Nosound – Allow yourself

 Giancarlo Erra och hans kollegor i italienska Nosound släpper i höst sitt nionde album med titeln ”Allow yourself” sen debuten 2005. Bandet har ett säreget sound med influenser från både typisk prog som Pink Floyd men också från ambient (Brian Eno) och mer moderna ambitiösa rockband som Radiohead och Sigur Roos. Men framförallt är det Giancarlos sångröst som är det som sätter prägel på musiken. Han är (om man skall vara ärlig) ingen vidare sångare men är ändå mästerlig på melankoliska och varma lågmälda sånger kompade med många atmosfäriska keyboards, piano och stråkar. Förra plattan ”Scintilla (2016)” tyckte jag rent av var en av de bästa releaserna det året.

Den nya plattan är väldigt annorlunda mot ”Scintilla”. Den känns mycket mer experimentell och innehåller betydligt mer av diverse elektroniska ljudeffekter. Mer rebellisk och utforskande på ett sätt som jag tycker är mer avlägsen från vad vi normalt kallar progressiv rock. Definitivt inspirerad av band som North Atlantic Oscillation men kanske framför allt isländska Sigur Roos. Det jag skriver är ju lite av en motsägelse vilket också på nytt kastar frågetecken på vad vi egentligen med progressiv rock.

Något som stör mig med denna release är att jag tycker att Giancarlo slarvar lite med sången. Hans stora styrka tycker jag ligger i de partier när han sjunger någonstans i mellanregistren utan att ta i för kung och fosterland. Men på denna platta ger han sig ut på stora eskapader i de högre registren i flera låtar och det passar honom inte enligt min åsikt. Det här drar ner betyget för mig och särskilt gentemot föregångaren ”Scintilla” där hans sång var väldigt bra. Sen är jag själv inte alltför lockad av de lite halvpunkiga och stökiga tendenserna i vissa låtar med överdissade trummor och lite för mycket repetitiva partier.

Men här finns ändå tillräckligt många låtar som har det där sköna melankoliska anslaget med mycket keyboards och stråkar som jag gillar så mycket från Nosound. Plus de sköna pianotonerna som kommer lite här och där. Exempelvis låtarna ”At peace”, ”Growing in me (Steven Wilson-känsla, dock även ett exempel på låt där hans sångförmåga sätts på svåra prov), ”Weights” (kanske bästa låten på plattan), ”This Night” och ”Shelter”.   

Nosound – Allow yourself
Kscope

  1. Ego Drip
  2. Shelter
  3. Don’t You Dare
  4. My Drug
  5. Miracle
  6. This Night
  7. At Peace
  8. Growing In Me
  9. Saviour
  10. Weights
  11. Defy

http://nosound.net
http://www.kscopemusic.com/no
https://www.facebook.com/nosoundnet

Betyg: 7/10

Karl-Göran Karlsson

An Electric Evening Of Antimatter

Wishlist Club, Rome. 6th October, 2017.

Review written by Karl-Göran Karlsson.

Photos by Gunilla Härefelt.

An Electric Evening Of Antimatter
An Electric Evening Of Antimatter

I had the pleasure to visit a minor rock festival in Rome arranged by Dark Veil Productions on Friday 6th of October in Rome. The event took place at a small venue called the Wishlist Club, a place obviously offering concerts with musicians and bands coming from very different musical territories. Fortsätt läsa ”An Electric Evening Of Antimatter”

Nosound – Teide 2390

Nosound’s live
 Nosound – Teide 2390

Italienaren Giancarlo Erra startade 2005 bandet Nosound som i sitt sound (ja, de har faktiskt ett sound!) uppenbarligen hämtat mycket inspiration från storheter som Pink Floyd, Brian Eno, Porcupine Tree och Sigur Ros. De senaste två plattorna ”A Sense of Loss” och ”Afterthoughts” gillar jag skarpt och därför var jag rätt nyfiken på den här live-plattan som är inspelad på ett märkligt ställe: Vulkanberget Teides stjärnobservatorium på Teneriffa. Numret 2390 i  titeln syftar alltså på höjden över havet! Evenemanget kallades ”The Starmus Festival” och innehöll inte bara uppträdanden från Nosound, Rick Wakeman och operasångerskan Katerina Mina utan också tal av ingen mindre än professor Stephen Hawking, en av världens främsta tänkare inom kosmologi och kärnfysik just nu. Upplägget lät i mina öron synnerligen intressant och man kunde tro att evenemanget skulle dra massor med deltagare på denna turist-stinna ö. Men inte då. Under konserten hörs små avmätta applåder från en publik som jag faktiskt gissar inte uppgår till mer än en handfull personer. Det här saboterar hela det här upplägget tycker jag. En live-platta skall verkligen skilja sig från en studioplatta och i det här fallet gör den faktiskt inte det. Så hur bra bandet än spelar (för deras uppträdande är verkligen inte dåligt) så kan jag inte riktigt ta till mig denna platta. När kommunikationen med publiken begränsar sig till fraser av typen ”Are you cold?” (jo, det är verkligen kallt uppe på Teide) så känns det verkligen tamt.

Men – visst, bandet spelar riktigt bra och de visar att de kan framföra sina verk live. Det är stämningsfullt, sorgset och mäktigt om vartannat. Det jag verkligen gillar med bandet är det läckra användandet av mellotronstråkar i många av låtarna. Enda smolken i bägaren är väl solona på elgitarr som jag inte riktigt tycker håller måttet (och som rent av låter falskt på sina ställen). Flera av mina favoritlåtar spelas och bland dessa kan nämnas ”In My Fears”, ”Wherever You Are” och ”The Anger Song”. Men de skiljer sig verkligen inte mycket från studioversionerna i framförandet.

Som sagt, jag tycker plattan är ett rejält magplask som live-platta men jag måste ändå ge bandet en eloge för själva det musikaliska framförandet. Därför slutar betyget som en sorts kompromiss på en i alla fall fullt godkänd insats. Men köp hellre bandets studioplattor. Och gå gärna på deras konserter. De behöver sin publik.

Nosound – Teide 2390
Kscope

1 In My Fears [ 07:00 ]
2 Fading Silently [ 08:05 ]
3 Places Remained [ 04:46 ]
4 Kites [ 07:55 ]
5 Cold Afterall [ 06:12 ]
6 The Anger Song [ 04:03 ]
7 Idle End [ 05:33 ]
8 Wherever You Are [ 05:41 ]
9 Paralysed [ 07:35 ]
10 I Miss The Ground [ 04:49 ]
11 A New Start [ 05:05 ]
12 The Moment She Knew [08:39]

http://nosound.net/

 

Betyg: 6 av 10

Karl_Göran Karlsson