt album fullt med bländande teknik och musikaliska ljudmattor med diverse influenser från olika världsdelar.

Östorienterad musik tillhör kanske inte det vanligaste valet, här kommer ändå en större dos att förtära. De mest slående för en icke gitarrfreak är nog ändå de rätt så atmosfäriska ljudbilderna med flertalet olika influenser från jazz, blues och en del mera experimentella.

Instrumentala plattor kräver ofta en del från dess lyssnare och här är det nog ändå den mera gitarrintresserade som får mest valuta för sitt investerade utlägg.

1. Vagina Denata
2. You Asked
3 Antistructure
4. Love Is A Resonance
5. Asparagus Piss
6. Disembodied In Mojave
7. Tiktaalik In Evolution
8. The Smess Of Weightlessness
9. Telling England By The Sound
10. His/Her Dosage
11. Is You Is Or Is You Ain’t?
12. Unsolved

6/10

Conny Myrberg

Speaking to Stones ” Speaking to Stones” (Lion Music)

Det då namnlösa amerikanska bandet började ta form 2004 och en trespårs demo gjordes. Tiden gick sedan sin gilla gång, efter hand producerades fler låtar och nu två år senare släpper gruppen sin debut.

De mest slående efter första genomlyssningarna är den musikaliska inriktningen liknande Dream Theater, att den senaste tillkomna medlemmen Richard Fink IV också många gånger sjunger som James LaBrie gör ju inte jämförelsen mindre markant. Som ni säkert redan förstått är det progressive metal som det handlar om. Band som Vanden Plas, Enchant och Symphony X ligger heller inte så lång borta.”Waiting for..” är en liten annan typ av musik där vi instrumentalt kan skönja musik ala Marillion.

Jag har aldrig riktigt förstått det här att använda programmerade trummor, på ”My Final Sin” är de måste jag ändå medge riktigt bra gjorda.

Speaking to Stones är trots de programmerade trummorna ett album som tilltalar min del i hjärnbalken progressive metal. Låtmaterialet innehåller ett bra varierat innehåll som kanske kan förklaras i den två års långa proceduren till debutsläppet.

Nu vill vi bara se en Europa turné, några Sverige datum samt ett livs levande Homo sapiens bakom skinnen och musiksjälen får lugn och ro.

Speaking to Stones består av Tony Vinci, Dave Callari, Rich Dellapietra och Richard Fink IV:

01. Still Life
02. Rescue Me
03. Waiting for....
04. Down
05. My Final Sin
06. Close to the Sky
07. Shallow
08. Nothing

8/10

Conny Myrberg

MIKEY JONES “THE LIGHT OF DAY” (E-Z Sounds)

Debut för både Mikey Jones och för Engelska skivbolaget E-Z Sounds. Fräck början med kanon låten Suffocating som har lite skräckfilms soundtrack över sig.

Produktionen är lite för mycket demo och vissa keyboard parti känns lite små jobbiga, speciellt i As One. Tolv låtar känns för mycket en singel med tre låtar hade räckt för materialet tar slut efter låt tre och det känns att man bara vill komma till sista låten så snabbt som möjligt. Ingen vidare start för varken Mr. Jones eller E-Z. Men visst finns det saker att bygga vidare på. Som sagt de tre första låtarna är riktigt bra och räddar lite face.

Mina favorit låtar Suffocating, Who...?, Drunk On Emotion

1. Suffocating
2. Who…?
3. Drunk On Emotion
4. No Tomorrow
5. As One
6. The Light Of Day
7. Swear Blind
8. Lament
9. Summer Daze
10. The End Of Time

Betyg: 3,5/10

Andy Flash

AOR: L.A. CONCESSION (MTM Music)

Detta album var först bara ett privat släppt år 2000 som inte gick att införskaffa via de vanliga inköpskanalerna. Nu har man lagt till 4 bonus låtar och gjort Frédéric Slama debutplatta tillgänglig för gene man.

Många fina musiker finns även på denna platta som så ofta vid AOR släpp (Steve Lukather, Jeff Porcaro, Tommy Denander och Tony Franklin mm).

Precis som L.A. Attraction som kom tidigare i år är detta tyvärr ett ganska tråkigt album och trots alla kanon musiker kan dessa inte rädda de sega låtarna. Allt för många trista ballader gör att skivan aldrig lyfter.

Mina favorit låtar Never Gonna Let Her Go, On Dangerous Ground, In My Crystal Ball.

1. Never gonna let her go
2. On dangerous ground
3. Caught inside your heart
4. Worlds away
5. In my crystal ball
6. Way of the night
7. Leave her to heaven
8. Only in my dreams
9. From L.A to Tokyo
10. Lost in your eyes
11. Don't let her go
12. Love has found it's way
13. Can one of your kiss do all this? (Bonus track)
14. Secrets in her heart (Bonus track)
15. Spark of my soul (Bonus track)
16. Never gonna let her go (Bonus track                                                

Betyg: 4/10

Andy Flash

Paatos ”Silence of another kind” (Inside Out Music)

Svensk musik i genren progressive musik och dess närhet står sig väl i den progressiva musikvärlden, bolaget Inside Out Music som står för många av de kvalitativa skivsläppen har även tagit Paatos under sina vingar. Och det med rätta för med Paatos rätt så lågmälda och lite mystiskt framställda musik tillhör definitivt den kvalitativa skaran.

Några reflektioner:

”Shane” här känns musiken passa den lilla jazzklubben med Petronella Nettermalm`s så ljuva och vackra stämma. Med dess lågmälda harmonier och netta övergångar svävar låten ”Your Misery” behagligt sakta fram. ”Is that all” är en vacker ballad med vibbar från Porcupine Tree. ”Not a Sound” en sorgsen underton genomsyrar den drygt 7 minuter långa alstret som också har en del inslag av folkmusik.   

Med ofta de små medel framhäver Paatos de finstämda i kompositionerna till en harmonisk helhet, som ibland kryddas med en del experimentlusta. En del djupgående texter vilka ni lyssnare själva får dissekera återfinns också bland de nio spåren.

7,5/10

Conny Myrberg

Porcupine Tree  ”Arriving Somewhere..”  DVD (Snapper Music)

Porcupine Tree vilket såg dagens ljus 1987 som ett psykedeliskt experiment har nu blivit ett stilbildande koncept för många av dagens nyare progressiva band.

Gruppens första dvd släpp är minst lika bra som förväntningarna, Steven Wilson och co. filmade sitt gig på Deadwing turnen i Park West /Chicago 2005. Dubbel dvd`n innehåller förutom spelningen även extra material som promo videos, två låtar från deras framträdande på Rockpalast TV plus en del annat smått och gott.

Att uppleva spelningar live kontra dvd/video går ju inte att jämföra men ibland får man i alla fall som här en del vibbar hur publiken på plats upplever tillställningen. Ljudet är förträffligt liksom själva filmandet, här är dock en hel del visuellt omgjort med en speciell ”touch” av typiskt Porcupine Tree`s mörka karaktär. Det var rätt många av oss som såg PT på Sweden Rock Festival i somras, att se en spelning i fullt dagsljus jämfört med en kvällskonsert är liksom ändå två skilda världar. Denna spelning på en halvstor inomhusarena med diverse ljuseffekter ger PT musiken ett helt annat perspektiv än på festivalen.

Ett som direkt slår mig på denna dvd är hur grymt bra slagverkaren Gavin Harrison hanterar sina trummor. Att jämföra med en viss herr Neil Peart, batterist i den legendariska gruppen Rush känns här inte så långt borta. Riktigt tungt och med stor variation utöver det vanliga ligger han till stor del bakom PT`s ypperliga framträdande. När vi nu ändå är inne på ämnet Rush, får jag här vibbar av en grymt mäktig konsert liknande den som Rush hade på Globen för något år sedan.

Det musikaliska geniet Steve Wilson är annars den stora begivenheten, han framträder med stor pondus utan att för den saken skull ta över fokus från övriga medlemmar. Richard Barbieri på keybord berikar med sin ljudmatta PT`s sound. Colin Edwin basisten spelar följsamt med taktsektionen och tar ibland även befälet med sin bas.  John Wesley står i bakgrunden och är ändå en frontfigur med både sång, stämmor och goa gitarrriff/solon.

Det är inte så ofta man står sig häpen inför en konsert på dvd, här är det bara att kapitulera och tacka för föreställningen. Ett måste för fans av Porcupine Tree och ett ypperligt tillfälle för övriga att ta till sig denna musikaliska genre.

PS: (Rykten förtäljer om en turne nästa höst till våra breddgrader J)

Setlist:

1. Revenant    
2. Open car    
3. Blackest eyes    
4. Lazarus    
5. Hatesong    
6. Don't hate me    
7. Mother and child divided    
8. Buying new soul    
9. So called friend     
10. Arriving somewhere but not here    
11. Heartattack in a layby    
12. The start of something beautiful    
13. Halo    
14. The sound of muzak    
15. Even less    
16. Trains    
17. End credits

Gavin Harrison, trummor.
Richard Barbieri, keyboard.
John Wesley, gitarr/sång.
Colin Edwin, bas.
Steve Wilson, sång leadgitarr. 

Betyg 9/10

Conny Myrberg

Rain ”Stronger” (MTM Music)

Gruppen bildades 1997 efter ett projekt som startades av Lars Forseth och Sonny Crown från Bankok Babes. Senare tillkom Helge ”Peppe” Bruvoll på trummor, även han från Bankok Babes. Gitarristen Tore Moren (Jorn) och på sång Michael Bormann (Jaded Heart, Bonfire) fullbordar sedan Rain`s medlemsuppsättning.

Denna gruppens andra skapelse slutfördes 2005 och släpps nu via MTM Records till alla hårdrockälskande folk. Det är just hårdrock som gäller här med något nutida metal inslag, mest varvas rocken ändå med mera melodiösa influenser.

Första intrycket av ett starkt album med dito material står sig även nu efter ett tiotal genomlyssningar. Stilar som dåtida hårdrockande Bon Jovi möts med några av dagens metal influenser, låten jag här främst tänker på är ”Get over It”. Förutom Bon Jovi kan man skönja en rad spår av ljudbilder från Def Leppard.  

Sammanfattningsvis ett album som tilltalar den gamla musiksjälen med sitt gitarrdominerande melodiösa rock, och visst har Bormann en röst som är gjuten för detta ändamål.

1. Do You Like It
2. Insobriety
3. Get Over It
4. Crazy
5. Die For You
6. Flesh And Blood
7. Let Me Be Your Favorite
8. The Other Side
9. Deserve
10. Right By Your Side
11. Lovesong

7/10

Conny Myrberg

Forgotten Silence ”Kro ni ka” (Redblack Records)

Det är inte varje dag man får höra tjeckisks progressive musik. Progressive musik är ju i och för sig ett ganska brett begrepp. I dagens definiering av denna genre anses det nog för det mesta som ett utövande av icke mainstream karaktär, vilken innehar en mer invecklad uppbyggnad med sina tacktändringar och blandningar av olika musikstilar, då ofta i lite längre stycken. Rätt eller fel beskrivning så är det ändå en som väl passar in på gruppen Forgotten Silence.

Denna fjärde fullängdare innehåller endast tre stycken med ett brett register av instrumental musik. Dessa stycken är ändå inte helt instrumentala då det finns en del sk. spökberättarröster som binder ihop historien vilken ligger till grund för albumet. I konvolutet finner vi en hel del text både på Engelska och Tjeckiska om historiens innerbörd.

Gruppen själva beskriver innehållet med följande ord : ”Kro ni ka” is also about travels, taken by everybody of us-either physical ones, tracing ways on the map, or psychic ones inside ourselves. And these travels might be far most difficult ones… But in any case it is an album about human loneliness-because each of us is bound to stay alone- even in a crowd…

Om man blandar en del Mike Oldfield med Emerson Lake & Palmer plus del känsla från Porcupine Tree och en del nyare polska influenser som Riverside och Iluzjon så befinner vi oss rätt nära Forgotten Silence.

Av de tre spåren som kräver en del lyssningar tillhör tredje stycket ” Mezzocaine” favoriten. Forgotten Silence är både skickliga och har den rätta känslan, så det är synd att de inte också har en sångare som kan förmedla deras textbudskap.

1. Brighton /the streets and pier.
2. Declaration/the marble halls V.
3. Mezzocaine
 

www.forgottensilence.net

7,5/10  
”som med en bra vokalist med lätthet kunnat ge skivsläppet högre rang.”
 

Conny Myrberg

LOVECHILD ”SOUL COLLECTOR” (Escape music)

Debut album av Lovechild som kommer ifrån Liechtenstein som lirar hårdrock i stil med band som Steelheart, Skid Row & Lynch Mob.

Ny trevlig bekantskap måste sägas och speciellt gitarristen Roger Kaufmann med många goa och grymma riff även sångaren Werner Schweizer imponerar. Rå och bra produktion som funkar perfekt till denna kombination. Hade dom kommit med detta album mellan 88-91 så hade dom nog slagit igenom rejält.

Nu blir det kanske mycket tuffare men hårdrock har alltid gått lite cirklar så vem vet om inte Lovechild kan bli ett band det talas mycket om under 2007. Bra förbands jobb och lite festivaler så kanske. En bra debut är det i alla fall.

Favorit låtar: Prisoner, Soul Collector, Midnight Train

1. Prisoner
2. Perfect day
3. Soul collector
4. Left on the outside
5. Sunset rider
6. No return
7. Battlefield
8. Line on fire
9. Promised land
10. Lion
11. Midnight train
12. Close
 

Betyg: 8/10

Andy Flash

Icon ”Icon II / Rubicon” (Frontiers Records)

Nu när originaluppsättningen med gruppen Asia är återförenade så lär nog detta andra studioalbum med John Wetton och Geoff Downes projekt "Icon" bli det sista??

Liksom på första skivan hör vi en del av de så typiska Asia tongångarna men då i lättviktversioner, som exempelvis i inledande ”The Die is Cast”.  En del Buggles vibbar presenteras med ”Finger on The Trigger” som blandas med ELO och Abba influenser, en poplåt som säkert skulle slå för en sådär 30-år sedan. Skivan ger annars ett rätt så slätstruket intryck.

Med på plattan finns sångerskan Anneke Van Giersbergen från gruppen Gathering som sjunger två duetter och den blott femtonåriga Katie Jacoby med bidragande violinspel. Dessa två ger i alla fall skivan en del nya infallsvinklar från förra. En favorit gitarrist, John Mitchell gör säkert också sitt bästa för att få lite krut i gubbarna. Men denna skapelse förblir ändå en snäll och alltför sövande historia liksom de helt intetsägande skivomslagen från detta projekt.

Ja man kan lugnt påstå att förväntningarna inför det återförenade Asia inte direkt höjs med detta album. Några melodiska slingor och nya vinklar från förgående Icon platta ger heller inte några större förhoppningar att projektet skall kunna utvecklas till något  nytt och spännande.

1. The Die is Cast
2. Finger on the Trigger
3. Reflections (of my life)
4. To Catch a Thief
5. Tears of Joy
6. Shannon
7. The Hanging Tree
8. The Glory of Winning
9. Whirlpool
10. Rubicon   

5/10

Conny Myrberg

PRETTY MAIDS ”Wake Up To The Real World” (Frontiers Records)

Vad piggade Hamlet upp sej med för musik när han tyckte han var omgiven av dödskallar på sitt dystra slott? Pretty Maids? Näe, riktigt så länge har danskarna inte varit med, men det är definitivt inga ”färskingar” vi snackar om här! 1982 startade gitarristen Ken Hammer och sångaren Ronnie Atkins bandet. Listan över alla hårdrocksartister de spelat ihop med och/eller samarbetat med utgör rena rama ”Vem är vem inom hårdrocksgenren”. Några exempel; Black Sabbath, Richie Blackmore’s Rainbow, Saxon, Deep Purple, Alice Cooper.

De var som allra störst under 80-talet, men fortsatte att regelbundet ge ut nya plattor och turnera ända fram till slutet av 2000, då de bestämde sej för att göra ett längre uppehåll. Det varade tills nu. Med förnyad energi, nya visioner och ny trummis (Allan Tsichaja, f.d. Royal Hunt) släpper de nya albumet ”Wake Up To The Real World”. Musiken kan knappast kallas nyskapande. Tvärtom. Det låter som hårdrocken gjorde i slutet av 70-talet och början av 80-talet, men det låter bra! De som är speciellt förtjusta i den tidsepokens musikstil kommer absolut att gilla det här albumet!

Det vilar mycket Rainbow & Deep Purple-känsla över det hela, inte minst genom att en halvlyckad cover av Deep Purples ”Perfect Strangers” ingår (Spår 10). Andra låten ”All In The Name Of Love” skiljer sej från mängden genom att låta som Status Quo-rökare av klassiskt snitt. Min personliga favorit är nr 4 ”As Guilty As You”, en ganska lugn, men väldigt omväxlande och medryckande låt som sätter sej med en gång.

Kanske har Pretty Maids en egen hemsida någonstans, men det närmaste jag kom var deras fan club som hittas här: www.pretty-maids.de

(Började med att söka på prettymaids.com och man kan väl säga att då hamnade jag på en sida som inte hade ett skvatt med musik att göra....)

1. Wake up to the real world
2. All in the name of love
3. I am the end
4. As guilty as you
5. Why die for a lie
6. Such a rush
7. Where true beauty lies
8. Brave young new breed
9. Terminal violence
10. Perfect strangers
11. Another shot of your love

Betyg: 6/10

Maria A.

THUNDER “ROBERT JOHNSON’S TOMBSTONE” (Frontiers Records)

Brittiska party rockarna Thunder är tillbaka med sitt åttonde studioalbum Robert Johnson’s Tombstone. Förra året kom The Magnificent Seventh och den gav jag 9/10 och detta album är en bra uppföljare i samma spår. Var Thunder har sina största influenser kommer nog ändå mer fram denna gång. Det går inte att glömma att nämna band som Free & Bad Company och än mer att det inte finns något nyare att jämföra Thunder med. För efter 16 år så har dom i princip följt samma linje och gör det förbannat bra.  

Thunder har en sångare i Danny Bowes som i denna genre endast har en medtävlare i Paul Rodgers och Luke Morley är en lysande gitarrist och låtskrivare. En härlig trademark hos Thunder är glimten i ögat som skiner mest i The Devil Made Me Do It (en gammal favorit är ju An Englishman On Holiday). En annan är ju de grymt bra lugnare partierna som också håller otrolig hög klass. Än en gång har Thunder lyckats med ett jämt och suveränt album.

Att Thunder borde vara givet på varje rock festival varje sommar är det inget att snacka om. Nu är det dags att boka dom till Sweden Rock Festival 2007. För en rejäl dos av klassisk brittisk rock kan bara levereras just nu av ett enda band: Thunder!

Favorit låtar: Don’t Wanna Talk About Love, Robert Johnson’s Tombstone, A Million Faces

1 Robert Johnson's Tombstone
2 Dirty Dream
3 A Million Faces
4 Don't Wanna Talk About Love
5 The Devil Made Me Do It
6 Last Man Standing
7 My Hour Of Darkness
8 Andy Warhol Said
9 What A Beautiful Day
10 It's All About You
11 Stubborn Kinda Love

Betyg: 9/10

Andy Flash

Magnolia ”Magnolia” (Transubstans Records)

Magnolia är ett band som startade mer eller mindre som ett soloprojekt av Ronny Eriksson 1994. Då spelade han allt utom trummor men har på ”Magnolia” hjälp av ett antal musiker. Bl a Love Tholin som annars spelar gitarr med Jack Wreeswijk gästar på första låten.

När jag satte på plattan första gången fick jag ett stort leende på mina läppar. Precis så här anser jag att riktig rock ska låta. Det är underbart i dessa ytliga popdängetider att det fortfarande finns killar som Ronny. Soundet och musiken är groovig rock / hårdrock à la tidigt 70-tal. Det mesta är tydligt uppbyggt på gitarriff och inledande ”Resa Utan Slut” fullkomligt ångar gamla November.

Spår två, ”Kvarnsten”,  har klockrena Abramis Brama-vibbar. På folkiga ”Dalsländsk Polka” hoppar Carl Fredrik Eriksson in på trombon. Ett perfekt avbräck i plattan.

Ni som gillar den här typen av musik blir inte besvikna. Magnolia håller 70-tals-fanan högt!

6,5/10                                                                                               

Dennis Jacobsson

Mangrove  ”Coming Back To Live” (Mangrovian Music)

Att lyssna på liveinspelningar eller uppleva musiken på riktig går ofta inte att jämföra. En konsert innehåller ju mer en bara musik och visuella betraktelser, den så viktiga stämningen som byggs upp och ofta kulminerar vid extranumren är svår att återge på skiva. Vi har spelningar med riktigt röj medan andra bör betraktas med alla sinnen inställda på ”Wide Open”.

Här kommer en dubbel cd som mer inriktar sig på det senare. Utan att tveka kan man med full sinnesro låta skivan snurra i spelaren och ur högtalarna strömmar njutbar progressive musik vilket kan åtnjutas med full koncentration eller om man så vill som rogivande bakgrundsmusik.

Liveskivan återspeglar musik från Mangroves tre tidigare skivsläpp där jag själv bara hört den senaste ”Facing The Sunset”. På den plattan kändes det att låtarna var som gjorda för livescenen vilket här nu bekräftas. Även titlarna från de lite äldre skivsläppen framförs alldeles utmärkt live.

På ”Coming Back To Live” spelas en behagliga symfonirock med rötterna i 70-talet " Genesis, Camel" kontra en del neuprog i stil med Pendragon. Produktionen håller hög klass utan mellansnack eller inspelade specialeffekter, här låter Mangrove musiken tala för sig själv.  

Holländska Mangrove visar att de tillhör en av de bättre livegrupperna inom genren symfonisk rock, med detta snyggt designade och väl genomförda skivsläpp borde de nu få ett stort gehör i den progressiva musikvärlden.

Disk 1:
Zone I
Zone II
Cold World
Wizard Of Tunes
BAck Again
FAtal Sign
City Of Darknes

Disk 2:
Facing The Sunset
I Fear The Day
Hidden Dreams

www.mangrovemusic.nl

8/10

Conny Myrberg

Dark Lunacy ”The Diarist” (Fuel Records / Frontiers Records)

“The Diarist” är italienska deathmetalbandet Dark Lunacys fjärde fullängdsalbum, producerat av Fredrik Nordström (Dark Tranquility, In Flames).

Nuvarande medlemmar är sångaren Mike och gitarristen Enomys, som båda varit med sedan starten 1997, samt alldeles nytillkomna basisten Mary Ann och trummisen Mathias. De sistnämnda är så färska i bandet att de inte spelar på skivan. Det gör den förre basisten Imer och trummisen Bajkal.

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i death metal, men finner det ganska omöjligt att inte falla för det här gänget, för förutom growlandet och de ettersnabba trummorna finns det så väldigt mycket mer som gör mina öron glada! ”Moder Ryssland” verkar vara temat och diverse ryska anknytningar dyker upp över hela albumet.

Första låten, ”Aurora”, inleds med en stor, mycket rysk manskör. Ljuvligt kitschigt och udda! Man kan riktigt se nån gammal sovjetisk propagandafilm framför sej där rosenkindade kolchosarbetare lyckligt bärgar hö i solskenet! Den bilden byts dock snabbt ut när Dark Lunacy själva dundrar igång med, som sagt, snabba trummor, gitarrer och Mikes growlande. Kören kommer dock tillbaka igen längre in i låten. Underbar ”krock” av musik!

Alla låtar är väldigt varierat uppbyggda, snabbt blandas med långsamt och förutom den musikaliska grunden med trummor, gitarr, bas och growl tillkommer en massa annat som hela tiden håller intresset uppe. Exempelvis synthblås (Play Dead), ödsliga orgeltoner (Pulkovo Meridian), vacker kvinnlig skönsång (Snowdrifts, On Memorys White Sleigh) och den mycket speciella titellåten ”The Diarist” som jag inte ens tänker försöka beskriva, den ska höras!

Och det gäller egentligen hela albumet så sluta läsa det här och ila iväg till närmsta musikaffär och köp plattan och lyssna mycket, högt och ofta på den!

Maffigaste låten är helt klart nummer 10, ”Motherland” där bandet verkar ha koncentrerat allt det bästa från albumet till ett hejdlöst sväng!

Kolla också in hemsidan: www.darklunacy.com  Den är tyvärr lite ”tunn” innehållsmässigt när det här skrives, men man kan lyssna till snuttar av låtar från de tidigare albumen och läsa texterna till dem, vilket jag absolut rekommenderar!

9/10

Maria A.

Z-Axis  ”Concatenations” (Gnosis Productions)

Detta är andra släppet från denna amerikanska progressiva grupp. De bildades 1997 då de gjorde musik för multi-media bolaget Reality Check. Kemin stämde så bra att de beslutade fortsätta som grupp och då testa gränserna med musik som de själva tyckte om. Mestadels är det de instrumentala som gäller, ibland lägger de ändå till sång och diverse berättarröster plus effekter ala Pink Floyd. Här finns en hel del symfonirock från 70-talet som ibland flyter ut till det mera psykedeliska eller improviserande jazziga. Grundtonen i melodierna är ganska så vemodiga och musiktakten håller för det mesta till i de långsamma regionerna.

Några reflektioner:

”Out of Hand” Kvinnlig berättarröst inleder denna förövrigt instrumentalt symfonisk Genesis inspirerade alster.

”Whitewater” synth och gitarr håller i refrängen i denna coola låt där basspelet ändå dominerar.

”Too Clever by Half” längsta spåret som indelas i tre stycken, även låten med de flesta taktändringarna.

”Dry Land” med gästspelande violinist som för tankarna till folkmusik i Spacerock tappning.

”Live With the Lizard” stundtals likt en blandning av Peter Gabriel kontra gruppen The Flower Kings.

Albumet kräver sina lyssningar och även om den inte är helt jämn kvalitetsmässigt så har skivan tillräckligt med höjdpunkter för att intressera fans av 70-talets symfoniska rock med närliggande stilar. Skull ändå känna att musiken gör sig bättre live med tillhörande konstnärliga rekvisita, vilket också styrks av promo-skivans tillhörande videos.

6/10

Conny Myrberg

MARTIN BRILEY “IT COMES IN WAVES” (MTM Music)

Martin Briley är en singer/songwriter som jobbat med artister som Pat Benatar, Jeff Healey, Meat Loaf och Bonnie Tyler. Som solo artist bjuder han på en salig blandning av influenser som Coldplay, Tom Petty, Eric Clapton, Stevie Wonder & Sting. Kanske någon eller några av dessa låtarna hade passat dom bättre, exempelvis Church Of Disney hade nog kunnat bli en hit med Tom Petty.

Detta album är slätstruket och tråkigt framfört. Ingenting lyfter utan bara faller i bakgrunden. Passande nog så är det lika torrt som sanden på omslaget.

Mina favorit låtar är Church of Disney, I Don’t Think She Misses Me At All, Me And My Invisible Friend

1. It comes in waves
2. Church of disney
3. Big sun
4. I don't think she misses me at all
5. Me and my invisible friend
6. Massage
7. In the dim light of a brand new day
8. Invisible
9. Pray for rain
10. That song
11. Fake horizon
 

Betyg: 3/10

Andy Flash

Talisman ”7” (Frontiers Records)

Ja denna svenskbaserade rockgrupp har nu spenderat i runda tal 16 år på den musikaliska scenen, så erfarenhet fattas här då inte. De nuvarande medlemmarna håller även på med en mängd andra projekt/grupper som exempelvis Jeff Scott Soto (Soul Sirkus/Journey), Marcel Jacob (Last Autumn`s Dream), Jamie Borger (Treat) och Fredrik Åkesson (Arch Enemy). Melodisk hårdrock med tyngdpunkt på melodi och tillhörande gitarriff kan man nog beskriva som den röda tråden genom alla åren. När försnacket gick att denna platta skulle gå mer åt AOR hållet fick jag en del farhågor. Skulle detta så härliga liveband nu bli snälla musikanter?

De inledande tonerna med låten ”Falling” är ändå ren go hårdrock med bra tillhörande refräng, likaså Åkessons härliga gitarrspel med riff och hederligt soloinlägg. Talisman hade en lite funkigare tid som här återspeglas på andra spåret ”Nowhere fast”, och visst svänger det bra här. Mera poprock ala Seal presenteras med ”Rhyme or reason”. Det blir sedan mer av denna lite snällare vara, melodierna är ändå riktigt bra men känns passa radioetern bättre än den livliga rockscenen.

Hårdare eller snarare mer rakare rock ala Cheap Trick får vi i låten ”On my way” inkluderat en del Steve Perry o-ande, Jeff verkar ha inspirerats en del J. Mera inspirationer med Toto kontra reggae ”Troubled water” och 80-tals alstret alla tända ljusen ”Back 2 the feeling” avslutar plattan.

Farhågorna om en utebliven ”hårdare” hårdrocksplatta besannades något, Talisman producerar här ett album i en mera AOR stil, då i en rätt hög klass. För det här att snickra ihop bra melodier kan dom vilken stil de än spelar. Med tre fyra riktigt bra låtar plus en rad starka melodier hamnar dessa veteraner på klart godkänt med en guldstjärna i kanten.

1. Falling
2. Nowhere fast
3. Rhyme or reason
4. End of the line
5. The 1 I'm living 4
6. On my way
7. Forevermore
8. Succumb 2 my desire
9. Shed a tear goodbye
10. Troubled water
11. Back 2 the feeling

7/10

Conny Myrberg   

ZENO “RUNWAY TO THE GODS” (MTM Music)

Inte är man bortskämd med nya album ifrån förre Scorpions gitarristen Uli Jon Roth yngre broder Zeno Roth. Zeno gjorde debut 1985 och detta album blev en succé och en AOR klassiker. 8 år efter senaste albumet Listen To The Light är det nu dags igen. Denna gång är det ex Jaded Heart sångaren Michael Bormann som står vid micken. Mr. Roth sköter resten.

Fantastiska AOR låtar som blandas med klassiska inslag levereras i hög klass genom hela albumet och Bormann passar som handsken. Gitarr liret är brilliant och tankarna hamnar hos Blackmore, Malmsteen och till viss del även Michael Schenker. Ett stort plus till omslaget också som är riktigt vackert.

Endast en låt sänker betyget något och det är hårdrocksflörten I Feel-I Live som inte riktigt har samma kraft bakom sig som de andra låtarna. Och nu är jag jävligt petig. För det är ingen dålig låt, utanför ramen lite bara.

Om det nu måste ta så här lång tid mellan plattorna så okej med ett sådant här resultat så är det värt att vänta på. Jag väntar redan på nästa mästerverk runt omkring år 2014? Mina favorit låtar är Fanfares of Love, Refugees (Longing For Paradise) Runway To The Gods

1. Fanfares of love
2. Climb the sky
3. Land of illusion
4. Shades of blue
5. Runaway to the gods
6. Sogno Di Angleo
7. Refugees (Longing for paradise)
8. I feel - I live
9. Purify (Pilgrims of remembrance)
10. Do you feel the time
11. Sunset birds flying home
 

Betyg: 9/10

Andy Flash

Kingdom Come ”Ain`t Crying For The Moon” (Frontiers Records)

Kingdom Come eller snarare Lenny Wolf, för det är ju numer han som gör det mesta på studioalbumen. Förra skivsläppet ”Perpetual” med sin mera industrirockbetonade framhävning var inte direkt någon fullträff.

Nu har Lenny fått tillbaks en del känsla som utgjorde grunden i de tidiga albumen. Enligt Lenny Wolf själv skall nya albumet vara deras tyngsta någonsin. Och visst finns här tyngd samt en lite nyare inriktning för ett Kingdom Come album. De Led Zeppelin liknande soundet känns här alltmer avlägset, istället finns det en del Rush vibbar som i låten ”Perfect Citizen” där vokalisten Geddy Lee`s lite speciella sångvibrator känns igen samt en del Rush känsla i gitarrspelet återspeglas.

Till de bättre hör även tribute spåret tillika låttitel för den bortgångne AC/DC sångaren Bon Scott, här levererar just musik i go AC/DC stil. Med förkärlek till de mera komplexa styckena gärna modell längre hamnar titelspåret ”Ain`t Crying For The Moon” bland skivans favoriter. Beatles ”Across The Universe” är en av få spår som sticker ut från en annars rätt så monotomt skivsläpp.

Delar av skivan känns riktigt angenäma medan andra rinner igenom utan att märkas nämnvärt. En klar uppryckning från förra skivsläppet ändå även om det är bit en kvar till det klassiska Kingdom Come.

1. Two legged sheep
2. Not here to be your friend
3. Same old stars
4. Ain't crying for the moon
5. Perfect citizen
6. This is my life
7. Bon Scott
8. Removed the sting
9. Friends in spirit
10. Darkroom
11. Look at you
12. Across the universe
13. Get it on (2006 version)

7/10

Conny Myrberg

Erik Lidbom ”Otrohetens underbarn” (Hitfire Production)

När man minst anar det kommer ibland ny musik som likt ett plåster direkt vill sätta sig utan förbehåll. Musik som låter en färdas genom ett upptäckarlandskap av diverse stilar och på något sätt får ihop kompotten till ett fungerande koncept.

Med sin Stockholmsdialekt och klatschiga refränger ges dock en del ”idol” varning. Just sången känns lite som Eriks svagaste punkt men fungerar ändå helt okej på plattan med en del hjälp vid mixerbordet. Skivan är förövrigt producerad på Lidbom`s  egna bolag Hitfire Production.

Nu till det väsentliga, ta musik från gruppen A.C.T, lägg till lite episk rock ala´ Yngwie Malmsten, sedan blandar du till en del progressiv metal plus en dos radiovänliga refränger och ut kommer musik som inte bara berikar en med massor av positiva känslor och glädje, här får vi också en lekfullhet som smittar av sig kontra en del mera djupsinnade vinklar.

Allkonstnären Erik Lidbom gör otroligt nog allt på detta album förutom trummorna som sköts av Martin Wallèn. Kan inte slå bort tankarna hur plattan skulle kunna låta med engelska texter, förmodligen skulle den få gehör på de flesta progressiva webzines. Nu hoppas vi att radioetern tar till sig Erik Lidbom och hans projekt når framgångar där och den härliga blandningen av melodiska refränger och de mera progressiva avsnitten når ut till mene man.

1. Intro
2. Otrohetens Underbarh
3. På riktigt
4. Det händer mig varenda gång
5. Värdelös
6. Forts..
7. Du behöver inte gråta
8. Honom med stort H
9. Hennes förlust
10. Du behöver inte fråga din bästa vän om mig
11. Världens sämsta dag
12. Vill ni inte ha mig
13. I jakten på den rigtiga kärleken
14. Jag hatar dig

www.hitfire.se

www.eriklidbom.tk 

7.5/10

Conny Myrberg 

Blind Guardian ”A Twist In The Myth” (Nuclear Blast)

Att gilla hårdrock utan att ha några kompisar som delar det intresset är inte helt lätt och kan göra det ganska krångligt att upptäcka nya bra artister. I början och mitten av 90-talet löste jag det med att titta på så många avsnitt av MTV:s ”Headbangers Ball” som möjligt. Mycket skit tvingades man att gå igenom och se på där, men en särskild ”kärlek” upptäckte jag just där sent en natt!

Året måste ha varit 1995 och låten ”The Script For My Requiem”, bandet givetvis tyska Blind Guardian! Köpte genast på mej alla plattor de gjort, vilket jag fortsatt med sedan dess. Hösten 96 var jag också en av mycket få tjejer som tillsammans med ett par hundra killar såg dem live när de kom till Göteborg! Mycket bra konsert, även om det blev en hel del förvånade blickar från herrarna i publiken när de upptäckte två fans av det motsatta könet, det var jag och min kompis. Måste ha varit de enda tjejerna som inte var ditsläpade av några pojkvänner!

Slut på historielektionen! Blind Guardian består av sångaren Hansi Kürsch, som tillsammans med lead gitarristen André Olbrich skrivit alla låtarna på nya albumet ”A Twist In The Myth”. Marcus Siepen står för resterande strängbändande (rythm guitars) och Fredrik Ehmke trummor, percussion, flöjt och säckpipor.

Detta är gruppens tionde album sedan starten i slutet av 80-talet. De fick en hel del kritik för sitt förra studioalbum, ”A Night At The Opera”. Dels för att de snott titeln från Queen, men också för det hysteriska omslaget och den ganska rejält överarbetade ljudbilden. Den här gången har man lyckligtvis återgått till sina vanliga, dystert vackra sagoomslag och musiken är också tillbaka till när den blinde väktaren är som bäst. Det vill säga mycket dubbeltramp, men framför allt Hansis vackra röst, solo och i kör, Andrés distinkta gitarrspel och medeltidstouchen som vilar över nästan alla deras låtar. Albumet känns som en fortsättning av ”Imaginations From The Other Side” som kom 1995 och av många anses vara deras allra bästa. ”A Twist In The Myth” är dock ännu bättre! Det bästa från ”Imaginations...” finns här också, men med 11 års mer erfarenhet och mognad.

Ett självklart köp för alla Blind Guardian fans!

Betyg: 9,5/10

Maria A.

Slamer ”Nowhere Land” (Frontiers Records)

Gitarrvirtuosen släpper för första gången en platta i eget namn. Sedan hans tid med City Boy från sena 70-tal också en av mina stora favoritgrupper genom tiderna, har Slamer varit delaktig i ett stort antal band som låtskrivare, producent och musiker. Efter City Boy bildade han det högt ansedda bandet Street, med var också Steve Walsh och Billy Greer från Kansas. Steelhouse Lane var ett annat band som gav ut två album i slutet av 1990 talet, där det andra ”Slaves of the new world” rankades som en av årets bästa bland den melodiösa rocken. Senaste framgången kom med gruppen Seventh Key där också den forna vapenslagare Billy Greer deltog.

Enligt info från skivbolaget skall denna första egna Slamer skapelse gå i stil med nämnda Steelhouse Lane och Seventh Key. Mot detta finns absolut inget att invända förutom att Slamer måste ses som klassen bättre. Gitarrspelet är lika bra som man kan förvänta sig utan att ta någon form av överhand från låtarna. De vokala prestationerna från Terry Brock känns som gjutet för produktionen, en produktion som herr Slamer säkert är filat på en längre tid.

Några låtar från plattan som bör framhävas: 

Titellåten ”Nowhere land”, en bra låt med gott gung för den sanna rockälskaren.

”Not In Love” med ett gitarrspel från Mike som får självaste Eddie Van Halen att blekna.

Den lite längre åtta minuters ”Come to Me” går en del i Journeys anda eller som jag spontant kände när jag hörde den första gången ”Oj vilken Chilliwack känsla det fanns här”. För er som inte känner till Chilliwack så var det en grupp från Canada vilken fick en del framgångar på 80-talet.

”Runeway” ni som gillar Tony Carey så är detta ett måste.

”Superstar” här släpper Mike lös alla hämningar och ut kommer ett lika fantasifyllt alster som på den gamla City Boy tiden.

Måste erkänna att jag blev lite besviken efter första lyssningen, speciellt då den nostalgiska jag med City Boy som förebild och deras hysteriskt hämningslösa produktioner. Efter ett otal lyssningar känns ändå Mike Slamer`s första riktigt egna album som en av de bättre inom genren melodisk rock på mycket länge.

1. Nowhere land    
2. Strength to carry on    
3. Not in love    
4. Come to me    
5. Higher ground    
6. Jaded    
7. Beyond the pale    
8. Runaway    
9. Audio illusion    
10. Perfect circle    
11. Superstar

8/10

Conny Myrberg    

GPS  ”Window Of The Soul” (Inside Out Music)

GPS Guthrie-Payne-Schellen är som de flesta vet resterna från forna Asia med John Payne vid micken. GPS kompletteras av keyboardisten Ryo Okumoto från Spock’s Beard. ”One” skulle gruppnamnet egentligen ha varit men när detta var taget så fick istället initialerna namnge bandet.

Eftersom Payne tog mer och mer över i Asia skulle det bli klart intressant att se hur GPS utvecklat sin stil. Med inledande titelspåret hörs direkt en tyngre sida men redan vid andra ”New Jerusalem” kommer den så typiska Asia/Payne sättet att genomsyra musikstilen. Man kan tycka bra eller dåligt om detta, själv känner jag att Payne nog borde utveckla sitt musikskapande åt en mera annorlunda inriktning trots det faktum att en del av låtmaterial skrevs för Asia.

Positivt ändå att Guthrie Govan ges mera plats med sitt gitarrspel och stundtals den mera progressiva sidan släpps fram. Någon som borde kunna ge lite mera influenser till nästa platta är Ryo Okumoto, nu verkar han mera fått hoppa in som studiomusiker. Allt är nu inte en fortsättning från Asia Payne eran, en hel del nytt har de trots allt knopat ihop. Hör bara på den helsköna ”The Objector”.

Skulle bli förvånad om inte nästa platta utvecklas till en mera egen GPS identitet, för med skickliga musiker som dessa kan det bli hur bra som helst.

Helt okej om ej lysande debut som definitivt lovar mer för framtiden.

1.  Window To The Soul    
2.  New Jerusalem    
3.  Heaven Can Wait    
4.  Written On The Wind    
5.  I Believe In Yesterday    
6.  The Objector    
7.  All My Life     
8.  Gold    
9.  Since You've Been Gone    
10. Taken Dreams
 

7/10

Conny Myrberg.

TNT: LIVE IN MADRID "DVD" (MTM Music)

Dvd premiär för norska TNT och det med ett live gig som blev bland sångaren Tony Harnell’s sista innan han hoppade av bandet för en solo karriär. Inspelad i Spanien 2006 på All The Way To The Sun turnén som även tog sej till Sverige och Göteborg den 24 mars.

Den största skillnaden mellan Madrid och Göteborg är att man i Madrid har inspelade körer (Le Tekro kan öppna munnen hur stort han vill, han låter ändå inte som Tony Harnell/Joe Lynn Turner). Även setlistan har blivit lite ändrad. Bortagen är Ready To Fly och insatta är Listen To Your Heart, Forever Shine On & Fantasia Espanola. 15 låtar + gitarrsolo ifrån Madrid och som bonus finns det även två live videos ifrån My religion turnén 2004. En av dom är Everyone’s A Star ifrån Sweden Rock Festival.

På plus kontot på denna dvd hamnar att konserten är mycket bra, snyggt filmat och bra framförd spelning.

På minus kontot lägger jag att den är för kort och saknar bonus matrial. Man hade exempelvis kunnat lägga in alla promo videos och lite annat smågodis som är kul att glo på.

Helheten av Live In Madrid får poängen 8/10

Tack till Tony Harnell för sina 22 år och till Tony Mills är det bara att säga Lycka Till.

Andy Flash

AVALON: THE RICHIE ZITO PROJECT (Frontiers Records)

Richie Zito är en mångsysslare som kanske är mest känd för sina producentjobb åt Bad English, Heart, Cheap Trick och Mr. Big. På detta project så hämtade han in sina marker och fick till ett imponerande startfält med bland annat Joe Lynn Turner, Richie Kotzen, Eric Martin, Joseph Williams & Danny Vaughn.

Allt lovande innan men tyvärr så håller inte materialet riktigt ända ut. Joseph Williams har fått en kalkon att leverera och inte ens han klarar ut en låt som Oh Samantha. Men på vissa delar är det lysande speciellt när Joe Lynn Turner tar sej an låten Is He Better Than Me och Danny Vaughn i Avalon. Richie Kotzen kör en skön blues ballad och hans gamle sångare i Mr. Big Eric Martin gör två låtar varav Life Got In The Way är en höjdare.

Av de 12 låtarna så tycker jag att hälften håller måttet de andra är sådär. Ett stort plus ska även Philip Bardowell som sjunger två riktigt bra låtar i äkta stor AOR stil.

Mina favorit låtar är Is He Better Than Me, Avalon, Good Things Take Time

Betyg: 6,5/10

Andy Flash

DACIA+THE WMD: DACIA+THE WMD (MTM Music)

Sångerskan Dacia Briges gör solo debut efter varit med I bandet Tape. Slamrig pop/punk levereras typ en Kelly Clarkson med a bad attitude.

Öppnings låten Who’s To Say har stor MTV/Radio hit potential. Lemmy gästar på låten Losing You. Även en video för låten The Communist finns med på cd:n. Nog med det positiva. Detta är uselt.

Who’s To Say och Lemmy räddar detta album ifrån att få en 0 i protokollet. "Not my cup of tea at all" så man kan ju ge sej fan på att Dacia slår så in i norden.

Mina favorit låt är Who’s To Say,

Betyg: 2/10

Andy Flash

Deathstars ”Termination Bliss” (Nuclear Blast)

Blanda Marilyn Manson & Mortiis med lite Pain & E-type och du får en aning om hur “Termination Bliss” låter. Visst är det otroligt bombastiskt och egentligen ganska fånigt, men det svänger som attan och det vilar en härlig skräckfilmskänsla över hela albumet som jag gillar väldigt mycket!

Klar favorit är fjärde låten ”Cyanide” som inleds med synthkör och härligt väsande av sångaren Whiplasher Bernadotte. De andra killarna i bandet har ungefär lika osannolika namn; Nightmare Industries (gitarrer & teknologi), Skinny (bas) och Bone W Machine (trummor).

Enda låten där jag tycker att det hela flippar ur en aning är i refrängen till ”Blietzkrieg”. Där tar technon alldeles för mycket över gothen och ständiga upprepningar av ”Blietzkrieg, blietzkrieg, blietzkrieg BOOOM!” funkar nog bäst om man antingen är rejält packad eller har rejvat hela natten, eller kanske båda delar....

Men det är bara en marginell kritik mot ett väldigt tight och bra gothalbum som jag varmt rekommenderar!

Hemsida: www.deathstars.net (där nu spåret ”Cyanide” kan höras)

01. Tongues
02. Blitzkrieg
03. Motherzone
04. Cyanide
05. Greatest Fight On Earth
06. Play God
07. Trinity Fields
08. The Last Ammunition
09. Virtue To Vice
10. Death In Vogue
11. Termination Bliss

Betyg: 8,5/10

Maria A.

Tourist ”The relevance of motion” (Mtm music)

Helt nytt okänt band för mig, men oj vad detta band levererar!

Tourist , som kommer från Vancouver har nått stora framgångar i hemlandet på diverse talangjakter och webradiostations-rankningar, vilket man direkt förstår varför när man lyssnar igenom platta för första gången. Plattan är producerad av Mike Fraser ( Metallica, Slipknot, The Cure, Ac / Dc mfl. ) vilket naturligtvis borgar för en kanonproduktion med en ljudbild som är knivskarp men ändå på nått vis organisk och levande.

Tourist spelar samma typ av tunga men ändå musikaliskt lättlyssnade musik som t.ex Nickelback och P.O.D mfl.

Låtarna har stor variation från att i ena stunden vara tungt malande till att i nästa komma med en refräng som sätter sig direkt. Strukturen på alla låtar är ganska lik varandra, men håller ändå så hög musikalisk kvalité att detta inte gör något. Enligt min åsikt skulle säkert hälften av låtarna på plattan kunna bli rena ”monsterhitsen” om bara plattan spelas tillräckligt mycket på kommersiell radio.

Har efter ett par genomlyssningar svårt att plocka ut några favoriter då alla !! låtar är kanonbra, men om jag måste välja håller jag ” Stay” , ”Everytime we touch” och ”Newradio” som starkast.

Gillar du som jag att ibland lyssna på lättsmält men ändå intressant musik med fantastiska refränger, som motsats till den i en del fall komplicerade progressiva musik jag vanligtvis lyssnar på, så är Tourists platta något för dig. Gillar du dessutom ovan nämnda band är plattan ett måste!!

Tourist består av:
 
Blaine Braun:  Vocals
Andy Skov:  Guitars
Mark Radoff:   Bass
Greg Whitbeck:  Guitar / vocals
Bob Wagner:   Drums
 

Tracklist:
 
Jakob´s ladder
Stay
Everytime we touch
Throwing stones
LRT
High speed
Newradio
Throw it away
Nothing between us
It just doesn´t matter

Slutomdöme: 8/10

Staffan Vässmar

LUNATICA ”The Edge Of Infinity” (Frontiers Records)

Det första man lägger märke till när det gäller det här albumet är det otroligt läckra omslaget av Matthias Norén, som även jobbat ihop med bl a Stratovarius, Arena & Star One.

”The Edge Of Infinty” är schweiziska symfonirockarna Lunaticas tredje album. Den inleds med ett berättande intro av Dieter Meyer, sångare i legendariska Yello. Andra gästartister är tyska sångaren Oliver Hartmann från Avantasia och John Payne, exsångare i Asia, som båda sjunger varsin duett med bandets vokalissa Andrea Dätwyler. Svenska låtskrivarna Carl Falk & Sebastian Thott från The Location Studios som jobbat med kända popgiganter som Westlife och Britney Spears, har bidragit med en låt; ”Who You Are”. Producenter är Sascha Paeth och Miro (Kamelot, Rhapsody, Angra m fl.)

Att samarbeta med många kända namn är ju givetvis bra för ryktet, men det allra viktigaste är ju hur alltihopa låter. Mitt första intryck var att det var väldigt skickligt sammanställt, men aningen opersonligt. Det intrycket ändrades dock rätt snart och förbyttes till förvåning över att jag verkar kunna lyssna på detta album precis hur många gånger som helst utan att tröttna! Inte särskilt vanligt!

Nightwish, Within Temptation & Lacuna Coil får se upp! Om Lunatica fortsätter att göra så här bra plattor så lär de bli allvarliga konkurrenter dem!

Min favoritlåt är vackra ”The Power Of Love”

Provlyssna på låtarna här: www.lunatica.ch

Betyg: 7,5/10

Maria A.

Planet Alliance ”Planet Alliance” (Metal Heaven)

Producenten Anders "Theo" Theander från Roastinghouse studio i Malmö blev tillfrågad att sätta ihop ett “All star” projekt, musiken skulle ha inriktningen hårdrock/metal med starka melodier.

Grunden lades med Mike Andersson (Cloudscape) och Magnus Karlsson (Last Tribe, Starbreaker, Allen/Lande Project) som genast efter att blivit tillfrågade satte igång att skriva låtar till projektet. En rad kända musiker sattes ihop som Bob Daisley, Janne Stark, Jaime Salazar, Anders Johansson, Magnus Rosén, Carl-Johan Grimmark och Mattias “IA” Eklundh.

Projekt liknande detta med namnstarka startfält tenderar allt som oftast bli lite av ett hafsverk och saknar en egen identitet. Här kommer i alla fall ett intressant skivsläpp som nästan når ända fram, även om det inte direkt är nyskapande så håller Planet Alliance hög klass med sina starka melodier, skickliga individuella prestationer och dess väl genomförda produktion.

Några exempel på låtar som bör framhävas enligt min personliga smak:

”The Real You” med sitt snygga mäktiga intro och efterkommande mera pompösa metal inriktning sätter direkt prägel på plattan. Albumet radar sedan upp ett knippe melodiösa spår som uppbackas av diverse metal riff och tunga taktkomp. Gitarrsolona känns dessutom väl avvägda och variationsrika, några lite längre finns för den solotörstige utan att för den sakens skull överdrivas.

”Remember Me” är en riktigt bra slagdänga med sin melodiösa refräng, skulle säkert kunna passa radiorockens mera kommersiella nisch.

”Calling My Name” ett mera temporikt alster med en del tempoväxlingar, kanske plattans mesta metal spår, har en del Kalmelot vibbar med sina snabba pumpande trummor i kontrast med den mera släpande refrängen.

Den lugna ”The Quickening” med en stark sångprestation  av Mike Andersson som också befäster hans ställning som en av Sveriges bästa nya rockröster.

”Divided We stay” hörde jag i demostadiet och redan då satt den klockrena ”Oh father…..” refrängen direkt.

Låtskrivare på albumet förutom Mike Andersson, Magnus Karlsson är även Janne Stark och Bob Daisley. Sammanfattningsvis har denna konstellation nått längre än de flesta projekt de senaste åren, musikerna låtmaterialet och produktionen har det som krävs. Möjligen saknar jag den där egna signaturen eller unika som riktigt särskiljer i denna så massproducerande tid.

8/10

Conny Myrberg

Slychosis ”Slychosis”

Symfonisk/progressive musik inspirerad från 70-talet med en del psykedeliska 60-tals inslag är kanske inte det första man förknippar det musikaliska Mississippi i Usa. Detta är nu ändå precis vad detta tremannaprojekt med stor förkärlek spelar.

Bara när man ser skivkonvolutet förtäljer det en hel del om musiken. Produktionen som det verkar är egenproducerad och håller kanske inte dagens absoluta perfektionism men det är ändå lite det som är grejen med det hela, vi hamnar här rätt nära dåtidens typiska ljudbilder.

Gruppen säger sig fått sina inspirationskällor från bl.a.  Yes, ELP, Pink Floyd och Genesis. De mera symfoniska inslagen är helt klart inspirerade från de sistnämnda då med Steve Hacket vid gitarren som exempelvis i låten ”Samuel”. Yes får vi också en beskärd del av där ”Innerspace” är det mest tydliga exemplet, också en av mina favoritspår på albumet.

Med den helt instrumentala ”Meltdown” rockar det helt tidsenligt, här finns också en del klara spacerockinfluenser. Ja det finns gott om olika musikinslag från rak melodisk rock via den progressiva till den nästan experimentella. Det som behagar min egen smak mest är ändå de mera symfoniska som exempelvis ”Space Bass” (rätt många Pink Floyd vibbar här) och den inledande ”Samuel”.

Möjligen är jag en nostalgiker och det finns åtskilliga nutida grupper med samma influenser och starkare produktioner. Det som höjer plattan från mängden är kanske inte heller dess originalitet utan mest att skivan har den där äkta känslan från dessa så underbara årtionden, vilka också var rockens mest utvecklande tid enligt undertecknad.

En lyckad debut som med fler stycken i stil med nämnda favoriter hamnar fler snäpp högre i den personliga betygsskalan.

www.slychosis.com

6,5/10

Conny Myrberg

TEN "THE TWILIGHT CHRONICLES" (Frontiers Records)

Två år har gått sedan senaste plattan Return To Evermore nu kommer Ten’s åttonde studio album The Twilight Chronicles. Som vanligt så är det kapten Gary Hughes som står vid rodret. En man som bara är att applådera för sin kreativitet. Förutom 8 Ten plattor (+ live & best of med nya versioner album) sedan 1996 har Gary även gjort ett gäng solo plattor (Inc: Once And Future King del 1 & 2) och lägg därtill att han skrivit 3 album åt Bob Catley (Magnum) det är imponerande bara det. Nu till The Twilight Chronicles.

Efter ett par minuters instrumentalt intro (The Prologue) så drar första epic låten i gång, Rome som klockar in på 12,19! En storslagen mäktig sak som aldrig känns lång som i de flesta fall med långa låtar. The Chronicles för även den som Rome tankarna tillbaka till Ten’s två första album. The Elysian Fields är en lysande ballad med ett härligt STORT sound. Sen är det dags för epic låt nr: 2 Hallowed Ground (10,18) bra men inte lika imponerande som Rome. This Heart Goes On är en vacker piano ballad och också albumets kortaste spår (4,24). Oblivion är plattans mest popiga inslag och The Twilight Masquerade påminner mycket åt Spellbound plattan. Råaste gitarr riffen finns i Tourniquet. Born To The Grave är en låt som skulle lätt passa in i en musikal typ Phantom Of The Opera, vilken refräng. Avslutande When The Night Is Done är en riktig ”cigarettändarlåt” med ett brilliant lysande gitarrsolo. Om Ten fansen väntat på ett album i klass med debuten och The Name Of The Rose så kan jag bara säga den är här!

Gary Hughes är en bra storyteller och kanske om några år/plattor kan vara bland mina egna storyteller favoriter Jim Steinman, King Diamond & Phil Lynott. En sak är säker ibland är han verkligen där. The Twilight Chronicles är en klar kandidat till årets album.

Mina favorit låtar är Rome, The Chronicles, This Heart Goes On

Betyg: 9,5/10

Andy Flash 2006-08-18

Ten ”Return To Evermore” (Frontiers Records)

Ten och frontmannen Gary Hughes återutger via Frontiers Records ”Return To Evermore” från 2004. Gruppen som under åren utvecklade sin så typiska episka stil om än inte så varierad fick här ändå ihop ett skapligt album som höll sig i klassen till de jämnare bland Ten alstren.

De bättre skivsläppen ”The Name of the Rose” och enligt mitt tycke deras bästa album ”Spellbound” från 1999 är det ändå en bra bit kvar till. Även konceptskivan Babylon med gästmusikern Don Airey på keyboards får räknas till de mera originella.

På denna ändå rätt så melodiska skiva sticker några spår ut som ”Evermore” med tydliga Irländska element ala Gary Moore/Riverdance. Även det pompösa och majestätiska bonusspåret ”It`s You I Adore” som enligt mitt tycke borde fått plats redan på originalskivan tillhör utstickarna.

Som låtskrivare och producent håller herr Hughes en rätt så hög klass vilket vi inte minst fick beskåda på Bob Catley`s tidiga soloalbum. Som vokalist håller han däremot en mera anonym tillvaro.

En jämn och okej platta ändå för dom där lagom stunderna.   

6/10

Conny Myrberg

FAIR WARNING “BROTHER’S KEEPER” (Frontiers Records)

Efter 5 års tystnad så är Fair Warning tillbaka med ett nytt album.

Att Brother’s Keeper skulle få det svårt att bli bättre än debuten ifrån 1991 hade man väl ganska klart för redan innan första lyssning men att dom skulle få det så här svårt trodde jag faktiskt inte. Det finns ett par bra låtar men helheten är väldigt tunn och de riktiga kanon låtarna saknas förutom de tre nämnda nedan. Balladerna känns medtvungna och tråkiga.

Avslutande All I Wanna Do får en nästan att kasta cd:n i väggen. Hur denna fåniga lilla sak kommit med är en gåta som heter duga. Det som räddar comebacken från en total katastrof är att de tre bästa låtarna är i den klassen som resten av albumet skulle ha varit också. Kanske nästa gång ?

Mina favorit låtar är Don’t Keep Me Waiting, Push Me On, The Cry

Betyg: 5/10

Andy Flash 2006-07-25

Taz Taylor Band  “Welcome to America” (Escape music)

När detta recensionsex trillade ner i brevlådan tänkte jag att “vad kul med nåt helt okänt och nytt!” När jag sedan börjar läsa på den medföjande infolappen ökar intresset ytterligare. Gitarristen Taz Taylors många förebilder är namnkunniga personer som Michael Schenker, Gary Moore, Ritchie Blackmore, Eddie Van Halen mfl. Kan detta låta annat än kanon?!?!

Plattan börjar ganska ösigt med ett maffigt gitarr-riff och snart är inledande ”Fighter´s fist” igång. ”Radio Luxembourg” fortsätter på samma vis, och man börjar förstå att det är så här bandet låter. Ganska ruffigt gitarrlir med hyffsat svängigt komp.

Tyvärr levererar inte Taz Taylor Band , på långa vägar,  låtar som lever upp till förebildernas många klassiska alster, utan är i mitt tycke ett ganska så slätstruket material som man får känslan av att man hört många gånger förr, och dessutom i betydligt bättre och ösigare versioner.

Visst kan bandet lira, men de har inget ”eget” sound, vilket inte ger mig nån känsla av att vilja höra mer. När man sedan ger sig på Gary Moores klassiker ”Parisienne walkways” i en i mitt tycke tråkig instrumentalversion, så undrar jag bara: VARFÖR??

Taz Taylor har, enligt vad jag tagit reda på, tidigare släppt en ganska hyllad gitarrplatta som heter ”Caffeine racer”, och denna nya platta innehåller också ett par helt instrumentala spår. Taz är ganska tekniskt driven som gitarrist och har en rätt ok känsla och ton, men han upprepar sig hela tiden och gör ungefär samma grejer i varje solo, så att allt bara blir tröttsamt och förutsägbart. En hel gitarrplatta med Taz Taylor verkar inte speciellt lockande med andra ord.

Att dessutom Graham Bonnet är Taz Taylors förstahandsval som vokalist är för mig fullständigt otroligt. Den karlen lyckades enligt mitt tycke fullständigt förstöra Rainbow på ”Down to earth” med sitt gapande sångsätt och hemska vibrato, och inte övertygade han mig när han tog över som sångare i MSG heller. Inte ens i gamla Alcatrazz med Yngwie Malmsteen lyckades han övertyga. Finns otroligt många inte fullt så namnkunninga sångare som skulle kunna ha lyft dessa låtar på ett betydligt bättre sätt.

Plattan avslutas med ytterligare en ”klassikerslakt”, nämligen med ett medley på Ozzy Osbournes låtar ”Goodbye to romance” och ”Mr Crowley” . Här kallat ”Goodbye mr. C” !! Återigen frågar man sig VARFÖR??

Som ni förstår svarar detta sannerligen inte upp mot mina förväntningar, men smaken är ju som sagt olika i olika kommuner.

Taz Taylor Band består av:
Graham Bonnet:Leadvocals
Taz Taylor:Guitars
Dirk Krause:Bass, backing vocals
Bob Miller:Keyboards
Richard Livoni:Drums

Slutomdöme: 2/10

Staffan Vässmar

Musik & Intonation ”De bästa av världar” (Irritum Records)

Infolappen förtäljer bl.a. att musiken beskrivs som ”pretentiös monotoni” och mer sant än så kan man nog inte beskriva denna stil. Blandar du 60-talets ”Flower Power” med 70-talets politiska progg och dagens mera industri baserad musik med ett monotomt tema hamnar vi nog rätt nära konceptet Musik & Intonation.

Experimentellt är nog annars ett begrepp som passar in på gruppen. Skivan är den sista på svenska och på nästa får alla med digital inspelningsmöjlighet tillgång att komplettera upplagda låtar med egen sång, instrument eller annat ljud. Skivan börjar rätt lovande med titelspåret och kvinnlig vokalist i stil med Skyron`s sångerska Veronika Lostjärna. Den monotona industrirocken gör sig nu ändå alltmer påmind med svenska och djupa texter, ändå lyser en del Pink Floyd igenom som i låten ”Karins bröllopsvalls”.

Psykedeliskt eller rätt så flummigt känns detta nog ändå och då gäller nog att vara i rätt miljö och stämning. Stunderna för detta tillstånd är tyvärr rätt få för egen del, låten ”Vassa Stenar” känns rätt okej ändå. Produktionen är rätt så garagebetonad eller lagerlokal likt vilket säkert är meningen men vill Musik & Intonation nå ut till fler än den hängivna kretsen kanske man ska ta till sig en lite mera ”usch ja” mainstream produktion.

4,5/10

Conny Myrberg

Brother Ape ”Shangri-La” (Progress Records)

Denna svenska grupp har nu varit verksam i runt 10 år och ger här ut sitt andra studioalbum. Sedan förra släppet har vokalisten Peter Dahlgren lämnat bandet och Stefan Damicolas som bidrog med runt en tredjedel av sången på första tar nu över micken till hundra procent.

Stefans stämma är riktigt behaglig även om den nu inte tillhör de kraftigaste så passar den Broder Ape`s lite mjukare symfoniska stil mer än väl. Ibland får man en del vibbar av min favoritvokalist Freddie Mercury, speciellt då vid stäm/kör partierna (där även Gunnar Maxèn bidrar). Lyssna bara på den vackra ”Monasteries of Meteora” med sina lite klassiska element.

Trion kan kanske beskrivas ligga i det musikaliska landskapet runt forna Genesis kontra landsmännen The Flower Kings med inslag från Saga och lite rakare Styx. En del lite jazzigare element som ändå inte tar överhand från melodierna förgyller hela konceptet. Produktionen som Hansi Cross och co. förmedlar ger ett harmoniskt intryck vilket också är plattans starka sida i denna så stressade och tidspressade samhälle.

Gruppen består av Stefan Damicolas gitarr och huvudsång, Gunnar Maxén bas, keyboards, sång och Max Bergman på trummor vilka visar som så ofta i progressiva kretsar på en stor instrumental skicklighet. Om man fick önska något så vore det ändå att Broder Ape stack ut hakan lite mera som på spåret ”Inside You”.

En platta med progressive/symfonisk rock som även bör tilltala den ännu ej helt inbitne. Smakprov med hela inledningsspåret finns att tillgå på Progress Records hemsida.

7/10

Conny Myrberg

Riverside ”Voice in my head” (Inside Out Music)

Med det förra kritikerrosade skivsläppet ”Second life syndrome” fick många upp både ögon och öron för detta 2000-talets variant av Pink Floyd, då med inslag av lite nyare influenser som Porcupine tree.

Här presenteras ett ”mellanalbum” i väntan på nästa fullängdare. Fem nya spår plus tre livelåtar och lite media för pc`n där vi bl.a. får videon ”Acronym Love”.

Medger att även jag tillhör skaran nyfrälsta av dessa polska musiker och på önskelistan ligger naturligtvis ett Sverigebesök, helst då inte så långt borta i framtiden. På scenen lär de vara riktigt bra och när man hör skivans livespår får man intrycket att så definitivt är fallet. Den avslutande låten ”Out of Myself” med texten ”Voice in my head” tillika titeln på detta album är nog med bevis för detta faktum. Ändå är det de fem studiospåren som tilltalar mig mest på skivan. ”Dna ts. Rednum or F. Raf” längsta spåret också det mest komplexa får nog klassas som plattans bästa. Vi väntar med spänning på nästa studioalbum och live framträdande i det progressiva Sverige.

7,5/10

Conny Myrberg    

EVIL MASQUERADE ”Third Act” (Escape Music)

Trots att det här är Evil Masquerades tredje album så hade jag aldrig hört talas om dem innan och när jag började lyssna på den så undrade jag genast varför ett så bra band undgått mej!

För er som är lika ovetande som jag var så kommer de från Danmark. Producent, låtskrivare, gitarrist med m.m. är duktige och uppenbart mångkunnige Henrik Flyman.

Nye sångaren Apollo Papathanasio (ex Time Requiem) har en grymt bra röst som lekande lätt klarar av de väldigt varierande låtarna som spänner från softa ballader över mäktiga teatraliska epos till snabb och hetsig neo-metal.

Dennis Buhl sköter alldeles förträffligt trummor och percussions.

Thor Jeppesen heter basisten och han gör också väldigt bra ifrån sej.

Special guests på albumet är hela keyboardsektionen; Richard Andersson, som varit med förut, samt ingen mindre än David Rosenthal som spelat med bl. a. Rainbow, Malmsteen, Steve Vai, Dream Theater & Whitesnake förut. Det hörs många drag från alla de ovan nämnda banden på det här albumet. Sista halvan av den pampiga balladen ”The Final Goodbye” som är sista låten, låter väldigt mycket Queen också.

Alla låtar är bra, men min speciella favorit är ”Under The Surface Of Water” med sin roliga valstakt och struttiga, lekfulla inledning.

Hemsidan hittar du här: http://evilmasquerade.com/main_evil.htm

Betyg: 9/10

Maria A.

Wolverine ”Still”(Candelight Records)

Detta svenska prog/symfoniska band med metal inslag bör nu definitivt tillhöra ett av Sveriges främsta progressiva grupper. De har inte bara vidareutvecklat sitt sound utan också närmat sig den där total-cd-upplevelsen som så många band eftersträvar inom den progressiva genren.

Här får vi en platta som från första stund sätter sin unika prägel och sedan likt ett beroendeframkallande stimulans vill ta över ens cd-spelare med ett ”repeat” virus. De når nu nästan fram till samma höjder som Sylvan`s formidabla skivsläpp ”Posthumous Silence” tillika ett av årets hittills bästa album. Inledande ”A House Of Plague” sätter också direkt tonen på skivan med sin blandning av det hårda kontra det mjuka tillika de enkla mot de mera pompösa styckena musik.

Måste tillstå att det känns rätt så Orelevant att gå in på enstaka spår för detta är verkligen en platta som man bör höra som en enda helhet. Musiken är liksom vokalisten Stefan Zell`s röst en behaglig upplevelse och ändå finns här massor av nyanser och små detaljer att upptäcka.

Okej en favorit skall väl ändå framhävas och mitt val blir då det lite mer metal och pompösa stycket ”This Cold Heart Of Mine”, det var ju ändå här i den lite hårdare genren Wolverine började ta form.

8,5/10

Conny Myrberg

Surveillance - Angelstation (Escape Music)

Det här är tung melodisk metal med starka melodier.

Jag känner bara till Lee Small från Phenomena III (Psycho Phantasy), och man kan inte komma ifrån att han låter fruktansvärt lik Glenn Hughes. Han står här ändå helt klart på egna ben och plattan verkar vara uppbyggd runt hans röst utan att den tar överhand.

Det blir svårt för mej att plocka ut några favoriter för det här är en helgjuten platta med genomgående starka låtar. Möjligtvis har "The Holy" och "The Ghost In Me" lite extra finess men det är då på målfotot. Låtarna har oftast enkel grund som man fyllt på till en fet ljudbild full med läckra infall som växer för varje lyssning.

Skall jag hitta några att jämföra med blir det nog en mix med drag från Queensÿche och Judas Priest. Föreslår att den avnjuts med ett par bra lurar då man hör alla detaljer och möjligen ett glas whiskey för stämningens skull. Annars är det bara att vrida upp volymen.

7,5/10                                                                                                                        

Reine ”The Rokket” 

FAIR WARNING:  FAIR WARNING (Reissue) (Frontiers Records)

FAIR WARNING: RAINMAKER (Reissue) (Frontiers Records)

FAIR WARNING: THE CALL OF THE EAST- LIVE IN JAPAN DVD (Frontiers Records)

Inför den kommande återförnings plattan Brother’s Keeper i slutet av augusti som kommer nu de två första Fair Warning albumen ut igen ihop med en live dvd. Medlemmarna har förflutet ibland annat Zeno,V2,S.A.D.O.,Soul Doctor & Dreamtide.

Fair Warning (1991)

De två öppnings låtarna Longing For Love & When Love Fails är två perfekta orsaker varför detta debut album blev en AOR klassiker. Än idag håller detta album med ett gäng klockrena melodiösa rock låtar. Det som sänker betyget lite grann är att balladerna inte håller samma klass som rocklåtarna. Enligt många AOR fans ett måste i skivsamlingen. Det kan jag nog också skriva under på.

Mina favorit låtar är When Love Fails, Longing For Love, The Heat Of Emotion

Betyg: 8/10

The Call Of The East-Live In Japan DVD (1993)

För första gången på den europeiska marknaden. Inspelad på en klubb i Kawasaki, Japan 1993. Alla låtar ifrån debuten levereras live ihop med bland annat ett par Zeno låtar. I bonus materialet finner man även en akustisk version av Elvis klassikern In The Ghetto som inte är något vidare alls. Ganska småtrevligt blir det ibland och sångaren Tommy Heart låter lika bra live som på platta. Påminner lite grann om Eric Martin (Mr. Big). Inte alls tokiga live så om dom skulle dyka upp i Sverige eller kanske på Sweden Rock 07 så blir det nog att man måste kolla in dom.

Mina favorit låtar är A Little More Love, When Love Fails, Eastern Sun

Betyg: 6/10

Rainmaker (1995)

Uppföljaren som också blev en stor succé’ tillsammans med hitsingeln Burning Heart. Här har man gått ifrån det mer melodiösa låtarna och kör mer åt rock hållet. Första låten The Heart Of Summer hade kunnat bli en radio hit vilken sommar som helst. Gitarrsolot i Burning Heart är väldigt mycket Norum (The Final Countdown) & Malmsteen. Kanske lite väl mycket J. Precis som debuten så är helheten en rejäl styrka men på Rainmaker finns det en riktig kalkon i One Way Up, en låt som inte ens borde ha varit en b-sida eller ett bonus spår. Och i antal riktiga höjdare kan inte uppföljaren komma riktigt nära debuten.

Mina favorit låtar är The Heart Of Summer, Burning Heart, What Did You Find

Betyg: 6,5/10

Andy Flash

SARACEN ”Vox In Excelso” (Escape Music)

Myterna runt den medeltida Tempelriddarordern är många och kontroversiella. Efter Dan Browns bok “Da Vincikoden” är väl intresset för dem större än någonsin i modern tid. Några som fascinerats och inspirerats av dem är Saracen som nu släpper ett helt konceptalbum om dem och teorierna rörande att ättlingar i rakt nedstigande grad till Jesus i största hemlighet funnits och fortfarande finns i Europa.

Vare sej man tror på det eller inte så är det här en väldigt snyggt presenterad berättelse! En kvinnlig speaker (tyvärr har jag ingen aning om vem) för historien framåt och ger en fängslande stomme till storyn. Låtarna är korta, stämningsfyllda ögonblicksbilder ur denna berättelse.

Är du det minsta intresserad av välgjord episk metal, Dan Browns bok, Tempelriddarna eller medeltida riddarromantik, så kommer du säkert att gilla det här albumet!

Saracen bildades i Storbritannien redan 1981 och samma år kom deras första album; ”Heroes, Saints & Fools”. Tre år senare släpptes nästa platta, men sedan verkade det inte bli så värst mycket mer, ...förrän 2003 när de gjorde comeback med albumet ”Red Sky”. Den innehöll både nytt material och nyinspelningar av låtar från första skivan.

Bandet består idag av Steve Bettney-sång, Rob Bendelow-gitarr, Richard Bendelow-bas & sång, Paul Bradder-keyboards. Gästtrummis på ”Vox In Excelso” är Mark Cross, som tidigare samarbetat med t ex Helloween och Ian Gillan.

Mycket mer information och smakprov från albumet finns här: http://www.templarmusic.co.uk/saracen/

Betyg: 6,5/10

Maria A.

John Waite ”Downtown journey of a heart” (Frontiers Records)

Som den ovigde har jag nog haft lite förutsatta åsikter om Waite och hans musik ”melodisk rock som alltför ofta är mindre upphetsande”. Här får vi tillfälle att gå lite närmare in John Waite`s katalog med omarbetade låtar från hans tid i The Babys ”Isn`t it time” och Bad English spåret ”When I see you smile”. Naturligtvis presenteras också hans eget varumärke ”Missing You” även denna i ny tappning och nu som duo med kvinnlig vokalist, är också en av skivans bästa.

Ett spår som jag vill framhäva är Bob Dylans ”Higway 61”, en del associationer här till egna favoriten inom genren Mark Spiro. ”Headfirst” lite mer tempo och rock`n roll här som nog plattan borde ha mer av. Annars är det överlag proffsigt framförda alster som presenteras i den melodiska genren.

Olika musikstilar passar bättre eller sämre vid olika tillfällen, denna lite layback passar alldeles utmärkt som bakgrund innan grillfesten eller till välkomstdrinken. Måste nog ändå påstå att Waits musik känns föga upphetsande och nog borde en kille som varit med så länge få ihop ett mera varierande ”samlingsalbum” från sin så gedigna karriär.  

6/10

Conny Myrberg

Shark Island “Gathering Of The Faithful” (Frontiers Records)

Bandet bildades 1979 av vokalisten Richard Shark och gitarristen Spencer Sercomce. 1987 fick de med två spår på soundtracket "Bill and Ted's excellent adventure" vilket också blev ett framgångsrikt sådant.

Debutplattan "Law of the order" når skivdiskarna två år senare. Detta L.A. (US) baserade hårdrockband som på 80-talet i L.A´s omnejd fick ryktet att vara ett bra live band, nu är det så dags för en ”reunion”.

Första intrycket kändes rätt så intetsägande men efter hand lyftes skivans spår fram och visade prov på ett helt knippe kvalitetslåtar inom den raka hårdrocken.

”Go West” ett halvtempospår med drag åt Billy Idol, fast mindre rebellisk då.

”Life Goes on” denna något lugnare med sköna ackordstigningar och go lite hes rockstämma av Richard Black, ett spår med känsla av 70-talets Led Zepplin. ”Heaven” en låt i den raka rockens tecken och gitarrkomp ala Iron Maiden.

Tretton spår kanske skulle kortas ner med någon och ibland lite mer riv i gitarrspelet som på avslutande ”Temptation” och skivan skulle lyftas några snäpp enligt undertecknads tyckande. Att musiken gör sig bra på rockklubben är jag ändå mer än övertygand om.

6,5/10

Conny Myrberg    

SHOOTING STAR: CIRCLES (Frontiers Records)

Amerikanska AOR bandet Shooting Star är tillbaka med sitt sjunde album sedan starten 1980. Ny sångare för detta album är Kevin Chalfant ifrån The Storm & Two Fires.

Inledningen är stark med låtarna Runaway, Without Love & Trouble In Paradise. Sedan faller materialet lite grann under ett par låtar men mot slutet så blixtrar det till i I’m A Survivor och mäktiga We’re Not Alone. Avslutande balladen What Love Is är minst sagt en perfekt avslutning på detta album. Kevin Chalfant visar att han är en av genren stora röster.

Som sammanfattning är Circles en härlig blandning med ”touches of” Kansas, Bad Company & Journey. 6 låtar av 10 är riktigt kanon och de 4 resterande når inte riktigt ända fram men är ändå inga rejäla botten napp. Stark comeback hoppas det inte tar 6 år innan nästa platta.

Mina favorit låtar är We’re Not Alone, Runaway, Without Love

Betyg: 7,5/10

Andy Flash 2006-07-08

Toto ”Botton Of Your Soul” (Frontiers Records)

Toto släpper mini-cd`n 4-spår ”Botton Of Your Soul” inför kommande Europaturnen juli/Augusti. Låten som är från förra från albumet ges här ut i två versionen (radioedit  och album version), det mest intressanta är ändå det över sju minuters långa livespåret "Gypsy Train2. Lite åt tungung rock ala Van Halen inkluderat ett bluesinspirerat gitarrspel som visar prov på Toto`s lite bredare musikaliska framträdande på livescenen än vad de normalt visar på studioskivorna.

På skivan får vi även ett medley med hitsen ”Africa”, ”Rosanna” och just ”Botton Of Your Soul” från ett tv framträdande på det tyska bolaget ZDF.

Naturligtvis är detta ett släpp för att promota och få ut sin musik i radioetern, detta känns annars mest som ett samlarobjekt. Rekommendera istället för icke samlare senaste albumet ”Falling In Between”, som är gruppens starkaste på år och dar.

6/10

Conny Myrberg

Glenn Hughes ”Music For The Divine”  (Frontiers Records)

”The Voice of rock” har här fått till ett riktigt angenämt album.

Samarbetet med Red Hot Chili Peppers trummis Chad Smith från förra släppet fortsätter, vilket resulterar i kanske Glenn Hughes bästa skiva på många år. Här medverkar dessa herrar inte bara som musiker utan de står även bakom producentstolen.

Blandingen mellan Glenn`s funkiga rock och de lite rakare inslagen med en del inspiration från nämnda Red Hot Chili Peppers fungerar mer än bra. Det starka inledningsspåret ”The Valiant Denial” på nästan sju minuter är värt ett köp bara för den.

En annan favorit som kanske inte är ett så typiskt Hughes alstrer ”This House” har en melodi och stråkar som nästan tar oss till Beatles så tidlösa epok. Mer funkrock får vi med ”Steppin On” och ”You Got Soul” med tempoväxlingar som bärgar för en omväxlande lyssning. Ja hela albumet är omväxlande från de lugnare till hårdare med sånginsatser från en av rockens främsta.

”Music For The Divine” är rockmusik som med all säkerhet passar scenen lika bra som i cd-spelaren.

8/10

Conny Myrberg

Brighteye Brison  “Stories” (Progress records 2006)

Bandet bildades som en trio 2000 av Linus Kåse och Kristofer Eng, då dessa båda gick på Musikhögskolan i Stockholm. Killarna upptäckte att de båda två var intresserade av 70-talsprog och framförallt då band som Genesis, Yes mfl men även av band som ELP och Gentle Giant. I trion ingick också Daniel Kåse och senare samma år även av Johan Öijen.

När Brighteye Brisons självbetitlade debutcd släpptes 2003 var jag rejält nyfiken, då jag hört en hel del positiva omdömen om bandet. Och visst blev jag själv imponerad av killarnas ganska mogna och välspelade artrock. Kände dock ibland att ”det här har jag hört förut”, när jag hörde den första gången. Influenserna var ganska tydliga till tidigare nämnda band. Inget fel dock med sådana förebilder. Plattan har dock växt med antalet genomlyssningar och snurrar ganska ofta i cd-spelaren.

När nu nya cd:n ”Stories” kom var det på nytt med stort intresse plattan åkte på för första gången. Det man märker direkt är att soundet har förändrats. Där produktion och ljudbild på debutcd:n var av inte fullt så hög klass, håller uppföljaren en helt annan standard. Produktionen är knivskarp men samtidigt varm med ett typiskt 70-tals symfoniskt sound, med en mycket tydlig och snygg  balans mellan instrumenten.  Det märks att killarna har blivit ännu tightare i sitt samspel, och såväl låtideér som instrumentala insatser är betydligt mer intressanta denna gång. Rent vokalmässigt har bandet också lyft sig en bit, då de har hittat många snygga och ibland lite överraskande sångharmonier.

Brighteye Brisons ganska snälla progrock är inte heller längre så uppenbart influerad av deras tidigare nämnda förebilder, utan de har börjat hitta sitt eget ”sound”, eller som ”IA Eklundh” brukar säga: ”De har odlat den egna mustaschen” vilket vad jag tycker även det är ett framåtskridande. Ska bli kul att höra hur platta nummer 3 kommer att låta.

Låtmässigt håller alla spåren hög kvalité, men jag vill ändå lyfta fram ”Late” som en personlig favorit med sin stora variation både vokalt, med härlig stämsång men framförallt instrumentalt, då den innehåller ett mycket snyggt gitarrparti ifrån gitarristen Johan Öijen.

Låtlista:

1. Stories (2:54)
2. Patterns (8:37)
3. Isolation (5:00)
4. The battle of Brighteye Brison (6:57)
5. Elenah (1:14)
6. Late (5:22)
7. Life inside (5:37)
8. All love (9:02)
9. We wanna return (5:33)
10. Stories (Reprise) (1:50)

Brighteye Brison består av:

Linus Kåse:   Keyboards, saxophones, vocals
Johan Öijen:  Guitars
Kristofer Eng:   Bass, Taurus pedals, thermin, flute, vocals
Daniel Kåse:   Drums, percussion, trumpet, vocals 
Per Hallman:   Vocals  
 

8/10

Staffan Vässmar

PRIDE OF LIONS: LIVE IN BELGIUM (DVD) (Frontiers Records)

Pride Of Lions gör här med sin DVD debut med en live konsert inspelad under Lokerse Festen i Belgien 2005.

Jim Peterik som varit medlem i Survivor & The Ides Of March visar sin rutin på scenen och sångaren Toby Hitchook sjunger lika bra live som i studio men ser mest ut som en osäker Pop Idol på scenen. Men rösten! Vilken otrolig röst!

Setlistan innehåller låtar ifrån de 2 Pride Of Lions albumen ihop med The Ides Of March klassikern Vehicle och 3st Survivor låtar (The Search Is Over, I Can’t Hold Back & Eye of The Tiger). Klart godkänd setlist men jag saknar Born To Believe In You ifrån senaste Pride Of Lions plattan The Destiny Stone.

Setlist (DVD)
It’s Criminal
Gone
Sound Of Home
Man Behind The Mask
The Search Is Over
Music And Me
Vehicle
The Courage To Love Somebody
Black Ribbons (Voices Of The World)
Unbreakable
What Kind Of Fool
I Can’t Hold Back
The Gift Of Song
Eye Of The Tiger

Bonus material:
Gone & Interrupted Melody (även en liten snutt av Eye of The Tiger) (akustiskt tv framträdande + intervju med Jim & Toby)
Sound Of Home (video)

Med i paketet är också en bonus studio cd:
Reckless Love (outgiven)
Stand By You (b-sida: Sound Of Home)
So Deadly (b-sida: Sound Of Home)
Surrender To The Night (Japan bonus: Pride of Lions)
Dark Angel (outgiven)
Black Ribbons (Voices Of The World) (Singel 2004)
Feels Like Another Planet (outgiven)
 

Helheten av Pride Of Lions: Live In Belgium är att det är en mycket bra summering av de första 3 åren av detta mycket kompetenta band.

En klar 7/10

Andy Flash

VERTIGO: 2 (Frontiers Records)

Detta är den andra plattan under namnet Vertigo för den förre Toto sångaren Joseph Williams.

Toto åren innehöll albumen Fahrenheit (86) och The Seventh One (88) även lite olika gästspel efteråt som på senaste singeln Bottom Of Your Soul. På detta album medverkar Alex Masi (gitarr) och Virgil Donati (trummor) mm.

Föga förvånad är man inte att Vertigo inte är långt ifrån Joseph’s tid i Toto. Man bjuds på högklassig sång och AOR låtar. Tyvärr lämnar produktionen mer att önska. Den känns för det mesta lite kall och tråkig. Alltså passar den inte denna sorts album.

Av de 10 låtarna så är det bara Holy och Save It All For Me (en riktigt tråkig ballad) som inte riktigt håller måttet på ett annars jämt album.

Mina favorit låtar är In The Blink Of An Eye, Hold Me, I Wanna Live Forever

Betyg: 6,5/10

Andy Flash

CLOVEN HOOF ”Eye Of The Sun” (Escape Music)

Cloven Hoof bildades redan 1979 i England. Efter diverse medlemsbyten bestod bandet våren 1982 av Lee Payne - bas, David Potter - sång, Steve Rounds – gitarr och Kevin Poutney – trummor.

Deras första demotape tillsammans fick tummen upp av inga mindre än Robert Plant (Led Zeppelin) och Rob Halford (Judas Priest). Båda stjärnorna såg till att demon blev spelad på radio både i England och i Arizona. Radiostationen i Arizona blev nerringd av heavy metal fans som ville veta mer om bandet. Strax därefter tog f.d. Judas Priest managern David Hemmings dem under sina vingar. Ett minialbum med fyra låtar ”The Opening Ritual” släpptes i juli 1982. Det låg 6 veckor på Sounds och Kerrangs Metal Chart och samma tidningar placerade Cloven Hoof i toppen av det prestigefyllda utnämnandet ”Årets genombrott 1982”.

Även i USA växte deras berömmelse och det verkade bara vara en tidsfråga innan de skulle bli riktigt stora. Usla kontrakt, PR-idéer och ren och skär otur, som t ex att David Hemmings dog satte dock effektivt P för det. Bandet kämpade ändå vidare eftersom de överallt fick väldigt positiv respons när de uppträdde live eller lyckades bli spelade i radio, men oturen med dålig lansering hängde envist med och 1990 tröttnade gänget på det och gav upp.

Tills nu, då man bytt skivbolag och hoppas på att äntligen få det genombrott de förtjänar. ”Eye Of The Sun” är ett album av den där trevliga sorten som växer mer och mer för varje gång man lyssnar på det. Här bjuds tung, snabb och medryckande powermetal med mycket gitarrer och stämsång. Det hörs tydligt att gruppen har sina rötter i 70-talet och det är synnerligen positivt menat! En ganska nära ”släktskap” med Judas Priests musik hörs också. Inte konstigt alltså att både Rob Halford och David Hemmings gillade dem.

Jag rekommenderar varmt att du läser mer om bandet på deras hemsida; http://www.cloven-hoof.co.uk/ det står en hel del intressant där! T ex vad som kan hända om man ger sej in på svart magi utan tillräckliga kunskaper.

Betyg: 7,5/10

Maria A.

John West  ”Long Time…. No Sing” (Frontiers Records)

Frontmannen i dansk/amerikanska Royal Hunt ger nu ut sitt tredje soloalbum via Frontiers Records. Nu handhar han inte bara det vokala utan tar även på sig gitarrkostymen. Det så tungt pompösa och pampiga som vi hör i Royal Hunt får här ge vika för den mera melodiska rocken.

En hel del influenser måste John West här ha fått från en annan stor röst i Glenn Hughes, både då beträffande sångstil och i viss del med låtmaterial, dock utan dennes glöd.

Intro och efterföljande ”Fade” är en lovande öppning på plattan bl.a. med sina tunga gitarriff. Några fler AOR betonande spår likt band som Survivor kommer nu på rad. Några helt okej men en del är alltför händelsefattiga för att bibehålla mitt intresse. Inte förrän halvvägs in på skivan händer det något mera upplyftande, nämligen ”Over My Head” som påminner en del om Red Hot Chili Pepper.

För alla Journey diggare och då Perry-eran presenteras balladen ”Better Belive” som kanske kan sammanfatta skivans målgrupp. Bästa konstigt nog med en sådan stark röst som John West har är den avslutande och instrumentala ”Puerto Amor”.

Ett jämnt och rätt okej album med en röst som heter duga, tyvärr lite för sömnig för min del, så jag väntar istället med spänning på nästa Royal Hunt skapelse.

6,5/10

Conny Myrberg

Cloudscape ”Crimson Skies”(Metal heaven)

Efter sitt suveräna debutalbum har nu gruppen definitivt tagit steget till att bli ännu ett Svenskt band att räkna med i musikvärlden. Med en hel del nya vinklar och nyanser har dessa Helsingborgare nu profilerat sig ett snäpp ytterligare och namnet Cloudscape lär nu bli ett begrepp inom svensk melodisk metal. Med Mike Anderson som frontfigur och ett knippe kompetenta musiker är inte detta bara ett band som producerar bra låtar, här får vi ett album som likt en bra konsert växer ju längre in på skivan vi kommer.

Lite mera progressiva takter och tempoväxlingar kommer med spåret ”Hope” tillika en av favoriterna. En annan utmärkt producerad låt är ”Psychic Imbalance” som man nog kan kalla ett typiskt Cloudscape alster med dess gitarrspel, melodi, taktförändring och stegrande uppbyggnad.

”Shadowland” med gitarristen Patrik Svärd`s så igenkännande metal riff är ett annat som man kan säga utmärker Cloudscape`s profil. Taktmannen Roger Landin visar också på ett föredömligt sätt på den tunga ”Breach In My Sanity” hur man bör hantera det här med dubbeltramp.

När vi ändå är inne på enstaka spår så måste jag framhäva plattans sista ”Will We Remain”, ett riktigt produktionslyft från demostadiet (som jag tidigare hade fått nöjet att höra) . Här har det bl.a. smakfullt lagts till en kvinnlig stämma som kompletterar Mike`s kraftfulla på ett ypperligt sätt.

Ett jämnt och bra album behöver inte bara bestå av välproducerad musik utan den skall även kunna framföras live. Detta är kanske gruppen största styrka, att översätta studiovarianten av låtarna till framförandet på scenen. Ni som besöker Sweden Rock Festival 2006, ta chansen och se dem live.

8,5/10

Conny Myrberg   

Sylvan`s ”Posthumous Silence” (Progrock Records)

Det Tyska progressiva bandet Sylvan måste här ha producerat ett av årets plattor inom genren. När så äntligen Marillion fick till det med sitt ypperliga album ”Marbles” fick man tillbaka tron på den symfoniskt progressiva musikstilen.

Nu kommer här ett album som t.o.m. är snäppet bättre. På detta album finns också många gemensamma nämnare med just Marillion, både beträffande sång, musikstil och ljudmattor. Här levererar man det ena atmosfäriska och känslomässigt laddade stycket efter det andra.

Pink Floyd brukar ju lägga på diverse ljud från det verkliga livet vilket Sylvan också gör med samma finess. Låtmaterialet med varierad längd från en till dryga nio minuter långa stycken sys här ihop till ett koncept som nästan gör en beroendeframkallande. Det enkla på skivan vävs samman med det pompösa utan att var invecklat, ja denna platta är både lättlyssnad och på samma gång en växare.

Avslutande och tillika titelspår ”Posthumous Silence” är en bra sammanfattning på skivans helt suveräna och stämningsfulla framförande, tusan man blir ju nästan religiös på köpet.     

Som ni säkert förstår är jag helt frälst/fast i denna produktion och kan bara rekommendera ett köp för många framtida och njutbara stunder.

9/10

Conny Myrberg 

GIUNTINI PROJECT ”III” (Frontiers Records)

Aldo Gitarrini.... f’låt Guintini, började sin karriär på 80-talet i de båda italienska progrockbanden Cryin’ Earth & Sky Drivers. Han kände dock rätt snart att en solokarriär var enda möjligheten för honom att få spela exakt den musik han ville. Slog sej därför ihop med producenten och gitarristen Dario Mollo 1988. Tillsammans skapade de ”Project Vol.1” som tog sammanlagt fyra år på sej för att ”födas”. Två av de åren gick åt på att leta efter en lämplig sångare. Valet föll slutligen på engelsmannen Charles Bowyer. Resultatet blev en väldigt blandad platta med låtar från flera olika metalgenrer.

1995 påbörjades arbetet med nästa album och året därefter frågade Aldo en annan engelsman Tony Martin (ex Black Sabbath) om han möjligen hade lust att sjunga på detta nya alster. Det hade han och båda två ägnade de två närmaste åren till att arbeta med plattan ”Giuntini Project II” innan den blev klar att släppas. Resultatet blev så bra denna gång att folk även utanför Italien började visa intresse för Giuntini. Ganska naturligt alltså att han bad Tony Martin att medverka även på nästa album, ”Giuntini Project III” som nu kommer, sju år efter den tvåan. Förutom Tony som leadsinger/huvudsångare, medverkar Ezio Secomandi-trummor, Dario Patti-keyboards och Fulvio Gaslini-bas.

Giuntini säger själv, på sin hemsida (www.aldogiuntini.com) att han anser att dessa skivor kombinerar värmen och styrkan hos Black Sabbath och DIO, samt det ”nervösa” och energetiska soundet hos det japanska metalbandet Loudness. Lägg därtill att hans gitarrspelande är inspirerat av Akira Takasaki, Vivian Campbell, Edward Van Halen, Jake E. Lee, John Norum och Yngwie Malmsteen och man får en rätt bra uppfattning om hur det låter.

Det här är ett givet köp för alla som älskar gitarrbaserad metal! Tiden man lagt ner på att finslipa både de instrumentella arrangemangen och texterna har uppenbarligen varit väl använda för här finns ingenstans något att klaga på.

Några f.d. fickvänner(?) får sig ett par rejäla och välsjungna kängor i texterna till ”Golddigger” & ”Not Connected”.

Min favoritlåt är helt instrumentala ”Tutmosis IV-Tarantula” som börjar med lite orientaliskt inspirerade keyboards, men sedan helt övergår i härligt snabba gitarr-riff där Giuntini verkligen släpper loss och visar vad han går för.

Betyg: 7,5/10

I samband med att ”Project III” släpps återutger man också ”Project II” igen till ett lägre pris. Den är dock rätt rejält mycket sämre än III:an. Finns några pärlor till låtar även här, men det mesta når inte alls upp i samma klass.

Betyg: 5/10

Maria A.

RELAPSED: INTO A FORMER STATE (MTM Music)

Efter att banden Caught In The Act & Guild Of Ages gått i graven bildades Relapsed ur askorna.

Grabbarna bjuder på den lite mer hårdare varianten av AOR i stil med Harem Scarem. Tunga riff blandas med klockrena refrängen och skönsång. Låtarna håller bra klass i genomsnitt men det som sänker helheten lite grann är produktionen och körerna som inte är något vidare alls.

En av låtarna det märks mest i är i Queen covern I Want It All som annars är ganska hyfsad och innehåller ett brilliant gitarr lir av Brian Mesa.

Bra debut under namnet Relapsed men mer kan önskas i produktions väg på nästa album. Har en känsla av att detta band är kanon bra live. Något för Sweden Rock 2007?

Mina favorit låtar är Welcome To My Life, Undone, Broken

Betyg: 7/10

Andy Flash

Landmarq Turbulence “live in Poland” DVD (METAL MIND RECORDS)

Sedan starten 1990 har Landmarq hunnit med sex album varav två live. Sjunde studioskivan är under produktion och släpps senare 2006. Efter ett antal olika line-up och består nu av Tracy Hitchings (sång), Uwe D'Rose (gitarr), Steve Gee(bas, Mike Varty (keyboard)och slutligen Dave Wagstaffe (trummor.

Nu till första dvd släppet Turbulence “live in Poland” som spelades in i november 2005 på Wyspianski Theatre/Katowice. Konserten är snyggt filmad med god dvd kvalitet, ljussättningen sparsam men smakfull och passar musiken till fullo. Detta och de två videoskärmarna ramar in spelningen i en snygg förpackning.

Den skönsjungande Tracy Hitchings står naturligtvis i blickfånget med sin klara och njutbara röst. Ni som känner till Clive Nolan har säkert hört henne i hans projekt Jabberwocky. Musiken går från det symfoniska (Pink Floyd) till det mera progressiva och en större dos neuprog. Att rabbla upp flertalet utstickare känns här onödigt för det är helheten som ändå är trollbinder en mest.

Dessa kompetenta musiker bör definitivt få ett större erkännande bland den progressiva världens anhängare och nog skulle man allt vilja se och höra Landmarq på våra breddgrader.

8/10

Conny Myrberg

Dvd info:
Dolby Digital 5.1 Surround Sound
 
1. Entertaining Angels
2. Calm Before The Storm
- part 1. Strange but Beautiful
- part 2. Spiderman
- part 3. From the Abyss
3. Prayer
4. Thunderstruck
5. Walking On Eggshells
6. Landslide
7. Timeline
8. Mountains Of Anglia
9. Lighthouse
 
 Bonus audio
 
1. Solitary Witness (Recorded live in Uden, Holland 1995)
2. Freefall (Recorded live in London 1993)
3. Instrumental Medley (Recorded live in Belgium 1998)
a. Killing Fields
b. Cutting Room
c. Ta'Jiang
d. Narovlya
4. Science of Coincidence (Unreleased single version 1998)
5. Summer Madness (Unreleased single version 1998)
6. Do or Die! (Unreleased studio version 1995)
 

DEACON STREET: II (MTM Music)

Som det framgår i album titeln så är detta album nr 2 ifrån Tommy Denander’s Deacon Street projekt och som vanligt när det gäller Tommy så har han inga B gubbar med sej. Några som medverkar är Thomas Vikström, Stan Bush, Reb Beach, Steve Morse, Jeff Watson & Tony Franklin.

För Toto fans är detta album ett måste bara för låten Leann. Den är bara så jävla Toto på 80-talet, den kunde lätt ha platsat på IV, Isolation eller Fahrenheit. AOR i världsklass levereras från start till mål.

Plus i kanten blir det även för att man väljer att göra en av mina udda Kiss favoriter Easy As it Seems ifrån Unmasked. En Sweet cover i form av Action görs också i en hyfsad version.

Mina favorit låtar är Leann, When Love Is On The Line, Easy As It Seems

Betyg: 8/10

Andy Flash

Gary John Barden – The Agony And Xtasy (Escape Music)

Jag måste erkänna att Gary Barden har varit en av mina favorit sångare sedan jag hörde honom första gången med MSG. Efter att åkt ut och in i detta band, bildat egna Statetrooper, varit med i bl, a Praying Mantis, Company of Snakes och Silver har han äntligen spelat in en platta med egen musik.

Det var inte utan att jag hade höga förväntningar och dom infrias med råge. Med hjälp av vapendragaren Michel Voss (Casanova) har han skapat kraftfull bluesig, klassisk rock n’roll med feta gitarrer, gammal hederlig Hammond som rullar på i bakgrunden och full med fräcka infall. Jag har svårt att hitta några favoriter men öppnings låten ”Hot Daze”, ”Let Me Down”(med Mr Schenker på gott humör), ”No More Reasons” som för tankarna till tidiga David Coverdale, balladen ”Wounded”och rockaren”Arise” höjer sej något över resten.

Annars är det här en genomgående bra platta med bra produktion och starka melodier med rötterna i både 70 och 80 talet. Så om du gillar bluesbaserad (här får vi inte glömma avslutande ”Need some love” där Tommy Dennander får visa vad han kan), klassisk rock då skall du inte missa den här. Njut

8/10

Reine ”The Rokket” 

Kiske”Kiske”(Frontiers Records)

Under åren 1987 till 1993 var Michael Kiske sångare i Helloween och blev sedan solo artist. Förra året var han med i det mycket lyckade AOR projektet Place Vendome så förhoppningarna var ganska höga när han nu släpper en platta under eget namn.

Men hejsan var vad dom sjunk snabbt. Ska man vara hård och rättvis så hade en okänd artist aldrig blivit signad med dessa hemska, sömniga och tråkiga trubadur balladerna.

Mina favorit låtar är någon annanstans …Omslaget är ju ganska snyggt i alla fall.

Betyg: 1/10

Andy Flash

Oliver Wakeman “Mothers Rum” (Progrock Records)

Sonen till den ännu alltmer välkända keyboardisten i Yes har nu hunnit med en hel del i sin musikkarriär, Wakeman ”junior” har bl.a. deltagit på skivor som Steve Howe`s soloalbum Spectrum från 2005.

Min första kontakt med denna talangfyllda musiker var ändå med det ypperliga neuprog/symfoniska musikalsläppet Jabberwocky, där tillsammans med en av mina keyboard spelande favoriter Clive Nolan. Detta nya soloalbum går en hel del åt just Jabberwocky med en del inslag från Alan Parsons tidiga epok. Här skiljer sig ändå detta skivsläpp med en enda line-up mot musikalen, vilken också hade en hel rad välkända namn som Bob Catley vid micken.

Skivan innehåller inom genren flertalet sidor som ”Mothers Rum” tillika titelspår, vilken är en helt klart symfonisk skapelse med musikalkaraktär, här får Vi de typiska musikal konceptet plus det instrumentala pompösa, därtill den mer melodiösa rakare sången från Moon Kinnaird. Vad är en skiva utan en ballad/slow tempo sång, på detta album presenteras ”If You`re Leaving”, med sin lite enklare uppbyggnad och med smått vackra inslag.

Piano och keyboard har naturligtvis en stor plats på skivan, men är ändå inte överprioriterat utan vi får här en produktionsmässig helhet med bl.a. en hel del av framstående gitarrspel. 

Det dryga 10 minuters långa ”Wall Of water” med rätt så mycket känsla från Alan Parsons ”I Robot” tid är ett av albumets absoluta höjdpunkter. Produktionen är nu inte lika väl genomarbetad som nämnda Jabberwocky men låtarna och framförandet räcker mer än väl till.

7,5/10

Conny Myrberg

HOUSE OF LORDS “WORLD UPSIDE DOWN”(Frontiers Records)

Mellan 1988 och 1990 så dök det upp ett gäng med ”superband” (Badlands, Blue Murder, Bad English, Damn Yankees mm). House Of Lords var ett av dom med medlemmar ifrån Angel, Giuffria, Quiet Riot & Alice Cooper bland annat så släppte man 3 album under åren 88-92 och 2004 blev det come back med albumet The Power And The Myth som var ett hyfsat försök men mycket ifrån de 3 första albumen var som bortblåst. Nu två år senare och 3 medlems byten är dom tillbaka med World Upside Down.

Efter den instrumentala öppningen Mask Of Eternity så drar These Are The Times igång och saken är klar att House Of Lords gått mer tillbaka till sina 3 klassiska album. De mest melodiösa låtar är mest åt Demons Down plattan och de lugnare låtarna mest åt Sahara hållet. James Christian håller som vanligt hög klass med sin AOR/Whiskey röst som på något sett gör att man verkligen tror på vad han sjunger.

Ett klart godkänt album med ett par riktiga höjdare som kan platsa bland gamla favoriter som Pleasure Palace, Edge of The World, Sahara, Metallic Blue & Inside You och glänsa ihop. För när House Of Lords är som bäst är det inte många som är i närheten.

Mina favorit låtar är These Are The Times, Million Miles, Ghost Of Time

Betyg: 8,5/10

Andy Flash

MARSHALL ”Pages From The Past: Tome 1”(Frontiers Records)

Det här är det tredje studioalbumet från det Neapoletanska progmetal bandet Marshall. De blandar rejält med influenser från alla möjliga håll. Själva ”ramen” är progressiva och symfoniska toner, tillsammans med klassisk musik, drivande trummor och bas.

De olika medlemmarna gillar uppenbarligen väldigt olika sorters musik och mixar ihop allt ifrån jazz, till goth och trash inom denna ram. Skulle kunna bli intressant, men tyvärr låter det mest bara rörigt. I inledningen till första låten, ”Mission: Empire”, låter det faktiskt som om de kör två helt olika låtar samtidigt en kort stund! Dessutom behärskar någon av sångarna engelska synnerligen dåligt. Det blir rent pinsamt i inledningen till sista låten, ”Knights Of The Black Cross”.  Inslagen av keyboards känns genomgående taffliga och irriterande.

Bandet består i alla fall av Bruno Masulli-sång, Marco Signore-sång & keyboard, Joe Dardano-gitarr & banjo, Ly Holestone-bas, Lino Mazzola-trummor & slagverk samt kör.

(Smakprover finner du  här http://www.nehrecords.com/shop/MarshallPages.htm)

Betyg: 2,5

Maria A.

Jeff Scott Soto ”Essential Ballards”(Frontiers Records)

En bra röst som behärskar det mesta inom den vokala konsten, då inom det musikaliska området som kallas rock. Han är lite av en favoritsångare då speciellt på livescenen, som när han var på Sverigebesök med det nu nerlagda projektet Soul Sirkus. Ett annat exempel när han för några år sedan gjorde en helt suverän spelning med Queen covers på den årliga ”Queen conventien” i England. Några kanske såg Talisman`s Sweden Rock spelning där han också visade sin karismatiska förmåga.

Detta släpp kan kanske bäst beskrivas som variant av radioprogrammet ”Lugna favoriter” i rocktappning, inte speciellt upphetsande med andra ord.  16 spår med ballader kan inte bli annat en rätt sövande.

Nu finns här ändå en del guldklimpar som kan plockas fram ur skivan. För Journey fans har vi låten ”Send Her My Love”, mer åt Prince hållet presenteras med ”4U”. Lite mer taktfasta och akustiska spåret ”Sacred Eyes” med gitarrspel från vad jag förstår Jeff`s ständige vapendragare Howie Simon, känns lite Styx här.

På skivan finns också en gedigen samling andra medmusiker. Sammantaget känns detta skivsläpp helt okej för de där lugnare tillfällena, men då kanske i lite mindre portioner för att undvika vår kära John Blund.

Skivbolag sätt Jeff som frontman i en riktigt bra grupp så har ni ett vinnande koncept, själv hade jag gärna sett Jeff Scott Soto framför herrarna Roger Taylor och Brian May.

6,5/10

Conny Myrberg

VANDEN  PLAS "Christ O" (Inside Out Music)

Crist O är den sjätte plattan från det tyska bandet Vanden Plas som för min del är en ny bekantskap. Efter en första genomlyssning så tycker jag mig känna igen vissa melodier och riff av den eminenta gruppen Dream Theater viket inte är någon dålig förebild att ha!

Det är en ljudtekniker med namnet Markus Teske som har "rattat" skivan i studion,han har jobbat med grupper så som SAGA, SPOCKS BEARD och SYMPHONY X, jag tycker att skivan får lite av Saga karaktär speciellt på spår nr.3 (lyssna på inledande gitarr riff och syntar).

Man kan säga att Christ O är en uppföljare till bandets förra skivsläpp som kom 2002 med titeln Beyond Daylight, dock har bandet mognat och vågat ta ut svängarna mer.

Trots "uppehållet" på 4 år så har medlemmarna inte varit inakiva då dom har haft arbete med teater så som Nostradamus. Detta och andra arbeten har bidragit till influenser och prosessen i framtagandet av Christ O. Sångaren Andy Kuntz har även hunnit med att släppa ett solo album år 2004 med titeln Abydos.

Den här skivan växer ju mer man lyssnar på den och min favorit för tillfället är låt nr.4 "Silently" en låt som växlar från tempofyllt ös till vackert melodiöst skimmer,det roliga är att versen är tempofylld och så kommer refrängen som en bakrund hämtad från någon av Sagan om ringen filmerna, väldigt snyggt!

Vanden Plas har ett eget sound trots min inledande kommentar om likheterna med Dream Theater, jag försöker bara förklara ungefär vilken schanger det rör sig om,sen är jag funtad så att jag nästan alltid söker likheter med andra grupper när jag lyssnar på för mig nya grupper/artister.Kkanske beror det på att jag spelar i ett coverband vad vet jag!

Kan bara avsluta med att säga att skivan är "kanon" och den blir bara bättre vad det lider!!

8,5/10

DudePekka

Tim Morse “Transformation”

Musik bör ju egentligen vara tidlös och ibland får man tag på albumexemplar vilka tillhör just denna kategori. Vi håller oss nu till den musikaliska genren progressive/symfonisk rock. Här kommer mannen bakom boken "Yesstories" och presterar ett album vilket tar en till det nästan beroendeframkallande lyssnande. Om man blandar en mix med bl.a. Peter Gabriel/Genesis, Mike Oldfield och lite mer experimentella ala Spock's Beard, plus en del Yes vibbar så kommer vi någotsånär nära. Lägg till Magenta och en skara andra i genren kanske vi kommer ännu lite närmare.

Mitt i skivan så dyker det helt sonika upp en snällare men lika bra ”slow tempo alster” likt en Supertramp variant. Plattans längsta på dryga 16 minuter där keyboardisten Tim Morse också tar sig an ”lead” sången får man till sig hela spektrat av den progressiva/symfoniska rocken. Melodiska stycken är också ett återkommande element men det är ändå det totalt maxade variationen som höjer skivan över flertalet släpp.

Denna skapelse är nu inte helt purfärsk men en som via Amethyst Empire Productions kom ut förgående år och nu kan införskaffas via svenska Progress Records, vilket jag starkt rekommenderar.

8/10

Conny Myrberg  

LAST AUTUMN’S DREAM  “WINTER IN PARADISE” (Frontiers Records)

Gillade den första plattan hyfsat och sågade den andra efter hälsenorna, nu är dom tillbaka med den tredje plattan på 3 år. Samma line up som senast är det också (Erlandsson, Malecek, Jacob & Borger).

Visst är det bättre än sist på alla sätt och vis men tyvärr är det balladerna (4st) som trycker ner betyget rejält med bra hjälp hos sommar pop/rock låten My Heart Keeps Stalling.

Tycker att man borde ställa lite högre krav på ett så pass meriterade medlemmar men skam den som ger sej, nästa platta kan bli en riktig höjdare om 100% fokus infinnes.

Mina favorit låtar är When She’s Gone, Love To Go, Love Is The Answer

Betyg: 5/10

Andy Flash

Mother`s Finest ” Live At Villa Berg” Right Here Right Now (MTM Music)

Gruppen som blandar funk och rock och slog igenom redan sena 70-tal släpper här en liveupptagning gjord i december 2004 i Villa Berg /Stuttgart/Tyskland. De har genom sin musik inspirerat artister som Prince. Mother`s Finest är kanske mest kända för sina liveframträdande med sin medryckande funkrock, så har dom också turnerat ihop med grupper som The Who, Earth Wind & Fire, Lynyrd Skynyrd och Aerosmith mm.

Denna dubbel cd innehåller också fyra ny bonus låtar där svenska Clawfinger medverkat i produktionen, dessa bonusspår är också en försmak inför kommande album enligt bandets hemsida.

De fyra studiolåtarna sitter alla rätt så omgående där favoriten är ”Crime Of Nature” som går lite åt typisk Glenn Hughes stil. Tung grove funkrock med bra melodier kan kanske sammanfatta dessa nya spår.

Det känns ändå som det är på scen man vill höra gruppen och att släppa en liveinspelning är inte helt fel, även om det är på plats som den riktiga känslan återfinns. Den kvinnliga vokalisten Joyce ”Baby Jean” Kennedy har en grym stark röst med den riktiga känslan för denna genre. En genre som jag nog inte riktigt är rätt man att recensera men måste ändå medge att här blir man både imponerad av dessa skickliga musiker och den gott gungande livemusiken.

Kommer dom nära hemstaden blir det definitivt ingen tvekan att införskaffa en biljett.

7/10

Conny Myrberg

FATE “V” (MTM Music)

Danska Fate är ännu en återförening av det i mitt tycke konstiga slaget, bandet är nu tillbaka efter 16 år med sitt femte album.

Helheten är ganska tråkig med ett gäng halvtaskiga låtar. Rejäl stöld varning är det i Everything About You som känns igen ifrån Don’t Let Me Be Misunderstood. Ett stort plus går till producenten Tommy Hansen (Pretty Maids mm) som gör ett kanon jobb som vanligt. En av Europas bästa måste jag säga.

Summan är att de två första albumen är och nog förblir oslagbara för Fate. Men ett tappert försök är det i alla fall.

Mina favorit låtar är Butterfly, Burned Child, Nobody Loves You The Way I Do

Betyg: 4/10

Andy Flash

SURVIVOR “REACH” (Frontiers Records)

Jovisst har dom varit saknade! Bandet som på 80-talet hade hits som Eye Of The Tiger, Can’t Hold Back & Burning Heart. Nu är dom tillbaka med ett nytt album det första sedan 1988. Saknas gör Jim Peterik som numera lirar i Pride Of Lions.

Under 80-talet var dom AOR kungar ihop med Journey & Foreigner och redan i titel spåret visar dom varför. På minus sidan när man lyssnat igenom come backen är att det finns 5 ballader av de 12 och lite för få i stil med låten Reach. Men visst är albumet klart godkänt och man kan helt enkelt bara höja på hatten och säga: Welcome Back !

Mina favorit låtar är Reach, Gimmie The Word, Fire Makes Steel

Betyg: 7,5/10

Andy Flash

QUEENSRYCHE ”OPERATION:MINDCRIME II” (Rino)

I remember now…Ja så började det för 18 års sedan och nu är Queensryche tillbaka med del 2 på sina numera klassiska story Operation:Mindcrime. Det har varit en lång väntan med blandade känslor. Går det att överträffa ett sådant mästerverk? Svaret till det är ganska enkelt-NEJ! Inte idag i alla fall.

Om 5 kanske 10 år så kan det bli intressant hur man svarar på den frågan. För det är med tiden del 1 har växt och växt till vad den är idag. Visst var ettan otroligt bra när man kom hem med vinylen i hand och lyssnade för första gången. Och visst har det hjälpt att man såg dom live 88 och flera gånger efteråt. Även videon Operation:Livecrime har ju varit till hjälp att öka allt omkring del 1. Men nu till del 2.

Stilen är mycket åt del 1 men även finns det låtar och partier som är åt Promised Land & Tribe. Här bjuds även på mer orkestrala delar än vad det fanns 88. Pamela Moore är tillbaka som Sister Mary och Ronnie James Dio gästar som Dr. X i låten The Chase.

Det som saknas mest som det fanns i del 1 är de klockrena refrängerna i nästan varje låt, dom finns här men är lite för få. Men summan är ändå att detta är Queensryche bästa platta sedan Empire och en helt klart värdig fortsättning på ett mästerverk.

Vad som händer i storyn tänker jag inte avslöja utan det får ni ta reda på själva…

Mina favorit låtar är The Hands, Re-Arrange You, Hostage

Betyg: 9,5/10

Andy Flash

Fatal Force: ”Fatal Force” (MTM Music)

Danska gitarristen Torben Enevoldsen var tidigare ett totalt okänt namn för mig, så det är med stor nyfikenhet jag ”sätter tänderna” i denna platta med hans nya project Fatal Force.

Att Torben är en tekniskt driven gitarrist märks genast i inledande ”Caveman” där han direkt visar vägen med kraftfulla riff, snygga melodier plus ett solospel som ligger väl i klass med Yngvie Malmsteens sätt att hantera gitarren. Fast där Malmsteen tillslut blir tröttsam med sitt harvande av skalor upp och ner i blixttempo, har Torben en bluesighet och känsla som han tar fram lite då och då, vilket ger en skön variation i hans solospel.

Sången hanteras föredömligt av Mats Levén (Treat, Swedish Erotica, Abstrakt Algebra, Yngvie Malmsteen mfl.). Den killen har röstresurser så det räcker till och blir över. Kan låta hur brutal som helst, för att i nästa stund låta lite lagom olyckligt klagande eller slött likgiltig. På trummor finns Daniel Flores (Xsavior, Mind´s Eye, Speedy Gonzales mfl.) vilket borgar för ett stadigt rockigt groove med många kluriga finesser. Tyvärr framgår inte av mitt recensionsexemplar vilka som lirar övriga instrument, men allt håller mycket hög klass.

Musikaliskt är plattan väldigt varierad och spänner över så vitt skilda genrer som renodlad klassisk heavymetal till mer progressive rock, men även med riktigt tunga partier däremellan där soundet ligger väldigt nära det som fanns på den lite obskyra plattan med Abstrakt Algebra, på vilken Mats Levén och Leif Edling från Candlemass medverkade.

Man kan även hitta lite klassisk TNT-känsla i vissa partier vilket i min öron klingar väldigt välljudande. Med andra ord snyggt och melodiöst men ändå tungt. Ett par lugnare spår finns också med och där kommer verkligen Torbens varierade lite bluesiga känsla fram på ett snyggt sätt och här blir man verkligen varse vilken grym sångare Mats Levén är, om man nu inte visste det sedan tidigare.

Plattan är producerad av Torben Enevoldsen själv och mixad av Tommy Hansen (Helloween, Jörn Lande, TNT mfl.) och soundet är knivskarpt och tungt på ett sätt som verkligen visar att dessa båda är yrkesmän ända ut i fingerspetsarna.

Albumet är som sagt ganska omväxlande men utan att bli alltför spretigt. Det finns inga direkta bottennapp utan de flesta spår håller hög klass, dock ska favoriterna ”Eye to eye”, ”Caveman”, ”Out of fuel” samt ”Far away” framhållas som extra starka. Slutomdömet kan inte bli annat än mycket positivt med tanke på den höga och jämna kvalité som Fatal Force håller och jag ser redan fram emot nästa platta. Och tills den kommer får jag noga gräva djupare i Torbens Enevoldsens tidigare discografi.

8,5/10

Staffan Vässmar

Wetton-Downes iCon ”Acoustic Tv Broadcast” (Frontiers Records)

De gamla Asia herrarna släpper ett akustiskt album med sitt projektband iCon. Det handlar om nyversioner av tidiga Asia alster och spår från iCon debuten. De klassiska ”Heat Of The Moment” och ”Voice Of America” borde sätta lite spår i den gamla Asia själen men här händer det inte mycket. Möjligen har skivan sina stunder med rätt sinnesstämning (nedstämd och sökande efter något rogivande) som exempelvis ”Open Your Eyes”. Dessa är ändå tyvärr allt för få på denna skiva. John Wetton sjunger i alla fall rätt så okej men var är inspirationen?

Till sin hjälp har de för mig en personlig favoritgitarrist i John Mitchell och den cellospelande ”ELO”mannen Hugh Mc Dowell, dessa kan ändå inte rädda denna sövande tillställning. Kanske ett album för den mest invigde Asia fansen men troligen inte.

Även en dvd är släppt från denna spelning, om cd´n var sövande så är det inget mot denna Tv sändning. Lägg där till att det är playback med helt uselt minspel från dessa ändå lite hjältar i mina ögon, tala om två förvirrade veteraner. Jag hoppas innerligen att detta framträdande var en engångsföreteelse och att den så omtalade ”Réunion” med originaluppsättningen av Asia når forntida glans.

4/10

Conny Myrberg

Sora ”Demented Hour” (MTM Music)

Erol Sora är för mej en helt okänd bekantskap med en gedigen bakgrund som sessionmusiker och har spelat med medlemmar från bl.a.Quiet Riot, Foreigner och gamla Uriah Heep-Lucifers Friend sångaren John Lawton men har nu satsat på sitt eget första alster.

Han säger att han ville göra ”a classic album of hard rock” och det enda jag kan säga är att han lyckats till 100%. Sora har en bra rockröst men det är som gitarrist och låtskrivare han visar var skåpet skall stå.

Det öppnar med ”Highway to nowhere” en gungig partylåt med snygga melodier och fortsätter med ”Guilty” som är pang på rödbetan och ”A long way” en lugn akustisk inledning som gungar loss med ett fräckt staccato riff. Uppblandat med den halvlugna ”Piece of paper”och den avslutande ”Rain” har han lyckats med att göra just en ”klassisk hårdrock platta”. Så om du gillar band som Bad Company, Y&T, Whitesnake då är det inget att tveka om. Vrid upp volymen och rocka loss. 

7,5/10   

Reine ”The Rokket” 

Sensitive to Light ”Almost Human” www.sensitivetolight.net

Detta är ett nytt franskt progressivt projekt med breda musikaliska influenser. Vynce Leff som är en av grundarna har influerats av band som Marillion, Pink Floyd och Yes. Som gitarrist lyssnar han mycket på artister liknande Mark Knopler och Mike Oldfield. Detta får vi nu höra en hel del av på detta album, både musikaliskt och inte mist på det lite speciella gitarrspelet vilka de två ”gitarrgudarna” nu utövar med sina så specifika fingertekniker.

Bandet sjunger på engelska och då kanske det är rätt naturligt med en kvinnliga ”lead” vokalist i Jenny Lewis från Scottland. Hon liksom bandet har en stor bredd där hon sjunger från gosskörens höga rena toner till det mera mogna Kate Bush liknande, att hon blandar in det lite mera experimentella ala, Björk gör ju nu saken inte mindre intressant.

Många stämningsfyllda stycken blandas med det symfoniska och det med ett skicklig och professionellt utövande. En del mera instrumentala stycken där det progressiva får lite större utrymme höjer också mångfalden från denna franska grupp.

Jo detta album håller definitivt ett brett spektrum, och detta med stort bravur. Absolut en skiva för oss som är inne på det musikaliska Genesis/Oldfield/Bush till det lite mera folkliga och enkla.

Ett nytt koncept att lägga på minnet!

 8/10

Conny Myrberg    

Andersen – Laine – Readman ”Three” (Frontiers Records)

Andre Andersen som också är keyboardist och hjärnan bakom danska Royal Hunt, har här tillsammans med forne ”Danger Danger” vokalisten Paul Laine och Pink Cream 69 sångaren David Readman producerat ett riktigt tungt album. Likt Royal Hunt`s massiva ljudbild med massor av sångpålägg och inspiration från rockens stora grupper som Deep Purple och Rainbow, lägg där till episka tongångar i Yngwie Malmstens anda med snabba vandringar bland de olika skalorna så hamnar vi ganska rätt. De båda vokalisterna delar jämnt ”leadsången” och gör det dessutom med stor pondus och bravur.

När man hör ”Dust To Dust” går det inte att undgå att tänka på tidiga Rainbow, känslan från de gamla vinylplattornas tid då man lyssnade för första gången på Blackmore och co. gör sig påmind med stort behag. Alla plattans spår är förövrigt i dagens cd-mått relativt korta, här mellan 3,5 och 4 minuter, utan långa intron och längre instrumentala partier. I låten ”Tell Me Your Lies” får ändå det instrumentala lite mer utrymme med snabba gitarrer och keys.

Skivans absoluta fullträff ”Bulletproof” låter som ett ”tributespår” till Deep Purple. Det är nog så här originaluppsättningen kunde ha låtit om de hade dagens teknik till sitt förfogande.

Hela skivan är fylld med pompösa och massiva ljudmattor som kanske för några kan te sig något tröttsamt vid flertalet genomlyssningar, men för oss älskare av ”mycket ljud” är detta bara en fullständig njutning.

8/10

Conny Myrberg

Valentine ”The Most Beautiful Pain” (Frontiers Records)

 Några kanske känner honom bäst som medlem i banden 1st Avenue eller Zinatra. Mest framgångar har han ändå haft i Japan med sina soloplattor.

Med sin stora inspirationskälla Queen har han ibland kallats för den stora ”Queen klonen”. En annan sk. ”Queen klone” Valensia har tillsammans med Robby Valentine gett ut två album som släppts ut i japan då under namnet V.

Man kanske kan tycka att med så många plagierade Queen stycken som Valentine presenterar, så är hans produktioner mindre värda än om han nu kommit med ett mera eget sound. Ändå får jag medge att Robby är en imponerande multiinstrumentalist. Inte bara för de typiska Freddie pompösa kompositionerna och de Brian May liknande gitarrslingorna, utan kanske mest för de spöklika Queen harmonierna. Han föll tydligen även gitarristen Brian May i smaken, eftersom han 1993 erbjöd Robby Valentine att vara support på hans ”Back To The Light” turné i Tyskland.

Hela 19 spår presenteras här på detta album, med lite varierande kvalitet dock. Men ändå med en del som ger en sådana där härliga rysningar i den gamla Queen själen. Som på det lilla stycket ”Magical Memories” vilken har de passande och inledande orden ”I grow up with The Night At The Opera”.

Nu finns här inte bara influenser från Freddie och co, exempelvis på spåret ”How Many Times” där vi får höra de välkända Styx harmonierna. En platta för älskare av pompösa kompositioner med mängder av stämsång och harmonier.

Smakprov hittar du på hemsidan www.robbyvalentine.com

7/10

Conny Myrberg

WARRANT: BORN AGAIN (MTM Music)

1989 var året då Warrant debuterade med dunder o brak med albumet Dirty Rotten Filthy Stinking Rich och året efter kom en ännu större succé Cherry Pie. Hitsen radades upp med Down Boys, Heaven, Cherry Pie, Uncle Tom’s Cabin & I Saw Red mm. Nu är bandet tillbaka med det första ”riktiga” albumet sedan 1996 och original bandet är samlat förutom sångaren Jani Lane som har ersatts av Jaime St. James ifrån Black ’N Blue. Få band har klarat av att byta ut original sångaren och Jani skrev 30 av de 33 låtarna på de 3 första albumen helt själv!!!

Mycket L.A. och party finns med i texterna och musiken är mestadels åt D.R.F.S.R. hållet med lite Ratt och Cinderella. Och visst finns här kanoner bland de 12 låtarna men även två riktiga kalkoner (Angels och Love Strikes Like Lightning). Det mest positiva med Born Again är att Warrant äntligen kommit ut med nytt material och visar delvis var barskåpet ska stå.

Men jag tror att oddset är nog inte så högt på att det inte dröjer så väldigt länge innan Jaime återvänder till Black ’N Blue (ihop med en viss numera sminkad Ace) och Jani Lane avbryter sin solo karriär för att göra en 100 % original Warrant återförening, det är ju snart 20 års jubileum.

Mina favorit låtar är Bourbon County Line, Dirty Jack, Devils Juice

Betyg: 7,5/10

Andy Flash 2006-03-19

Alexa ”Alexa”(MTM Music)

MTM gräver vidare bland de bortglömda skivsläppen, vilka aldrig kom ut eller fick den respons som de kanske förtjänade. Musikaliskt rör vi oss i kretsarna av dåtidens lite större band som Survivor och Heart, även sången kan beskrivas hamna mellan förutnämnda grupper. Hennes röst är också bland de rockigaste jag hört någonsin från det kvinnliga könet, precis som en av titlarna säger ”Let It Rock”.

Gitarristen Paul Sabu som även producerade detta album arbetade senare med artister som Alice Cooper, Madonna, David Bowie. Lee Aaron, Shana Twain mm.

Albumet innehåller en tidsenlig jämn knippe låtar utan att sticka ut vilket förmodligen var en bidragande orsak att detta skivsläpp aldrig riktigt slog igenom då denna debut kom ut. 1989 släpptes ändå en re- release och då plötsligt tog de fart, denna utgåva såldes slut och fick ett ansenligt samlarpris på eBay med en prislapp runt $ 150.

Måste nu ses som ett klart köp-tips för anhängare av AOR i lite rockigare tappning.

6/10

Conny Myrberg

LIBERTY N’ JUSTICE ”Soundtrack Of A Soul” (MTM Music)

Att samla ihop en massa kända hårdrocksmusiker och låta dem spela in ett album med religiösa sånger låter som ett dåligt aprilskämt i mina öron, men det är precis vad Liberty N’ Justice gjort på den här plattan. Nu är det ju lyckligtvis inte precis ”Det lilla ljus jag har” och liknande ”Söndagsskolelåtar” som de framför utan nyskrivet material.

Oavsett om man köper budskapet eller inte så låter det väldigt bra. Musik i den lite hårdare skolan som är lättlyssnat utan att vara mesigt och där låtarna växer med antalet lyssningar. MEN och det är ett stort MEN, Liberty ’N Justice har tyvärr inte kunnat låta bli att också lägga till tre spår där de missionerar för sin kristna tro och det får åtminstone mig att sparka bakut. Personligen betackar jag mig för att bli påpackad sådana åsikter!

Musikaliskt är detta ändå ett godkänt skivsläpp.

Bland de välkända musikerna som medverkar på albumet finner vi bl a Sebastian Bach (Skidrow), Tony Harnell (TNT), Ted Poley (Danger Danger), Mikkey Dee (Motörhead), John ”JD” DeServio (Black Label Society)

Liberty N’ Justice skapades 1991 av Justin Murr & Patrick Marchand. Övriga medlemmar är Robert Sliger, Angie Beckett, James Beckett, Sarah Day, Bob Bacon och Kim Todd. Det här är andra albumet de gjort tillsammans med artister från kända metalband.

Betyg: 6/10

Maria A.

JIM PETERIK: ABOVE THE STORM (Frontiers Records)

Denna man behöver kanske inte mycket till presentation efter ha varit med i band som The Ides of March och Survivor på 70/80 talet och är numera med i Pride Of Lions. Jim Peterik har även skrivit mängder av låtar till andra artister/band som 38 Special, Sammy Hagar & Kelly Keagy. Nu är det dags för ett solo album.

Öppnings spåren Live Life & Burning With A Reason är i genren Rock & Roll Gospel och titel spåret Above The Storm, A Kiss To Remember You By och A Talent For Loving You är ballader av det mäktiga slaget. I In The Days We Have, At This Time of Night och Midnight In My Soul blir det lägereldsrock och lite arenarock kommer med Stand And Be Counted. Hiding From Yourself är en go AOR dänga.

The God In You, Secrets Of A Woman och avslutande We Believe är de enda spåren som inte riktigt räcker till. Men 10 av 13 är inte fy skam. Summan är Jim Peterik: Above The Storm = "One brilliant musical trip through the decades of rock".

Mina favorit låtar är Burning With A Reason, Above The Storm, Stand And Be Counted

Betyg: 8,5/10

Andy Flash 2006-03-14

KHIGH ”Wise Hedonist” (Power Play Records)

Här är ännu en kille som länge varit i musikbranschen och spelat diverse olika instrument och nu vill prova sin lycka som sångare och låtskrivare också i ett alldeles eget band.

Det borde han nog inte ha gjort. Han är uppenbarligen en mycket skicklig gitarrist, men hans röst är plågsamt dålig på sina ställen vilket nedgraderar det eventuella som kunde varit okej på detta album.

Otroligt att skivbolaget godkänt detta !

Betyg: 2/10

Maria A.

Platitude "Silence Speaks" (Metal Heaven)

Platitude som såg dagens ljus första gången 1995 och är en konstellation bestående av 5 killar från Svea rike. Gruppen fick sitt första kontrakt 2002 med skivan "Secrets of Life" som spelades in i studion Jailhouse Studios i Danmark. Producent av debutskivan var Tommy Hansen som även har producerat grupper så som Halloween, Pretty maids och norrbaggarna TNT etc.

Det kom mycket positiv respons från olika delar av världen och Platitude spåddes att bli nästa klart lysande stjärngrupp i den Europeiska himmelen. Våren 2003 åkte Platitude på en Europeisk turne`med den Danska gruppen Manticora och strax efter hemkomst fick gruppen en förfrågan att supporta gruppen Treshold på två spelningar i Tyskland. Den turnen avslutades också med ett lyckat gig på Sweden Rock Festival i juni 2003.

Efter mycket låtskrivande/filande kom album nummer två " Nine" som ansågs vara en perfekt uppföljare till debutskivan trots att karaktären från debutskivan fanns kvar så utvecklades musiken till en något mer progressiv melodisk platta från Platitude.

Sång: Erik Blomkvist
Bas: Patrik Jansson
Gitarr: Gustav Köllerström
Trummor: Andreas Brobjer
Keyboard: Kristofer von Wachenfeldt

SILENCE SPEAKS !

Efter ett antal genomlyssningar både på "stora stereon" och köks gettoblastern  så måste jag säga att jag gillar den här skivan! Jag har inte haft nöjet att lyssna till Platitude tidigare men ska kolla efter deras tidigare alster för att "lyssna in mig" lite bättre och få en lite bredare uppfattning om gruppens utveckling sedan start. Skivan består av 10 låtar där alla har något att ge, detta är en skiva som växer ju mer man lyssnar och det brukar ju vara ett gott tecken på att albumet håller längre än de sk. omedelbara skivorna!

Försöker ofta lyssna efter likheter med andra grupper men lyckas inte riktigt med det denna gång utan kan bara konstatera att grabbarna har eget sound och fixar biffen så att säga !!

8/10

DudePekka

David Gilmour ”On An Island” (EMI)

Det var ju nu ett tag sedan något nytt material kom från denna klassiska gitarrist och sångare. De kan sägas direkt att detta album är ingen ny Pink Floyd skapelse utan skall mera betraktas som en fortsättning på Gilmours tidigare solokarriär, även om detta ej är en direkt banbrytande sådan.

Naturligtvis finns här ändå rätt så mycket av Pink Floyds så karakteristiska ljudmattor och speciella ljudinlägg i form av klockor osv, bland alla gästmusiker finner vi också Richard Wright. Med åldern rätt så kommer nya vinklar på både musik och text, här presenteras bl.a en rad atmosfäriska stycken i ofta långsamma och vackra njutbara stycken. Bland dessa kan nämnas ”The Blue” som känns rätt så mycket Pink Floyd ändå, ”Smile” där också Davids hjärtevän Polly medverkar med sång.

Lite åt 10 CC kan man höra på spåret ”This Heaven” då med Davids speciella gitarrspel. Det kanske mest Pink Floyd aktiga är nog ändå introt ”Castellorizon” som övergår till titelspåret ”On An Island”, ja bara det är värt de satsade pengarna.

Vem vet, det kanske är det sista vi får höra av världens mest berömda symfoniska rocksound? Skivan rekommenderas för stunder då det mera avslappnade tillståndet innehavs.

7/10

Conny Myrberg

Age of Nemesis ” Psychogeist” (Magna Carta)

Detta ungerska progressive metalband med betoning på progressive släpper här sitt andra engelskspråkiga album. Bandet grundades 1997 då med namnet Nemesis och året därpå kom den självbetitlade debutplattan.

I press beskrivs ibland deras musikstil med band som Dream Theater och Symfony X, och visst finns det musikaliska element som kan jämföras med dessa grupper. Till en början kändes produktionen ibland något vacklande men allteftersom låtmaterialet fastnade blir denna lilla faktor av mindre betydelse.

Efter en liten trevande inledning kommer första riktigt stora fulländare ”Mommy's Crying”, en låt i bästa Pain Of Salvation klass. Börjar lite symfoniskt i lågtempo som sedan blandas med mera pompösa progressiva takter. Dessa skickliga Ungrare som även producerat helt instrumentala album visar här prov på två ypperliga sådana, ”Goddess Nemesis” och ”Awaking Minds”, där den förstnämnda närmar sig genren jazz med sina nästan improviserade inslag. Det andra instrumentala är en liten mera visaktig alster med urvakra toner. Nästa guldklimp får vi med den arabinspirerande ”Eye Of The Snake” och slutligen det stora favoritstycket ”Abraxas” som gott och väl håller Dream Theater klass som blandas med mera tidiga Uriah Heep inslag .

En helt klart positivt intryck från för mig ett helt okänt band, som med några fler toppar och något gedignare produktion skulle kunna hamna bland årets skivsläpp.

8/10

Conny Myrberg

First Band From Outer Space "Impressionable Sounds Of The Subsonic"

(Transubstance Records)

I skrivande stund är plattan ännu inte färdigmixad. Förhoppningsvis är den det i läsande stund.

Även om förra plattan var mycket bra så har First Band... utvecklats en hel del. Svängarna är vidare och man har blandat upp den renodlade spacerocken med mer 70-tals-gung, dvs mer flöjter, orglar och en allmänt fetare produktion. Ett annat sätt att vidga gränserna är att inte alla låtar är på engelska. Några är på spanska ( tror jag..?) och ett par är på svenska. De sistnämnda tycker jag låter bäst eftersom man här känner lite Novembervibbar.

”Utan Att Veta” är ett exempel. Gungigt, tungt och med goa taktbyten. Ibland lite Bigelfskt fast bannemej bättre! ”Mean Space Machine” är en tämligen hård låt som låter lite som förra plattan. Bäst av alla tycker jag dock ”Gröna Händer” är. En fullständigt lysande låt som efter en stund tvärt går över i ett långt synthigt ambientparti. Det är knappt man hör denna nivån ens hos Hawkwind när de är som bäst!

Gitarrspelet ( ”Johan From Space”) glänser i solopartierna, i övrigt så är det framför allt Frippes bas som driver på med underbara basriff på värsta Lemmy-manér. Trummisen ”Starfighter Carl”  jobbar också frenetiskt, det händer grejer hela tiden.

Eller sammanfattat med fem ord:

Finns-På-Record-Heaven-Köp!!!

Dennis Jacobsson                                                                                                                    

Jorn ”The Duke”(AFM records)

Denna lite av en favoritsångare har varit med i en mängd grupper genom åren. Gemensamt för alla dessa är nog att kvaliten höjts flera snäpp när Lande hållit i den där micken. På solofronten har denna norrman presterat både bra och kanske inte fullt så gedigna album dock. Första med en del covers där Jorn likt en kameleont grymt tog sig an de olika röstlägena, är en helt okej debut. Andra släppet ”Worldchanger” ett riktigt bra sådant som mera gick i stil med en av det tidiga 2000-talets bästa album ”Burn the Sun” med norska ARK, som då Jorn naturligtvis var sångare i. Nästa soloplatta ”Out to every nation” når inte de där högre höjderna men är ändå okej. Nu får vi soloskiva efter Masterplan perioden,  Jorn`s fjärde soloskapelse.

Whitesnake och Coverdale har genom åren alltid tagit en stor plats i Lande`s repertoar, speciellt då i början av karriären. Nu återkommer denna hängivelse i låten ”Burning Chains”, ett spår som går lite åt ”soft” hållet då med typisk Coverdale stil. Lite av en favorit får vi med ”Midnight Madnsess”, tung rock/metal med härliga gitarriff som sätter sina spår direkt i musiksjälen. Om man känner Dio vibbar här så hamnar man ganska rättJ. Även ”Blacksong” känns som ett riktig bra producerad låt .

En cover med det så ofta underskattade bandet Thin Lizzy rockar Lande och co. med i spåret ”Are You Ready”. Sista låten ”Starfire” är en ny variant av första soloskivans titelspår med vad jag känner nu, den bästa av nya skivans spår.

Med facit i hand så är det lite som om Lande`s solo skivor fastnat i en återvägsgränd. Med en av världens bästa röster och vad vi har hört vilket denna norska vokalist åstadkommet i de olika gruppkonstellationerna når förväntningarna nu i de högre klasserna.

Betyget blir kanske nu inte så högt som det borde varit, men liksom i sagornas värld är ju Fantomen hård mot de hårda.

(Lande är ändå världens bästa vokalist)

7,5/10

Conny Myrberg   

MOONVILLE ”Silver Screen” (Risestar Music)

För att var ett debutalbum är det här förvånansvärt bra! Medryckande metal i den lättlyssnade klassen, levererad med genomgående högt tempo och gott humör!

Moonville har funnits i tre år och består av Pierre Oxenryd – sång & keyboards, Jimmy Gunnarsson – gitarrer, Carl-Johan Lindblad – trummor, Jonas Ydlinger – bas.

Pierre har en kraftfull röst som alldeles utmärkt kompletterar de andras omväxlande och kreativa instrumentala spelande. Lite härliga körer här och där ger extra krydda åt det hela. Att en av låtarna heter ”The Coleslaw Serenade” tyder dessutom på ett roligt sinne för humor!

På bandets hemsida www.moonville.se/ kan man lyssna på hela titellåten ”Silver Screen”. Gör det!

7/10

Maria A

Ian Parry ”Vision” (Escape Music)

Första solosläppet på 10 år är en hybrid mellan den klassiska rocken och power metal. Det är också detta som är denna produktions styrka som i inledande ”Innocent Minds”.

Metal kompet blandas med en melodisk slinga som gränsar till det episka likt det klassiska Magnum. Goth inslagen som man kanske kan kalla det då en kvinnlig vokalist förgyller de mera metal betonade spåren är även dessa en positiv faktor, då kanske mest i den avslutande och helt klart Nightwish inspirerande titelspåret ”Vision”, tillika ett av albumets främsta alster.

De som håller Bob Catley lite av husgud (liksom jag) får ut en hel del av denna platta, inte bara det faktum att Ian stundtals sjunger kusligt likt Catley utan även att själva melodiandan går åt samma håll fast nu lite mera metalbetonad . I den lite lugnare ”Another Day (She Will Be Loved” som också inkluderar en råare gitarr framtoning, får man en hel del Brian May vibbar. Gästlistan på detta album går heller inte av för hackor, vad sägs om namn som Joshua Dutrieux (Elgey), Casey Crillo (Kamelot), Ivar De Graaf (Within Temptation) och de båda Vanden Plas medlemmarna Stephan och Andreas Lill.

Det som sänker betyget något är nog ändå originaliteten på skivans spår, lite för mycket i samma stil här. Detta är ändå ett album som bör införskaffas av fans vilka föredrar metal/goth och mera episk rock.

7,5/10

Conny Myrberg

Waterclime "The Astral Factor" (Lion Music)

Debut album ifrån Waterclime. Bandets idoler verkar vara Jethro Tull, Kansas, Pink Floyd & Yes men tyvärr kommer man inte i närheten av någon av dessa storheter.

Sången är ganska svag och intetsägande och känns dessutom ibland påtvingad musiken. De flesta av låtarna hade nog blivit bättre om de varit både kortare och instrumentala. Det är bara att säga sorry för det här en kalkon debut och det var nästan lika svårt att plocka fram en bästa låt som en sämsta.

Så det mest positiva jag kan komma på är att i alla fall var albumets 8 låtar i samma nivå. Tyvärr nu väldigt låg.

Mina favorit låt är The Astral Factor

Betyg: 2/10

Andy Flash 2006-02-25

SHADOWMAN: DIFFERENT ANGELS (Escape Music)

2004 kom debuten Land Of The Living ifrån projekt bandet Shadowman. Medlemmarna är Steve Overland (FM), Steve Morris (Heartland) och Harry James & Chris Childs båda ifrån Thunder.

Öppningsspåret Learn To Live Without You är en härlig AOR dänga med lite Santana vibbar Efter detta spår rullar det på med kanon låt efter kanon låt. För att få till denna otroliga gryta så lägg i mycket FM och Heartland, lite Thunder, lite Bad Company, en nypa Whitesnake och krydda med lite Dare. En låt som Runaway Girl skulle kunna bli en hit på CMT. Så variationen finns här bland de 12 låtarna som alla håller otrolig hög klass.  

Steve Overland visar återigen att han hör till i det fina gänget av Brittiska högklass sångare som Paul Rodgers, David Coverdale och Danny Bowes. På detta album gör han sitt bästa jobb sedan FM’s Tough it Out. Steve Morris gör också ett jättejobb med sitt fantastiska gitarr lir. Harry & Chris är stabila som vanligt.

Debuten Land Of The Living var mycket bra och man började hoppas på en FM reunion men efter Different Angels så har jag redan börjat längta efter att Shadowman skall försöka med att göra en ännu bättre tredje platta. Kan man hoppas på ett besök i Sverige under året?

En klar kandidat till 2006 års bästa album

Mina favorit låtar är Learn To Live Without You, Cry Wolf, In The Shadows

Betyg: 9/10

Andy Flash 2006-02-20

MAIN ATTRACTION ”Keep On Coming Back” (MTM Music)

Ja de här grabbarna lär ju aldrig bli någon ”main attraction” någonstans utom då möjligen hos sina mammor, och då får det vara snälla mammor….

De spelar nog den mest trista AOR som jag hört på länge och sångaren Paul Bennech Lyngboe, är en synnerligen medioker sådan. Det bästa man kan säga om denna skapelse är att den är bra producerad, men det räcker tyvärr inte.

Detta är inget album som jag skulle lägga mina slantar på!

Betyg: 2/10

Maria A

.

De Gladas Kapell "Spellar Nilsson" (Lion Music)

De Gladas Kapell är en hop musiker med en av Sveriges kanske främsta instrumentala jazzrockfusion musiker. Denna cd utgåva som nu Lion Music ger ut innehåller två extraspår jämfört med originalutgåvan på vinyl från 1978. Med medlemmar som Coste Apetrea (Samla Mammas Manna ), Georg Wadenius (Made In Sweden), Stefan Nilsson (Kornet) och Peter Sundell (Egba) blir detta allt annat än tråkigt men som så ofta med instrumentala plattor kräver denna en hel del genomlyssningar.

Inspelningen ägde rum på endast en dag och även om riktlinjerna var klara så känns de improviserade partierna riktigt tajt som om medlemmarna spelat ihop i många år.

Skivan går i olika tempon och mer svåra stycken blandas med lättare, ”Kelt visan” är just av den lite lättare sorten och som titeln säger går den åt vis-hållet. ”Samballard” jodå här presenteras Samba med stor glädje. Titelspåret spelas i det lugnas tecken med gott ”bakgung” och basgången som röd tråd. Kanske inte så vanligt att ”Jojje” Wadenius håller i basen men på detta album är det så, på inledande ”Havanna Boogie” känns basspelet likt en annan av dagens bästa nämligen Jonas Reingold. Här är fyra grymma musiker där alla lämnas utrymme att framhäva sin skicklighet på sina instrument och ändå bibehålls den sammanhållande linjen.

En platta som visar att jazzrock kan vara både invecklad, lättsam och upplyftande.

1. Havanna Boogie
2. Kelt visan
3. Samballad
4. De Gladas Kapell
5. Morgonlåt
6. Rio déja vu
7. Lösnäsor åt konstaplarna (bonus spår)
8. Nyspolat (bonus spår) 

7/10

Conny Myrberg

Sabu "Heartbreak" (MTM Music)

1985 varit då detta album släpptes första gången och blev genast en AOR klassiker. Nu släpps Heartbreak om igen remastrad och med 3 bonus spår (Cassie, Shake It Out & Street Angel). Efter att ha tagit fram vinylen ifrån 85 och sett att den endast har 8 låtar och nu har cd:n 13 så borde väl också Call of The Wild & Still Alive varit märkta som bonus spår, Eller?

Paul Sabu har gjort sej ett namn förutom sina Sabu, Kidd Glove & Only Child album som låtskrivare (Wasp, Joe Lynn Turner, John Waite mm) och som producent (Tattoo Rodeo, Shania Twain mm).

AOR blandas med rejäla party rockers och ballader. Jeff Paris och Stan Bush är två andra med liknade stil och karriärer som Paul Sabu.

Efter 20 så håller fortfarande Heartbreak otrolig hög klass. Ett måste i skivsamlingen för AOR fans. Mina favorit låtar är Angeline, Hot Flash, Heartbreak

Betyg: 8/10

Andy Flash 2006-02-16

Hubi Meisel "Kailash" (Lion Music)

Den tyske sångaren och producenten Hubi Meisel är tillbaka med ett nytt album och denna gång har han med sej medlemmar ifrån Sun Caged, Mind’s Eye och Therion mm. Kailash är ett koncept album som handlar om Himalaya, Tibet och mytologin runt omkring Buddhism/Hindu.

Man får följa en mans resa uppför det heliga berget Kailash och bjuds på mäktig och fantasifull progressive/melodic metal. Hubi har en bra behaglig berättar sångröst som får liv i storyn och har mycket bra variationer som passar musiken lysande. Gång på gång under resan så tänker jag på David Lee Roth’s Skyscraper platta och speciellt titelspåret. Men det har förstås ingenting med bergsklättring att göra utan att väldigt mycket av gitarrstilen påminner otroligt mycket om Steve Vai på just Skyscraper. Lyssna på Wheel Of Life som klockar in på 10:27 så förstår ni nog vad jag menar.

Detta album hade nog varit det ultimata valet i hörlurarna om man skulle få för sej att någon gång i livet vandra runt i Himalaya. Men det funkar nästan lika bra i soffan att stänga ögonen och drömma sej iväg till en annan värld. Mäktigt värre!

Mina favorit låtar är Kailash-Jewel Of Ice, Himalayan Sunset, Wheel Of Life

Betyg: 8/10

Andy Flash

Kytäjä  (Bone Voyage Recording Company)

Två talangfulla ungdomar Jarno Alho och Janne Lastumärki från den finländska ödemarken har här snickrat ihop ett instrumentalt album med en hel del olika influenser. En del går i trakterna till det progressiva lite stillsamma, andra delar är mera psykedelisk jazzinfluerat.Vi kan också höra en del space influenser samt lite experimenterande. De jazziga elementen oftast med akustiska inslag går igen på flera av plattans spår.

Det som jag direkt fastnade för var andra låten ”The dam breaks, wind blows trough the woods”, ett spår vandrar mellan det lite mystiska progressiva och mera synth inspirerad musik som Alan Parson använde sig av på sitt album ”I Robot”, då utan sång.

Likt isländska Björk hämtar en del av sin inspiration från de isländska sagorna känns dessa ynglingar hämta en del från urskogarna och den finska folkmusiken. Produktionen känns allmänt lite 60-70 tals aktig vilket passar musiken rätt väl. Den ofta rogivande stämningen är också ett plus.

Med sina små resurser presteras ett helt okej album som sticker ut från mängden. Vad dessa ynglingar skulle kunna göra med lite musikalisk styrning och en namnkunnig producent kan vi bara spekulera i, Jarno Alho och Janne Lastumärki kommer med all sannårlighet att höra tala om sig i de framtida progressiva kretsarna.

www.kytaja.net

6,5/10

Conny Myrberg

Pavic – Taste Some Liberty  (Anteo Records)

Det är min första kontakt med denna Italien baserade gitarrist och med tanke på gästlistan hade man nog väntat sig lite mer. Med namn som Tony Franklin (Blue Murder),Vitalij Kuprij (Artension, Ring of Fire) och Daniel Flores (Mind’s Eye) hade jag hoppats på en platta med mer variation, fastnar dock här i 80-talets standard mall med en hel del neoklassiska gitarrer.

Man kan höra Yngwie Malmsteen och Ritchie Blackmore spöka ordentligt och en del orgel a’la Jon Lord men det blir aldrig något eget av det hela. Här presenteras ett par covers på Supertramps- Logical Song och Rainbows-Death Alley Driver vilka här åter saknar sin egna ”touch”, och förblir alltjämnt blekare kopior.

På det hela taget är det ändå en okej platta som passar bra till bakgrundsmusik eller på förfesten. Till nästa album känns det nog ända att behövas en lite mera genomarbetad produktion plus det lilla egna för att sticka ut ur dagens skivflöde. Ett köp ändå för nostalgiker till de 80-talets band som Whitesnake och Rainbow mm.

6/10

Reine ”The Rokket”

Toto ”Falling In Between” (Frontiers Records)

Gruppen som jag trodde hade somnat in för gott verkar nu ha vaknat upp ur sin ide`. Allteftersom de senaste årens skivsläpp anlände svalnade mitt intresse. För några år sedan såg jag dom på Marstrands fästning av alla ställen, där med full ljus och ljudshow. Kände då att något var på gång men efter förra årets coverplatta gav jag helt upp. Då levererar Toto ett skivsläpp ”Falling In Between” lika starkt som i forna dagar.

Hörde lite om detta nya album för ett tag sedan där det sades att Toto gått tillbaks till sin klassiska stil och även blivit mer progressiva. Och jösses vilken positivt intryck detta album blev. Inledande ”Falling In Between” är ju bara så progressivt och med tillhörande metal riff känns detta som ett Toto i en modern tappning, är också enligt min mening en av plattans starkaste.  

Manskapet är denna gång förstärkt med diverse gäster däribland de gamla Toto medlemmarna Joseph Williams och Steve Porcaro. Riktigt klassiskt Toto sound får vi med ”Bottom Of Your Soul” där det där speciella Toto taktkompet återfinns. Lite tyngre takter och nyare stil kommer med spåret ”Hooked”, Steve Lukather`s tar här ut svängarna på sitt gitarrspel och gästspelet från Ian Anderson (Jethro Tull) blir pricken över det där strecket, det gungar på bra här.

”Simple Life” ett kort lite lugnare spår som går lite i stil med Mike & the Mechanics, fast på Toto vis då. Renare rock med grymt gitarrspel som för tankarna till tidiga Van Halen presenteras i ”Taint Your World”.

Jo Toto tar verkligen ut svängarna och ändå behåller de sitt gamla varumärke. Skivan avslutas med den gospelinspirerade ”Spiritual Man” och tempoväxlade ”No End In Sight”

För er som har möjlighet att se Toto på kommande Sverige spelningar, får vi hoppas att dom tar med flertalet av detta albums spår och naturligtvis från debutplattan låten ”Hold The Line”, den är bara bäst.

7,5/10

Conny Myrberg

SONIC SYNDICATE ”Eden Fire”

Vissa skivor är nästan värda att köpa bara för deras läckra omslags skull och Jose A. Arangurens artwork på ”Eden Fire” tillhör absolut dem!

De tio låtarna på den här plattan utgörs av låtar från deras tre tidigare EP-skivor, fast nu i helt nya arrangemang. Detta med anledning av att de blivit så hyllade att man ville ha dem med när man nu presenterar sej för en större publik och dessutom går inte dessa tidigare plattor längre att få tag på.

Snabba, aggressiva gitarrer och trummor ställs gentemot de mer luftiga och vackra keyboardtonerna i de flesta låtarna. Tyvärr finns inte samma sköna motsatser när det gäller sången, förutom i några få undantagsfall  och det utgör, i mitt tycke, bandets störta svaghet. Richard Sjunnessons aggressiva djävulsrytande blir i längden alldeles för trist att lyssna på, men nytillkomna basisten Karin Axelsson kan förhoppningsvis ändra på det för hennes vackra sånginsats i ”Enhance My Nightmare” förvandlar den låten till den bästa på hela albumet!

Övriga musiker är Roger & Robin Sjunnesson på gitarrer, Andreas Mårtensson keyboard och Kristoffer Backlund sång och kör.

Sammanfattningsvis är det här ett lovande band som låter bra, men kan bli betydligt bättre.

Betyg: 6,5

Maria A.

Stefano Panunzi “Timelines”  (Silencio distribuzione)

Med en gedigen gästlista släpper keyboardisten Stefano Panunzi sitt första soloalbum.En musikalisk resa som sträcker sig genom tid och rum eller om man så vill genom ett psykedelisk symfonisk och atmosfärisk progressivt landskap där jazzelementen framförallt i de instrumentala partierna får en betydande roll.Några av gästartisterna är Mick Karn (Japan) och Gavin Harrison (Porcupine Tree) där Karn medverkar både som bassist sångare och låtskrivare.

Titelspåret inleder resan med toner som tycks befinna sig i gränslandet mellan det verkliga och sagolika. Den vackra melodin förgylls också av den kvinnliga vokalistens Sandra O´Neill`s stämma. Ja här befinner vi oss verkligen bland det tidlösa elementen.

Musiken fortskrider med en snygg övergång till den mera symfoniska ”Underground”. Lite mer experimentellt och med saxofon som huvudstämma, med ”Everything 4 Her” leder Panunzi in oss i de mera jazzinfluerade områdena. Den ”groove” aktiga basgången från Mick Karn känner vi igen från hans tid i gruppen Japan.

Nästa ”No Answer From You” är en helt instrumentalt spår som även kräver lite mer av lyssnaren. En låt för den trumpet och jazz älskande folket. Nu följer spåret ”Masquerade” där Mick Karn har bidragit med ett av albumets starkaste alster.   

En del förkärlek till det japanska verkar Mr Panunzi ha, på nästa sjunger också den japanska sångerskan Habo, sången kan här beskrivas lite som om Yoko Onno möter isländska Björk.

Nu följer en rad instrumentala alster där min högst personligt tyckande av musik går lite skilda vägar från Panunzi. Några vibbar från Pink Floyds tidiga tid känns ändå klockrena. Riktig starka avslutning kommer ändå med I`m Looking For, likt en svepande vind drar låten över musiklandskapet där det mitt i kommer några tysta minuter, som efterföljs av de mest sagolika och härliga stycke musik.

Betygsättningen känns här lite tvådelad där min högst personliga smak vill sätta både 8 och 6 på skalan. Ett skickligt och väl genomarbetat album går det ändå inte att bortse från.

7/10

Conny Myrberg

A.O.R. “L.A. ATTRACTION” (MTM Music)

Ännu ett album under projekt namnet A.O.R. och det är precis som det låter A.O.R. . Frédéric Slima och Tommy Denander sköter det mesta på detta album. Gästar gör Phil Bardowell och Steve Lukather mm.

Mängder av kompetens finns det bland musikerna och sångarna men de kan inte rädda det svaga låtmaterialet. Ett par guldkorn levereras i bästa stil men tyvärr så blir helheten ett ganska slätstruket försök att låta som Toto gjorde på mitten av 80-talet. Många av de 12 låtarna kanske skulle ha passat bättre som bakgrunds musik till Baywatch. Stort plus till alla gitarrsolon som det verkar som att dom lagt mer tid på än resten av låtarna. Om nästa platta kan hålla den standarden på låtarna så kan det bli en klassiker.

Mina favorit låtar är  How Could I Forgive Her, One More Chance, Lost In Your Eyes

Betyg: 5/10

Andy Flash

FARO ”Angelost” (MTM Music)

Trevligt att höra Chitral Somapala som han ska låta! Senast jag hörde honom
var nämligen när Firewind var ett av tre förband till Hammerfall på
Scandinavium i våras, och den som var ansvarig för ljudet den kvällen borde
ha haft en nackskott för det var det sämsta ljud jag någonsin hört på en
konsert! Jag har fortfarande problem med tinnitus då och då efter det, trots
att jag bara hade oskyddade öron högst ett par minuter. Skamligt!

Jaha, här har vi då ännu ett musikaliskt projekt av ett gäng musiker som annars lirar i andra band. Sånt brukar antingen bli väldigt bra eller väldigt dåligt. Efter några första ”slölyssningar” trodde jag mig vara på det helt klara att de här hamnar i den sistnämnda kategorin, men efter att ha satt mig ner och lyssnat ordentligt svängde mina åsikter helt!

Chitral ”Chity” Somapala (Firewind, Avalon) har en härlig, mjuk röst som passar alldeles utmärkt för den melodiösa rock som här erbjuds. I sällskap har han den likaledes eminente gitarristen Barish Kepic från Jaded Heart! Dessutom medverkar Michael Müller (Jaded Heart) på bas och Dominik Hülshorst (Bonfire) som gör ett utmärkt jobb bakom trummorna!

Alla låtar är i och för sej bra, men allra bäst låter man i balladerna, särskilt vackra ”The One”. Kan dock inte låta bli att undra varför de gjort en cover på Bruce Springsteens ”Dancing In The Dark”?! Inte så att den är dålig på nåt sätt, men den tillför inte originalet någonting alls och känns därför synnerligen överflödig.

”Angelost” är FAROS andra album tillsammans. Den första kom 2003. Låt oss hoppas att de fortsätter att lira ihop för de låter bättre än de flesta i sin genre numera!

Betyg: 8/10

Maria A.

Mind`s Eye ”Walking On h2o”  (Lion Music)

Det så fascinerande med band som de klassiska Queen och City Boy var förutom de starka melodierna, även de helt sanslöst sköna taktändringarna och blandningen av olika musikaliska genren. Lägg där till detta underbara ”instrument” som stämsång. Det är bara från gruppen A.C.T och förra årets kritikerrosade skivsläpp med XsavioR som jag hört någonting liknande bland dagens grupper, tills nu…

Mannen bakom många av just XsavioR alster Daniel Flores släpper nu med sitt skötebarn Mind`s Eye deras fjärde studiealbum. Visst har jag hört talas om gruppen innan men det är först nu som jag får den fulla äran att åtnjuta denna svenska sättning.

Likt Genesis då det begav sig är Mind`s Eye nu en tre man stark enhet. Bakom trummorna finner vi Daniel Flores som även har skrivit de mesta på skivan, övriga medlemmar är på sång Andreas Novak, och gitarr/bas spelas av Johan Nieman även känd från gruppen Therion.

Känns nästan hopplöst att beskriva musikstilen hos Mind`s Eye, deras musik spänner sig alltifrån det progressiva och symfoniska till det mera melodiska, lägg där till metal och klassisk element, plus en del influenser från filmmusiken värld. Detta toppas med starka melodier och de underbara harmonierna i stämsången.  

Skivan är ett konceptalbum med många tänkvärda texter där en del kan tolkas från olika synvinklar. Plattans låtmaterial innehåller musikaliska inriktningar för flertalets smaker, exempelvis den progressiva ”A Rabbit In The Hat” med text som ifrågasätter om informationen vilken vi instoppas via olika media, alltid är den sanna av händelser som äger eller ägt rum.

”When I Wisper” är skivans enda renodlade låg tempo alster, en njutbar och finstämd sång. ”Equqlly Immortal” är ett spår som går lite mer åt det melodiska hållet. Orientaliska tongångar med taktändringar och en melodi som direkt sitter presenteras på ”Sahara In An Hourglass”, vilken också är en av favoriterna. 

Jag skulle ändå främst vilja framhäva sista spåret, den elva minuters långa ”Poseidon Says”. Innan själva sången börjar säger en röst ”Finally a god day to die on”. Låten sjöngs med stor inlevelse och går i en lite vemodig anda, är också riktigt stark i både text och musik. Handlingen här kretsar kring en mans kamp med sin cancer.

Största styrkan på plattan är den lekfulla blandningen av olika musikstilar, där tempoväxlingar, snygga ljudmattor och texter vävs ihop till en väl fungerande enhet.

Här kommer ett album som är en riktig växare, där man upptäcker nya saker vid varje lyssning.

9/10

Conny Myrberg

The Strange Flowers ”Ortoflorovivaistica"An Essential Guide For The Modern Psychedelician (Beyondyourmind records)

Bandet formades 1987 ur resterna från två nerlagda grupper. Året efter gjordes första liveframträdandet. Efter flertalet demos fick ”The Strange Flowers” ut sin första Lp ” Music for Astronauts”, året var 1994. Två år senare tystnade gruppen för att återuppstå åtta år senare. Nu kommer här andra fullängdaren ”Ortoflorovivaistica, An Essential Guide For The Modern Psychedelician” via det tyska bolaget ”Beyondyourmindrec “

Det är inte var dag man får höra nypressad psykedelisk rock, här får vi ändå en rejäl dos med tillhörande albumomslag. Den musikaliska inramningen på skivan håller sig till den rätt spå flummiga stilen, då med en del inslag av olika musikstilar. Inledande ”Mars Behind Our Eyes” går lite åt det symfoniska, likt de första Pink Floyd alstren.

Lite längre in på skivan blandas det psykedeliska och proggiga med en stor dos Space rock, vi snackar ”Woodstock” så det står härliga till. I en lite nättare skapelse ”My Garden” presenteras en Beatles variant i Space tappning vilken även är favoritlåten på skivan. Det avslutande sextonminutersspåret som mestadels är instrumentalt, är en flummig resa tillbaks till slutet av 60-talet i all dess prakt, det är nästan så man blir lite hög (av musiken då).

Nja inte riktigt min kopp te, även om det finns stunder som är njutbara så är musiken alltför enkelspårig för min del, två tre spår känns helt okej men sedan blir det lite för mycket av det goda. För den inbitne flumrockaren bör detta ändå vara ett skivsläpp att rekommendera. Produktionen är lika 60-talsaktig som det musikaliska vilket här bara är ett plus.

Skulle kunna tänka mig att ”The Strange Flowers” är ett ämne för ”Burgherzbergfestival” i Tyskland.

www.strangeflowers.net

5,5/10

Conny Myrberg

FULL DIESEL ”Gun Shy” (EP)

Jag åkte till Helsingfors över nyåret för att rocka loss på HellDone festivalen som hölls där. Taxikillen som körde mig från flygplatsen visade sig vara intresserad av nästan precis samma musik som jag själv. Han satte efter en stund på en cd som han ville att jag skulle lyssna på, det var med ett band där en kompis till honom sjöng.

Det är inte ofta jag faller totalt när jag hör en metal platta första gången, men det gjorde jag med den här!

Bandet heter FULL DIESEL och startades 2003 av ett gäng Helsingforskillar. Den här EP:n, är deras andra i ordningen och innehåller 4 väldigt bra, ”ösiga” låtar som släpptes i januari 2005. Det är härligt partyglad, gitarrbaserad metal á la 69 Eyes och Backyard Babies! Mycket spelglädje och synnerligen snyggt producerad! Så vitt jag vet är de totalt okända i Sverige, men om du gillar dataspel så kanske du har hört dem i alla fall. Två låtar från deras första demo finns nämligen med på soundtracket till FlatOut.

Den nuvarande bandsättningen utgörs av Ale Von Diesel på sång, Jesper Johnson & Tuomas Lustig gitarr, Jamo Valtonen bas och Antti Lustig trummor.

På www.fulldiesel.info kan du både läsa mer om bandet och ladda hem alla deras låtar. Men om du gillar dem är det givetvis schysstast att köpa cd:n! Då får du dessutom ett väldigt läckert omslag som du annars missar.

(Stort tack till Henry & Ale som såg till att jag fick ett ex av skivan!)

Maria A.

AMBITION: AMBITION  (Frontiers Records)

Ambition är ett projekt som innehåller sångaren Thom Griffin ifrån AOR bandet Trillion. Med sig på debuten finns Tommy Denander på gitarr och gästar gör Joe Vana (Mecca) & Toto sångaren Jean Michael Byron som endast sjung på ett par nya spår på en samlings platta 1990 och var med på den efterföljande turnén. Vad han gjort de senaste 15 åren har jag ingen aning om.

Thom’s band Trillion har gått mina vägar förbi (tyvärr?? ) Men hans röst är riktigt bra, påminner mycket om Mark Free (King Kobra, Signal, Unruly Child) .

Musiken är åt King Kobra (Thrill Of A Lifetime), Journey (Raised On Radio) & Signal (Loud & Clear) hållet, alltså högklassig AOR. Ett par mäktiga ballader hinns det också med på det 12 spåriga albumet som avslutas av MR. Mister covern Waiting In My Dreams.

Mina favorit låtar är Hold On, Make It Alright, Together

Betyg: 7/10

Andy Flash 2006-01-11

Phenomena ”Psycho Fantasy” (Escape Music)

I den nu legendariska gruppen ”Trapeze” finner vi bl.a. bröderna Galley. Senare skapade dessa projektet Phenomena som trots de fåtaliga skivsläppen där den första kom 1985, bör klassas som ett av de klassiska projekten i rockmusikens historia.

Detta den fjärde studioskapelsen känns helt rätt i tiden, ”Psycho Fantasy” är en naturlig fortsättning på konceptet Phenomena. Musikaliskt blandas det gamla symfoniska och hårdrockande elementen med mera moderna metal influenser. Exempelvis den helsköna ”Killing For the Thrill” med sin metal rapp variant, vilken blandas med melodisk körsång och ett bakgrunds komp ala agent 007 känsla. ”60 Seconds” där det mesta sjungs av en kvinnlig vokalist är också ett nytt och bra inslag i Phenomena eran.

Vad är en riktig Phenomena platta utan en viss herr Glenn Hughes vid micken? ”Touch My Life” är ett bra exempel på typiskt Glenn Hughes bidrag. Av flera artister som medverkar på skivan kan nämnas Tony Martin, Keith Murell och Lee Small. Låtskrivare på de flesta spåren är förutom Galley även Lee Small och Tom Brown.

Om jag får välja det mest Phenomena-aktiga spåret blir det nog ”So Near So far”, med den så speciella stämsången och tillhörande ljudmatta. Albumet har genomgående bra låtmaterial med ett par riktiga toppar som gör denna skiva till ett bra köp. Om tredje släppet ”Inner Vision” låg långt under vattenytan så ligger denna flera snäpp över.

7,5/10

Conny Myrberg

Speedy Gonzales ”Electric Stalker” (Metal Heaven)

Bandet bildades redan 1990 då vokalisten Thomas Vikströms band ”Talk Of The Town” splittrades och gitarristen Tommy Denander som just återvänt från några år borta i USA återvände till Sverige. Med Anders Tegner som manager gjordes en demoplatta vilket man trodde skulle leda till skivkontrakt. Deras musikaliska inriktning skulle gå åt Judas Priest och Kiss. I slutet av 1990 gjorde gruppen sin livedebut som förband till konstellationer som Candlemass och Pretty Maids. Tommy lämnade ändå gruppen efter några månader då kemin inte riktigt stämde och 1991 splittrades bandet.

Nu många år senare snappar AOR Heaven upp denna demoskiva för allmän beskådning. En ny line-up tillkallades och med två av grundarna plus de nya minst sagt erfarna medlemmarna Marcel Jacob och Daniel Flores, spelades det in en ny version plus fyra nya alster.

Soundet från det dåtida nittiotalet har behållits och nog hörs det både Kiss och Judas Priest influenser. Som i ”Shock The Nation” där materialet lika gärna kunde ha gjorts av Kiss själva. Vikström har en förmåga att kunna sjunga på flera sätt och på spåret ”Electric Stalker” är det stundtals ruggigt nära Judas prästen. Merparten av låtarna går ändå i mera typisk melodisk 90-tals anda, som i den lugna ”Men With Medals” med sin lite av Styx teatraliska stil.

På plussidan är detta ett jämnt materialmässigt bra album framfört av skickliga musiker. På minussidan finner jag det klassiska ”Talk Of The Town” spåret ”Free Like An Eagle” som här tyvärr inte behåller sin ursprungliga kraft utan återges i en mera utslätat version.

Synd att bandet inte fick fortsätta sin bana då det begav sig, nu känns det mera som en rolig grej för oss nostalgiker.

7/10

Conny Myrberg

Ten ”The Essential Collection 1995-2005” (Frontiers Records)

Gary Hughes och hans band Ten firar med denna utgivning tio år som band. Den självbetitlade debuten släpptes 1996 som sedan följdes av ytterligare åtta studioalbum där den senaste ”Return to Evermore” anlände 2004. Den musikaliska resan har innefattat ett flertal medlemsbyten med namn som Vinny Burns, Paul Hodson och ett gästspel på den futuristiska konceptplattan ”Babylon” av ingen mindre än Don Airey.

På denna dubbel cd med titlarna ”Essential Rockers” och ”Essential Ballads” är det väl ganska solklart att dessa skivor har två musikaliska inriktningar. Ten ger oss en musik med en rätt atmosfärisk och tung melodisk rock, också i många fall med episka och folkliga inslag. För den icke invigde är detta ett rätt så bra köp för att få inblick i gruppens musik.

Ändå är detta inte riktigt samma som på originalinspelningarna. Gary med senaste line-up har gjort en nyinspelad variant av låtarna som skall visa mer hur dagens Ten kommer att låta. Detta är på både gott och ont, där en del av det typiska episka Ten försvinner.

Av en rad starka skivsläpp kan jag rekommendera ”Spellbound” som också är en av deras mest framgångsrika skivor. Annars räknas nog ”The Name of the Rose” till gruppens bästa, från denna platta inleder också ett sammanslaget alster med låtarna ”The name Of The Rose/Wildest Dreams” den rockigare cd`n, 14 minuters högklassisk rock.

Att dela in skivorna i olika musikaliska inriktningar är bara ett plus då humöret kan få välja vilken som skall snurra i spelaren. Själv väntar jag nog ändå mer på nästa släpp som kommer tidiga 2006, och ett eventuellt Sverige besök. Ten kommer under 2006 att göra sin mest omfattande Europa och Japan turné någonsin.    

 7/10

Conny Myrberg

BOB CATLEY “SPIRIT OF MAN” (Frontiers Records)

Efter en succé’ turné under 2005 med Magnum är nu Bob Catley aktuell igen med sitt femte studio solo album Spirit Of Man. Denna gång är det Vince O’Regan , Dave Thompson och Paul Uttley som har skrivit låtarna.

Som vanligt levererar Bob sin klassiska sång på redan klassiska låtar som Spirit Of Man och Heart Of Stone. Detta album känns mest likt Magnum än de 4 tidigare. Och jag måste nog även säga att alla Bob’s solo album är bättre än de två som Magnum gjort efter uppehållet (Breath Of Life & Brand New Morning). Jag tycker inte man tar i när jag säger att Spirit Of Man ihop med The Tower hör till de bästa albumen Bob gjort sedan Vigilante. Och det är inte fy skam.

Styrkan på Spirit Of Man är jämnheten. Av de 12 låtarna så håller alla mycket hög klass.

Ska bli intressant att höra om Tony Clarkin fixar att bräcka Sprit Of Man med nästa Magnum album. Kommer att bli tufft men den mannen har levererat mästerverk tidigare och har nog inte slut på magin än.

Mina favorit låtar är Spirit of Man, Heart Of Stone, Moment Of Truth

Betyg: 9/10

Andy Flash 2005-12-22

Tony O Hora “Escape Into The Sun” (Frontiers Records)

Denna vokalist som bl.a har medverkat i band som Praying Mantis och Andy Scott`s Sweet släpper nu sin debutplatta, och vilken debut!!

Frontiers Records president Serafino Perugino som verkar ha ett gott öga till svenska låtskrivaren, producenten och multi-instrumentalisten Magnus Karlsson. Här parar Serafino ihop de båda som resulterar i ett riktigt bra skivsläpp. Magnus tidigare uppdrag för Frontiers är två bra album, Allen/Lande och Starbreaker, frågan är om ändå inte detta är den starkaste hittills?

En stark skiva kräver en stark röst och just detta har Tony O`Hora, då speciellt i de högre tonerna där han sjunger helt naturligt utan att låta minsta ansträngd. På Allan/Lande plattan som mest höll sig stilmässigt bland den melodiska rocken, har här Magnus skrivit musik närmare just Jorn Lande`s egna speciella musikstil. Här finns vibbar från Jorn`s soloplattor och även en del från en av Lande`s tidiga grupper nämligen norska ARK.

Magnus spelar alla instrument på plattan, vilket låter otroligt bra fastän gitarren är huvudinstrumentet. ”No More Innocence” och ”Dreamless Nights” är två låtar som bär all den där typiska Jorn stämpeln. Ett av de lite mera melodiska spåren med en snabbt sittande refräng får vi i melodin ”My Final Prayer”. Överlag så har plattan starka melodier med en del drag åt både metal och melodisk rock. Styrkan sitter inte håret som i den gamla historiska berättelsen, utan i musikens världs sitter den i rösten.

8/10

Conny Myrberg