Krister Linder – Across The Never

Ibland stöter man på musikalbum som höjer sig högt över mängden musik som man normalt sett gillar att lyssna på (för att inte tala om jämfört med det man inte gillar!). Det är musik som påverkar en så till den milda grad att den rent av dominerar verkligheten under en kortare eller längre tid. Dessa låtar eller musikstycken kan för ett tag ständigt rulla runt i huvudet, d v s man är i det närmaste helt besatt av dem. Dessa ultimata musikupplevelser verkar dock inte drabba alla människor. Min uppfattning är emellertid att dessa upplevelser är vanligare bland oss som gillar vad man brukar kalla Progressiv Rock eller Artrock. För oss betyder musiken och musikupplevelserna (nästan) allt under vissa perioder av livet. Musiken är inte bara en tillfällig stämningshöjare under vardag och fest utan vi har musiken som en väldigt nära följeslagare periodvis.

För egen del är dessa upplevelser naturligtvis oftast kopplade till album från favoritartisterna och bland dessa finns de riktigt stora inom genren: Genesis (allt från ”Trespass” till ”Wind and Wuthering” räknas hit för mig), King Crimson, Pink Floyd, Yes, Änglagård, Porcupine Tree/Steven Wilson, RPWL, Marillion, Gazpacho och Riverside/Lunatic Soul. Men trots allt, det kan gå ganska länge (kanske flera år) mellan releaser som har just denna extra guldkant.

Kanske lite oväntat för en del så finns för mig även en artist som knappast kan föras till Artrock-genren men som jag ändå vill lägga till bland mina absoluta favoriter med guldkant-status. År 2006 släpptes den otroliga plattan ”Songs from the Silent Years” av den svenske sångaren Krister Linder. Det kan vara den platta som jag spelat allra mest av alla plattor jag lyssnat på genom åren (möjligen med undantag för några Genesis-plattor). Underbar musik som enligt min åsikt faktiskt har samma emotionella attraktion som många av mästerverken inom den progressiva rocken. Musik som berör djupt både med texter och med de musikaliska arrangemangen (bästa exemplet här är kanske låten ”Don’t lose your way”). Kristers röst är ju väldigt speciell och närmast besläktad med Yes-legendaren Jon Anderson (vilket alltså ger ytterligare en sorts koppling till den progressiva rocken).  Krister har en lång karriär bakom sig. För mig var han välkänd redan före släppet av ”Songs…”. Han gjorde flera suveräna plattor i duon Dive på 90-talet och redan innan dess slog han igenom med dunder och brak med låten ”Ingen kan älska som vi” från filmen med samma namn i slutet av 80-talet. Sedan Dive-tiden har han hållit på med diverse projekt lite i bakgrunden innan ”Songs..”-plattan. Även efter ”Songs..” ’försvann’ han mer eller mindre från scenen förutom för några filmmusikuppdrag, bl a i filmen ”Metropia”. Denna film sågades tyvärr skoningslöst i pressen vilket är synd med tanke på musiken (lyssna särskilt på den underbara låten ”Dare”). Han gjorde även en del spelningar för FN (t ex World Humanitarian Day i New York, 2012) och några digitala släpp av enskilda låtar. Men sen 2006 har alltså inga full-längdsalbum släppts om man undantar filmmusiken till ”Metropia” (2009) och filmmusiken till filmen ”The Nile Hilton Incident”(2017). Men Krister har ingalunda legat på latsidan (även filmmusiken kräver ju en del). Efter en tillfällig flytt till New York är Krister nu tillbaka med en ny platta med titeln ”Across The Never” innehållande inte mindre än 14 låtar med en totallängd på över 68 minuter. Som ni förstår var det förstås jättespännande att få chansen till en recension av detta album. Jag frågade mig naturligtvis: Är detta lika bra som ”Songs…”?

Krister har på den nya plattan tagit ytterligare några kliv framåt vad gäller låtskrivande men kanske framförallt vad gäller de musikaliska arrangemangen. Krister står för allt spelande och komponerande på plattan som i princip är helt ELEKTRONISK! Allt komp till hans underbara sång består alltså enbart av samplade eller syntetiskt sammansatta ljud med bara ett lysande undantag (jag återkommer till det senare). Den nya plattan är alltså verkligen ett gigantiskt soloverk utfört av Krister själv. Det har uppenbarligen tagit lång tid (nära 13 år) och det är tydligt att vi här har att göra med en verklig perfektionist. Det verkar som att Krister inte släpper något som han inte är helt nöjd med. Därför tar det tid. Får mig att tänka på bland annat Peter Gabriel som verkar ha kört samma strategi. Några av låtarna har dock släppts tidigare så allt är inte nyskrivet men i alla fall det mesta.

Fastän man känner igen Kristers musik på många sätt så liknar ändå den nya plattan egentligen ingenting av det jag hört tidigare. Jag vet egentligen inte vad jag skall kalla stilen. Electronica låter fel även om det rent faktamässigt borde ligga nära. Ambient? Space Rock? Cyber-rock? Syntrock? Dub-step? Singer-Song writer (?). Nej, jag får helt enkelt ge upp här och helt enkelt säga att det finns drag av allt tidigare nämnda utan att det stannar i någon speciellt utvald genre. I den meningen är det här verkligen en kreativ smältdegel som känns progressiv i ordets egentliga mening. Så jag tvekar inte att även lyfta in Krister i den Progressiva rocken eller Artrocken även om vi exempelvis har totalt avsaknad av riktiga trummor i kompet (bäva månde puritanerna!).  

Titeln och framtoningen på plattan (inte minst understruken av omslagsbilden) ger associationer till Fantasy och Science Fiction. Det gäller också många enskilda låtar men dock inte alla. Några av låtarna är mer jordnära och även rätt så politiska. Därför är det inte riktigt klart om vi har att göra med ett koncept-album eller ej (fast troligen är det inte det). Albumet är mycket mastigt att ta sig igenom och kräver faktiskt rätt mycket av lyssnaren. Själv var jag tvungen att ta innehållet i portioner, särskilt med tanke på att jag fann så mycket olika saker i låtarna. Att lyssna på detta kändes verkligen som att upptäcka nya världar hela tiden. Därför var det också svårt att utnämna solklara favoriter men visst har det efterhand utkristalliserats några sådana. I det följande försöker jag beskriva låt för låt så gott jag kan. Ni får ursäkta om det blir mycket text men det är uppenbart att Krister lagt ner så mycket jobb på varje låt och arrangemang så jag tycker att alla låtar förtjänar individuella kommentarer. I tillägg skall sägas att även texterna är värda uppmärksamhet. Det är dock inte alltid de är fullt begripliga vilket ju på sätt och vis tillhör det artistiska skapandet av den här sortens musik. Krister har i alla fall denna gång varit smart nog att trycka upp dessa i tydlig text som till och med klarar det lilla CD-formatet. Här slarvas det ju annars enormt när det gäller CD-paketerad musik.

Låt 1: ”Awake & Dissolve”

Det här var en låt som det tog tid att ta till sig, inte minst för att stilen kändes så pass ny vad gäller Kristers musik. En mycket experimentell ljudbild med flera pauser och en massa mystiska elektroniska ljud. Emellanåt får man också känslan av att man lyssnar på någon sorts maskiner vid vissa vändningar av låten. En bit in i låten hör man även polis- eller ambulanssirener i bakgrunden och det är uppenbart att Krister vill få in lite av storstadskänslan i New York i ljudbilden. (Här kan jag också flika in att många av foto-illustrationerna som medföljer i inner-häftet är tagna i New York). Men rösten är lika bra och pålitlig som alltid. Knivskarp och ljus. Låten får efterhand en distinkt takt och särskilt i det andra sångpartiet är takten sugande och suggestiv vilket passar otroligt bra till sången med en alldeles särskild höjdpunkt efter textraden ”’Til the stars have turned to blackened holes”. Låten har ett makalöst vackert slut i ett skönt ackord som långsamt tonar eller svävar ut i luften som en sorts rykande vattenånga – först distinkt och tydligt men sen långsamt upplöst i intet. Just detta sätt att behandla ljud är i sig inget nytt för Krister, vi har hört det många gånger tidigare. Men på denna platta hör vi det mer än någonsin och det ger en fantastisk elasticitet och spänning åt låtarna. Just denna låt är verkligen en av de starkaste på plattan även om det tog tid att inse det.

Låt 2: ”Other skies”

Ett liknande omdöme måste ges även för låt nummer två. Den här låten är kanske den av alla som ger mest Fantasy- eller Science Fiction-känsla. Inte bara p g a den spännande ljudbilden, bland annat med extrem användning av eko-effekter, utan även för texten som talar om icke-jordiskt ursprung (”I come from other skies, across the never”). Fast andemeningen i texten kan faktiskt vara en annan där utomjordingen kanske istället syftar på den som sitter och övervakar oss genom avlyssning av internet, telelinjer och rent av bevakar oss med drönare. Låten innehåller många spännande ljud med associationer till vattenfall, regn och rent av sprakande transformatorer med pulserande rytm. Här finns även ett röstkomp med samplade kvinnoröster. Utmärkande är även någon sorts bas-synt med varierande volym upp och ned med sprakande övertoner. På slutet får vi höra Krister använda sin underbara röst i de riktigt höga registren mer eller mindre som ett extra instrument då han upprepande sjunger “I’m ready”. Den sprakande basen kommer tillfälligt tillbaka men på slutet tar starka ekoeffekter över och låten tonar långsamt ut.

Låt 3: ”Night Eye”

“And now for something completely different”  (för att använda ett berömt Monty Python-citat). Tredje låten har en helt annan karaktär som mer påminner om elektronisk dansmusik. Skumma elektroniska ljud avlöses av en distinkt takt som på ett mycket coolt sätt fortsätter genom hela låten med olika betoning och slagljud. Ibland tar låten fart med lite mer markerad takt, delvis med mycket skumma ljud men även med mycket coolt fingerknäppande, för att strax därefter plötsligt upphöra. Men ändå marscherar takten på på något sätt på hela tiden (märkligt).  Krister använder starka ekoeffekter i rösten genom hela låten vilket ger en speciell rymd åt sången. Låten avslutats med ett väldigt skönt instrumentellt slutparti med xylofon-liknande eller klockspels-liknande ljud. Allra sist ett abrupt slut som i en hastigt avbruten brusig radiosändning. En mycket speciell låt.

Låt 4: ”You were always”

Nästa låt var den som först fick mig att inse att den här plattan faktiskt är något alldeles speciellt. Från allra första början tog jag till mig denna fantastiska låt som är nästan outhärdligt vacker i både sång och ackompanjemang. Den inleds av undersköna ljud som jag från början inte kunde bestämma mig för om de var samplade eller naturliga (d v s spelade på ett instrument). Klangbilden var märkligt välbekant och jag visste att jag någon gång hört detta förut. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var (läs vidare om detta i låt nummer 10!). Ljudet verkar komma från slag mot strängar men man hör även märkliga vibrerande ljud, ungefär som om strängarna kom åt trä- eller metallpartier. I vilket fall, det ger en mycket behaglig och synnerligen harmonisk ljudbild. Sen inleder Krister sången med en alldeles fantastisk strof (med en alldeles speciell innebörd för mig som ju faktiskt jobbar professionellt som molnforskare):

 ” Steel clouds may very well obscure the heavens, they’re still just a tiny crust hiding forevers”.

Frånsett den poetiska omskrivningen av det faktiska förhållandet (d v s ovan molnen ser vi verkligen bort emot oändligheten) så inser jag att Krister närmast försöker sig på en smått religiös metaforisk beskrivning av människan som en (trots skavanker) gudomlig varelse, uttryckt i textraden ”You were always perfectly divine”. Tillsammans med den fantastiskt harmoniska musiken ger det här en starkt trösterik och rörande känsla. Det här är en starkt humanistisk sång som skänker tröst i en tid då det kan vara svårt att tro på mänskligheten. Man kan dra vissa paralleller till låten ”Don’t lose your way” från ”Songs”-plattan som också var en starkt peppande och trösterik låt.

Musikupplevelsen förstärks av Kristers sköna röst som han inte bara använder för att föra ut texten utan han mer eller mindre wailar (jag hittar inget bättre ord) i det högre registret på flera ställen. Det här är underbart vackert och det understryker återigen vilken fantastisk sångkonstnär han är. Man brukar oftast tänka på amerikanska sångerskor som Mariah Carey och Whitney Houston när man pratar om wailande men för mig är Kristers långsamma och mer återhållsamma variant i de högre registren oerhört mycket mer njutbart. Även hans växlingar från ett lågmält läge där rösten nästan brister (”..we lie, we hide..”) direkt över till en stark och intensiv ton i frasen ”..then fall to fly” (sista ordet markerat för att just här sjunger Krister så starkt) är också mycket imponerande.

Arrangemanget är också väldigt läckert i inledningen till den andra versrundan där Krister serverar oss ljud från något som först låter som en kvinna som sjunger men där man så småningom inser att detta är syntetiskt framtagna ljud med mänsklig röstkaraktär. I vilket fall är det mycket spännande och effektfullt. Slutet av låten bjuder på ännu mer skönt wailande för att precis allra sist övergå i en lite smått otäck avslutning med mollackord. Men, trots det sista, det här är en låt som är full av ömhet och kärlek (om jag vågar uttrycka mig så). Ett av de absoluta toppnumren på plattan, ja, troligen också min absoluta favorit. Möjligen är det här en låt som ni tveksamma skall ta och lyssna till allra först.  

Låt 5 ”Gone”

Efter denna mastiga inledning på plattan blir det nu om möjligt ’ännu värre’.  Kanske är låten ”Gone” albumets riktiga mästerverk men eftersom den har varit känd ett tag har den väl en specialställning som en ”gammal låt” på det nya albumet och kanske bör behandlas separat.  Denna låt släpptes med sin video (från Stockholms gator) på Youtube i april 2013. Jag fastnade för den direkt första gången jag såg videon och lyssnade på låten. Märkligt nog känns den fortfarande lika fräsch och stark som då. Att den är så stark beror inte minst på texten som rör vid livets allra svåraste frågor och därtill ovedersägliga fakta. Vad händer när vi dör? Jag tar mig friheten att citera de första raderna i texten:

” When we’re gone, the Sun remains the same,
   When we’re gone, the Earth rotates the same,
   You’re a firefly, approaching light of day,
   You’re a superstar, burning to fade away”

Otroligt vackert formulerat! Hur liten och obetydlig är inte varje individ i det oändliga perspektivet. Men ändå – helt unik och gudomlig (som Krister uttryckte det i den tidigare låten). Jag skall inte avslöja mer av låtens filosoferande utan det måste höras.

Det är också låtens klangbild som är så oerhört gripande. Det börjar redan från de första tonerna med ett repetitivt tema.  Ett åskmuller bryter plötsligt fram, regnet tilltar och mitt i allt detta hörs kvittrande fåglar och trafikljud. Sen, långsamt, långsamt sköljer en stämningsfull matta av klanger fram innan takten slås på och sången börjar. Just takten här markeras också då och då väldigt effektfullt av några stegrande bankanden på ett helt genialt sätt! Vi har också de långsamma tonerna i de nedre registren (ungefär som en basgitarr) som bryter fram då och då, precis som några enstaka pianotoner. Och så Kristers paradnummer; eko-effekterna. Överallt, på bakgrundskomp och röst, vilket ger en oerhörd rymd i ljudbilden. Och återigen, de långsamt avtonande slutackorden, bara plötsligt avbruten av några avlägsna trummor i marschtakt och några långsamma piano-toner.

Bara den här låten ger motiv för ett inköp enligt min mening. Ett absolut mästerverk!

Låt 6 ”The Great Surrender”

Låten inleds med närmast sjuka puttrande, pruttande och fräsande ljud. En markerad takt drar igång som sedan följer med i hela låten och kring vilket allting roterar. Man får känslan av att det rör sig om en kristen lovsång eller i alla fall en lovsång på något sätt till någon sorts skapare. ”Lucifer calling” i texten antyder angreppen från livets frestelser för vilka man ibland faller och måste söka förlåtelse (”Forgive me”). Det är ett väldigt snyggt instrumentellt komp till sången, både taktmässigt och i harmonierna. Mycket medryckande takt som passar perfekt till sång och klanger. Det låter faktiskt lite som harpa emellanåt i ett väldigt snyggt parti mellan verserna och på slutet med en närmast suggestiv takt. Det finns ett parti mitt i låten där Krister tänjer rejält på gränserna för hans sång (i textraderna ”There were times I thought I was winning, when I had them all spinning, spiraling down. Oh, so simple though.”). Lite mer aggressivitet men fortfarande så oerhört vackert sjunget.  En genial avslutning följer sedan där man får känslan av att stå utanför en kyrka och höra den ekande dova sången och musiken genom väggarna. Får mig att tänka på Neal Morse och hans fina ”Outside Looking In” från plattan med titeln ”?” (som ju definitivt har ett kristet budskap).

Låt 7 ”Pure Like Fire” + Låt 8 ”Alchemy”

Så kommer vi då till mitten av albumet där vi enligt min mening bjuds på ett par lite mindre engagerande låtar. Fortfarande bra men ändå inte i närheten av vad vi hört så här långt. Den första låten är ännu en sorts lovsång i samma stil som föregående låt. En rätt så intetsägande låt där dock början är spännande ljudmässigt och även slutet med en fin lite sprakande klang som långsamt försvinner. Påföljande låt har också en spännande inledning med storstilade magnifika ljud och – där är de igen ; polissirenerna! Sen vidtar elektroniska rytmslag och sång.  Möjligen är detta enda låten där sången kanske inte är lika övertygande som i övrigt. Undantaget kommer efter textraden ”I will rise like vapour” då vi återigen får höra några underbara höga toner från Krister.

Låt 9 ”Cowboys and Snowdens”

Efter dessa lite halvinspirerade nummer kommer så återigen en riktig smällkaramell! En låt med politisk sprängkraft och tydliga (nåja) budskap: Låt oss slippa den onödiga och skadliga övervakning som Edward Snowden avslöjade! Dessutom, sluta med cowboy-fasonerna och släpp fångarna från Guantanamo-lägret! Åtminstone är det så som jag tolkar texten.  Mycket dramatisk inledning på låten med hotfulla tongångar och mörk himmel! Fortsätter även in i sången med massor av ekon och dova toner. Man får riktigt huka sig. Massor av små läckra ljuddetaljer. En nästan vädjande refräng (”Bring me your morning”) som ber om förändring och besinning vad gäller övervakning och mänskliga övergrepp. En uppmaning som nog alla kan ställa upp på men som tyvärr efter de senaste årens terrorhändelser riskerar att eka för döva öron i högre politiska led. Trots det – det här är en alldeles underbar låt som jag hoppas kan få den uppmärksamhet den förtjänar.

Det här är också en låt som skrevs för flera år sedan (2013 eller t o m tidigare). Trots tiden som gått så är budskapet hur aktuellt som helst. Guantanamo-lägret är fortfarande där och övervakningssamhället är närmast ännu mer utvecklat än när låten skrevs. Jag menar, Krister skriver om ”computer watching me” och ”spying drones” (tidigare i låt 2) men vad han missat är den övervakning som idag sker via mobiler utrustade med GPS-information och sociala medier. Det här är väl egentligen det enda som antyder att tiden har gått en del sen låtarna på detta album skrevs.

Låt 10 ”Isle of I”

Vilken överraskning! Efter dessa dramatiska och mörka tongångar kommer så något helt annat som bryter av fullständigt stilmässigt. En stilla, helt instrumental låt med postludium-känsla, d v s den påminner om den typ av orgelmusik som jag fick lyssna till under barndomens kyrkobesök som avslutning efter gudstjänster i kyrkan. Innerlig, varm och djupt personlig reflekterande musik. Lite drag och inspiration av kompositörer som Bach och Händel kan man kanske ana men det här är ändå så väldigt annorlunda. Kan man tala om ståpäls så är det något man får av just detta helt instrumentala stycke. Tillvaron stannar plötsligt upp ett tag och man sjunker djupt in i stämningarna. Otroligt fascinerande musik! Och efter ett tag kommer jag på vad det är för klanger som låter så bekanta och som jag noterade redan i låt nummer 4 ”You were always”: Nyckelharpa! Jag har alltid fascinerats av detta instrument. Fast Krister spelar inte med stråkar utan knäpper med fingrarna eller möjligen slår med någon sorts stav på strängarna samtidigt som han manövrerar med tapparna och stavarna. Det låter otroligt vackert i all sin enkelhet men även i kombination med några sparsamt pålagda atmosfäriska orgel- eller keyboardklanger. Det här är en klart lysande diamant bland guldkornen på detta album!

Låt 11 ”Never Said Alien”

Nästa låt är en riktigt ruskig och läskig sak som i alla fall får mig att rysa. Det här är mer än bara musik och stämningarna påminner mer om science fiction eller skräckfilm. En dov markerad mullrande men även plingande takt inleder före Kristers sång. En sorglig början på låten och det låter nästan som en sorts dödsmarsch eller requiem, efterhand med skön stämsång och eko-effekter. Skräcken griper långsamt tag i en och han sjunger: ”Don’t let the cold get ahold of your soul”. När refrängen kommer övergår plingandet tillfälligt i en mer metallisk taktmarkering. Är det måhända nyckelharpan i farten igen (jo, jag tror det)? Krister sjunger: ”The cat is out, but the world is ours, we never said alien”. Man undrar verkligen vad han syftar på. Vad är det för katt? Är det en symbol för ett odjur (en alien?) som väntar där ute? Ja, frågorna är många men det är väl öppet för den egna tolkningen. Science Fiction stämningen accentueras på slutet av ett ljud som låter ungefär som man tänker sig ett störtande flygplan eller varför inte ett rymdskepp. Det här är en riktigt ruskig låt men ändå ruskig på ett mycket behagligt sätt.     

Låt 12 ”Vine of Souls”

Denna låt är en liten mellanakt till själva avslutningen på plattan. Helt ’instrumentell’ eller vad man skall säga, elektronisk kanske?. En massa sköna ljud blandat med mer underliga sådana.

Låt 13 ”Conquer”

Atmosfäriska ljudmattor med lugnt pianotema inleder, en pulserande rytm växer fram kring vilken låten kretsar i fortsättningen. Skön sång igen med mycket ekoeffekter. Jag skulle vilja säga att Kristers sång på denna låt nog är den mest krävande av allt jämfört med det vi tidigare hört på detta album. Tvära kast i tonerna och i intonationen, och på slutet svävande höga toner inbäddat i mäktiga atmosfäriska klanger. Återigen mycket fint samspel mellan sång och komp, särskilt i refrängpartiet. Förvånansvärt svängigt igenom hela låten trots den rätt så enkla taktmarkeringen. På slutet använder Krister rösten skickligt som ett extra välljudande instrument i de höga registren. Låten försvinner sakta ut med pianotonerna och andra ljud i tydligt eko. Läckert!

Låt 14 ”Across The Never”

Så har vi då nått den allra sista låten som bär hela albumets titel. Undersköna elektroniska ljud, låter som klockspel och toner som går upp och ned systematisk. Påminner inte så lite om det vi brukar höra från Philip Glass och hans filmmusik (t ex  i filmen ” Koyaanisqatsi”). Underbar, känslofylld sång i en väldigt varm och vänlig ton. Texten är också mycket filosofisk och storslagen. Binder ihop den stora skalan (supernovan) med den lilla (varje lite beståndsdel eller atom) men även tiden före och efter oss. Men tolkningen lämnar jag därhän för den är nog väldigt subjektiv. Kompet blir så småningom ännu fylligare med närmast orgelliknande toner och efterhand hör vi något som närmast liknar avlägsna kanoner som extra bakgrundskomp. Mycket effektfullt! På slutet efter sången tar slut kommer tunga atmosfäriska toner som långsamt, långsamt tonar ut med kanonmullret hotande i bakgrunden. Ett mäktigt slut trots allt. Lämnar mig avslappnad och lugn. Ett övertygande exempel på hur musik kan ha en lugnande och avslappnande effekt. Dessutom en värdig avslutningslåt som tillåter en att andas ut efter en närmast sanslös uppvisning i musikalisk kreativitet.

Ni förstår säkert att för mig är detta verk något utöver det vanliga och något som man upplever väldigt, väldigt sällan. Det är naturligtvis inte alls säkert att ni kommer att göra detsamma men chansen är ändå stor ifall ni har lite tålamod och ger er själva tid att i lugn och ro (utan störande element) tränga in i denna fantastiska ljud- och sångvärld från Krister Linder. Det här är utan tvekan hans bästa album hittills i karriären och jag har svårt att tro att någon svensk artist eller något svenskt band skall kunna mäta sig med detta under resten av året. Alltså, missa inte detta fantastiska album!

Just nu finns bara digitala versioner att köpa men senare i april släpps skivan på både CD och Vinyl. Observera att låtarna ”Other Skies” och ”Gone” finns bara på CD- och Vinylversionerna.

Krister Linder – Across The Never
Egenproducerad (Ghostfriend)

  1. Awake & Dissolve (03:39)
  2. Other Skies (05:21)
  3. Night Eye (05:00)
  4. You Were Always (04:44)
  5. Gone (06:18)
  6. The Great Surrender (07:54)
  7. Pure Like Fire (05:53)
  8. Alchemy (04:42)
  9. Cowboys & Snowdens (05:21)
  10. Isle Of I (02:34)
  11. Never Said Alien (03:45)
  12. Vine Of Souls (01:20)
  13. Conquer (06:56)
  14. Across The Never (04:56)

http://kristerlinder.com/

http://smarturl.it/across-the-never

https://kristerlinder.bandcamp.com/album/across-the-never

Betyg: 10/10

Karl-Göran Karlsson 

3 kommentarer på “Krister Linder – Across The Never”

  1. Tack för tipset, filmmusiken till Metropia var utmärkt liksom den till The Nile Hilton Incident och även jag skaffade debuten en gång i tiden. Cd:n kommer 12/4, men lp:n släpptes i fredags.

    1. Ja, det är tydligen lite olika bud om det här med vinylen. Officiellt heter det

      “Across the Never’ is released as digital download and audiovisual mashup by Razor on February 9, and as Master’s Cut Double Vinyl & Deluxe Edition CD on April 12.”

      Men jag ser att exempelvis Ginza redan säljer och levererar vinyl-versionen. Releasen i Sverige kanske är lite tidigarelagd jämfört med det officiella budskapet.

      1. Visst är det olika släpptider runt om klotet, men att lp:n släpptes i fredags tar jag nu med en nypa salt när jag sett att det är Sound Pollution som distribuerar… 199:-, enkel-lp verkar inte heller särskilt korrekt. Nåja, jag väntar själv givetvis tills cd:n kommer.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.