Pingvinorkestern – Push

Pingvinorkestern - Push
Pingvinorkestern – Push

Samla Mammas Manna. Ja, lyssnar du på öppningsnumret ”Madam Else’s Genuine Flea Circus” gör du säkert samma reflektion. Här svämmar det över av Lasse Hollmer – och Hasse Bruniusson-paralleller. Men lyssna vidare, och redan låt nummer två, ”Who Are You?” låter radikalt annorlunda. Sofistikerad, svårspecifierad musik med Susanne ”Suz” Johanssons uttrycksfulla röst på toppen. En låt till, den eventuellt Moody Blues-influerade ”As Hard As They Come”, och Pingvinorkestern täcker in ett tredje uttryck, även det väsensskilt från de tidigare två låtarna.

Ja, så fortsätter det, albumet igenom. Marimbaljud, ukulele, blandade slagverk och fiol har precis lika naturlig plats i Pingvinorkesterns musik som de gamla vanliga gitarrerna. Teatralisk cabaretmusik är influens precis lika mycket som rock. Det är nog vettigt att gruppen lagt sig till med beteckningen ”pingvinmusik”, då begrepp som rock eller prog helt enkelt inte räcker till. På kuppen åstadkommer Malmökvintetten en av de mest spännande och hörvärda skivor jag har snubblat över 2014.

Pingvinorkestern –  Push

1. Madam Else’s Genuine Flea Circus  03:33
2. Who Are You?  04:08
3. As Hard As They Come  05:22
4. You Got A Light, Mac?  03:19
5. In Too Deep  06:10
6. Alfred the Clown And His Highly Trained Poodles  03:45
7. Mood Swings  05:18
8. No, But I’ve Got A Dark Brown Overcoat  02:08
9. A Postcard From Copenhagen  03:27
10. The First Light  05:32
11. Creepy  01:44
12. Me & the Wave  07:18

www.pingvinorkestern.se

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

 

 

Bigelf till Sverige i höst.

Progressiva rockhjältarna Bigelf från Hollywood/Los Angeles återkommer till Sverige för ytterligare ett antal spelningar. Exklusivt för denna turné är att John Wesley från Porcupine Tree medverkar som gästgitarrist. Medföljer på turnén gör även banden Bend Sinister (Canada) samt Jolly (US).

21/11  Göteborg, Sticky Fingers
22/11  Halmstad, Kajskjulet
23/11  Malmö, KB
25/11  Stockholm, Debaser Strand
26/11  Smedjebacken, Folkets Hus Bio
28/11  Tba
29/11  Sala, Rockland

Bigelf_pressphoto

 

Steve Rothery Band – Live in Rome

Steve Rothery Band-Live in Rome
Steve Rothery Band – Live in Rome

För ett tag sen deklarerade Marillion-gitarristen Steve Rothery att han ville ge ut ett solo-album under den tänkta titeln “The Ghost of Pripyat” och på sedvanligt Marillion-maner startade han en s k Kickstarter-insamling för att finansiera projektet. Efter 24 timmar hade han redan samlat in 15000 pund och så småningom passerade han även 60000 pund vilket då var det näst högsta summa som samlats in på detta sätt. Om en månad ungefär (slutet av september 2014) släpps den nya plattan och den lär även innehålla gästspel av en del andra superkändisar (bl a Steve Hackett, Steven Wilson, Don Airey har nämnts).

Men, märkligt nog släpper Inside Out redan nu (bara en månad före släppet av studio-albumet) en live-platta med stora delar av låtmaterialet på nya plattan. Den spelades in på en rätt liten klubb i Rom (Cross Roads Live Club) tidigare i år. CD 1 innehåller hela 6 långa låtar från nya plattan vilket förmodligen innebär att i stort sett hela det nya låtmaterialet finns med. Steve säger att detta framträdande faktiskt bara är deras andra uppträdande någonsin med hans nya band. Den första var på Plovdiv Guitar Festival i Polen i oktober 2013. Uttalandet är verkligen remarkabelt för så tajt och samspelt som bandet är på scen här i Rom är det nog svårt att bli. Förvisso dominerar Steve med många och fina solon men jag vill hävda att kompet från de andra också är av yppersta klass. Speciellt kompgitarristen Dave Foster kompletterar Steve på ett fantastiskt bra sätt. Steve förklarar att han ser på låtarna på nya skivan (som är helt instrumental) som en sorts filmmusik. Det är musik som skall framkalla bilder och känslor kring några teman. Jag tycker han lyckas alldeles utmärkt med det. Det är stämningsfullt och finstämt. Faktum är att de där bilderna som han vill framkalla verkligen kommer (förvisso ger han lite ledtrådar i sina intron till låtarna så det är inte svårt att föreställa sig vad han är ute efter).

Stilmässigt är jag överraskad över hur annorlunda Steve låter i sitt spel på denna skiva (även om det naturligtvis går att höra att det är Steve Rothery som spelar). Det är mycket mer likt exempelvis stämningarna i Pink Floyds plattor (läs David Gilmour). Ett jättebra exempel är låten ”Summer’s End”. Här kunde jag nästan ha tagit gift på att det var David Gilmour som spelade om jag inte visste att det var Steve. Så, alla ni som gillar Gilmours (och Steve Rotherys) sätt att spela gitarr skall verkligen ta en rejäl titt på den här plattan. Den är full med sköna gitarrharmonier utan att vara alltför belastad med långvariga och tröttsamma solon. Visst, här är många solon men de flyter in så bra i verken att man knappt märker det. Sen byter Steve tema väldigt ofta så man hinner inte riktigt tröttna. Bland de nya låtarna skall jag speciellt nämna ”Kendris” (en taktfast låt med otroligt härliga gitarrharmonier) och ”The old man of the sea”. Den sistnämnda har lagts ut som en ”s k teaser” på Youtube och jag måste säga att den ger en väldigt rättvisande bild av hela detta nya 2CD-alster. En väldigt skön låt med flera delar. Börjar i lugn still men avslutas med betydligt rockigare tongånger. Låten ”White Pass” är också en höjdare och handlar om ett stråk i Klippiga Bergen där många guldgrävare strök med. Man kan verkligen från musiken få fram känslan av detta kalla och ogästvänliga ställe.

Allmänt måste jag säga att det ibland känns befriande att höra på enbart instrumental musik och det här var verkligen ett sånt tillfälle. Steves sätt att spela gitarr är imponerande. Han använder väldigt mycket olika pedalteknik då han spelar. Oftast försöker han få gitarrljuden att komma smygande och försvinna smygande. Alltså, tonerna liksom svävar och man hör inte tillstymmelse till knäppande på gitarrsträngarna. Ni som är proffs här förstår nog vad det är för pedalteknik som åsyftas. För en amatör utan spelerfarenhet är det fortfarande lite magi över det hela. Men han gör det i alla fall väldigt snyggt och ofta med ett alldeles perfekt vibrato på tonerna. För mig är han på grund av det en av de största gitarristerna just nu. Låtkompositionerna i sig är kanske inte så märkvärdiga och de har vare sig en tydlig struktur eller tydliga bärande teman. Snarare har de en sorts grundram som Steve improviserar kring. Men det passar honom perfekt.

Om vi då lämnar CD1 (som alltså bara den är en relativt mastig pjäs) så kommer sen på CD2 den stora flörten med alla Marillion-fans. Steve har valt ut några av de allra största Marillion-hitsen, både från Fish– och Hogart-eran där alltså två gästsolister medverkar. Båda två har tidigare erfarenhet i Marillion-sammanhang och de är vokalisterna Manuela Milanese and Alessandro Carmassi, den sistnämnda sångare i Marillion-tribute-bandet Neverland.Båda gör alldeles utmärkt ifrån sig. Manuela tar hand om den fina ”Waiting to Happen” och den kanske lite mindre intressanta (i mitt tycke) ”Sugar Mice”. Alessandro gör en övertygande tolkning av ”Afraid of Sunlight”, ”Cinderella Search” och ”Easter”, även om han har lite svårt med de hösta tonerna i den sistnämnda. ”Easter” är en av mina absoluta favoriter bland Marillions låtar. Den här blandingen av nordirländsk folkmusik och rock är helt oemotståndlig. Intressant är att låten faktiskt skrevs av Steve Hogart innan han blev sångare i Marillion. Precis som på studioplattan (”Seasons End”) kryddas denna låt naturligtvis av ett långt soloparti från Steve Rothery, exemplariskt utfört här på konserten i Rom. Det kanske rent av är ett av hans mer berömda gitarrsolon (?).

Något som överraskade mig på plattan var att efter sedvanliga applådåskor och publikjubel så fortsätter tillställningen med två låtar från det italienska progbandet RanestRane där Steve tidigare har medverkat som gästartist. Det här står faktiskt inget om i förhandsmaterialet om plattan vilket jag tycker är lite dåligt. Men i vilket fall så finns kanske skivsläppets bästa låt här i den underbara ”Materna Luna”. Spännande elektroniska tongångar och tunga trummor kryddade med Steves härliga gitarr. Jag föll direkt. Så bra att det naturligtvis måste undersökas vidare. Det här lät verkligen bra, med andra ord instrumental musik när den är som bäst.

Jag måste säga att jag blev väldigt imponerad av denna live-inspelning. Det här var ju en konsert som man hemskt gärna skulle vilja ha sett på plats. Men det kommer alltså fler chanser för bandet ger sig nu snart ut på en Europa turné under hösten. Sen måste jag säga att jag har svårt att se att det kommande studio-albumet kan bli så mycket bättre än det här. Vi får se. Det här är i alla fall en av de bättre releaserna detta år. Ett absolut måste-köp för Marillion- och Steve Rothery-fans!

 

PS: Strax efter att denna text skrevs hörde jag den slutliga versionen av låten ”Morpheus” (d v s så som den skall låta på kommande studio-albumet) på Morow.com och jag får säga att jag nog måste ta tillbaka det tvivel som jag uttryckte alldeles nyss. Det lät mycket bra och låten hade en något annorlunda struktur än vad som här framfördes live. Alltså, ännu en platta att se fram emot!

Steve Rothery Band – Live in Rome
InsideOut Music

01 Morpheus
02 Kendris
03 The Old Man Of The Sea
04 White Pass
05 Yesterday’s Hero
06 Summer’s End
Tracklisting Disc 2:
10 Waiting To Happen
11 Afraid Of Sunlight
12 Easter
13 Sugar Mice
14 Cinderella Search
15 Materna Luna
16 Monolith pt. 2

www.steverothery.com

Betyg: 9/10

Karl-Göran Karlsson

 

Kaipa åter på scen.

Roine Stolt, Ingemar Bergman och Tomas Eriksson från Kaipas klassiska 70-talssättning gästar Musikens Hus i Göteborg den 25 oktober med musik från bandets tre 70-talsalbum. Med hjälp av Michael Stolt och Tomas Bodin bjuder bandet oss på Kaipas första fullängdsspelning sedan 70-talet! Även en spelning i Stockholm är inplanerad till den 9 november samt en kortare eftermiddagsspelning i Uppsala den 2 november.

kaipa