The Mute Gods – tardigrades will inherit the earth

Det har ofta sagts att bara kackerlackor kan överleva ett kärnvapenkrig och att de kommer att ta över världen efter ett sådant krig. Men skärskådar man detta påstående finner man att det faktiskt finns ännu tuffare varelser här på jorden som i princip står ut med vad som helst. Dessa små krypande varelser (betydligt mindre än kackerlackor, mindre än 0.5 mm) brukar man beteckna trögkrypare (eller björndjur – de ser ut som små björnar) på svenska och tardigrades på engelska. Ryktet säger att man hittat sådana i stängda kärnkraftverk och de har till och med överlevt utan skydd ombord på den internationella rymdstationen. Det nya albumet från The Mute Gods, stjärntrion med Nick Beggs (bas, gitarrer och sång) i spetsen tillsammans med Roger King (keyboards) och Marko Minneman (trummor), har en titel som justerat påståendet om kackerlackor till att mer korrekt beskriva de tuffa trögkryparna som de oöverträffade överlevarna på jorden.

Det här är den andra plattan med bandet sen debuten förra året med plattan ”Do nothing till you hear from me” –  en platta som belönades med ”Vanguard” Award under förra årets Progressive Music Award tillställning. Denna gång har man valt att sluta kretsen lite mer och att inte ha så många gästmusiker för att fokusera på sitt eget sound och låtskrivande. Utan att ha direkta bevis för det får jag känslan att väldigt många av låtarna är skrivna och arrangerade av Nick Beggs själv. Han står också för en imponerande insats på plattan med lead sång på varje låt med en imponerande röstvariation, låt vara ibland påverkad av en del elektroniska och inspelningstekniska tricks. Exempelvis, lyssna på hans Saga-inspirerade sång på ”Window onto the Sun”. Dessutom spelar han naturligtvis bas (’vanlig’ och stick) samt en hel del av elektriska och akustiska gitarrer med flera solon som utan tvivel inspirerats av Master Steve Hackett som han turnerat med sen länge. Tillsammans med Roger King`s sköna keyboard-klanger och Markos kraftfulla spel på trummorna skapar de ett sound som inte saknar någonting – d v s de låter betydlig mer än vad man förväntar sig av ett tremannaband. Repertoaren är väldigt blandad – vi får höra mycket mer än Progressiv Rock då bandet inte drar sig ett dugg för att även ge sig in i den mer klassiska rocken och popen. Jag tror faktiskt Nick siktar på att nån gång få till en sån där riktigt maffig pophit som slår i de lite bredare lagren. Han är faktiskt ganska nära nu (mer om detta längre ner i recensionen).

Intressant är också att i princip varje låt har allvarliga undertoner och handlar om hur illa det ser ut för mänskligheten framöver. Det gäller framförallt hur vi utarmar jordens resurser och liv. Plus en massa andra reflektioner över saker som till exempel medias fördummande inverkan på oss.

Allmänt sett serveras vi gedigen pop och rock kryddad med mycket keyboards. Plattan har också en låt som står ut lite speciellt, nämligen titellåten ”Tardigrades will inherit the Earth”. Här får jag utfärda en riktigt hitvarning för låten är mycket svängig och med en refräng som äter sig in i huvudet. Texten är faktiskt riktigt rolig trots den minst sagt pessimistiska refrängen. Den handlar om hur vi skall passa på att leva och njuta av våra halv-tråkiga vardagsliv medan vi kan – innan trögdjuren tar över världen. Särskilt roligt är sista rundan text där Nick sjunger om hur det blir när vi blir gamla och skall umgås med barnbarnen. Då skall vi minsann tala om för dom att snart så tar trögdjuren över!

En tjusig instrumental låt med spel på Stick får vi höra i ”Lament”. Annars domineras plattan förutom introt ”Saltatio Mortis” av ett stort antal låtar med sång.

Förutom tidigare nämnda hitlåt gillar jag speciellt låten ”The Singing Fish of Batticaloa” som förutom Nicks fina sång innehåller väldigt mycket välljud från Roger King på diverse klaviaturer. Till sist får vi oss också till livs en lite mer positiv poplåt i ”Stranger than Fiction” som Nick skrivit till sin fru.

Ja, det här är en riktigt trivsam platta på många sätt men den känns ändå inte som något som är absolut oumbärligt. Framförallt ser jag inte den som särskilt framträdande inom Artrocken utan mer som en hyfsad samling rätt allmänna pop- och rocklåtar. Fast titellåten kan nog bli något av en lättproghit.

The Mute Gods – tardigrades will inherit the earth
InsideOut Music

1. Saltatio Mortis
2. Animal Army
3. We can’t carry on
4. The Dumbing of The Stupid
5. Early Warning
6. Tardigrades Will Inherit The Earth
7. Window Onto The Sun
8. Lament
9. The Singing Fish of Batticaloa
10. The Andromeda Strain
11. Stranger Than Fiction

www.TheMuteGods.com
www.facebook.com/themutegods

Betyg:7/10 

Karl-Göran Karlsson

The Mute Gods – Do Nothing Till You Hear From Me

The Mute Gods
The Mute Gods – Do Nothing Till You Hear From Me

Den progressiva rockgenren har ett antal multitalanger och arbetsnarkomaner. Vi känner väl till Steven Wilson som medlem i denna klubb. En annan är basisten, sångaren och låtskrivaren Nick Beggs. Märkligt nog står de dessutom ofta på scen tillsammans då Nick har varit en av Stevens kompetenta medmusiker på de senaste turnéerna med spelningar bland annat i Stockholm nyligen. Nick skiljer sig ändå rätt märkbart från Steven i att han verkar arbeta inom ett mycket brett fält av musik, d v s han är inte lika hårt knuten till det som vi brukar kalla Progressive Rock. Precis detta slås man av på den nya plattan som Nick gjort med kollegorna Roger King (keyboards) och trummisen Marco Minneman under bandnamnet The Mute Gods. Den innehåller 11 låtar av mycket skiftande karaktär där den typiska progressiva rocken faktiskt kommer lite på undantag. Snarare dominerar den lite mer allmängiltiga rocken och popen (ja, ett par av låtarna är riktiga poplåtar, faktiskt).

För att börja med det som jag tycker bäst om och som ändå ligger hyfsat nära progressive och experimentell rock vill jag nämna de tre låtarna ”Feed the troll”, ”Your dark ideas” och ”Swimming horses”. Den förstnämnda låten finns släppt som en video där Nick agerar coolt som progrockens Pippi Långstrump (Feed The Troll OFFICIAL VIDEO). Det är en lite skräckblandad låt med ganska läskiga sounds (även videon ger lite kalla kårar). Jag kan dessutom nästan ta gift på att det också är Steve Hackett som i den andra halvan kryddar verket med diverse gitarrsolon. Trots det finns han inte nämnd i förhandsinformationen för albumet. Mycket märkligt. Eller har Nick själv eller någon av gästmusikerna gått på kurs hos Steve för att få till det där typiska soundet? Strunt samma, i vilket fall finns här några läckra Hackettska (!) gitarrsekvenser. Låten ”Your dark ideas” har starka influenser av King Crimson eller möjligen Stick Men vad gäller soundet och arrangemanget. Jag kan inte låta bli att få associationer till King Crimson-låten ”Happy with what you have to be happy with”. Det är samma lite halvgalna stämning igenom låten. I den senare delen får vi höra ett riktig härligt keyboardsolo (dock misstänkt likt gitarr – jag kan ha tagit miste här) som svänger till något alldeles speciellt på slutet. Det är en låt med ett riktigt skönt gung i. Sen på den tredje sistnämnda låten är det Roger King som står för sköna sound med diverse keyboards-, orgel- och pianokomp. Nick själv kryddar med diverse krumsprång på basen.

Jag nämnde att plattan innehåller lite hit- och pop-låtar också. Då tänker jag speciellt på låten ”Night School for Idiots”. Det är faktiskt en riktigt skön låt med en ganska rolig text där Nick på olika sätt talar om vilket jubelidiot han är (!) för att han sumpat en tjej. Nick sjunger riktigt soft och avspänt här. Annars får jag väl säga att allmänt sett är sångrösten helt OK men inte på något sätt unik. En annan låt med hit-karaktär är låten varifrån bandet tagit sitt namn ”Praying to a mute god”. Även på denna gillar jag Nicks sång men kanske framförallt Roger Kings keyboard- och orgelkomp. Låten har tyvärr ett kaotiskt slutparti som nog gör att tankarna på en hit får slås undan. Utan att ha tillgång till hela texten så inbillar jag mig att det finns en hel del funderingar bakom. Det kan vara funderingar kring att vi tillber en gud (eller gudar) som inte riktigt kommer till tals på grund av alltför högljudda mänskliga företrädare som förvanskar det egentliga budskapet.

De flesta övriga låtar lämnar mig tyvärr ganska ointresserad och jag tycker speciellt att det var onödigt att lägga till de två bonuslåtarna ”Last man on Earth” och ”Mavro Capelo”. De tillför ingenting. Man kan dock notera att sista låten på albumet sjunger Nick tillsammans med sin talangfulla dotter Lula Beggs som uppenbarligen är på väg att göra sångkarriär (hon sjunger riktigt bra). Låten handlar om problemet att kombinera musikeryrket med föräldraskapet, något som det förmodligen ligger en hel del personliga erfarenheter bakom. En lite väl sötsliskig låt men förmodligen skriven med ärliga syften.

Det här är en intressant platta med mycket innehåll för den med bred musiksmak. Men här finns också partier där det går lite mer på tomgång utan den där riktiga inspirationen. Men i vilket fall – multitalangen Nick Beggs imponerar tillsammans med sina två kollegor på denna release.

The Mute Gods – Do Nothing Till You Hear From Me
InsideOut Music

 

1. Do nothing till you hear from me 00:07:45
2. Praying to a mute god 00:05:06
3. Nightschool for idiots 00:06:00
4. Feed the troll 00:04:55
5. Your dark ideas 00:04:41
6. Last man on earth (bonus track) 00:05:30
7. In the crosshairs  00:03:18
8. Strange relationship  00:06:10
9. Swimming horses 00:07:05
10. Mavro capelo (bonus track) 00:05:10
11. Father daughter 00:04:09

www.TheMuteGods.com

 

Betyg: 7/10

Karl-Göran Karlsson