Moon Safari släpper livealbum.

Jonas Reingold (Flower Kings) mixar just nu Moon Safari’s album Live in Mexico som spelades in under festivalen  Baja Prog 2014. Skivsläpp är satt till den 4 november.

moon safari live 2014

CD1:
1.Too Young To Say Goodbye
2.Heartland
3.Barfly
4.Mega Moon
5.A Kid Called Panic

CD2:
1.Crossed the Rubicon
2.Lover’s End Pt.III: Skelleftea Serenade

Major Kong – Doom for the Black Sun

Major Kong - Doom For The Black Sun - 2014
Major Kong – Doom for the Black Sun

Tidigare i år så plockade jag upp Major Kongs andra album Doom Machine på ren vinst eller förlust. Det blev kanske ingen jackpott men väl en liten vinst för min del då jag fick en skiva fylld med tung och skön musik. Så av en händelse släpper nu Transubstans Records bandets debut från 2012 på nytt i vinylformat och jag är inte sen att ta åt mig ännu mer av polackernas riffande. Doom for the Black Sun som skivan heter är ett dryga fyrtio minuter långt doom-tungt stonerrockepos i ett småpsykedeliskt ökenlandskap. Denna trio av musiker levererar långa instrumentala stycken fyllda med blytunga fuzzriff, ylande gitarrsolon och ett drivande svängigt groove. Det är en snygg vibrerande ljudbild som vi bjuds på i ett distat fuzzinferno och uppskattar du tunga malande domedagsriff som lyfts upp av melodier som draperats i ökensand så är Major Kong något att kolla upp. Här finns inga radiohits eller dansanta låtar och för mig som gillar doomtung stonerrock/metal så är detta, kanske ingen fullpoängare, men väl ett stycke välkomponerat ökensväng. Bandet rör sig i gränslandet mellan doom metal och stonerrock och polackerna tar sig fram utan några hinder och tankarna förs till så väl Sleep som Black Sabbath samt Electric Wizard och Bongzilla. Doom for the Black Sun är som sagt kanske inte det vassaste i genren men tillräckligt för att jag skall slanta upp mina surt intjänade pengar och införskaffa mig vinylversionen. Ni andra bör lyssna innan ni spenderar era pengar.

Major Kong – Doom for the Black Sun
Transubstans Records/Record Heaven

1. Witches On My Land
2. The Swamp Altar
3. Acid Transmission
4. IDDQD
5. Primordial Gas Clouds

http://majorkong.bandcamp.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

 

Accept – Blind Rage

accept
Accept – Blind Rage

Accept för mig är framförallt skivan Breaker (1981) som jag som 14-15-åring spelade sönder och samman till min kära mammas förtvivlan. Älskade de gudasända gitarriffen och UDO’s överjordiska stämma och skrik. De var tillsammans med Judas Priest heavy metal personifierade. Men någonstans runt 1986 tog det slut och Accept var inte längre vad de hade varit. De kändes trötta och jag hittade andra favoriter att följa.

Nu hoppar vi raskt till 2010 då Accept i och med nytändningen Blood of the nations hittade tillbaka till sin publik med nye sångaren Mark Tornillo. Hans röst är dock tillräckligt lik UDO’s för att tillfredställa även de mest kritiska fans. En stor del av framgången får även tillskrivas producenten Andy Sneap som även producerat nya alstret Blind rage.

Gitarristen Wolf Hoffman har tydligen spelat alla gitarrer på skiva ända sedan Restless and wild (1982) och gör så även på detta album. Han säger att nya skivan är en blandning av den och Balls to the wall.

Skivan öppnas med hårda Stampede som också är första singeln. Först efter några lyssningar gillar jag den. Ett spår som jag dock omedelbart gillar och som känns som en given låt i live-setet är den tyngre och mer episka Fall of the empire. Den har dramatiken, den har körerna samt den omedelbara melodin. Likaså den liknande From ashes we rise uppskattas ögonblickligen. The curse kändes bra till en början men har en melodi man tröttnar på ganska snabbt.

Sammanfattningsvis ingen ögonbrynshöjare men innehåller den blivande klassikern Fall of the empire. Jag skulle bli mycket förvånad om den låten fick sämre status än så. Eftersom det är Accept vi pratar om så är lägstanivån ändå ganska hög. Därför blir betyget genomgående bra med några toppar.

Accept – Blind Rage
Nuclear Blast

1 Stampede
2 Dying Breed
3 Dark Side Of My Heart
4 Fall Of The Empire
5 Trail Of Tears
6 Wanna Be Free
7 200 Years
8 Bloodbath Mastermind
9 From The Ashes We Rise
10 The Curse
11 Final Journey

www.acceptworldwide.com

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

 

 

Unisonic – Light Of Dawn

Unisonic - Light Of Dawn
Unisonic – Light Of Dawn

Jag är nog en av få som tycker att återföreningen av de två forna Helloween-bröderna Kai Hansen (Gamma Ray) och Michael Kiske (Place Vendome) är onödig. Dels har jag inte funnit någon poäng med deras nya gemensamma band Unisonic och dels så tycker jag Kiske klarade sig perfekt med Place Vendome. Anledningen till att jag överhuvudtaget ger mig på att tycka till om Unisonics nya alster Light of Dawn är Kiske. Jag är och har alltid varit oerhört svag för hans sångröst och det var i just Place Vendome som han hittade en bra plattform för sin röst. Den mer melodiska AOR-hårdrocken passade hans sånginsatser ypperligt och äntligen fick han nyttja hela sitt vokala register. Nu med Unisonic så har hårdheten i musiken skruvats upp en aning och Kiske får inte alls samma bredd i sin sång även om han fortfarande sjunger fantastiskt bra. Om jag fattar det rätt så är det låtsnickargeniet Dennis Ward (Pink Cream 69) som har stått för merparten av musiken på nya Light of Dawn vilket inte förvånar mig. För tillsammans med Hansen, Kiske, trummisen Kosta Zafiriou (Pink Cream 69) och gitarristen Mandy Meyer (Gotthard, Krokus, Asia) så suddar de ut gränserna mellan power metal och melodisk hårdrock. Kvalitén på musiken ligger i topp, produktionen är sylvass och musikerna insatser är oklanderliga. Allt är egentligen perfekt. För perfekt. Trots sina episka refränger, storslagna arrangemang och superklistriga melodier så lyfter det aldrig. Inledande Your Time Has Come påminner om klassiska Helloween, Exceptional bjuder på dramatik och Throne of the Dawn är svulstigt episk. Men det är också de enda låtarna som fastnar någorlunda. Precis som den självbetitlade debuten (2012) så försvinner Light of Dawn snabbt in i ingenmansland och det enda som fastnar i minnet är Kiskes sång. Tyvärr kan inte ens hans fantastiska stämma rädda Unisonic från att kantra för de tar inte vara på hans kvalitéer. Han tvingas allt som oftast att sjunga i de högre tonarterna och även om han gör det utan problem så blir det enformigt. Detta borde dock göra att de som drömmer om en återförening av den klassiska Helloween-sättnigen kan uppskatta Light of Dawn även om det inte är übersnabb tysk power metal de spelar. Min summering av Unisonics andra album blir alltså att hög kvalité inte alltid är lika med underhållande, tyvärr.

Unisonic – Light of Dawn

Ear Music/Playground

  1. Venite 2.0
  2. Your Time Has Come
  3. Exceptional
  4. For the Kingdom
  5. Not Gonna Take Anymore
  6. Night of the Long Knives
  7. Find Shelter
  8. Blood
  9. When the Deed is Done
  10. Throne of the Dawn
  11. Manhunter
  12. You and I

unisonic.org

Betyg: 5 / 10

Ulf Classon

Victory – Don’t Get Mad… Get Even

Victory - Don't Get Mad... Get Even
Victory – Don’t Get Mad… Get Even

Året är 2006, platsen är Hamburg och spelstället heter Markthalle som ligger beläget i vad som ser ut som en gammal fabriksbyggnad. Det är den varmaste sommaren i mannaminne, samtliga på plats svettas floder och alla försöker kompensera vätsketappet med billig tysk öl. Det går så där. Jag och mina vänner är på plats för att bevittna bland annat Metal Church och Rose Tattoo som båda levererade utöver förväntan men även australiensiska Mortal Sin imponerade. Men det visste man på något sätt redan i förväg att de skulle göra. Alla tre banden är grymma liveakter. Men så spelade även det för mig okända bandet Victory. Till en början var jag mest fascinerad av basistens basgitarr som var formad likt huvudet på en örn men efter några låtar så började även musiken göra intryck på mig. Exakt hur de lät kommer jag inte ihåg då extrem värme och mängder av öl inte brukar vara någon bra kombination för minnet. Hur som helst så har bandet fallit i glömska hos mig – tills nu! Nu har bandets andra album Don’t Get Mad…Get Even från 1986 släppts på nytt på en sådan där compact disc och vad passar då inte bättre än att återstifta min bekantskap med dessa tyskar?

Den sedan länge utgångna skivan släpps inte, i vad jag förstår, någon speciell utgåva utan det handlar helt enkelt om en ny pressning. Hur som helst är det i alla fall en positiv överraskning jag får när skivan snurrar igång och musiken börjar ljuda. Att bandet i slutet på åttiotalet rönte så pass stora framgångar så de rankades i samma klass som Accept och Scorpions kan kanske vara svårt att förstå i dag men då det begav sig så måste detta ha varit mumma för hårdrocksfansen. Kompsektionen pumpar ut ett stadigt sväng, gitarristen Herman Frank (Accept) hamrar svängiga riff och den amerikanske sångaren Charlie Huhn (ex-Gary Moore, Ted Nugent) har en rivig och lite smådesperat stämma. Musiken de skapade ihop för främst tankarna till landsmännen i Accept men här finns även en mer melodiös sidan som får mig vid något tillfälle att tänka på Van Halen. Soundet är lite opolerat, musicerandet småtaffligt och attityden stenhård vilket gör att jag även kommer att tänka på tidiga Mötley Crüe. Inte så konstigt att de även gick hem på listorna i USA för här finns musikaliska godbitar från både Europa och Nordamerika.

Överlag är Don’t Get Mad…Get Even ingen fullpoängare men ändå oerhört trevlig. Refrängstarka låtar som The Check’s in The Mail, Are You Ready och She’s Back snurrar i skallen även efter att skivan stannat. För oss som gillar tysk åttiotalshårdrock med en touch av amerikansk attityd är detta kalas. För egen del kan jag fortfarande inte dra mig till minnes att de lät så här när jag såg dem den där gången i Hamburg. Det gjorde de förmodligen och i så fall är det inte konstigt att jag gillade det för detta är party-heavy metal som man blir glad av. Denna återutgåva gav mig mersmak, det blir att kolla upp mer musik med dessa tyskar helt klart men för den oinvigde så rekommenderar jag att ni lyssnar innan ni köper.

Victory – Don’t Get Mad… Get Even

Yesterrock/Universal/GerMusica

  1. The Check’s in The Mail
  2. Are You Ready
  3. Not Me
  4. Arsonist of the Heart
  5. Hit and Run
  6. She’s Back
  7. Turn it Up
  8. Seven Days Without You Makes One Weak
  9. Sneaking Out
  10. Running Wild

www.victory-band.com

Betyg: 6 / 10

Ulf Classon