Nitrogods – Rats and Rumours

Nitrogods - Rats And Rumours - 2014

Nitrogods – Rats and Rumours

Då jag är extremt svag för Motörhead så var det inte så konstigt att föll även för Nitrogods debut när den kom för några år sedan. De levererade ohämmat sina Motörhead-plankningar som på något konstigt sätt kändes charmigt och inte så mycket som ett plagiat. Men det stannade vid en rolig anekdot och sedan återgick man till att spisa sina Motörhead-alser igen. Det fanns förhoppningar om att uppföljaren Rats and Rumours skulle få mer speltid i stereon än sitt äldre syskon men den ser tyvärr ut att gå samma öde till mötes. Visst kan de sina Motörhead-riff utan och innan vilket inledande titelspåret och Got Pride men framförallt Damn Right (They Call it Rock’N’Roll) är klara bevis på men det blir lite väl tydligt vart influenserna kommer ifrån. Det blir ett hyllningsband istället för ett band som vill lira tung och svängig rock’n’roll. Nu försöker de i och för sig på att flytta sina musikaliska gränser lite men det blir ganska plumpt emellanåt ändå. The Clash-stölden Irish Honey är medryckande men lite pinsam och försöket till rockabilly i Automobile och Nitrogods är beundransvärt men inte tillräckligt speciellt. Bäst blir det faktiskt när de lägger sig till med lite slidegitarr i Nothing But Trouble och sången skiljer sig markant från den annars så Lemmy-osande stämman. Då närmar de sig mer den amerikanska marknaden och något mer eget i musiken. Hur som helst så tycker jag Nitrogods är charmiga och de lirar sin Motörhead-rock med frenesi och inlevelse men tyvärr är det allt för lite eget i musiken. Det gör att hyllningsbandsstämpeln åker fram än en gång men de får även en guldstjärna i kanten för ett väl genomfört arbete.

 

Nitrogods – Rats and Rumours
Steamhammer/SPV

1. Rats and Rumours
2. Got Pride
3. Irish Honey
4. Automobile
5. Damn Right (They Call it Rock’N’Roll)
6. Nothing But Trouble
7. Back Home
8. Dirty Old Man
9. Ramblin’ Broke
10. BMW
11. Lite Bite
12  Nitrogods
13. Whiskey Supernova

www.nitrogods.de

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon

 

Johan Randén med band kör John Mayer tribute på MX Rockbar

Fre 24/10 spelar Johan Randén med band två konserter på MX Rockbar i Alingsås.
Första delen är en spelning på trio med orginalmaterial, Shut Up And Play.
Andra delen är en hyllning till John Mayer och ett långt set framförs då med fullband.

Johan Randén

Biljetter här

 

Lunatic Soul – Walking on a flashlight beam

Lunatic-Soul 2014

Lunatic Soul – Walking on a flashlight beam

 

Så kom den då till slut – uppföljaren till de tidigare tre Lunatic Soul-plattorna – trots tidigare besked om att det bara skulle bli en trilogi och inget mer. Men jag antar att den stora succén med svart-vit-grå (färgen på det tidigare namnlösa skivorna) fick Mariusz Duda att tänka om. Dessutom kan jag tänka mig att det trots allt lockar med egna soloprojekt som en sorts komplement till det rätt mastiga turnélivet med polska bandet Riverside där Mariusz vanligen spelar. Omslaget till nummer 4 är också svart (om än med ”flashlights”) så man kan ju lite spekulativt hoppas på ytterligare minst två i serien (för att fylla cykel 2).

Tidigare plattor och musik från Lunatic Soul är kända för en stor experimentlusta vad gäller instrumentering och arrangemang. Många låtar är dessutom helt instrumentala med viss dominans av akustiska gitarrer, d v s sparsam användning av det annars mest dominerande instrumentet i modern rockmusik (elektrisk gitarr). Trots detta innehåller plattorna flera underbara sånger med stor känsla (exempelvis låten ”Gravestone Hill” från den vita plattan). Textmässigt är låtarna ofta mörka och introverta.

Den nya plattan fortsätter definitivt i samma stil. Namnet ”Lunatic Soul” ger associationer till grubblerier och mentala problem men även till närmast Science Fiction-artade miljöer som förstärker den lite ödsliga stämningen. Båda dessa element förs vidare på nya plattan och kanske är de till och med starkare än någonsin. Den kusliga förnimmelsen av utomjordisk miljö är stark på inledningsspåret ”Shutting out the sun” men framförallt på spår två ”Cold” (som nu även skall släppas som singel med tillhörande video).  I den förstnämnda hör man tydligt (!) vindarna och vågsvallet på Stillhetens Hav på månen och i inledningen av låt två så får man rent av ducka för hastigt nedfallande meteoriter. Allt detta kusligt framtaget på diverse elektroniska instrument vilka även dyker upp på i stort sett varenda låt i fortsättningen. Det gör verkligen musiken speciell och till en sorts blandning av elektronika och det mer typiska rocksoundet från Mariusz’ band Riverside.

Det som jag speciellt uppskattar med nya plattan är att Mariusz lyfter fram sitt skickliga basspel och att han tar för sig mer när det gäller sången. På så sätt skiljer sig plattan lite från de tidigare verken. När det gäller sången så har jag alltid gillat hans underbara mjuka och känsliga röst och, som sagt, här får man höra den på i stort set varenda låt. På ”Cold” sjunger han i en stil som påminner starkt om den svalt skönsjungande soulsångerskan Sade. På ”Gutter” tar han ut svängarna med underbar falsettsång i flera partier som faktiskt gav ståpäls redan vid första genomlyssningen. På samma låt briljerar Mariusz på basen. Det var längesen jag hörde något lika svängigt framfört med bas i förgrunden. Låtens lite orientaliska touch gör den ännu mera spännande och kanske är det här skivans som helhet bästa låt (och som i princip bara den gör skivan värd ett inköp!).

Låten ”Treehouse” är väl den mest lättillgängliga låten på plattan med närmast lite Beatles-känsla men faktiskt också lite av det vi brukar få höra från Marillion. Mycket behaglig och mjuk att lyssna på. Lite förvånande att inte den släpps som singel med tanke på att ”Cold” är rätt så komplicerad. Som tvär kontrast för ”Pygmalion’s Ladder” tankarna till orientalisk musik men även till Steven Wilsons soloprojekt och då särskilt skräckfilms-stämningarna på The Raven-plattan. Jag gillar greppet med ”stegen i det grova gruset” (de måste höras för att förstås!). De filosofiska funderingarna är tunga här (”Maybe I am damaged beyond repare….”) och det är verkligen en ödesmättad stämning tidvis. På slutet kommer här faktiskt ett riktigt fint solo på elektrisk gitarr som ett sorts undantag som bekräftar regeln. Vi får också en mycket svängig avslutning där bas och trummor öser på fint. Om man kan ha någon kritik mot den här plattan så är det möjligen avsaknaden av trummor i många låtar. När dessa plockas fram som på den här låten så lyfter musiken verkligen ytterligare flera nivåer.

Mitt favoritspår på plattan (med viss konkurrens från ”Gutter”) är dock nästföljande låt ”Sky drawn in Crayon”.  Underbara harmonier från akustisk gitarr varsamt kryddat med diverse keyboards och ”skumma elektroniska ljud (pneumatisk borr, spikpistol, transformator!)”. Återigen Mariusz underbara röst i både normalläge och i falsett. När det sistnämnda sker och man hör ljudet från skrattande lekande barn så ryser jag verkligen. Det kan knappast bli bättre. Det här är en låt som är ganska typiskt för hela Lunatic Soul-projektet med stämningar som man kan hitta i alla tidigare plattor.

Avslutande låt (titellåten) är en skönt svängande sak där trummorna plockas fram igen (yes!) och harmonierna mellan Mariusz röst och övriga instrument smeker öronen. I slutet av låten tillåts trummisen briljera lite mer på cymbalerna och elgitarren plockas fram igen för en sista slutforcering.

Måste erkänna att det inte var helt lätt att recensera detta verk. Då hela tidigare Lunatic Soul –serien rent av är en personlig favorit så var ju förväntningarna minst sagt skyhöga. Igenkänningsgraden var helt klart stor för många av låtarna och därmed blev så att säga den musikaliska överraskningseffekten kanske inte lika stor som för tidigare plattor. Men plattan bjöd ändå på en sällsam resa i sköna ljudlandskap på ett sätt som få andra plattor mäktar med. När sen Mariusz ytterligare understryker sina kvaliteter som skicklig basist och underskön sångare (även i falsett-registret) så kan man verkligen inte hävda att Lunatic Soul-projektet har stagnerat. Så det blir återigen ett välförtjänt mycket högt betyg och jag konstaterar helt enkelt att detta är en av de starkaste plattorna detta år.

Lunatic Soul – Walking on a flashlight beam
Kscope

1. Shutting Out The Sun (08:40)
2. Cold (06:58)
3. Gutter (08:42)
4. Stars Sellotaped (01:34)
5. The Fear Within (07:10)
6. Treehouse (05:31)
7. Pygmalion’s Ladder (12:02)
8. Sky Drawn in Crayon (04:58)
9. Walking on a Flashlight Beam (08:11)

www.kscopemusic.com/artists/lunaticsoul

http://lunaticsoul.com

 

Betyg: 10/10

Karl-Göran Karlsson

 

 

 

Haken streamar låten Restoration och annonserar tävling.

Londonbaserade progressiva metalbandet Haken annonserar en tävling via hemsidan där du bl.a. kan vinna en signerad vinyl av Ep´n Crystallised. Via sidan streamas nu även längsta tillika titelspåret Restoration.

Hakenband

http://hakenmusic.com/competition/participate

Devon Allman – Ragged & Dirty

Devon Allman – Ragged & Dirty

Devon Allman – Ragged & Dirty

Sångaren, gitarristen och keyboardisten Devon Allman har gett ut två album med Devon Allman´s Honeytribe och två med supergruppen Royal Southern Brotherhood. Men med sitt andra soloalbum ”Ragged & dirty” toppar Allman allt han tidigare satt sitt namn på.

Det är omöjligt att inte tänka Robert Cray när man lyssnar på ”Ragged & dirty”. Grunden är blues fast med färggranna band till amerikansk 70-tals r´n´b och soul. Det är med andra ord avspänt, ohyggligt välspelat och tight i en produktion som är luftig, polerad men samtidigt jordnära och levande.

Bredden i låtmaterialet bidrar till att albumet har ett naturligt flyt. Covern på The Spinners ”I´ll be around” är soulmusik som ur en romantisk komedi med Julia Roberts i huvudrollen, den struttiga ”Traveling” funkig som i Lenny Kravitz medan Otis Taylors ”Ten million slaves” påminner lyssnaren om bluesens ursprung. Allman är i fantastisk form och hans sånginsats här matchar hans redan erkänt flexibla och mönstergilla gitarrspel. Instrumentala ”Midnight Lake Michigan” är en uppvisning i smakfullhet men det finns inte ett spår som känns som utfyllnad. Jag saknar möjligen någon ytterligare pulshöjande och rockigare låt utöver inledande ”Half the truth”, Luther Allisons ”Ragged & dirty” och ”Blackjack heartattack”, men kvalitén på albumet är så god att Allman mycket överraskande faktiskt slår salongsbluesmästaren Cray på dennes hemmaplan.

Devon Allman – Ragged & Dirty
Ruf records/Border

1. Half the truth
2. Can’t lose ‘em all
3. Leavin’
4. I’ll be around
5. Traveling
6. Midnight Lake Michigan
7. Ten million slaves
8. Blackjack heartattack
9. Back to you
10. Times have changed
11. Ragged & dirty
12. Leave the city

http://www.devonallmanband.com/

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man

Amerikanske elitgitarristen Paul Gilbert har faktiskt släppt fler studioalbum i eget namn än plattor med Racer X och Mr Big sammanräknat. Och vill du in under skinnet på hans flinka fingrar och förstå Sisyfosuppdraget i Gilberts ständiga förkovran är ”Stone pushing uphill man” en lättlyssnad introduktion till hans solokarriär.

Det som gör albumet lättlyssnat är också dess black om foten. Att spela in instrumentala versioner av låtar som utgör kotor i rockhistoriens ryggrad är som att duka upp ett julbord av sura adjektiv för sina hårdaste kritiker. Gilbert försvarar sig visserligen väl när han låter gitarren sjunga de klassiska sångmelodierna. Tolkningarna av Elton Johns ”Goodbye yellow brick road” och k.d. langs ”Wash me clean” är rent av lyriskt vackra. Men även om Loverboys ”Working for the weekend” och Aerosmiths ”Back in the saddle” är fräsiga i Gilberts händer så förblir de kuriosa i skuggan av de ultraklassiska originalen. Kanske skulle han undvikit att beträda helig mark och putsat på bortglömda pärlor istället? Det är givetvis svårt när man väljer att tolka Beatles, men ”Why don´t we do it in the road” är i alla fall på rätt väg.

Gitarristens tre egenkomponerade låtar är däremot oklanderliga. ”Shock absorber” rider till exempel på ett tungt ”Crossroads”-komp som Cream bildade skola på och bryter av med tuffa fusionfigurer som om Steely Dan eller Weather Report skulle ha hoppat med på färden. Och i titelspåret lyfter Gilbert på hatten för Frank Zappa (1940-93) utan att för den skull kopiera den bortgångne särlingen. Fler sådana grepp och jag höjer en skål; nu tar jag en slurk och nickar gillande medan jag bläddrar bland originalalbumen.

 

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man
Music theories recordings/Mascot label Group

1. Working for the weekend
2. Back in the saddle
3. I got the feelin’
4. Goodbye yellow brick road
5. Why don’t we do it in the road
6. Shock absorber
7. Purple without all the red
8. Murder by numbers
9. My girl
10. Wash me clean
11. Stone pushing uphill man

http://www.paulgilbert.com/

 

Betyg: 6/10

Jukka Paananen