Ulf Classon – Årsbästalista 2017

TANKAR ANGÅENDE 2017:

Jag tycker det har varit ett ganska konstigt musikår. Eller det känns konstigt på något sätt kanske jag skall säga. Kan det kanske ha att göra med att jag tycker att året har sprungit förbi ovanligt snabbt i min värld? Och det i sin tur kanske hänger ihop med att jag har en ovanligt stor hög med skivor som jag vill kolla upp men helt enkelt inte hunnit ännu? De skivor jag har hunnit lyssna på, hur bra de än må vara, har inte heller de gett mig något riktig superöverraskning. Något som välter en på ända och förändrar hela ens musiklyssnande för någon månad eller två. Något som förtrollar all ens tid och rum. Det har helt enkelt varit jäkligt stabilt av redan beprövade kort. Med det sagt så vill jag även påpeka att det har varit ett väldigt starkt skivår vilket gjorde att årsbästalistan satt hårt inne att mejsla fram. Det var först när polletten damp ner angående min vinnare som bitarna började falla på plats.

Som vanligt är min lista en spretig historia men jag tror samtidigt den visar upp min musiksmak på ett ganska okej sätt. Lite roligt är att min stora hjälte Neil Young lyckades prångla ur sig två olika skivprodukter (inget ovanligt i och för sig) men förkommer inte någonstans på hela listan. Ska jag vara ärlig så tog inte nya, och nyligen släppta, The Visitor mig med storm trots en del pärlor och postuma Hitchhiker räknas väl inte va? Eller? Låtarna på skivans spelade ju in i en enda sittning den 11 Augusti 1976 men albumet släpptes aldrig. Många av låtarna kom sedan att släppas på andra Neil-skivor men det är ju först nu som albumet med de första inspelningarna släpps. Räknas det inte som en ”ny” skiva då? Kanske inte men lite spännande är det dock att tänka i de banorna. Hur som helst, det var ju inte det denna ingress skulle handla om, så låt mig sluta svamla och istället gå vidare med årsbästalistan 2017:

ÅRETS BÄSTA ALBUM:

1. Accept – The Rise of Chaos
The Rise of Chaos känns det som att låtskrivarduon Hoffmann/Baltes börjar hitta tillbaka till den gamla goda känslan. På fjärde albumet med Mark Tornillo vid mikrofonen så låter det nämligen mer klassiskt Accept än tidigare sedan comebacken. En välavvägd blandning mellan smattrande höghastighetsdubbelkaggar och mellantempotunggung kryddat med snygga melodier och ett högklassigt låtsnickeri. Detta kan vara Accepts mest solida album sedan Metal Heart (1985).
Bästa spår: No Regrets

2. Walter Trout – We’re All in This Together
Man skulle kunna tro att fjorton spår och lika många gästartister skulle göra Walter Trouts senaste giv till en spretig historia. Icke då. Trots att han har skrivit låtar med var och en av gästerna i åtanke så finns här inget som tyder på att det är något annat än just ett Walter Trout-album. Att han dessutom har lagt sina sjukdomsproblem och ångesten som hörde därtill bakom sig och nu blickar framåt med ny livslust gör att hans gitarrspel glöder som aldrig förr. Ett av de mest genuina bluesrockalbumen jag har hört på länge.
Bästa spår: She Steals My Heart Away

3. Deep Purple – Infinite
Detta är ett smått fantastiskt album av allas vårat Deep Purple! Melodierna är tillbaka på allvar och här finns en lekfullhet i låtskrivandet som inte funnits i samma utsträckning på ett bra tag. Jag väljer att bortse från The Doors-covern som avslutar skivan. Denna lila version är inte dålig men är fullständigt poänglös på ett studioalbum med Deep Purple. Kan man blunda för denna lilla fadäs och sedan ge skivan tillräckligt med tid att räta ut några skönhetsfel så kan detta vara deras bästa album sedan The Battle Rages On (1993) till och med!
Bästa spår: The Surprising

4. Black Country Communion – BCCIV
Den just nu vassaste supergruppen av dem alla slår också till med sin vassaste giv i karriären. Interna slitningar till trots så är detta det album där de känns mest som ett band. Jag kan ibland tycka att Glenn Hughes ”skriker” för mycket och hade önskat lite mer sång av Joe Bonamassa men man kan inte få allt. Black Country Communions fjärde giv är en tungt rockande sak som borde få alla fans av classic rock att gå i spinn.
Bästa spår: The Last Song for My Resting Place

5. Siena Root – A Dream of Lasting Peace
Musikkollektivet Siena Root slutar inte att överraska. Deras resa från psykedelisk och jammig sjuttiotalsrock till fullfjädrad tungrock någonstans mellan Deep Purple och The Allman Brothers är smått imponerande. De uppfinner knappast hjulet igen men sättet de tar sig an musiken och den nivån de har på låtskrivandet gör dem till Sveriges just nu bästa band.
Bästa spår: Growing Underground

6. IAmFire – From Ashes
Vem hade kunnat tro att årets bästa stoner rock/metal-släpp skulle ha sina rötter i Danmark och med vår egen Peter Dolving på sång? De balanserar de vibrerande fuzzriffen med de psykedeliska ökentonerna som om de vore fastrotade i Palm Desert, Kalifornien sedan födseln. Lägg där till Dolvings skiftande sång som både kan ryta och vara skör på samma gång men också allt där i mellan. IAmFire inte bara överraskade mig, de fullkomligt vräkte mig på ända med denna debut!
Bästa spår: Eyes Wide Open

7. Horisont – About Time
Horisont
gör inte samma album två gånger och deras utvecklingskurva pekar definitivt åt rätt håll även om de aldrig har släppt ett dåligt album. De progressiva inslagen som sakta har vuxit fram börjar nu få allt mer plats och de Rush-osande partierna som får trängas med orgelmelodierna och de medryckande riffen börjar sitta där de ska. De har gått från att enkelt kallas för ”retrorock” till att nu vara en mer svårdefinierad och småproggig avart av den samma. Personlighet och ett eget sound kan man också kalla det.
Bästa spår: Electrical

8. Bonafide – Flames
Med små medel utvecklar tioårsjubilerande Bonafide sin boogierock och bjuder på såväl The Black Crowes-vibbar som soulkänsla på sin sjätte studiogiv. Men älskare av riffrock behöver inte vara oroliga då Flames är precis allt det där man vill ha med Bonafide. Bredbenta riff, medryckande refränger och ett gôtt gung!
Bästa spår: Bottle of Jack

9. Knifven – Brinner
Det är inga konstigheter när Knifven levererar sin andra laddning med högenergisk svensk punk. Högt tempo, medryckande, starka melodier, modet att variera sig samt slagkraftig lyrik. Kort och gott ett fantastiskt trevligt album som alla fans av svensk punk borde kolla upp.
Bästa spår: Pusslet

10. Vokonis – The Sunken Djinn
Ett år efter deras bejublade debut så drämmer Boråstrion Vokonis till med ytterligare ett doomverk av sällan skådat slag. Tyngden är påtaglig och man kan se hur högtalarna vibrerar när deras blytunga fuzz rullar fram. Jag kan tycka att debuten Olde One Ascending känns råare och mullrar lite mer medan The Sunken Djinn har låtar som är något lättare att ta till sig vilket gör den till en perfekt uppföljare. Det är ingen tillfällighet att Vokonis har försatt hela stoner/doom-världen i gungning.
Bästa spår: Blood Vortex

BUBBLARE (I bokstavsordning):

Alice Cooper – Paranormal
– Kanske lite spretig men ändå en samling ruskigt starka låtar.

Black Aces – Anywhere But There
– Aussiepubrock utan krusiduller som jag aldrig kan får nog av.

The Chris Robinson Brotherhood – Barefoot in the Head
– CRB levererar jordnära kråk-rock med lagom mycket rökverk.

Gin Lady – Electric Earth
– Jag hör både Neil Young och Allman Brothers och kan inte klaga.

The Haunted – Strength in Numbers
– Favoriterna levererar krossarthrash som vanligt.

Ironbird – Ironbird
– Black Sabbath och Led Zeppelin förenas i svenska Ironbird.

Mr. Big – Defying Gravity
– Vem hade kunnat ana denna rockfest av ett ”balladband”?

Nekromant – Snakes & Liars
– Raggardoom!

Robert Plant – Carry Fire
– Årets rödvinsplatta levereras av den stilsäkre herr Plant.

Ryan Chrys & The Rough Cuts – Shovel Full of Coal
– Outlaw country när den rockar som bäst!

ÅRETS JÄV: Egonaut – The Omega
Då jag inte betygsätter skivor med band där vänner ingår så vet ni att jag som brukligt utser årets jäv istället och i år är det Egonauts tur att ta hem pokalen! Bandets musikaliska utveckling fortsätter framåt med stadiga steg och har gått från bastardrock till dagens doom’n’roll. Ett ockult skimmer har sänkt sig över soundet och musiken är välkomponerad och varierad. Fans av tung och mörk rock/metal bör kolla upp The Omega med en gång!
Bästa spår: Offerings

ÅRETS COVERALBUM: The Quireboys – White Trash Blues
The Quireboys
tog gamla bluesklassiker och filtrerade dem genom sin patenterade pubrock och resultatet blev en hejdundrande bluesrockfest! De lyckades verkligen att göra låtarna till sina egna utan att tumma allt för mycket på originalets själ. Skivan White Trash Blues hade lika gärna kunnat vinna årets partyplatta om en sådan kategori hade funnits. Hade coveralbum dessutom varit tillåtna på listan med årets bästa album så hade den lätt legat på topp-10.
Bästa spår: Leaving Trunk

ÅRETS EP: Black Stone Cherry – Black to Blues
Till skillnad från The Quireboys så valde Black Stoner Cherry att endast spela in sex spår med bluesklassiker men som de gör det sen! Örhängen med bland annat Muddy Waters och Albert King kläs här i Black Stone Cherry-soundet vilket i sin tur bevisar att gränsen mellan blues och sydstatsrock är hårfin. Ett måste för alla fans av Kentucky-gänget!
Bästa spår: Champagne & Reefer

ÅRETS LIVEDOKUMENT: Joe Bonamassa – Live at Carnegie Hall
Black Sabbath
s sista framträdande och Def Leppards rökare från Detroit i alla ära. Ja listan på riktigt trevliga konsertdokument (på skiva eller visuell media) är i år ganska diger men ingen rår på Joe Bonamassa. Det är kanske inte så mycket fart och fläkt när han intar anrika Carnegie Hall för att framföra sina låtar på akustisk gitarr men ack så snyggt det där. Hela inramningen med ljussättningen, akustiken, medmusikanternas insatser men framförallt sångarrangemangen med körsångarna är så gott som fläckfri. Det är tillfällen som dessa då bluray-formatet kommer till sin rätt och höjer upplevelsen ytterligare ett snäpp.
Starkaste konsertminne: Cello-solot!

ÅRETS KONSERT: Brant Bjork på Sticky Fingers
Legendaren Brant Bjork intog Sticky Fingers scen i September och sedan följde en lektion i hur ökenrock skall framföras och låta. Med fuzzpedalen i botten och ett inrattat ljud som fick inredningen att vibrera så lotsade han oss genom sin karriär på sitt självklara übercoola sätt. Jag stod med ett fånigt leende mest hela tiden och barens drycker rann väldigt lätt. Kort och gott en perfekt kväll och efteråt hade jag en känsla av helhet. Mitt musikaliska liv var komplett och jag behövde inte besöka en enda konsert mer i mitt liv. En helt fantastisk känsla som jag aldrig har känt förut och som jag gärna upplever igen.
Starkaste konsertminne: Att få träffa Brant efter konserten!

TANKAR ANGÅENDE 2018:

Vad händer under 2018 då? Jag som sällan åker på festivaler längre är faktiskt lite bitter över att Sweden Rock Festival redan är slutsålt för jag hade velat se band som Rose Tattoo, Shooter Jennings och Doc Holliday. Men jag klarar mig nog bra ändå då biljetter till bland annat Foo Fighters och The Chris Robinson Brotherhood redan är inhandlade. Speciellt Chris Robinsons lilla brödraskap ser jag fram emot något enormt. Det kan bli årets bästa konsertkväll. Sedan blir det nog också en hejdlöst blöt kväll i hemstaden då punktrion Troublemakers, Mögel och Krösus skramlar loss tillsammans!

I skivväg kommer inledningen av året att präglas att av nyutgåvor från bland annat Tankard och Testament! Äntligen skall jag få spisa The Meaning of Life och The Gathering på skivtallriken! Sedan vet jag redan nu att den nya skivan med Beth Hart och Joe Bonamassa kommer bli ytterst trevlig och både Fu Manchu och Corrosion of Conformity kommer förmodligen leverera tunggung. Fast frågan är om någon kommer kunna slå Saxon 2018? Jag har inte hört nya skivan ännu men är den bara halvbra så kommer den klå alla andra ändå! Om nu inte lille Dirkschneider har hittat tillbaka till storformen med sitt U.D.O. vill säga. Så ja, 2018 har alla förutsättningar till att bli ett trevligt år. Så gott nytt hårdrocksår på er allihopa!

/Ulf Classon

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.